pigment

Min mage har nu påbörjat ett uppror.
Som om den säger "Stopp! Inget mer!".

Så fort jag öppnat mina ögon de senaste morgnarna,
har den berättat från första sekund att frukosten skulle bli ännu en strid på krigsstriden.


var mammas ord i förrgår morse.
Skeden landade i min tallrik.


Det är som om jag är en som vill så mycket
fastän min egen kapacitet inte fyller upp det.

Jag hatar, jag vet att så pass
antal gånger som personer och människor,
från att vara min egen mamma till min behandlare ständigt säger att


så kan det ändå inte absorberas och accepteras inuti mitt huvud.
Istället dör det ont och framhäver känslan av att det är Jag mot Världen.


jag är inte döende i cancer, jag har en diagnos
- från det första andetaget för dryga tjugo år sedan, till det sista.

Samtidigt som jag lidit av en depression under år av tid
och haft perioder av den sanna längtan åt det svarta,
så sätter jag ändå mig själv i en kontinuerlig leda.
Envisheten är ett av de mest utmärkande dragen av mig som person,
på samma gång det troligen mest fatala.



Någonstans var jag medveten om att jag de orden skulle komma ut ur hennes mun.
Och ändå så såg mina ögon svart och vitt för en sekund.

Skulle jag inte klara av en halvtidskurs på universitetet,
vad skulle jag klara av då?
För den stunden hatade jag min krop hur den ens fungerade.


När skulle jag må bra då?
Jag, som aldrig mått bra under och efter högstadiet?

Jag har tappat räkningen över så pass många gånger som jag somnat så fort
som jag kommit hem på eftermiddagen, bara i år.

Hur många gånger som jag gråtit i min mammas famn utav förtvivlan
över känslan av att långsamt brista itu.

Bara tanken av att jag var på gränsen att kräkas på Götgatsbacken på grund
av den mentala utmattningen av krav och svärmarna utav smala,
långa modellben omkring mig.

När skulle jag må bra?

Idag, då jag såg min behandlare sitta på sitt kontor idag,
till skillnad från gårdagen,
sveptes jag igenom av blandade känslor.
Vad skulle jag säga idag, vad skulle jag välja utav
allting som jag hade ihoppressat inombords?

Jag var för trött för att ens kunna tänka rakriktat.
Och jag märkte det också även under vårt samtal.
Jag var stressad, jag befann mig under en sådan stress
- att allting inuti mina öron antingen tolkades som kritik eller utpekande.


Som om jag hade det installerat inuti mitt eget reflexsystem
att allting skulle vara illa.
Allting skulle vara ont.
På ett sätt, såg jag ned på mig själv,
speciellt då jag kunde se framför mig hur anda människor bara skulle påpeka att


Varför skulle de andra på min universitetskurs orka med
hela lektionen utan några som helst problem?
Varför endast jag vara den som stup i ett nickade till för att sedan ryckas upp i luften?


Och ändå så ville jag befinna mig på deras nivå.
Jag ville inte i världen vara den som ligger efter, inte heller allra underst.

Helt oförväntat, så kom det ett


ut ur min mun.
Det var inte endast min behandlare som såg aningen snett på mig,
även jag log smått för mig själv med handen dold för munnen.
Så ironiskt, så på gränsen patetiskt...

Hon drog fram sitt randiga skrivblock och skissade upp tre separata ringar,
två med varsit "K" inuti och sedan den resterande med ett "S".


Jag visste, jag visste allt.
Jag behövde verkligen inte någonting mer att ägna mina tankar åt nu...




Hela mitt huvud bestod av en enda stor kalabalik då, vilket det fortsatt gör nu.
Egentligen borde jag kasta händerna i luften,
tjuta ett vrål bestående av en maximal glädje av frihet.

Och ändå... så slår det mig tillbaka.
En del av mig backar ett par steg bakåt självmant.
Friheten är väldigt god sak i sig, som även den kan ha sina egna nackdelar.

Att släppa min våg... skulle på ett sätt vara harmonsikt.
Jag skulle då kunna äta fritt var jag än befann mig då jag åt...
samtidigt som jag redan nu är klart medveten om att
mina portioner definitivt skulle minska i mängd.

Ligger det en tredjedel mindre upplagt än det som de anser som normala ser mina ögon det som överstigande.
För mycket om det är strax därunder.
Jag ser fortfarande de mindre portionerna som de mer normala
och det i sig kan leda till ett tillbakafall.

Om tvåan, så skulle jag nog känna mig fortsatt låst.

Att släppa taget om måtten fullkomligt...
skulle rubba min kontroll totalt och då skulle det råda kaos.

Jag vet inte,
jag seriöst vet inte alls.

