pigment

Tre stycken "utmaningar" per vecka.
Tre stycken "förbjudna" livsmedel att öva på.

Som majoriteten troligen säger, "Ät", "Ät", "Ät".
Men vad ifall det faktiskt inte är så himla lätt?
Nu när det varit så många gånger jag hört andra omkring mig säga
"Ååhh, jag är så onyttig ifall jag äter det här", och så äter de ändå.
De låter det hela gli~da förbi, precis som med läxorna.

Precis som när det kommer till att släppa taget om datorn när det är arbeten som skall lämnas in.
"Bara fem minuter till... bara göra den där saken klart, hehe~".

De frågade mig ifall jag inte behövde flera per vecka att öva på för att känna att det verkligen hade en verkan på mig, men nej tack.
Som om jag inte nuförtiden var påfrestad nog som det var.

Vissa som också har svårt med maten, de kan ju ifrågasätta ifall jag inte går alltför fort fram med.
Saken är den att när det kommer till maten - så är det fullkomligt individuellt!

Medan en grupp kan ha svårigheter med "klassiker" såsom pizza och hamburgare,
så kan andra även hysa en rädsla för baslivsmedel som leverpastej och pasta.

Det finns de som till och med övar på någonting sju dagar i veckan har jag hört.
Ifall jag inte tagit till mig fel, så var det någon som övade på en kexchoklad var kväll som kvällsmål.

Huvudsaken är att en gör det hela i sin egen takt som den är kapabel att gå igenom.
Inte alltför hastigt, men varför dra ut på det hela?
Låt oss säga att du skulle ha mängder och mängder av laddade ting när det kom till mat - hur lång tid skulle det ta att öva sig färdigt med de alla ifall du hade en per vecka?
En lång tid ifall jag inte misstagit mig~


Ångest är svårt, det är tungt, för det mesta på tok för olidligt.
Vid vissa tillfällen så kan ju en person ifrågasätta sig varför den ens finns till.
Den ger ju ingenting, gör ingenting för en...
vilket egentligen bara är en liten klassisk myt.
Enligt min syn på det hela, så är den faktiskt nyttig.
Den drar en slags linje och berättar att
"Nej, nu börjar vi komma ute på en hal is här...".
Det är ditt lilla alter som talar, det berättar för dig att sluta.
Du går emot det och pressar tillbaka.
Som att dra bort ens enda möjliga föda, det gör ont och alla dessa ångrande tankar bildar ett enda stort kaos inuti ditt huvud.
Det finns inte en enda liten gräsplätt med ro,
utan allting rör på sig, studsar runt i föreviga cirklar.


För mig när det kommer till sådant som är laddat och icke-laddat,
så brukar jag mer se det som att äta med ett samvete.
Att jag kan bli så förtvivlat besviken på mig själv.
Att jag gjorde fel, gjorde fel, varför gjorde jag ens det, vad ska jag göra.
Ett enda stort velande i vardagen för att vara säker på att välja det allra rätta beslutet.

Det ska vara grönsaker vid varje måltid.
Jag måste äta frukt varje dag.
Dittan och dattan...

Om det inte blir som jag önskat, så bildas det en enda stor dispyt inuti mitt huvud, och ångesten tar över.


Ett enda stort kaos. Inuti mitt huvud.

Av de två besluten så hade de båda negativa och positiva saker med sig.

Ifall glassen... så skulle jag kunna få mer tid till att hitta de sakerna jag letade efter... men jag hade chipsen att öva på under kvällen, vilket betydde onyttigt och onyttigt...
Ifall müslin, så skulle jag kunna ta den godare müslin hemma, äta någonting nyttigare än glass... men inte få tid till att kolla runt i centrumet.

Jag ville skrika, jag ville gråta.
Jag kunde inte bestämma mig att jag nästan hamnade i ett enda stort chocktillstånd.
Tårarna fick inte börja rinna nu när det svärmades med folk omkring.
Jag ville inte ha glassen, samtidigt som jag inte ville känna mig så efter och tråkig.
Det kände som om mitt mentala läge slets itu.

Dags för veckans schemalagda fika.
Jag hade mött upp med min mamma i förväg vid ett café
för att öva på en av veckans utmaningar medan Sofia(storasyster) strax skulle komma dit.


Som om det var enkelt att välja mellan vad jag ansåg i jämförelse med kolera och pesten.
Som om det var så enkelt för guds skull.
Hennes beska tonart i rösten gjorde det inte exakt enklare för mig att bestämma.
("Kunde väl lika gärna ha sagt "Fan att du alltid och alltid ska ha issues med att bestämma dig!"...")


Vad ville hon att jag skulle säga egentligen?
Vad var det hon ville höra?
Fanns det ingenting som jag gjorde rätt?


Sofia kom och frågade ifall det var okej att hon fick en morotskaka.
Självklart, hon var ju en som alltid fick någonting.
Hennes stora vita leende kunde ta henne milalängder.

De log, skrattade, hade samtal tillsammans.
Och mamma vände sig om.


Jag ville tappa latteskeden, som jag snurrade runt med i vaniljsåsen, ned i golvet.

Så här var det. Alla andra patienter hade ätit klart och jag satt ensam kvar där med min pannkaka under nutritionistens uppsyn.
Jag ville inte ha den fördömda pannkakan.
Och nu drog han till försök att lätta upp stämningen i rummet.

Min behandlare kom in i rummet och fyllde på med kaffe innan hon ställde sig vid sidan av.


Och jag nästan spottade ut maten av ett enda stort skratt.
("Attans er!!"), här var jag ju tvungen att försöka pressa ned en tallrik med pannkakorna som återstod.


De garvade och jag med dem.
På något sätt så kändes det en aning komiskt.
Som om jag skrattade, med dem, åt mig.
Var jag så otroligt konstig?


Fastän jag inombords kände mig något hesistant mot deras åsikter,
så kunde jag inte hålla det inne. Skrattet.
Handlade det om att jag definitivt behövt ett gott skratt nu på sistone,
eller var det att faktiskt jag fann mig själv vriden?

Som vad höll jag på med egentligen.
Drev jag omedvetet med mig själv?
Om det som jag egentligen fann som det rätta sättet?
Var jag så ofantligt patetisk?

Det finns troligen en hel del med just ätstörningar som läser min blogg.
Vissa är kanske mitt under en behandling, medan andra inte ens funderat tanken på en sådan.

Vad innebär en behandling och varför ens gå på en?

- Att få prata med personal, personer som på något sätt kan förstå vad du går igenom.
- Arbeta med att minska mängden laddning när det kommer till olika slags livsmedel.
- Få hjälp när det kommer till vikten.
- Med mera.

Det finns nog utan tvekan en hel mängd av människor som funderat på behandling,
men som samtidigt är rädda för att ens se vad det hela innebär.

Oftast då jag lägger märke till en ny person på behandling, så brukar jag fråga den.


Varför skulle det ens kännas bra att veta att nu skulle en definitivt upp i vikt då egentligen?

Eftersom att den personen tagit modet till sig att ta itu med sig själv.
Bättre förr eller senare, för någon gång måste det ske.
- det handlar bara om att bestämma sig för när den tidspunkten skall vara.

Att leva med en ätstörning...samtidigt som det enligy vissa kan se så glamoröst ut på utsidan, så kan det lika gärna vara att vara fängslad i bojor.
Du tar med dem vart du än går... släpar med tyngden vart dina fötter än tar dig.
De försvinner inte bara av att du släcker ljuset med ett par stängda ögon.


Att folket omkring en inte förstår.

En första grupp kan idealisera.

En annan kan särsortera.
"För fan, det är väl att bara att äta", "ÄT",
"Jag hatar anorektiker! Jag tycker att Ni är självupptagna människor som söker sympati!"

Att det kan vara så otroligt delat när det kommer till åsikter.
Vi är psykiskt sjuka.
Vi är själviska. Egocentriska. Lögnare.
Hur många ord finns det i folks ordförråd egentligen?


Det ska vara nummer på vågen, de rätta.
Det ska vara den passande spegelbilden.
Allting ska vara rätt, vara perfekt.

Men vi människor är inte perfekta, inte alls.
Vi har alla våra olika flammor, bara att vi är olika skickliga på att dölja dem.
För de flesta så tror jag knappast att det börjar med att en person vaknar upp på morgonen och får en uppenbarelse:



Så simpelt brukar det inte exakt vara, till skillnad från vad en del människor tror...

För en del människor så kan det framkallas adrenalin.
Att saker och ting som en försöker sig på faktiskt fungerar och den vill bli även bättre.
Personen vill bli bättre än de andra, bäst, segra.
Folk ska se upp på en, den ska vara ett ideal.
Hon eller han ska synas.

Samtidigt så kan vissa synas eftersom att de endast kan uttrycka sig genom ett indirekt rop på hjälp.
Hur många människor är kapabla att gå runt och uttala
"Jag mår skit!" ute på staden egentligen?
Inte så många enligt vad jag tror.

För en tid sedan då jag steg på roslagsbanan vid Mörby, satte jag mig mitt emot en annan tjej på tåget.
Helt oberört satt hon där och läste en svensk deckare medan jag började lägga till ett streck.
Sedan ett till, ett till - hela hennes ena arm var täckt av ärr.
Det allra fetaste av dem alla, det hade fortfarande kvar resterna av ett plåster runt omkring sig.
Det gjorde ont att bara se det.
Samtidigt som jag verkligen ville få ut ur mig ett
"Gjorde det ont?", så kunde jag det inte.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle tala med en total främling om sådant...


Dagen då jag fick samtalet om att jag skulle få börja på behandlingen...
Minns jag att jag satt i källaren i en loge
för att hjälpa till att misslyckat försöka lappa ihop röda tygstycken till scenografin
till klassens examenmusikal och telefonen ringde.
Det var inte ett nummer som jag kände igen och det började bubbla upp inom mig.
Kunde det vara?

Så fort jag vandrat runt hörnan så fällde jag upp mobilen.


Det var från kliniken(anonym) som jag ansökt till.
Jag var välkommen dit nästa vecka på onsdagen klockan nio på förmiddagen.
Så lycklig som jag var.
Jag ville hoppa upp i luften och tjuta av spänning.
Äntligen så skulle någon ta mig ut ur det här helvetet.

Jag skulle inte längre behöva vara rädd för inbucklingarna i min bröstkorgs mitt,
jag skulle inte känna en rädsla för att någonting skulle bryta av då jag drog av mig långärmade plagg.
Jag skulle inte behöva stanna kvar i skolhelvetet.

Vi hade bestämt en tid för mig med ett samtal med nutritionisten för att prata.
Vissa saker var jag klart medveten om att det skulle handla om, matschemat, vad att träna på, mer.

Men så fort jag satt mig ned så kom det en fråga.


Typiska lilla jag, letande efter fel.


Hur många gånger jag än fått den här frågan, så var jag fortsatt tom på ord.
Det fanns saker allt.
Samtidigt som jag visste, så visste jag inte vad.
Istället för att komma in på de mer "djupa" tingen, så blev mina ord de mer ytliga.


Det var så och ingen tvekan om den saken.
Istället för att vara kontinuerligt "grå", så kunde mitt känslomässiga jag stupa i kvarten.
Från att vara på ett vardagligt humör, så kunde allting mitt i allting falla ned till ett värre stadie än då jag mådde dåligt förr.
Jag hade varit van med att vara grå,
men nu bestod jag av de allra starkaste och genomskärande kontrasterna som bröt med varandra.
Det var inte heller vad jag eftersträvade.


Och det var jag trött på.
Att genom alla mina år försökt och försökt.
På ett eller ett annat sätt blivit nekad, lämnad när jag sökt hjälp.
Jag hatade det faktumet.


Jag kunde känna hur det började bli tungt inuti mitt bröst.


Tårarna rann nedför min kind.
Det gjorde ont, så ont.
Mina knogar pressade så att de skakade.


Medan jag satt mig ned på bussen som skulle ta mig hem, så såg jag ut igenom det smutsiga fönstret.
Jag såg på alla de slags människorna som satt i rad på bussen.
För guds skull, nu hade jag än en gång läckt ur mina känslor under ett samtal.
Vad var det med mig egentligen.
Känslor var det... jag blundade mina ögon och kunde se.
Minnas och se hur det kändes första gången jag någonsin skrattade sedan jag påbörjat min behandling.
Hur overkligt det kändes för mig, och det såg ut att vara för min familj som satt runtom matbordet vid middagstiden.
Att jag inte kunde tro det, skrattade jag?

Skratt, det är och var någonting naturligt för de allra normalaste människor, dock inte för mig.
Yngre år av depression, det kom inte längs med min ätstörning.
Det lindrades av den... innan jag började gå emot den genom behandlingen.
Att slå ned det enda som varit ljuset av ens liv, den som inte suttit i den sitsen, den kunde inte förstå.
Det var overkligt för den.

Då jag drog fram min MP3-spelare och gled igenom spellistorna så såg jag minnen av dem.
Vissa låtar hade betydelse för mig, för jag kunde minnas vart jag varit och hur jag mått medan de suttit inuti mina lurar.
Jag knäppte på dem, en och en.
Låten som hade en roll då jag satt där på sängen med en längtan efter döden.
Låten då jag vandrade runt i ett vilorum, rörde vid den stora tavlan där inne som hade en oljemålning som motiv.
Hur jag vid vissa tillfällen snurrade runt i cirklar för mig själv, då jag ville drömma mig bort och vara med de dansande människorna i ens musikvideo.
Jag kunde känna dem alla, alla de känslorna, hur nostalgin gjorde ont medan den svävade inuti längs mina öron.

Igår, måndags, så skulle jag på en kurs i "Mental träning" som jag anmält mig till tidigare i höst.
Varför var eftersom att jag ville ha någonting extra på fritiden,
sedan så var det just ordet "mental" som lockade mig.
Att må bra, det var vad jag ville göra.

Då jag öppnade dörren, så kunde jag höra en svag avkopplingsmusik.
Folks skratt och samtal hördes i bakgrunden och
när jag tittade in så stod det värmeljus tända på ett avlångt bord.


Så det hade alltså bara varit jag som inte varit med under det första kurstillfället.
Den fördömda magen och dess problem.

Då jag såg mig omkring, så var det främst småbarnsmammor, vissa hade barnbarn.
Men åldern spelade ingen roll.
De skrattade, log mot varandra runtom bordet.
Att se dem fick mig att ifrågasätta allting.
Hade vi ens någonting gemensamt, så olika deras liv var och skilde sig från mitt eget
Långsamt växte det en spänd känsla inom mig.

Avkopplingsövningar där vi skulle föreställa oss att vi packade ned alla våra negativa saker i en väska och slängde dem.
Fokusera våra sinnen och blickarna på ljusen som var placerade omkring.
Berättelseexempel på hur en människa med en bättre eller en sämre självkänsla såg ut.



På ett sätt så tog jag illa upp.


De såg på mig och satt tyst.
Tystnad i ett par sekunder.


De vände sig ifrån det så enkelt alltså.
Spikade upp ett slags leende på sina ansikten för att visa att "Oj, vad trevligt det är här".
Jag började se mig omkring på dem, på deras ansiktsuttryck.


Efter ett tag så tog de upp om hur vissa människor oroade sig för saker i förtid,
hur svårt det kunde vara för vissa att leva i nuet.


Jag kunde bara inte greppa det.
Vad var de här för egentligen?
Jag trodde att det här skulle vara en "Mental träning", inte en "Mental misshandel".
Vilja lära sig om hur en välmående självkänsla gick till, inte sparkla och hyckla de som redan låg ned på marken.

Att de satt där och skrockade om att "Åhh, jag har en så dålig självkänsla~"
"Hahaha, jag med~!"

Vilka var dessa människor??
Jag kände igen mig i även den "förflutna" delen.
Men jag öppnade inte min mun, jag ville inte att det ännu en gång skulle bli den där fem-sekunders-tystnaden och sedan det kvickt utbytta samtalsämnet.
Min mun hölls stängd, jag sade knappt ett ord.
Ifall någonting skulle komma ut, så skulle det troligen vara helt fel ord.

Jag var så trött, det tog min energi.
Medan jag nästan föll ihop av sömn, så var min blick kontinuerligt fäst vid den blå väggklockan.



Mammas audi stod där och väntade på mig ute i regnrusket.
Så som jag älskade den den här korta stunden när jag stod framför den.


Att sitta där medan vi drog igenom skyfallet.
Jag vet att det inte är möjligt, men den stunden så kändes det verkligen som om regnet kände med mig.
De fällde de tårar åt mig som jag själv inte kunde få ut.
Jag orkade inte tänka utan lutade mitt huvud emot fönstret.
Räknade hur många "tårar" som rann ned längs fönstrets utsida.

Regnet hade någonting att berätta.

En sak som jag försökt ta mig itu med dagligen, det är att skriva i en bok.
En bra-bok.

Eftersom att jag förr inte hade någon livsglädje, alls, så fick jag i uppgift av en person att handla en bok
- för att sedan skriva åtminstone EN positiv sak i den dagligen.

Det bästa kunde vara ifall det rörde mig själv, men annars så kunde det vara andra ting.
Huvudsaken var att jag skrev någonting för att visa att det fanns någonting ljust och positivt i min omgivning eller mig själv.

Svårt var det i början, att jag för det mesta skrev saker som


Fast samtidigt så började jag som analysera det hela som jag skrivit.


Att ständigt leta efter fel, det var mitt allra största problem och därmed bokens betydelse när jag blev tillsagd att börja använda den.


Även Mia Törnblom berättade på scenen under sin föreläsning att hon var dag, varje kväll skrev i sin.
Från början kunde det kanske vara svårt och långsamt segt, men med tiden så började det hela lätta till.
Likna det med kondition, det kräver träning för att hålla sig i form.
Se detta som en mental träning~

Börja med en positiv sak per dag
och sedan när du finner flera,
så radar du upp dem efter varandra.
Ju fler desto bättre!

Det var så dumt.
Hur länge skulle en enda mening, ett citat ur en persons mun, ha impakten på en?
Som att få en att vända på ett patienskort och plötsligt se på mat i en annan lins?
Det skulle bara göra illa, det skulle bara göra ont. Värre. Rädsla.

Men jag fick anstränga mig för att hålla min optimism uppe.
Jag hade dragit mig själv igenom hela högskoleprovet under gårdagen och idag(igår, söndags)
så skulle jag fika med min vän Sofia.
Det var nog vad jag behövde, att koppla loss och "leva i nuet".


Det var hon.
En person som genom ett IQ-testresultat på nätet fått resultatet att hon borde söka Mensa.
Flummig, en person som log.
Hon log en dag, en annan, hela tiden.
Jag hade aldrig sett henne ledsen, inte heller arg, utan hon hade alltid haft det där leendet på sina läppar.

På ett och ett annat sätt så önskar jag att jag vore som henne.
Jag skulle vara en glad person som alla människor omkring drogs till,
kunna prata flytande med en total främling i telefon under tre kvarts tid.

Vi båda vandrade till ett Wayne's Coffee inuti någon Mio-affär runt Centralen och beställde varsin morotskaka.
Pratade främst om vad som hände i hennes liv.
Men det var mysigt, då behövde jag inte ha en sådan press på mig att säga rätt saker och ting.


Eftersom att hon inte åt upp hela sin morotskaka, så gjorde jag inte det heller.
Ingen press på den saken då jag egentligen inte mådde bra iallafall.

Att vi lade oss på varsin "lyxsäng" som stod placerade bredvid varandra i Mio-affären,
se hur långt vi kunde stå ut med att ligga där medan den vek ihop sig allt mer ju mer en tryckte på upp- och ned knappen.
Ta kort och skratta åt hur otroligt fula korten var, hur folken omkring troligen såg snett på oss där.

Springa runt och ta livet som det är.
Att inte bry sig om någonting, ifall vad folk tycker om det eller inte.
Att det inte handlade om tiden, utan innebörden av den.

Var det vad jag missade, som jag satt i ett slags låst läge?
De viktigaste och roligaste åren i ens liv enligt Sofia?

Vad var att leva egentligen?
Var det dess innebörd?
Eller handlade det om att vara fri?

Jag ville vara fri.
Jag ville leva.
Ta emot vad livet hade att erbjuda.

Jag vaknade svettandes för en stund sedan.
Det kändes som om mitt hjärta slagit för fort och det värsta var att jag inte mindes varför.
Jag hade drömt, massor, men allt det var borta. Luft.
Det gjorde mig galen.