Det är konstigt.

Under gymnasiet såg jag mig själv som självständig mer än ensam.
Som om människorna omkring mig skulle sätta mig på plats,
jag skulle visa dem alla.
Jag skulle visa dem,
även fast jag dalade ned i vikt tills den punkt att jag nådde 3-kg.

Och nu, känns det som om den såkallade sälvständigheten bytts ut
mot det motsatta, ensamhet och öde.
Folk förstår inte vad jag känner.

En stor del av deltagarna i min kurs på universitetet
verkar knappt ens äta en acceptabel frukost.
De lever på sitt kaffe som de köpt fem minuter innan.
Och de klarar sig gott och väl på det.
Medan jag håller på att falla ihop åter och åter igen, kontinuerligt.
En del av mig vill packa ihop och gå därifrån medan majoritetens del håller mig kvar.
Det är den egentliga viljan mot kraven och verkligheten i en allians.
Det finns aldrig en enda vilja i mig.

Det är som om jag fallit ned framför mållinjen och haft mina händer avhuggna
så att jag inte skulle kunna resa mig upp igen.

Ångest av att jag lagt mig ned på min säng och sovit bort så fort
som jag hade kommit hem från universitetet idag.

En stressmage att jag inte kunde få ned hela mitt
eftermiddagsmål utan att känna slag i magen som hindrade det.
Kvällsmålet klarade jag inte heller av
då jag endast hade suttit på universitetet och sedan vilat hemma.
Bara stilla och knappt någonting mer och det slukar min resterande harmoni.

Jag vet att min behandlare satt regeln klockan 22 på kvällen,
men jag klarar inte av att lägga mig ned och sova.
Det känns som om jag fortfarande har mängder av mat kvar inuti min mage
och det driver mig själv till vansinne.
Jag kan inte koppla av, jag kan inte koppla av alls.

Det finns ingen Gud.

Sedan årets början, så har jag hållit mitt nyårslöfte angående
att skriva ned tre stycken positiva tankar per dag,
vilket jag är något stolt över.

Men det känns ändå som om det behövs någonting extra.
Det verkar ofta bli så att jag inte skriver ned en särskilt
stor del av de små godbitarna jag har ibland.
Känner mig en aning negativ, rejält. Hm.

Så jag har bestämt mig själv att från och med nu
börja med att veckovis skriva ned fem saker som jag varit glad för.

Lyckas jag med det utan en massa ifrågasättningar med en massa "men" och "om",
så belönar jag mig själv med någonting, kanske köper en bok till exempel.


Längs den taktiken, så tror jag att det kan bli lättare längs tiden som går

- Genom att visa att genom goda tankar, så kan man också få saker med god mening~!

---

Den här veckans fina saker:

1. - I tisdags, så bokade jag tillsammans med mina två systrar biljetter till premiären
av Tim Burtons "Alice i underlandet"~

2. - I onsdags gick jag på min vanliga yogaklass

3. - I torsdags fick jag äntligen träffa min egen coach på Fryshuset

4. - I fredags så köpte jag till slut min egen laptop

5. - Att jag under veckan fått beröm av min behandlare för att jag ansträngt mig med maten


Okej, det var ovanligt mycket saker på en och samma gång den här veckan,
annars brukar det inte ens vara närmare hälften, haha.
Men då fick jag en enkel början att ta itu med iallafall~

Ju mer man försöker,
desto större är chansen att man lyckas~

Igår morse så var jag nervös från topp till tå,
dessutom fullkomligt outvilad efter ett alldeles för litet antal timmars sömn.
Mina egna ben gav nästan vika.

Det hade varit alltför mycket som kretsat inuti mitt huvud sedan årskiftet,
under de senaste månaderna och veckorna.

Jag kunde inte fokusera någonting under förmiddagen på universitetsbiblioteket alls,
utan bara lät pennan glida tvärs över pappersblocket i form av melankoliska skisser.

Först min samtalstid hos Habiliteringen, vilken mamma näst intill krävt att få vara med i,
och sedan mitt länge väntade introduktionsmöte med min nya coach på Fryshuset.
Saker steg mitt huvud över kanten,
att min ena fot aldrig kunde stå ned still...


Då kuratorn och psykologens blickar möttes av mamma,
så stannade de till en sekund där.
Hon reste sig upp med optimism i ögonen.

Den unga kvinnan, kuratorn, vände sig åter till jag
som satt där nere på soffan med något glänsande ögon.


Mamma såg på mig med ett leende.
Både kuratorn och psykologen detsamma.
Jag var tyst, jag sade inte ett ord.

Vad var det meningen att jag skulle göra och säga?
Skutta upp och sprudla utav en himlalik glädje
eller bara vände bort blicken ifrån de alla?