Gurgla vatten, mindes inte.
Dricka vatten, mindes inte.
Gå i trappan och jag mindes.

En viss person som satt framför, lade fram en bild på mig där jag på undersidan skrivit en fråga.
Någon fråga som om jag frågat någon annan efter svar.


Nej, det fick helt enkelt inte vara sant...!
Hon hade genomskådat att jag hade skapat en ny blogg.


Men jag hade inte det, så hur skulle jag ta mig till??

Jag vaknade.
Och med raska en rask takt travade jag mot badrumsspegeln,
lade handen mot min vänstra sida.
Kände ifall hjärtat slog i en ovanligt hög fart...

Men jag kände ingenting, knappt.
Vad var det med mig egentligen?
Så enkelt som det alltid varit, att jag bara behövde nudda med fingertoppen.

När jag såg ned, så slog det hela mig.
Mitt bröst, det bestod inte av rader med revben.
Det bestod av en byst, en liten byst.

Det är nästan lite underligt hur en persons rädsla
för saker och ting kan förändras under ett halvårs tid.

Jag var inte smal, jag visste det.
Jag ville inte ha någonting, lägga till någonting, utan bara låta allting tyna bort inom en kort tid.
Kunde det inte vara så simpelt?
Kunde inte livets hörn vara någonting som serverades på ett silverfat så fort jag knäppte till med fingret(okej, inte att jag någonsin kunnat knäppa dem, men)?
"Inte" var ordet.
Inte.


Hundra gram. Av helvete.

Kanske reste jag mig upp och vandrade uppför trappan för att hämta min våg.
Men jag sade inte ett ord.

I det fallet så skulle det bara hoppa ut ett gnatande och barnsligt motargument mitt ur intet.
"Jag vill inte ha", "Jag vägrar", "Det här kan dra åt helvete!".


Vad var vidrigt, vad var inte,
skulle jag ta den med någon nöt inuti eller prova någonting nytt?

För guds skull, det var hundra gram lösgodis det handlade om!
Syftet var inte som om jag funderade över vilken
självmordsmetod som var allra mest harmonisk,
utan det handlade om lördagsgodis.
Lösgodis, som en del proppades i sig på bion, andra medan de satt på bussen.

Sitta och gråta när jag blir tillsagd att ta det första godisbiten.
Skrika att jag inte vill ha och dröja i kanske 25 minuter tills jag ens tar upp en.

Att jag stod där utanför salen i väntan på att de skulle släppa in, det var normalt.
Likaså att se mig omkring ifall någon av mina "rivaler" var en bekant.
Det var normalt.
Men att gradvis med tiden fokusera mig allt mer på de flestas människors lår...
vilka som var mindre... vilka som var minst.
Det var inte normalt.
Att stå och jämföra sig med var människa en ser inom sitt räckhåll,
som om fettet på kroppen skulle skymma svaren för en.
Jag hatade det allt.

Det var stressigt, mycket svårare än vad jag haft för de interaktiva proven på nätet.
Kanske var det pressen av allting som kom på en och samma gång.
Ordförståelsen, någonting som brukade vara på min goda sida
eftersom att jag hade språk att plocka orden ifrån, den fick mitt huvud att stå alldeles still.
40 ord under 15 dryga minuter, jag hann inte med.

Ifall jag hade haft lust att hoppa över de schemalagda förmiddagsmålet, så hade jag gjort det.
Men jag ville orka med allting, jag ville göra mitt bästa.



D var mammas polska, kvinnliga kollega som hon alltid pratade om så trevlig.
När vi kom in i korridoren där toaletten låg, så låg hon där på soffan och tog en kort tupplur.

"Hej, D", vinkade mamma glatt till hennes och D for upp ur soffan med ett stort leende på läpparna.

"Den yngsta?"

"Ja, det är Victoria, den yngsta~"

("Hon... hon verkade ju trevlig...")
En knarrig svenska, det hade hon iallafall.

"Du, Irene, hon va ju inte sa smål"

("V-vänta... s-smål, sade hon smal... sade hon det... va, ahaha...")

Men jag försökte intala mig själv att det var ingenting, ingenting...


Jag ville inte ha dem isåfall. Jag ville inte röra dem.
I helvete heller att jag skulle äta MER än de normalt tio bitarna sushi som min behandling bestämt.
Det ekade inuti mitt huvud kontinuerligt utan någon som helst återvändå.


Matten som vi hade under eftermiddagen efter lunchtid gick faktiskt bra, flöt på.
Men sedan då det allt var slut och folket särmades omkring en på vägen ut... det var då orden kom tillbaka och satte sitt fäste på mitt huvud.
"T-ta bort, ta bort dem...!!"

Telefonen ringde när jag väl satt mig på roslagsbanan.

Jag skulle handla kiwi och det schemalagda lösgodiset till ikväll.
Tack, mamma. Du ber mig gå och handla min död.
Visst, jag stod framför Premiyum-godishyllan där godiset kostade 20 kronor hektot, men ändå.
För guds skull, räckte det inte nu?


Hon travade fram förväntansfullt.


Var hon tvungen att fråga, tvungen att ens öppna munnen?
Jag hade verkligen inte orken att prata...


Jag fäste blicken uppåt och sedan nedåt medan jag knöt av mig skorna.

Jag vaknade strax efter tre.
Mitt knä gjorde fortsatt ont och mina ögon, de kunde inte släppa blicken upp mot taket.
Men jag tog mig upp sedan och haltade hela vägen från tåget till kliniken.


Det behövde inte ha varit någon slags karma, det kunde lika gärna ha varit av ett rent tillfälle att jag skadade mitt knä under gårdagen.
Jag fick inte tillåta mig själv att falla ännu djupare ned i den negativa sprialen jag redan satt i on-läge.


Hon sade att hon skulle ge tillbaka en sak till mig
och berättade att det var okej för mig att följa med in i personalrummet.
Själv så var jag en aning överraskad.
Normalt så bad de en att vänta utanför innan de stängde dörren.


Det var två stycken plastlådor, fyllda med inslagna paket.


Jag greppade tag i och höll upp en av de oinslagna sakerna. En lila "L'oreal-boll".


Jag behövde hårprodukterna, verkligen, men samtidigt
så skulle det kännas som någonting mer speciellt när det var inslaget.
En överraskning.


Men samtidigt så kändes det ändå speciellt, som om jag för en gångs skull hade gjort någonting bra.
Det var en god, men samtidigt en smått obehaglig känsla...

---

Eftersom att jag hade tid efter så tog jag en tur till Täby Centrum.
Folk brukade det alltid vara på fredagar, men att stå i en kö utanför provhyttarna i H&M-butiken...
Efter någon dryg minut, så lade jag märke till att en bekant från min gymnasieklass förr var på väg in bland omklädningsrummen.
Troligen eftersom att han hade en flickvän där inne som behövde höra någon annan persons omdöme.

Jag vände mig om, snurrade runt beroende på vilken sida han var om mig.


Inte att jag hade känslor för honom, nej, det handlade mer om att jag skämdes.
Så som jag såg ut.
Stor. "Cupcake". "Bredlårad.
Han fick inte se mig på det här viset, inte så som de andra människorna omkring mig såg ut.
Smala lår, långa ben, vackra med riktigt snygga klädslar.
Det började få mig att gå allt mer illa till mods.

Fast det värsta av allt, det var vad jag såg i min spegelbild.
Enorm, jag var verkligen åter igen ett fettarsle.
Lägre BMI än majoriteten enligt de andra, visst, men handlade det inte också om hur personen själv kände?


Om bara det allt bara kunde tyna bort i luften.
Jag ville se det.
Slå in min högra knoge in i mitt speglade ansikte.
Se hur alla de syrvassa glasbitarna föll ned i grunden.
Stampa med foten tills de, efter att ha blivit tvåtusen splittrade, blev till damm.

Men jag mådde dåligt, helt tydligt.
Vad jag än gjorde så kändes det som en enda stor tyngd tvärs över mina bara axlar.
Det var ingenting som jag kunde intala mig själv om, att jag kände mig bra.

Under dagen så ifrågasatte jag mig själv ifall det ens fanns någon ork att åka in till stan på kvällen för att min yogakurs som alltid befann sig på torsdagarna.
Men samtidigt så var det nog perfekt, troligen exakt vad jag behövde just nu.
Att komma ut ur huset, byta miljö, koppla av och sträcka ut mina leder och kropp.
Jag längtade efter det.


Ett i sex på kvällen var det och allting nedpackat och lagom fem minuter tills tåget skulle gå.


Hon hade ställt sig framför mig och blockade väg.


Efter att hon släppt mig förbi tog jag sats för att jogga nedför alla de backarna som tog mig mot tågstationen.
Ett flygande steg, ett till med ett skutt ovanför marken... och jag flög.
Jag flög framåt i kanske drygt en meter och föll ned i det grusiga lortet,
bland alla de gråbruna löven som fallit ned.

En sekund gick det av en tystnad och så var det som om jag skrek till den punkt att galla kom ut ur min mun.


Inombords så cirkulerade det tromber av ilskna, gråtande känslor av en ren desperation.
Ifall jag inte fallit där det fanns hus och villor omkring mig, då hade jag troligen allt hörts en kilometer.
Först handlade det om faktumet att jag inte skulle hinna fram och tillbaka ned till tåget.
Det gick om en, kanske två minuter.
Efter kom smärtan då jag gav försöket att resa mig upp för att sedan halta tillbaka uppför de leriga backarna.


Mamma som av ett rent tillfälle råkade vara på väg in i toaletten näst intill hallen såg mig komma hasandes inför ytterdörren.
Helt nersolkad.


Så snart som jag skulle ta upp mina händer
efter att skakandes knutit upp mina skor lade jag märke till hur de var röda.
Blodet rann om dem.

I hallen kunde vi kunde höra hur pappa som satt i vardagsrummet var på väg att öppna munnen.


Avskydde mest av allt det var att vara med om
någonting liknande med att höra pappa säga "I told you so".
Vem som helst, förutom honom för guds skull.


Ett sådant självhat.
Hur kunde jag vara så korkad?
Så korkad att i sats snubbla över en rent ut sagt osynlig grushög, som jag ändå lagt märke till på vägen hem?

Jag förbannade mig själv.