Jag ville bara bort därifrån.
Jag ville bara hem och lägga mig ned på min säng och sova
- jag orkade verkligen inte med det här än en gång.
Och ändå så var jag medveten om att det var lika sannolikt att ske
som att det skulle regna lakritskuber uppifrån skyn.

Det här hade mamma längtat efter så,
och sedan så skulle jag raka vägen in till staden för att introduceras för min coach.
Hon skulle vilja byta mig mot en annan, jag skulle inte passa en bit med henne.
Tankarna över någonting sådant slet mig själv långsamt
i allt flera bitar innan det ens skett alls.
Jag kände mig klen, för att inte säga oduglig.

Fast samtidigt så kändes det på ett sätt samtidigt så fel att vara där.
Det var hon som pratade med dem, och inte jag.
Jag satt bredvid henne,
men var istället som en fullkomligt tyst statist vars enda funktion var
att ta in fakta och ord som gjorde ont att ens röra och ta vid.



Efteråt, så rann bara tårarna nedför mina kinder så fort som
den tunga glasdörren slagit igen bakom våra ryggar.
Det var så mycket,
jag var så mentalt utmattad till bottenpunkten, nära att brista itu.
Min sömn hade varit på tok för lite i jämförelse med
tyngden av alla mina tankar alltsammans.


Hon såg inte mina ögon, inte kinderna heller.
All hennes fokus och sina ögon var riktade för att gå framåt.
Hon märkte inte ens att jag stannat till efter ett antal sekunder
sedan hon stängt igen byggnadens ytterdörr bakom sig
och sedan märkt att jag stod kvar där inne med händerna om halsduken.


samtidigt som jag ville det.
Jag hade ju längtat så,
jag hade ju till och med räknat antalet dagar som resterade
tills den här dagen skulle komma.

Var min självkänsla så låg?
Så låg att jag praktiskt taget höll på att bryta ihop på platsen?

Mamma drog om halsduken på den sättet som hon visste att jag ville ha det och sade att

"Det kommer att gå jättebra för dig"

innan hon släppte av mig vid galoppfältets tågstation.
Kylan var närintill outhärdlig då jag i synnerlighet inte hade några som
helst vantar på min händer sedan jag glömt dem där hemma.
Jag slöt mina ögon och drog långa och djupa andetag.
Ett efter ett.
Det var en självman order att greppa mig samman.

Så fort som jag satt mig ned på tåget inne i värmen,
berättade jag för mig själv att jag var redo.
Jag var redo att möta vad jag skulle möta.


Plötsligt såg jag att det lyste ordet "mamma" på min mobil och svarade på det.


Tåget började åka nu
och en stor, genomskärande klump satt i halsen på mig.
Jag greps av panik och slet ut det röda pappersvisitkortet
och slog numret till handledaren.
Ringsignalen var fyra hastigt täta pip innan mobilen självmant lade ned det.
Likaså när det gällde hennes mobilnummer.

("-"Varför skulle de i så fall ringa så pass sent annars?"-"),
jag satt på tåget, för att åka dit,
mobilen som fungerade normalt kunde inte nå fram.

- Allt blev bara alltför mycket på en och samma gång att jag inte
visste åt vilket håll som jag skulle vända mig åt.
Skulle jag fortsätta framåt i rädslan för att det inte skulle vara något då jag väl kom dit,
eller skulle jag vända hem och känna eftersmaken efter ett enda stort slag i
ansiktet med en glasflaska utav märket "Ångest"?


Jag följde hennes ord och gick den hela vägen däremellan.
Plötsligt så var den näst intill olidliga kylan som om fatal kändes det som.
Att så fort som jag väl satt mig ned i bilen lät tårarna kana nedför mitt ansikte ända ned till knät.


Efter att jag ett tag på motorvägen gråtit ont och utalat att jag verkligen hatade mitt liv,
så vibrerade plötsligt mobilen i min väska som låg mellan fötterna på mig.

Det var handledaren, det såg jag på numret
och gnuggade mitt ena öga innan jag svarade.


et kändes som om det var fullkomligt overkligt nu,
samtidigt så onödigt överdrivet jag hade reagerat nu i onödan.
De fem minuterna vi körde tillbaka, så satt jag fullkomligt tyst och såg ut igenom fönstret.
Jag kände mig något alltför generad för att yttra något ord eller flera.

Från tunnelbana, till en annan tunnelbana, till att vänta på ett nytt tåg.
Jag bönade och bad för att jag inte såg ut som om jag hade gråtit i flertal timmar
trots att mamma då hon hade släppt av mig försäkrat om att
det inte fanns något svart under ögonen.
Samtidigt, så hade jag samlat mig en aning.
Mitt utbrott, mina tårar,
de var nog alla någonting som jag behövt för att lätta på mitt tryck.
Ut med det svarta, in med den nya, friska luften.
Det fanns ingenting ont, det fanns bara gott kvar.