Som om, jag kunde inte göra någonting, så spänd som jag var.
Så arg, så ilsken att varenda nerv i min kropp verkade vara till användo.
Så som jag grät.
Jag ville gå på yoga, jag ville röra mig - vilket annars inte var okej enligt min behandling.
Sitta ned och mögla.
Förbränning, mat, energi, allting befann sig i ett enda stort kaos inuti mitt huvud.

Jag ville stå upp, inte sitta.
Jag ville gå runt i cirklar, någonting, så länge det var någonting iallafall.
Men hur kunde det vara möjligt?
När jag skule göra ett försök till yoga på mitt golv,
så var det en gallskrikande ilande smärta så fort någonting nuddade mitt knä.
Jag var knappt kapabel att gå upp och ned för trappan,
att böja mina knän när jag låg på soffan, det var fysiskt omöjligt.

Jag befann mig inuti i ett inlåst helvete.

[Tro det eller ej, men när jag är fullkomligt förbannad, så har jag ett makabert förråd av svärord...]

Jag vaknade tre utspridda gånger under natten.
Ögonen var röda när alarmklockan väl ringt.
Den var inte borta.
Den fanns fortfarande och var där. Stressen.

Usch, avsky de här såkallade perioderna, de tar all ens energi.

Hon frågade mig hur det var.


Det handlade om universitetet.
Om att kanske börja praktisera.
Att inte få ha grönsaker på tallriken eftersom att det hela framkallade tvång för mig.
Högskoleprovet... tid.
Det gjorde mig trött att bara räkna upp dem.


Det är en egenskap som jag inte favoriserar med mig själv - att inte ha abiliteten att rent ut sagt släppa taget.
Ord, lukter, personer, och sedan skolan.
Hur jag ägnade dagarna åt att studera och studera, knappt tid till någonting mer.
Mitt huvud består fortfarande av som ett inbyggt schema.
Vad måste jag göra idag, vad behöver jag få gjort den här veckan.

"Det är så att det sliter på mig, hur det blir i universitetet"

Hon lutade sig bakåt i stolen och flätade fingrarna.

"Varför oroa sig i onödan? Oro medför bara en större mängd stress.
Det är som en person sade, att vad är ens meningen genom att oroa sig,
framtiden kommer ju ändå att komma förr eller senare"

Hon hade så rätt.
Jag släppte ned mina händer avslappnat på mina knän och såg framåt.
Huvudsaken är iallafall att jag gör mitt bästa så kommer det troligen att klara sig.

---

Så jag är en nia alltså...

Numerologi - nummer nio - Människovännen

Inriktning: Att lära sig visa medlidande.
Möjligheter: Att utveckla idealism och kreativitet.
Nyckelord: Medkännande. Människovän. Idealist. Romantisk. Dramatisk. Kreativ. Karismatisk. Splittrad. Temperamentsfull.

Positivt: Nian har obegränsade möjligheter då nian är det tal som har alla de andra talen inom sig. De idealistiska niorna vill förändra världen och förbättra livet för alla andra. Det är en fördomsfri, tolerant och okonventionell livsväg. Nior är karismatiska och kreativa individer. Här finns konstnärlig och dramatisk styrka. Nior är utmärkta ledare för olika rörelser, sekter och religioner och de har lätt att inse behovet av religion i vardagen. De älskar att resa. Detta är emotionellt lagda, ömsinta människor med gåvan att kunna visa medlidande. De föredrar de stora livsproblemen framför de små. Det kan tänkas att de får uppleva dramatiska slut på ett och annat i sitt liv. Särskilt bra på ekonomi är de inte och de är inte heller särskilt intresserade av materiella ting. De har många vänner - den magnetiska dragningskraften fascinerar andra människor. Nior är intensiva och otåliga och passar bra för ett liv som konstnär eller humanist. Ofta har de paranormala gåvor.

Negativt: Nior kan var otåliga och temperamentsfulla. De bör behärska sitt humör och lära sig att bli mer praktiska och att ta större hänsyn till detaljer. Karaktärsbedömning är de inte bra på utan de kan bli manipulerade av andra. De kan också uppoffra sig helt i onödan.

Nians människokärlek finns hos Mahatma Gandhi och konstnärligheten hos Shirley MacLaine och Brigitte Bardot som båda två på senare år ägnat sig åt humanitär verksamhet: MacLaine genom new age-rörelsen och Bardot genom att värna om djuren.

Passar bra med: Nian och ettan är en av de bästa kombinationerna. Båda är mycket målinriktade personer och när de får sträva mot samma mål blir förhållandet mycket starkt. Partnerna lyckas ofta vara varandras bästa vänner samtidigt som de kan behålla passionen i förhållandet och hela tiden finna intellektuella utmaningar i varandra. Dessa förhållanden är ofta de som bara säger "klick", och kärlek vid första ögonkastet är inte ovanligt. Det enda som kan vara negativt med denna kombination, är att parterna tenderar att kapsla in sig och nästan bara umgås med varandra.

Nians styrka ligger i att den är en engagerad person som gärna sätter sin partners intressen före sina egna. Detta kan i samband med en annan nia bli en mycket lyckad kombination. I vissa fall blir det dock tråkigt när ingen tar initiativ till att stärka passionen.

Passar ganska bra med: Sexan och nian kan vara en bra kombination. I denna relation bör man dock satsa på att hålla passionen uppe genom till exempel semestrar och hemmakvällar tillsammans.

Även nian och trean fungerar bra. Båda har egenskaperna att de planerar mycket för framtiden och inte är främmande för ett äktenskap relativt tidigt. Nians omvårdande och skyddande sätt passar trean bra och paret blir ofta bästa vänner. Paret får ofta en mycket god ekonomi till följd av deras sparsamma och försiktiga levnadssätt.

 

... fast roligt nog så passade det mig ovanligt bra nog den här gången.

Hittade den här länken när jag tittade in hos Malin~

En del dagar så känns det nästan som om jag skulle vara bipolär eller någonting.
Ibland är det helt och hållet dunkelt, eller bättre, vissa dagar botten nådd.

Idag så kändes det mesta som färgen "grå".

Visst, jag log, även skrattade vid vissa tillfällen på utsidan, även fast det som någonting annat, kallt. Kyligt.

Varför ska en människa ha sådana krav på sig själv,
att ha detta tvungna och forcerade leende för att den ens skall kunna känna sig acceptabel?


Varför denna press och tyngd på mina axlar att jag inte ska tillåta mig själv en inre ro när jag inte mår bra.
Vad att göra.
En människa går inte runt och uttalar för de runt omkring en att "Jag mår inte bra allesammans",
det gör den inte.

...Ja, som sagt så hade jag två stycken av dem förra veckan, pizza, och en fika i andra ord.
Som jag skrev innan det här inlägget, så klarade jag av fikat,
men eftersom att min mage kändes döende då det var tid för pizzan så ställde min behandlare in den.
I andra ord...

---

Tre stycken som jag klarat mig igenom, men ack fortfarande så olidliga... godiset kan ta sig.

Men huvudsaken är att jag ska fixa dem, förhoppningsvis bättre vid dessa tillfällen.
Det är det som räknas, inte bara resultatet.
Det handlar om hur, inte vad.


Pannkakan:
- Förr eller senare, så måste jag än en gång äta den...
- Dagens smidiga: den äts på kliniken

Lösgodiset:
- Jag. Lösviktsgodis. Vi går inte ihop.
- Dagens smidiga: Den här gången sade hon ingenting om att jag skulle hålla mig borta ifrån chokladen eller Premiyum(lyxgodis)-hyllan~

Fikat:
- Det har förmågan att bli laddat, speciellt då en omringas av folk omkring sig som enkelt kan se när det blir svårt
- Dagens smidiga: Den här gången blir det tillsammans med Sofia~~

Det kanske undras lite varför jag har en till fika veckan efter den andra... men.
Som sagt, Sofia hade inte svarat på mitt fika-sms förrän på kvällen efter jag redan tagit mig igenom det...

"Såg smset nu men har tyvärr planer. Kanske nästa helg? Jag hör av mig! Kram"

Så jag såg det här som ett tillfälle att träna på fikat med en annan metod.
Det är framför allt det fikat för det mesta, eller hur?
Att vara social och umgås.
I andra ord får det här bli en liten bonus-utmaning för att se att jag ska kunna vara kapabel att hålla min mask och uppträda normalt medan jag äter någonting laddat.

Helgen, den har varit en aningen lång för min del,
fast ibland så kan det faktiskt vara skönt.
Även fast jag för det mesta blir på tok för rastlös eftersom att jag känner att jag kommer efter när jag inte är sysselsatt... men kom ihåg ordet optimism. Det är bra.

Eftersom att pappa under fredagskvällen helt enkelt bara tagit ett kliv in i vardagsrummet och uttalat
"Vi är bortbjudna till morfar på middag imorgon",
så var jag förstås nästan låst hemma.
Jag skulle inte hinna åka in till stan, inte heller åka någonstans annorlunda.
Great, just great.

Men det var väl ändå rätt så skapligt.
Sofia(systern) var hemma ifrån stan
så vi åkte till second hand för att trängas bland pensioner utan att hitta något enda fynd
innan vi hämtade bibimbab(min favorit, koreanskt) till lunch.


Nej.
Nej, nej, nej, nej - så fick det inte vara...!


Korkade Victoria. Som om pappa, han som ifall det ligger ett äppelskrutt står där
tills man flyttat över det till komposten.
Han som påstår hur jävla varmt det är i ens rum,
kaffesumpet åker i komposten,
skulle ta en extra rutt med bilen.


Spela roll, det var inte det det handlade om.
Det handlade inte om vad, det handlade var och hur sent.
Det var principen.

Hon bad mig att bestämma vad jag skulle göra.
Antingen med och äta sent,
stanna hemma och vänta tills Hanna(den andra systern) kom hem till middagen.
Båda två hade någonting negativt i sig.... jag hatade det...


Av ett rent sammanträffande så ville inte Sofia komma hem på tok för sent heller.
Hon hade ingenting emot att stanna hemma, det förklarade hon.
Men jag trodde knappt på det.
Det kändes så frampressat av någon orsak.


Mamma fick det där ansiktsuttrycket igen,
det som jag hade sett på tok för många gånger för att jag ens skulle acceptera det.
Det där känslosamma, ögonen.
Hon höll handen emot mig medan mina händer täckte ögonen.
Jag avskydde när folk skulle se mig så otroligt känslosam och svag.