Så snart som jag slog igen byggnadens tunga glasdörr bakom mig,
lade jag på håll märke till att det troligen var handledaren som satt vid ett av de runda plastborden.
Någon skymtade bredvid hennes sida
och jag vände mig med reflex bort åt vänster bland de olika staplarna utav broschyrer.


hörde jag inuti mitt huvud i hopp om att jag skulle samla ihop mig själv.
Från att ha varit nervös och orolig, till att ha varit näst intill panisk utav ångest.
Nu var jag istället nervositeten själv.


Jag vände mig om och fann två stycken personer framför mina ögon där,
bland annat handledaren med sin något finska accent.
Den andra hade en mellanblå kappa med en halsduk i de mer höstlika färgerna.


Så det var hon, det var hon som var min coach i andra ord?
Handledaren hade berättat under min intervju att hon alltid skulle fokusera
på att hitta en coach som skulle passa sin tjej.
Att inte veta vad vi hade gemensamt hade sin något kusliga spänning i sig,
att jag inte visste en enda sak om henne.

Det viktiga jag lade märke till på henne först,
det var att hon inte var min totala motsats iallafall.
Hon hade varken en Canada Goose eller Uggs,
och det berättade iallafall en sak om henne.

Då vi som sagt skulle gå till caféet för att sätta oss ned där sedan,
så stod jag där vid sidan av för att av en ren nyfikenhet se och höra vad det var som hon skulle beställa.


hon sade det - hon sade ordet te!

Antingen är en människa en kaffe-person eller en te-person.
Hon var en te sådan och det blev jag positivt överraskad av.
Då jag väntade på henne eftersom att jag själv alltid skulle vela och
eftersom att jag ville se vilket bord hon skulle välja,
så valde hon det längs in i hörnet vid fönstret.

Hon var alltså en hörnmänniska med.

Det var nästan en något omöjlig sak att känna.
Som att en människas nyckel passade in i mina egna små nyckelhål.
Fanns det verkligen en som jag kanske inte skulle behöva känna mig på vakt inför längre fram?

Så enkelt var det ändå inte från min synvinkel.
Jag hade alltid mina föraningar att snart så skulle slaget komma,
någonting skulle inte passa in alls.
Jag ville inte ha en sådan människa till,
jag ville inte ha en till som skulle lämna mig eller skicka mig vidare...


Hon såg på mig med en blick som något frågade varför jag behövde vara nervös.
Den var inte dömmande, den var bara något okänd för mig.

Och så fort som handledaren kommit och sedan pratat klart med oss
angående infromationen och uppgifterna,
lämnade hon oss för att vara ifred.

Då blev det full aktivitet inuti mitt huvud.
Frågor och frågor,
vad i hela friden skulle jag säga utan att göra det på fel sätt?

Men det blev inte så ändå, inte fullkomligt.
Jag lyckades få reda på att hennes främsta intressen var just estetik och psykologi,
att hon till och med sökt den exakta samma kursen som jag nu går på,
bara att hon hade kommit in på sitt förstahandsval.


Det här... kunde faktiskt vara en person som jag skulle kunna komma rätt bra överrens med.
Varken någon av oss hade gjort det mesta i staden,
så vi bestämde oss för att prova på olika saker tillsammans
utan att bli fullkomligt utklassade den ena eller den andra.

Då vi pratade var jag ständigt mig själv på vakt,
alltid för att se ifall jag antingen var för mycket på eller för lite.
Blev jag nervös så att jag började pladdra på om mig själv,
så använde jag händerna nästan hela tiden ifall jag var ivrig.
Det hade jag aldrig ens märkt om mig själv förr.

Hur mycket jag än tänkte på vad jag kanske gjort fel,
så log jag då vi skildes åt, på riktigt.

Och det var en god sak.

Jag minns att jag av någon orsak skulle gå på en biograf i Ryssland.
Vägen dit var det blött, det var både mörkt och smutsigt.
Luften var fylld med röken från mängderna av folk med cigaretter
och även de med alkohol kryllade de av.
Jag höll armen över min bruna väska för att vara säker
och hastade mig in igenom biografens dörrar.

Jag hann precis in och trängde in mig genom det sittande
folket till min plats som var belägen längst upp i mitten.
Mina grannar verkade vara i min ålder och jag ursäktade
mig själv med ett leende då jag väl satt mig ned och pustade ut.