Inuti mig fanns samtidigt detta vid vissa tillfällen återkommande självhat.
"Vad fan håller du på med, människa", "Hon kan bara för det mesta göra fel", "Hon kan brinna i helvetet!!"
Att höra sig själv stumt skrika orden, det gjorde så ont.
Att hamna i en dispyt med sig själv.
Hur dumt låter det?


Sofia insisterade på att hon ville vara hemma.
Som alltid så ville hon gå och hyra en film hos ICAhandlarna.



Roligt att hon frågade.


Hon drog en gest med handen


innan hon vände sig om för att gå till förbutiken där min andra syster jobbade normalt.

Vid fruktdisken kom hon bakom min rygg.


Vi bastade tillsammans i källaren med skivan i bakgrunden som hon använt till det sedan hon gick i sjuan
innan vi satte oss i soffan för att titta på filmen.
Självklart slumrade jag till och vaknade till scenen där en viss person blir ass-raped av en äckelgubbe.
Det var oväntat... men det var iallafall mysigt att ha henne hemma för en gångs skull.
Någon som jag kände att jag kunde öppna upp för.
Någon otroligt godhjärtad.


Sofia, min högstadievän, hon svarade inte på mitt sms, troligen liggandes med baksmälla hos sin pojkvän.
Sofia, systern, hon skulle spurtplugga.

... så jag fick ta itu med "veckans utmaning"-fikat med min lilla mor istället under söndagseftermiddagen~

Det var samma kafé som Sofia och jag förr brukade äta kladd- och morotskaka,
fast nu fick det bli någonting nytt som hallon-/blåbärspaj!
Med en överdrälld vaniljsås som jag inte förväntade mig....
men så får det vara.
Det handlar om träning, det handlar om att kunna äta!
Så det blev en paj med en latte iallafall...
som jag fick byta ut till kaféets "vitaminkick" eftersom att jag precis som under de
andra gångerna fortfarande är känslig för koffeinet...

jag får bättra mig med mina "men" från och med nu.

Men iallafall...

Jag vet, en människa kan inte innerst inne avsky allting som innehåller socker.
För att vara ärlig, det mesta innehåller faktiskt socker, bara i individuella mängder.

Men samtidigt så är det underligt.

Ta till exempel mig då jag var yngre.
Jag var på tok för kräsen att folk för det mesta påpekade det.
Tyckte varken om dittan eller dattan, uppvärmda grönsaker som varken tomat eller paprika.
Samma, samma, samma.
För det mesta så åt jag samma ting.
De grönsaker jag åt, det var för det allra gurka.
Just det, gurka.
Det var gräddsås, pommes, chips, Maltesers, you name it.

De påstår att jag ljuger när jag anser att jag inte finner tycke för "onyttiga saker.
Men vad ifall det är sant, att jag inte gillar dem?
Faktum är att det är så det är.
Jag tycker inte kom mjölkchoklad, lösgodis, mer...

Efter att ha tänkt ett tag, så kom det upp en sak inuti mitt huvud:

Sådana som är överviktiga, de äter med känsla - som sedan går överstyr till skillnad från "förnuftet".

Dessa andra människor med ätstörningar, som anorexi, bulimi, de äter med ett inre "förnuft" som sedan greppar övertaget över hela ens ätbeteende.
Att äta med "känsla", var i hela friden skulle rummet för den taktiken finnas?


För mig att äta, det skall alltid och hela tiden finnas ett enda stort system.


För var sak jag äter, så "granskas" det.
Hur är konsistensen, lukten, smaken av olika mängder blandade tillsammans, synen av det hela.
Där kommer tvånget av att
- ha lite av varje på var och varenda tugga
- dricka för att få bort det som är kvar i munnen
- lägga prydligt
- olika mängder i var tugga. Aldrig för mycket på skeden.

Allting ska vara perfekt, så bra som det kan.
Inte konstigt att jag åt på tok för lite varierat och hade näringsbrist när jag började min behandling
- jag hade varit för tillbakahållsam när det kom till att prova nya saker efterspm att jag inte kunde veta i förväg hur de skulle smaka.


Jag äter mer varierat nu.
Inte alls som när jag var liten, utan jag älskar grönsaker.
Det är inte någonting vridet alls, utan helt naturligt att smaklökarna förändras.

Vad som är lite eget dock är att jag rent ut sagt avskyr det mesta "onyttiga" som kan erbjudas, ärligt.

Frågan är: Kan en persons psyke "övertala" den om att sakerna smakar illa?
Eller handlar det om att jag hade en slags fobi för allting som hade med halvfabrikat att göra?
Att mina smaker och sinnen blev alltmer känsliga när de avstod på all kostnad från mängder av salt, färdiglagade saker, medmera och istället för det mesta åt "rått"?

För det kan inte vara normalt att gå förbi en lösgodishylla på Coop och få migrän av den artificiella lukten.
Inte heller att känna hur smaken av en risifrutti är vedervärdigt koncentrerad,
att ett glas med saft ilar som en inspikad migrän.
Det gör ont i min mage, jag känner mig illamående, vinglig av att äta vissa saker.


Jag som själv satt där med russin i min frukostskål kunde känna hur det långsamt började smaka allt bättre.
Ingenting smakade så gott som en ren moral och ett samvete i vad jag åt.
Ingenting gör det.
Det är som dubbelt upp.
Jag njuter, och min kropp njuter.
"Goda" saker, de smakar gott för det mesta, medan de "dåliga" smakar sämre.

Bildterapi, det var min största dröm för ett drygt år sedan, men inte nu.
Den så kallade lyckan och glädjen av måla,
låta penseln föra mig framåt,
den finns inte inom mitt räckhåll.
Av en orsak försöker en inre sida av mig själv intyga att det bara för ont med sig,
att det än en gång bara kommer att förstöra för mig.
Det sitter i min märg.
Vi har på ett eller annat sätt gjort slut med varandra.



Det fanns ingenting, ingenstans.
Från att de hade frågetecken som ansiktsuttryck, så kunde jag få nekande till svars:


Inte heller fick jag ha det som projektarbete eftersom att det var
alldeles för teoretiskt för att vara ett estetiskt ämne.
Jag fick nöja mig med surrealism - vilket visade sig vara ett alltför stort arbete.
Men jag ville visa att jag kunde.

Under hösten kunde det vara från 35 till 50 sidor var dag som bestämt.
Från och med årsskiftet så arbetade jag med tre målningar.

Den första tiden var det en och en halv timme per dag,
om en missad dag så blev det två i en.
Det blev två timmar per dag.
Två och en halv timme per dag.
Tre timmar... och det bortsett från allt annat som jag hade att studera.
Min fritid försvann från gradvis till helt.


Det fanns inte längre tid för mitt spontanklottrande heller.
Efter en timmes arbete var kanske ett par centimeter täckta av färg.
Resten omkring var kritvitt.
Att hålla penseln, det var ett enda fängelse.

Längs tiden som gick blev det allt mer stilla.
Allting var helt stilla.


Den sista tiden gick det så långt att det mer lutade åt minimum tre och en halv timme per dag.
De sista dagarna satt jag där vid samma glasbord, framför TV:n med den sista målningen
- från halv tio på förmiddagen till sju på kvällen.

Jag tappade allt mer vikt.
Med tiden så försvann även min hunger i mängden.
Vad jag åt bestod av för det mesta samma saker och ting.


För drygt två timmar sedan rotade jag runt i källaren för att hitta de tre målningarna liggandes.
Då jag väl fann dem, så började det flöda igenom mig
Nostalgi, ryggvärk... en vägg. En vägg att gå in i.
Hur min mamma skuttade fram så fort hon fått reda på om mitt MVG-betyg.


Folk, de som jag frågade, de höjde alla ögonbrynen.
Kanske om hur en människa fan kunde förvänta sig någonting utöver toppbetyget.
Det handlade inte om det,
utan ifall det egentligen varit värt att ge så enormt mycket.
Inte bara av sin fria tid, sitt liv, utan även av sin vikt?
Livsglädjen?
Det var inget liv.

Det är lite underligt.
igår, onsdags, så hade det släppt en del.
Det gjorde inte lika ont, jag kunde äta merutan lika mycket problem.

Kanske var det hela problemet med magen på grund av en ren stress.
Ansökan till universitetet i vår, ifall jag ens skulle få ha grönsaker på tallriken, renoveringen på hemmafronten, allting...

Men vad beredde detta på egentligen?
Var Mia Törnblom som ett äkta lyckopiller som smittade av sig?
Att sitta med ett skratt kunde få saker att lossna inom sig?
Så det var den inverkan människor menade att skratt hade på en.
Vem vet, kanske var det att jag gjorde klart min universitetsansökan under kvällen med, kanske inte.
Men jag var iallafall lite bättre och det var det som räknades.
Inte allt, men ändå en del.

Tänk att vara en människa som får de omkring sig att må bra.
Jag vill vara en sådan, men hur kan det vara möjligt när inte ens jag själv mår som idealet?
Att sitta och vela mellan två komplett olika första hands-val inom samma kategori, det drog ned mig.

15-poängare, det var min huvudsak för att jag skulle kunna få vara del av behandlingen samtidigt
innan jag skulle börja på allvar i höst.

Autism och autismspektrumet.
Barnkultur med inriktning på bildterapi.
Teoretiskt eller praktiskt.

Det var som en slags identitetskris som jag stod i.
Det ena valet, det var nu, medans det andra var som en slags dåtid, men fortfarande en del av mig.
Själv så satt jag inte i en position där jag kunde be andra att göra valet åt mig.

Jag faschinerades av autismspektrumet, verkligen.
Jag kunde på ett eller annat sätt se mig själv speglas i ämnet eftersom att jag väntade på svaret från min Asperger-utredning.
Det var någonting jag ville veta mer och mer om.

Bildterapin... det var min allra största dröm för ett år sedan.
Så som jag vandrade runt på högskolemässan där jag ifrågaställde nästan vart och vartenda stånd ifall de hade någon sådan utbildning.
"Jo, jag vill bli en bildterapeut för barn och jag undrar ifall ni har någon sådan utbildning"
Varken någon hade den.
Jag faschinerades av det hela, det var så djupt och speciellt.
.. innan jag slet bort min kreativitet med projektarbetet.
Att ha sådana krav på att göra gott ifrån mig och vara tvungen att sitta och måla och måla, minimum två timmar per dag - på tre målningar!
Det var ingenting roligt, jag slet sönder mig själv, hamnade i en undervikt och sedan så var den borta.
Lyckan. Det fanns ingen lycka och passion för att uttrycka sig estetiskt längre.