Då jag väl såg upp efter ett par sekunder,
så lade jag märke till en grupp av killar som högljudda
satte sig ned längst fram framför skärmen.
De var väldigt distraherande, men jag höll mig själv tillbaka
för att inte hamna i någon slags dispyt
och såg mot skärmen som precis börjat rulla.

Filmen började rulla och

nu började de som satt längst fram låta ännu mer.
En, två stycken började även sparka mot bioduken
att den mitt i allt började brinna.

Folk greps av panik, de blev paniska och trängdes längs varandra mot utgången.
Jag hann ut som tur var,
men filmen fortsatte och det var nu den som mina visioner och såg och fokuserade sig på.

Det var en större grupp av ungdomar i Ryssland, troligen sådana i gymnasiet.
De kom till en öde byggnad med altan och det var höst så att löven föll något.

Plötsligt, så attackerader det svarta fåglar som dödade,
en del av gruppen såsom den judiske killen blev även skjutna
till döds av svartklädda soldater som kom från ingenstans.

Vissa överlevde,
inklusive han som på ett sätt påminde en om Dogge Doggelito,
ens bebis och hon med brunt hår.

De kunde inte bara dra därifrån nu,
utan de byggde upp som ett eget hem där.
Vad som skulle ske ifall de skulle vandra bortåt,
det visste de ju inte.
Skulle de bli ihjälbitna av svarta fåglar,
eller skulle de kanske ha risken att bli nedskjutna?

De var utfattiga, det hade knappt ens mat.
Den brunhåriga flickan lade en servett i en IKEA-korg där hon
sedan satte ned bebisen som inte hade någon blöja och lade märke till att det läckte ut.


En annan, yngre flicka kom med ett prickigt block och sade att


En av de manliga ungdomarna släppte taget av vad han hade i sina händer nu.
Han såg mot de andras riktning.


De resterande höll utan någon som helst tvekan med honom.
De bestämde sig att tämja kråkorna för en gångs skull och sprang ut mot gården.

Sedan så ringde min väckarklocka.

Det var bara en dröm.

Och för en stund så stirrade jag bara på det vita taket ovanför mig.
Det var som om drömmen symboliserade en sak av mig själv,
fast i en annan vision av det.

De "svarta fåglarna" håller mig fast,
jag är rädd för att tränga dem förbi.

Det kanske har märkts att jag inte varit så aktiv med bloggen nu på sistone
och för att förklara det så har jag varit något mentalt utstressad...,

vilket kan förklara att jag vid vissa tillfällen kanske råkat skriva
något oförståeligt då jag för det mesta inte
kollar igenom efter fel i vad jag skrivit~

Jag har rättare sagt gått runt som om jag sovit två timmar på nätterna då
det till och med varit strax under det normala och rekommenderade antalet.
Jag kan inte tänka så fullkomligt klart och
eftermiddagslurar har jag aldrig ens gjort förr under mina gymnasieår.
Det är som om jag fortfarande inte kan släppa den där stressen
angående min diagnos som jag fick i december med universitetet vid sidan av.

Jag har inte vant mig så mycket än och kraven, de finns ju allt kvar.

Jag menar, en gruppuppgift på universitetsnivå angående frågan


då vi hållit på och läst från biologiskt till det motsatta...
man vet bara inte vilken väg man skall gå.

... men för att vara positiv, så har jag börjat teckna lite mer oftare nu för tiden!
Vilket är en god sak för mig att ta itu med.

Jag tror att det också mycket har handlat om att jag snart
skulle få träffa min nya coach på Fryshuset, definitivt.

Från en väntan och längtan,
till en oro och nervositet...
till en panisk ångest utav att varken veta vad att ha på sig, göra eller ta vägen...
drömmarna har även börjat jaga ikapp mig nu.
De finns där, de obehagliga sådana, och flera att minnas per natt.

Det är som om jag är innelåst samtidigt som jag själv håller i nyckeln.

En låda, nedburen ifrån vinden inför grupparbetet i min bildterapikurs på universitetet.

"Vad är en bild?", var vår fråga att svara på.

Vad är en bild?


försäkrade mamma mig med sitt värmande leendet vid sidan om.
Det hade varit så länge sedan sist,
jag mindes knappt vad som ens låg sparat ibland min låda.
Mina berättelseböcker från de första åren i skolan var ett absolut,
dem mindes jag allt redan.

Hon vecklade upp den något fuktiga,
vindsluktande kartongen och jag såg långsamt ned i den.

En presentationsbok ifrån första klass där jag fyllt i varenda bild med färg.
Sedan också den hopen av papper där jag på näst intill alla av dem antingen skrivit
"Till världens bästa mamma", eller "pappa".

Bland de mest komiska bilderna enligt mammas och pappas smak var dem
med framför allt ekorrarna i sina absurda anatomier
som jag troligen ritat i andra klass.