Uuuugh, vad jag hyser ett självhat för mig själv bara när jag tänker på det.
"Pizza", "Pizza", "Pizza", "Pizza"
Ekande, precis så där.
Jag äter den med min behandlare i morgon, men... jag blir en aning galen.
Samtidigt som jag kanske borde inbilla mig själv "Vad bra att du gick med på att öva den", så ändå...


Men jag får väl försöka se det som en god sak.
Kanske som vissa säger, att det är på tok för snabbt tempo, men tänk.

Vissa andra, de väljer just det svåraste som det allra första.
Varför?
Eftersom att om de väl har klarat av det värst tänkbara, så klarar de även av det "mindre"~

Av alla dagar, så fick min mage inte längre vara i protest - det fick den inte.
Ifall gruppen skulle hinna iväg i tid, då var deadline klockan tolv.
Men än en gång så hade jag satt mig i en sådan härlig sits igen.
Det gjorde ont, det handlade inte bara om att pressa ned något...

Åter och återigen så påpekade de två behandlarna vid bordet och tvekade på att jag ens skulle orka följa med.


Så här var det.
Mia Törnblom skulle ha en föreläsning igår, tisdag,
och behandlingen hade ett par platser för de som önskade att gå.
För de som inte vet, så är hon kvinnan med sitt leende och lika kritvita hår som pryder böcker.


Kvinnan med ett stort leende och lika kritvitt hår.
Självkänsla.
Det är kvinnan Mia Törnblom.


Efter en kamp och en skvätt näringsdryck så var vi iväg.
Det var smått intressant faktiskt.
Så olika som vi var och troligen såg ut i jämförelse med varandra,
så levde vi ändå med en gemenskap
- en ätstörning.


En annan bekant från behandlingen pekade förväntansfullt bakom mig.


Hon stod där, ett antal meter ifrån platsen där mina fötter stod.
Jag kunde inte tro det, hon satt där borta där folk köpte böcker att få signerade.
Det var overkligt.


Tro det eller ej, men jag erkänner.
Jag har aldrig någonsin varit en skönlitterär person.
Och hennes senaste bok "Så dumt!" den första skönlitterära boken jag någonsin läst ut under min frivilliga fritid.
Det fanns en tid då även jag var som min pappa, min bror, en som trodde att hennes prat bestod av en ren rappakalja.


Men så såg jag sedan en av pocketböckerna i Akademibokhandelns kassa då jag bland annat skulle handla skrivhäften.
Jan Guillou... en framsida med röd text... och sedan så såg jag den.
Jag såg en bok med den där kvinnan på omslaget - och hon hade inte sitt pressade leende.
Hon såg för en gångs skull en aning seriös ut.

""Mia Törnbloms efterlängtade självbiografi är en personlig berättelse om hur hon tagit sig från ett liv fyllt av kriminalitet, droger, våld och sjupaste självförakt till att börja respektera och älska sig själv som den hon faktiskt är. En sann berättelse om förlåtelsens läkande kraft."..."

Jag köpte boken, jag behövde bara göra det.
Jag ville se, se ifall jag kunde känna igen mig, ifall hennes ord kunde hjälpa mig att förstå.
Jag ville må bra.


Det är det som är så speciellt med henne.
Precis som en ätstörning kan liknas med ett drogmissbruk.
Hon är ett liknande ideal, som en slags "idol".

Jag ville se hennes soliga personlighet med mina egna ögon,
se om hon var kapabel att smitta av sig sin härlighet.

Hon var glad på scenen, delade med sig både av fakta, sina egna tankar och av sig själv.
Vi skrattade så att det hördes, i synnerlighet de två männen bakom oss som hon tidigare presenterat som sina barndomsvänner.


En sådan tillit till sig själv, öppenheten.
Hur kunde en människa tycka om sig så hjärtligt mycket.


Efter att en av behandlarna givit med sig att låna ut tvåhundra till mig för att handla ett signerat ex, så stod jag stilla och såg hur hon stod och pratade med en någon kvinna.

Det var det idag(igår).
Men jag skulle iallfall göra mitt bästa, även fast jag klart var medveten om plågan.
Herregud, yoghurt var fortfarande tungt och nu hade tyngden av nervositet blivit gränsen tyngre.
Typiska, typiska Victoria.
Så fort någonting skulle oroa mig, då var det Google som gällde.
"Magsjuka", "Magkatarr", "Kurer"... så skulle jag förstås ha tagit en titt in på netdoktorn där det stod
"Undvik stora och kaloririka måltider".
Härligt - då jag var under just en ätbehandling.
Nu hade jag ännu en sak pressandes inuti mitt huvud.


Det var kyckling idag, min favorit.
Och jag kunde inte äta det.
Brände, mitt grepp om gaffeln darrade.


Ett helt fantastiskt glas av tjockflytande näringsdryck, ännu bättre.
Tre personer i personalen satt kvar omkring mig och två kom för att äta lunch.
Undra vad de kunde ha trott,
se mig sitta där med tårar av smärta längs kinderna och ett skakande glas i handen.
Även den gjorde ont.

"J-jag sitter kvar här i en halv minut med en rak r-rygg..." klämde jag ur mig.
Det kändes som om jag inte bar på modet att ens resa mig upp.
Vad skulle ske då?
När jag väl hade lämnat matsalen lade jag märke till magen.
Jag var som runt omkring fjärde, femte månaden och den var totalt stenhård.
Inte en enda centimeter av pekfingertoppen gick in i den.


Aldrig. Nej.
Jag hade redan sagt det till mamma som kommit dit för ett samtal tidigare.


Att ha en bokad tid hos läkaren, det var frid och harmoni.
Iallafall tills hon bad mig att lägga mig ned på rygg så hon
kunde trycka och pressa in på vardera av magens ställen.
Min behandlares ständiga frågande ifall det kunde ha någon slags roll med stress.
Att det gjorde ont.
När jag tänkte efter så var det faktiskt mycket som kunde vara av stress, men på den här nivån?

En kanske möjlig praktiktjänst.
Sedan ansökan till universitetet som skulle vara inne.
Frågan ifall jag skulle få ha grönsaker på tallriken eller inte.
Hur hela mitt hem bestod av ett enda kaos nu medan pappa höll på med sitt "skorststensprojekt".

Sot på alla möjliga platser,
kökets städskåp urrivet med ett äldre skorststenshål i väggen i dess plats,
tegelstenar i både övre och undre hallen,
att jag ens behövde skor för att gå till mitt rum ifall jag inte ville vara en lortpelle.
Mitt rum så kvavt som det var etfersom att jag inte kunde ha det öppet medan pappa solkade ned från den öppna vindluckan precis utanför det.
Jag stod inte ut!
Han rubbade min resterande energi!
Jag vägrade att ligga hemma som sjuk!

Att jag knappt ens kunde gå utan att magen var som döende, ifall så skulle jag aldrig ha anat vilken enorm kapacitet stressen kunde ha på en...

Usch, jag kan knappt tro det.
Innan någon kort tid sedan så hade jag aldrig haft en enda förkylning under över två års tid.
Och så känns min mage helt plötsligt döende.

Usch, jag skäms nästan.
Att springa iväg och kräkas mitt i allting medan folk började lägga upp till lunch borta på kliniken.
Folk som antingen var anorektiker, eller till och med bulimiker.
Gråta av både skam och smärta.
Vad svag det får en att känna sig, speciellt då det är sex bestämda måltider att följa var dag.


Strax innan behandlaren skickade hem mig,
så frågade hon mig ifall det var någonting som jag tänkt på mycket på sistone.
Ifall jag hade oroat mig.

Aningen hjärnsläpp, men sedan så slog det mig om saken som inte kunnat lämna mina tankar under den senaste tiden.
Visst, att söka studierna... med det ena och andra...
Skulle de ta bort grönsakerna på min tallrik tills jag börjat äta normalt, eller åtminstone för att göra kvitt med det "gröna" tvånget.
Där var det.

Enligt henne så kunde ens inre stress vid vissa fall till och med på en att kräkas
- som om det mentala tog över det fysiska i kroppen.
Lite distant lät det, men nu när jag tänker efter så vet jag vad en stressmage är iallafall.
Även fast detta var en sådan smärta som jag knappast upplevt förr.

Men det var i fredags iallafall.
Kanske tack och lov för det eftersom att det var helg strax efter och att jag inte hade någonting förplanerat.
Så under helgen så har jag alltså satt hemma med en vriden mage.
Troligen naturligt.
Helt naturligt.
- Bara att jag har sex bestämda måltider var dag att följa!
Tungt att till och med dricka blåbärssoppa, vad är fel med mig?

Att bara vara kapabel att ligga och dåsa framför "Pianisten" och läsa igenom högskolekatalogen i periodvis.
Jag SKA studera i vår, det ska jag bara.
Jag ska allt visa dem~
Se bara.

Och väckarklockan slog om till alarm.
Under natten verkade det som om elementet bakom min säng hade gått på fullvarv
och jag kände mig rent ut kokad.
Svettades, försökte jag ta mig upp ur sängen i hopp om att ingenting mer skulle komma upp.
Allting hade bara varit en dröm, men samtidigt så kunde jag inte greppa det.
Varför fanns det där illamåendet även min dröm när det var meningen att de alla skulle vara immuna?
Känna till noll?


Jag fick tillbaka det där knipet strax innan förmiddagsmålet på kliniken.
Efter tre små teskedar av Danio-yoghurt och kiwi tillsammans, så var det på tok för mycket.
Spela roll att näringsdrycken var mängder mer än kiwi energimässigt än kiwi ifall man vägde upp, men jag hade inget annat val.




Men jag kunde det inte, var bara inte lyssna en sekund på vad jag hade att säga?
Och sedan så slog det mig - det här var en ätstörningsklinik och det satt andra och åt omkring mig.
Hon var den enda behandlaren i rummet, "Fan...!".