Bilden som skulle föreställa vår första hund Zally som väckte pappa i sängen, sägandes
"Husse vakna! Det är mattes födelsedag idag!"
"Just det!" tittade mammas huvud upp i bakgrunden.

De två skrattade så att pappa var på gränsen att spotta
ut sockerkakssmulorna han hade inuti sin mun.

Jag själv såg på bilderna och skrattade med dem andra när det kom till de första
innan mina skratt började glesna långsamt där emellan.

I nästan varenda en av dem, så hade människorna långa och längre halsar.
Enligt vad läraren sagt under den senaste lektionen,
så kännetecknade det antingen psykiska eller personlighetsstörningar.

Varför var dem, alla bilderna, så glada?
Varför bar jag för det mesta en gul krona på de flesta porträtten?


Det var inte jag som ritat dem alla, det var inte jag.
Jag var inte den där flickan, jag var inte henne!

Innerst inne, så ville jag slita dem alla itu, alla bilderna,
utav en desperation över frågan varför det tärde så otroligt
mycket på mig av att bara se dem framför mina ögon.

Jag känner mig bara så vilsen och förlorad.

Disorder	Rating	Information
Paranoid:	High	more info | forum
Schizoid:	Moderate	more info | forum
Schizotypal:	Very High	more info | forum
Antisocial:	Low	more info | forum
Borderline:	Very High	more info | forum
Histrionic:	High	more info | forum
Narcissistic:	High	more info | forum
Avoidant:	Very High	more info | forum
Dependent:	Very High	more info | forum
Obsessive-Compulsive:	High	more info | forum

Egentligen så var även det en liten blyg, vit lögn.
För att vara ärlig så var de flesta kvällarna närmare åt kvart över.
Det handlade om att jag delvis inte vågade medge det.

För guds skull, jag började även märka att min blick hade
limmat sig fast i antingen golvet eller någon av våras fötter.
Höll händerna oskyldigt för munnen.
Skulle våra ögon mötas,
så skulle jag troligen börja le,
i värsta fall med ett sådant där flin på mina läppar.



Attans, hon hade påbörjat med sin sidas offensiv nu, redo att gå till attack.
Och jag visste, jag var gott medveten om att hon alltid hade
de allra mest fatala slagen och argumenten för att fälla mig.


Hon lade ned sitt skrivblock i knät och lutade sig bakåt med rygg och amrbågarna i fåtöljen,
såg på mig direkt med blicken.


Innerst inne frågade jag mig själv vad det var som jag egentligen höll på med.
En så pass hård och vass klump i magen och halsen,
och jag drev ändå på med mina defenser.


Hennes frågor angående varför jag behövde vara uppe så enfaldigt tidigt
och mina svar om att jag fungerade bäst på förmiddagen,
att jag kunde studera som allra bäst vid den tiden.

Jag pluggade inte på förmiddagarna,
det gjorde jag näst intill aldrig förutom på söndagarna.

Det handlade om mat. Mat, mat, mat.
Förbränning, tankarna om att ha mer tid emellan mina mål.



det fungerade väl inte på det viset?
Det var ju då som jag för det mesta brukade ha tiden att skriva på min blogg,
då jag kunde sitta ifred med min dator på kvällen.


Vad hon anslog var ju den rena tabun.
Vad tänkte hon egentligen??
Mina tankar slog omkull varandra inuti mitt huvud.
Det fick bara inte vara på det här sättet,
det fick det inte.


Hennes händer var allt nära att slå en klapp i luften.


Och hon hade allt rätt.
Verkligen, samtidigt som min klump i magen allt blev större sekundvis.
Hon fick inte ha tanken att jag skulle pressa tillbaka dessa vanor
- de bestod ju av en ren hop av rutiner, de hade jag ju levt med i flera år!

De hade alltid begränsat mig, visst,
men samtidigt så hade de den där "totala säkerheten",
som ingenting fick rubba.
Jag skulle falla ut ur skalet utan den,
det var jag fullkomligt säker på.

Vad skall jag säga idag då?

Hmm...
fikat tog jag mig igenom i lördags ute på Söder tillsammans med min mamma.
Denna gång fick det bli en rabarberpaj och en sojalatte till det
(ingen bild eftersom att de andra börjat anse det som ett slags tvång hos mig...).
Det allra mest påfrestade med just den övningen var att
jag främst var mentalt utmattad av att ha varit ute på stan
bland människor och sett mig själv i spegeln om och om igen...
men samtidigt så är sådant livet.
Jag får allt öva mer och mer helt enkelt~

---

Varför känns allting så beskt och hårt,
varför känns allting så smärtsamt, svart och vitt?
Varför känslan av att jag ständigt är på språng samtidigt som jag faller ned?