Längs tiden gick och tårarna rann, så blev de en efter en färdiga och vandrade ut ur salen.
Det gjorde för ont, för ont.
Det var inte någonting normalt att känna som om jag svalde nålar då det endast var en halv tesked yoghurt.
Det skulle komma upp om mer.


Då jag såg mig om så kom U(en annan behandlare) in i salen och jag såg ljus skimrande även fast jag var väl medveten om att även näringsdrycken skulle vara ett rent helvete att svälja.
Jag var räddad.


Det kunde och fick inte vara sant.
Snart så skulle det rinna över ifall jag fortsatte.
Jag ville inte, jag vågade inte, jag hade fobi.
Allt annat än paniken av att förstöra mina tänder med galla.


Nu slog det en annan sak inuti mitt huvud.
Det här var en ätstörningsklinik, ja.
Jag var den "sjuke" och de de friska omkring mig.
Folk här kunde ha svårt för vissa livsmedel, vissa kunde även dra en lögn för att slippa.
De hade alla sett mig äta dessa saker förr, men trodde mig ändå inte.
Att vara så otroligt maktlös.
Rent ut sagt så hade jag ingenting som jag kunde hålla upp framför dem och kalla bevis.
Det var så otroligt förargande.

Två enorma kiwisar, sura till den nivå att de nästan frätte mina läppar.
En danio-yoghurt.
Ett oändligt lidande att jag nästan höll tillbaka skrik av smärta efter vardera "tesked" tills de mätte upp de futtiga resterna till näringsdryck efter dryga 45 minuter.

Nästan ganska komiskt ändå.
De satt där och skrattade åt vad den andre hade att berätta om.
De försökte lätta upp stämningen genom att dra med mig i sina samtalsämnen.
Jag skrattade inte, jag led.
Och det visste de inte om.
De trodde att det allt var en akt.
Ifall jag inte haft emetofobi(rädslan för att spy), så hade jag nästan lusten att vilja kräkas
- bara för att visa dem att inte var en lögnare.


Strax efter att jag kämpat mig igenom skvätten av näringsdrycken de vägt upp, så sträckte de på sina armar.
Reste sig upp, log.


Jag höll mig hellre tillbaka på stolen, vågade inte resa mig upp.
Någonting annat skulle komma upp med isåfall.

Efter att behandlarna fått upp mig och de gick längs korridoren bort, med mig bakom, så stannade jag.
Det högg till, det var illa.
Utan att gå eftersom att det var på tok för långsamt,
utan att springa eftersom att det var på tok för rörligt,
så hasade jag mig tillbaka.
Med fingret pressat emot lysknappen så lutade jag mig över toaletten och sekunden efter så sjönk det ned igen.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Drog bort några ting på den tomma skohyllan utanför och satte mig ned med händerna för ansiktet.

Visst, kanske har jag ett tvång relaterat med broccolin, grönt, med nyttigt.
Kanske har jag tendensen
- att lägga dem i storleksordning på tallriken
- skära av "buketterna"
- ha viljan att skära så att jag har småsmå bitar av grönt i var och varenda tugga.
Kanske har jag inte lätt med allting, men jag äter snabbare hemma än förr.
Till och med påpekar mina föräldrar, min mamma det.
Hon ser hur jag vid vissa tillfällen fäller tårar när jag lagt märke till att köksklockan slagit över den utsatta tiden.



Jag tog illa upp med pizzan,
men att jag ändå tog beslutet att inte välja den minsta bananen vid frukosten
för att visa dem alla.
Jag anstränger mig för att inte pressa naglarna in i skinnet, utan sitter och förbannar mig själv.

Det gör ont, så ont.
De säger att jag duger, så varför gör jag då inte det?
Varför känns det som om allting konkret att greppa tag i, långsamt flyter i från en?

Jag satt där i ett av de enskilda vilorummen och vred på min låt("Elephant Gun" av Beirut) och tårarna rann.
Ingen kunde höra mig, men själv höll jag för öronen och ögonen eftersom att mitt mentala skrek av känslor.
Vrede, ilska, sorg, desperation.

Den person jag ringde, hon kunde inte förstå hur det var.
Mobilen fälldes ihop och längs det så föll den ned bredvid.
Jag såg på den med en tystnad omkring oss och efter ett tag,
så greppade jag tag i min Ipod och bläddrade vidare i mitt bibliotek.

"Birds" av Emiliana Torrini.
Där var den.

Med ryggen lutandes emot väggen bakom mig satt jag med händerna frmaför ansiktet.
Jag kunde se.
Med musikens ekande i mitt öra så kunde jag se.

Det skulle alltid vara så, jag skulle alltid och alltid vara tom på ord vid de här tillfällena.
Satt och förbannade mig själv, samtidigtsom jag egentligen inte ville ha.


Där var det igen, tvånget.
Ifall jag skulle pressa i mig en pizza, då skulle det vara under dagtid - så att kroppen skulle hinna "förbränna" en del av sig självt under dagen.
Vilket var ifall jag ens SKULLE göra det.

Tiden var över och vi hade bara en enda sak på listan.
Dags att gå därifrån.


Jag avskydde det.
Hatade det.
Ville inte bli tolkad som den som inte ens försöker...


Hon snurrade runt sin kontorsstol som hon sedan reste sig upp ur innan hon slog mig följe.
Framför dörren hon precis stängt igen bakom oss två, så lutade hon sin rygg emot den.

Jag är medveten om att jag inte är som min mamma,
att jag inte kan läsa av folks ansikts- och kroppsuttryck som böcker,
men jag kunde allt se.


Simpelt. Jag undrade först vad för slags frysrätt det var som gällde och sedan ifall det var okej att ta itu med det under en av dagarna på kliniken.


Jag stod där, var tyst.
Vad var det här egentligen.
("Lyssna, jag tog modet till mig att välja det som ett övningsalternativ den här veckan,
jag valde pizza av det som fanns på listan!")
Jag trodde att hon skulle vara glad, vara stolt.
Det var på gränsen att jag nästan blev sårad.

Det behöver inte handla om en sjukdom.
Självkänsla, självförtroende, att ens lita på sig själv.
Från att jag hade hatat mig själv, dock inte gått runt som ett åskmoln om saken,
till att jag fann en "kick" av att leva på ett "gott" vis.


Att inbilla sig själv en självkänsla, vilken underbar, men ändå så falsk.
Som om ingenting kan gå en fel.
Att bli som vad de säger, "en tolvårig pojke", och se revbenen med en liten oro för det vid sidan om som en liten bonus.



Hon hade gråtit och fällt tårar av förfasan och oro så många gånger, och ändå ett så chockartat uttryck på hennes ansikte.
Att låta henne ta min puls(eller blodtryck någonting) för att sedan skriva ned det på ankäten.
Höra henne säga "Det här kan inte stämma...!" när resultatet kom till att vara 53 per minut.
Se hur hennes tårar rinner och faller när hon få se 52 genom nästa försök.

Hon vandrade iväg emot toaletten med mig lämnad, tyst i bakgrunden.
Jag visste vad hon hade i tanken att göra.
Men vad var det meningen att jag skulle ha gjort?
Ha uppmanat och bett henne
"Var snäll och inte spy"?
Tiden gick, från två minuter, fyra minuter... sju minuter... och som vakt för våra väskor med påsar, så fanns inte möjligheten att slå henne följe.
Det enda som fanns var att dra en djup suck och luta mig tillbaka tills hon kom bakifrån min rygg.


Vad i helvete höll hon på med egentligen.
Var hon ute efter att få mig att lacka ur totalt av vrede eller ville hon bara se hur långt hon kunde ta det hela.
En nästan så kallad utpressning, och på tal om det en helt lam sådan.

Hon satt där vid bordet, med Sofia, och till och med vår klasslärare för att hålla koll på henne.
Jag kände mig en aning stressad eftersom att jag hade läst andra böcker än just skolans under gårdagen.



Ifall hon visste att hon var sjuk, vad var hennes problem då i så fall?
Då visste hon att hon bokstavligt talat var ett enda stort benrangel.
Var det inte meningen att ätstörda inte skulle ha en enda aning om att de var vandrande pinnar?

Jag ställde mig framför spegeln i skolrestaurangen med henne vid min sida.


Längs tiden som gick, så sjönk det hela allt djupare.

Jag började lägga märke till att antalet plåster, från ett, till ett till.
Sedan blå handledsband som täckte en allt större yta av hennes skinn.
Hon hade börjat skära sig själv.

Sofia påpekade om varför hon egentligen skulle skära sig, hur otroligt uppmärksamhetskrävande det var,
samtidigt som min nervositet trappades upp, steg för steg.

Under en bilogilektion då jag varit sjuk, så hade hon sett på medan "Agnes" lämnade in hemuppgiften.
Hon hade tagit av sig banden.
Till och med kavlat upp sina ärmar.
Blottade sina handleder så att det inte gick förbi att lärarinnan hamnade i chock.

Jag vet mamma, jag vet... jag vet att det inte är vad du vill,
att vara tvungen sitta med mig i dryga fyrtio minuter för att jag ska endast dricka 2,5dl blåbärssoppa och äta två digestivekex.
Att se mig hålla händerna för ansiktet med tårarna rinnande ned längs dem.
Höra mig skrika
"Nej! Jag vill inte ha...!!", "Det här gör bara en fulare...!", "Man mår inte bra av sådant här skit!!"

Så mycket faktum, ändå så mycket tvivel.
Trots att jag vet att de vet vad de håller på med, att ingen som friskrivits varit överviktig,
så önskar en del inom mig att de på något sätt någon gång skulle ha fel
Ett tillfälle då jag skulle ha rätten och möjligheten att ropa
"Vad var det jag sa".

Ångesten.
Att under morgonen se att jag inte fick på mig mina små jeansshorts från tidigare i somras.
Att finna mig själv gråtandes av tron att en 34:a som inte sitter bra är garantin på att vara stor.
Vad är det med mig själv?
Varför sitter jag och grips av panik när det ligger 50 gram choklad framför mina ögon?
Så som jag ätit choklad då jag var yngre.
50 gram. En människa går inte upp 50 gram i kroppsvikt av femtio gram choklad.

Vågen blippade bland alla slags nummer och stannade till.


Skolsystern såg fundersam ut och sketchade ned i sitt randiga pappersblock.