Allting med ens en krydda av negativitet lägger till ännu en spricka på min kärna.
För närintill var gång jag skall iväg framför hallspegeln,
så rinner det en tår...


Kommer jag hem från en studiedag på universitetet,
så lägger jag mig ned med släckt ljus omkring mig själv och sover.
Det gjorde jag aldrig någonsin gjort förr i mitt liv,
under alla mina dagar i gymnasiet.


Igår sade min pappa till mig att


Någonting sprack inuti min kropp.


Pappa slog igen ytterdörren efter sig för att vandra till garaget.

Jag slog igen min egen.

Mamma låg redan med släckta ljus i sitt sovrum,
med en dålig sida av sig själv framme sedan hon vid midagen antytt att
vi alla var så förbannat negativa vid matbordet där hon hade beslutat sig
för att till slut laga den där laxgrytan från månadens "Buffétidning,
i hopp om att det skulle smaka.

Jag satt där fullkomligt tyst utav en ren tröttsamhet i kombination med oron
för hur många kalorier vinet i den sammanfattade alltsammans.
Pappas första ord var


Fastän jag var tyst,
så fanns den där viljan att yttra sig ett
"Vad roligt med någonting nytt",
men det gick inte att få ut ur sig något sådant.
Det gjorde bara ont i själen på mig.

Jag ville egentligen lägga mig bredvid hennes sida på sängen,
dock var det direkt upp till mitt rum där jag kändes som om jag skulle spricka itu.
Jag grät utav en ren känsla av misslyckande och självhat.
Jag ville skrika organen ut ur mig,
jag ville nostalgiskt än en gång slå min vänstra arm blå...


Plötsligt så var min dörr öppen.


Tårarna rann.


Mamma grät, och dessutom skrek hon som bara den på en och samma gång.
Det gjorde hon ju inte, inte hon, inte när...


Hon skulle ju inte vara på det här viset,
hon skulle ju inte vara på det här viset...


Mina armar kramade om mitt eget ansikte,
jag ville inte visa det.
Jag var hemsk, jag var så ond...

Hon vände sig ut ur rummet med tårarna rinnande nedför kinderna
och det var det värsta av allting.
Antagandet av att hon inte stod ut med att vara i ett och samma rum som mig.


Med den vänstra axeln lutad emot den sneda väggen,
så gled min kropp ned längs den,
samtidigt som händerna omfamnade både ögon och mun.
Som om tårarna i sig var gjorda utav en ren leda och smärta.

Det gjorde så ont, så ont...

Jag hörde dovda steg steg,
och sedan kom känslan som om ett par av armar höll om mig.


Kanorna ned längs mina kinder strömmade nu.
Jag kunde känna droppar av en annan temperatur falla ned på mina lår.
Det var så mycket...


Hon greppade tag i mina axlar och övre armar,
som om hoppet om att kunna lyfta mig upp i luften fanns till.
Till slut gav jag med mig själv och reste upp något självmant
tills hennes armar redan famnat om mig.


Hon stannade till en sekund där.


Så fort som det bara var jag kvar i rummet,
så föll jag ned på sitsen på min svarta skrivbordsstol.
Skrivbordets träskiva hade slags prickigt mönster gjort utav tårar som torkat igen.


Ordet "fördömt", ordet "miserabel",
alla de som kretsade runt inuti mitt huvud just den här sekunden.
Kunde inte allting och jag själv bara försvinna...?

Mina ögon slöts igen.
Jag tappade taget om allting som jag hade inuti mina grepp.

Då jag öppnade dem igen,
så fanns det inga väggar som stängde igen mig mer.
Det fanns inte folk.
Bara ett enda stort hav bestående av den vita färgen.

Mitt i allt,
så fann jag mig egen, hälften så gamla,
gestalt stående där framför mina ögon.
Hennes ansikte var fyllt utav en kuriositet,
annars av en undran och våra blickar möttes.
Ett steg, ett efter ett annat,
kom hennes skepnad mig allt närmare tills den punkt då vi båda satt där,
stöttade av varandras ryggar.


Någonting som är komiskt,
ändå samt ironiskt,
det är att jag vid den åldern verkligen fantiserade om den tanken för skojs skull.

Det fanns inte en enda stor, grym värld,
det fanns min bubbla.
- En bubbla som verkade ha förmågan att absorbera
allting ont verkligheten hade att erbjuda en.
Livet var en lek.
Vad fanns det att oroa sig för egentligen,
nu var nu,
och det var den tiden som en människa levde för stunden.