Erkänner, jag tyckte inte om att väga mig alltför mycket, speciellt då Sofia var näst över mig längdmässigt.
Det skulle alltid bli en slags jämförelse med henne när det kom till vikten och mina inre tankar.
Men jag ställde mig upp på vågen, som lovat.


Den stannade. Jag blev stum.
Det fick inte vara ett faktum, det fick inte vara sant.
Det fick bara inte det.

Hur kunde det vara möjligt??
Jag visste att hon var mager i den högre nivån, men ett kilo tyngre än jag?
Nästan en hel linjal längre än jag själv och matchande med det ett ynka kilo?
Någonting föll och gick i kras.


På kvällen då jag var på väg in till mitt rum, så satt Sofia(min storasyster) på soffan utanför,
troligen tittandes på Fame Factory.
Jag stannade till och såg ned på henne.
Stod stilla.
Jag behövde verkigen få det ut ur mig.


Vi slog följe in till Rogers(min storebror) rum och hon satte sig på den gråa skrivbordsstolen.
Jag visste inte vart jag skulle börja, kommer ärligt inte ihåg den rätta ordningen på det hela.


När det hördes av pappas steg uppför trappan, så stängde Sofia dörren till rummet.
Jag grät i hennes famn, grät så att jag skrek.
Grät av en inre ilska och vrede, orolighet och av en ren desperation.
Hennes höftben stack ut i luften i tur med att magen var en enda inbuckling, men ett enda kilo mer än mig själv
- det fick mig att må skit.


Skolsköterskan hade kontaktat mamman, i följd av det en läkare.
Samtidigt som det varit en ren nyfikenhet, så hade vi egentligen menat någonting gott med turen till skolsköterskans kontor.
Bättre ju förr än senare, men jag fick ändå sota för det.

Tillsammans hade de tre personerna ifrågasatt henne, om vad som egentligen hade orsakat detta sjuka betende.


Jag var fullständigt rasande då jag fick reda på det genom att jag ifrågasatte henne varför hennes mamma betedde sig så kyligt emot mig.

Hon hade ingen som helst rätt att anklaga mig! Ingen alls!
Som vad då, att jag istället satt och åt under rasterna, vilket hon själv varit ett vittne till?
Att jag var rent ut kräsen och därmed åt allt annat än just skollunchen?
Jag kände mig oskyldigt dömd.

När vi var i hennes rum så kunde jag känna någonting "svävandes" utanför dörren.
Ifall jag kisade, så var det mammans iskalla hökögon som betraktade en genom glänten.

Varför skrev jag de orden egentligen? Vad menade jag med dem?

Jag hade byggt upp en egen bild om hur en ätstörning såg ut, vilket egentligen var så fel.

Så som jag träffat faktiskt trevliga personer med ätstörningar nu,
de senaste månaderna,
så har jag insett hur individuellt det är från person till person.

Min vision av ordet "ätstörning" hade sin grund i en gammal bekant till mig.

En person som troligen föredrar att glömma...


Jag gick i det sista året av högstadiet, i nian.
Vi var tre stycken, Sofia, jag och... låt oss säga Agnes.

Sofia och jag, vi var något kopior av varandra kunde man nästan säga.
Korta, hon en och en halv centimeter längre.
Estetiska och rent ut sagt ganska flummiga.

Sedan så hade vi Agnes, som en linjal längre än oss och... annorlunda.
Inte annorlunda på det där häftiga sättet, utan bara underlig.
Sofia, hon var ny för det året medan jag hade känt Agnes sedan början av sjuan då jag sett henne sitta för sig själv.


Det satt som naturligt inom mig att gå fram till henne.
Att se någon sitta i sin egen slags isolation fann sig inte och kanske skulle det vara en trevlig person.
Till en början så blev det vi fyra personer, L, E, Agnes och jag innan vi särades isär i par.

Det blev jag och den nya personen, även fast vi visade oss vara varandras klara motsatser.
Här och vart kunde det komma en och en annan dispyt, vi hade olika slags intressen.
Och när jag hade handlat någonting, så handlade hon detsamma, bara i en annan färg.
Ibland till och med samma.

Hon gick mig på nerverna konstant, men jag kunde inte lämna henne bara så där.
Förstå vad alla skulle ifrågasätta, vilket jag avskydde.
Det var därför det kändes som en slags frihet då Sofia kom.
Som om tyngden tvärs över mina axlar delades i två.

Hon åt mindre och sen troligen inte så mycket vid lunchen troligen.
Eller mycket, maten var vidrig, så det var ingenting som vi fäste oss fast vid.
Själv så åt jag nästan aldrig av maten, utan bara av salladsbordet.
Det handlade inte om att jag ville vara "duktig", jag var bara helt och hållet kräsen.
Men någonting märkte nog allt jag och Sofia var annorlunda med henne, eller rättare sagt så tolkadevi det som "uppmärksamhetsfjäskande".

En gång då jag satt och pluggade geografi och hade en chokladkaka från Lidl, så kom hon skuttande


Jag skjutsade fyrakronors-chokladkakan till hennes sida av bordet och hon bröt av en bit.
"Fwooosh", kunde det nästan låta om det, snabbt in mot hennes mun och


Där var det där ansiktsuttrycket igen, det där så ofantligt dåliga skådespelandet.
Ta världens allra sämsta skådespelare och sätt den i en roll där det ska vara så otroligt synd om den som möjligt.
Det var exakt så det såg ut.


Helt klart, helt tydligt, hon anstände sig inte en enda gnutta för att hålla det inne.
Vad var det för fel på henne egentligen?
Brukade folk inte normalt hålla spyerierna inom sig?

Hon kom, hon sade - med glädje och stolthet i tonen!
Jag hade inga ord att säga.
Jag var tom på ord.

Vissa av sakerna jag hade problem med, som jag skrev ned den 22:a juni i år.

En del männisor kan ha problem med bananer och nötter till exempel, men för mig handlar det om hur näringsrika saker och ting är.
Bananer innehåller kalium, nötter järn och annat gott.

Det måste göra någonting gott för en.


Beroende av grönt, beroende av den inbyggda "tryggheten" som triggar igång när mitt inre samvete inte klagar.
Likna det med att det går en epidemi omkring en och personen precis fått en säkrad dos av vaccin
- Som om ingenting kan rubba den.

Jag mår rent ut sagt helt och hållet dåligt när det blir ont om grönt under en dag.
Jag får panik, som ett slags paniksyndrom.
Kan inte koppla av.

Visst, kanske lever jag med ett tvång av att ta småsmå klunkar åter och åter igen,
men vad ifall jag var van med det?
Och kanske vilje sköja bort den hela vidriga smaken av någonting jag fann svårt?
Jag mådde illa, som att pressa i sig en havregrynsgröt utan någon som helst mjölk - kväljningar!
Att känna hur det nästan bildas en propp i halsen - jag fällde tårar.

Men jag gjorde det iallafall till slut,
till följd av att det spökade inuti mitt mentala en lång tid efter.

Det fortsatta kväljningarna.
Smaken.
Faktumet.
Jag kunde inte sluta gråta, det gick inte.
Som om jag försökte sluta in mig i mitt egna, så fanns det inte någon ork...
det är så underligt...
så som folk brukar säga att det är under de allra svåraste tiderna
som en person behöver en mänsklig kontakt - jag orkade inte.

De andra patienterna höll på med en glasinristare, olika slags ting, skrattade.
Men inombords så kändes det som om det ultimata var att fly.
Fly, fly ifrån allting.
Fast vart skulle jag egentligen fly?
Och varför när saker ändå skulle dra sig ikapp mig förr eller senare.


Med hörsnäckor i öronen så satte jag mig i ett av de små "ätrummen" och vecklade upp katalogen jag dragit med mig till kliniken.


Allting handlade inte om pannkakan, utan det var stressen som kusade runt inuti mitt bakhuvud.
"Femton dagar kvar, måste leta", eller nej inte bara "leta" - jag var tvungen till det!
Eftersom att jag var under behandling innan hösten, hade jag varit tvungen att tacka nej till mitt antagande till den praktiska filosofin i Stockholm.
Jag gick själv "in i väggen" av stress i mitt projektarbete,
så varför vara kapabel till universitetsnivån rakt efter kunde man ju fråga mig själv.

Men den här gången så skulle det bli någonting av det hela, de var det tvunget att bli.
Kanske skulle jag vara kvar i behandlingsfasen i vår,
vem vet,
men jag skulle åtminstone komma in på någon 15-poängare
innan jag sökte någonting stort någon annanstans i höst.
Det hade jag bestämt mig för långt innan.
Men samtidigt så fanns det ett sant faktum: De flesta kurserna började under hösten, för att inte säga 15-poängarna.


Vi följde varandra i korridoren till de andra vars skratt kunde höras på ett långt håll.
Visade upp sina saker vilka andra fann som konstverk, andra inte.
De skämtade, log, skrattade.

Men samtidigt, fast de satt mitt framför mina ögon, så kändes det som om det var så långt borta.
Så distant. Så diffust.
Jag log själv, ett vitt sådant.
Inte ville jag förstöra det roliga tillfället, men samtidigt så satt jag där rädd.
Rädd, rädd för att jag skulle vara genomskinlig och de skulle vara kapabla att se igenom det allt.
Se på mig, se hur falsk jag är.


Strax vid skymningen så satt jag på roslagsbanan på väg till Medborgarplatsen.
Även fast yogaklassen skulle vara sen och börja vid halv åtta, så verkade det inte ha en sådan roll för mig.
Bort, bort ifrån det vanliga. Bara ut.
Jag kände för att sluta mina ögon och bara falla i sömn.

"Sidan 286... 287...", det var runtomkring de allra sista sidorna i boken jag hade i min hand.
En flicka var döende i leukemi och hade som mål att uträtta sina mål i livet innan sitt sista andetag.
Inre tankarna, hur mellanrummen emellan raderna blev alltmer större i takt mothennes slut.
Folks sista hälsningar farväl.
De vita molnen som svävade över en.

Mina tårar rann ned längs kinden.
Jag kunde inte hålla det inne och lutade min panna emot fönsterrutan för att inte den äldre kvinnan i det andra hörnet av vagnen skulle lägga märke.
Dessa ord, låten "Birds" av Emiliana Torrini... det lät så fridfullt. Så fridfullt att dö.

Lutandes tillbaka med blicken upp mot himlen och taket, drömde jag mig baklänges.