Plöstligt så öppnade mina ögon och jag befann mig åter igen i mitt rum.
Och jag såg ned mot de fallna tårarna som torkat ihop på mitt skrivbord.

Mobilen slocknade och jag såg mig omkring inuti Bergdahl-rummet(den tysta salen)
innan jag vände mig tillbaka till den lila boken.
Allt det handlade om var att läsa runtom 60 sidor,
bara rikta alla mina tankar och absorbera ordens innebörd...
men varför gick det bara inte?


jag var klart medveten om att jag inte direkt följt det ideella antalet timmar av sömn
under den senaste tiden.
Fördömde mig själv, greppade mitt huvud med händerna.
Varför gick det inte, varför kunde jag bara inte släppa det?
Hade min orolighet och stress inför eftermiddagssamtalet hos Habiliteringen en sådan
impakt på mig att jag inte ens kunde rikta mina tankar åt en förbarmad bok?


Det handlade inte bara om det fördömda samtalet längre,
även ljuden omkring mig inuti salen inkräktade mitt huvud.
Det var inte ett såkallat "tyst" rum, det var ett rum byggt på oljud.

Den ljudtäta dörren slog igen hårt,
stup i ett då folk antingen rörde sig in eller ut ursalen.
Rispandet av de bläddrande sidorna runtom i salen.
Den fyndiga medelålderskvinnan som hade för fått sig den kloka idén att
linda in polarbröd i ett folie för att sedan vira upp det i biblioteket.
Värst av allting var hon som satt bredvid mig och snöt sig så att jag kunde se
den knallgula näsduken innan hon än en gång stoppade ned den i sin väska.


Jag ville bara släppa taget om allting och bara löpa därifrån.
Varför kända jag mig så otroligt låst,
varför kändes det som om det inte fanns ett slags vilorum för mig att andas ut i?

Det fanns inget såkallat nu,
det fanns bara antingen ett förr eller ett framtida att hysa min oro för i förväg...


Den här gången så släppte personen som öppnade dörren iallafall in mig utan några problem.

Att sitta i det där vänterummet är inte samma sak som vuxenpsykiatrins.
På psykiatrins, så kan man inte koppla av.
Istället ser man endast omkring sig själv på alla medelåldersmänniskorna med
undran över vad de gjort för att ens behöva sitta där i sofforna.

På Habiliteringen kan jag inte heller koppla av.
Där är det personelen som ser på mig istället så fort som de vandrar
förbi i korridoren som om jag kommit fullkomligt fel plats.

Alla är för guds skull olika.
För att vara där,
så behöver man inte antingen vara rullstolsbunden eller mongolid.
Dyslexi är ett såkallat "funktionshinder", likaså en ätstörning, bulimi
hur opassande det än må låta inuti ens öron.

Ändå så känns det på något sätt så tabu för min del att ha en
diagnos som ingen människa kan peka på så fort den ser en.
Behöva förklara för att inte verka opassande eller offensiv,
behöva näcka och blotta sig själv och sina svagheter.

Idag(i torsdags), så bad de mig att berätta mina svagheter för dem för att de skulle
ha en aning om vad jag hade för några annorlunda egenskaper än andra.
Självklart, att hålla på och öppna mitt skal och mina känslor
- det var jag ju redan van vid efter ett sådant stort antal
besök hos antingen kuratorer eller psykologer.
Men att behöva vika upp mina mer "fysiska" områden,
det sved så otroligt mer än det normala,
hur det fick mig att inse att


Strax som jag var klar,
så var tiden ännu en gång ute.
Jag fick komma tillbaka om två veckors tid och skickades ut.

På bussen så fick jag anstränga mig för att inte falla ihop av en ren utmattning,

så fort som jag kom hem,
låg jag i min säng med ett ständigt försökande för att få en blund av
sömn under hela två och en halv timme
- utan något som helst lyckande.

Det var alltför mycket inuti mitt huvud att det inte kunde slockna.

Istället fick jag en tyngd utav ångest landad över mina axlar
av att ha "ödslat" min tid på noll.
Panik, panik, panik,
tårarna rann så fort som jag kommit ned till mamma i köket
då middagen stod färdig på köksbordet.

Att folk från olika vinklar,
vare sig det var en familjemedlem eller en kurator av något slag...
så skulle deras respons ständigt vara


Deras ord var förstås menade för att få mig att se framåt,
men samtidigt så tyngde de ändå ned mina egna axlar.
Det kunde inte bli värre, jag låg allra sämst till.


Vad mycket tankar en liten ynka broschyr från centret kunde bringa upp omkring mig.
Den ena systern tyckte att jag skulle gå på en kurs om vardagssamtal,
mamma ville hellre att jag skulle bli fylld utav fakta om min diagnos.

Det kunde inte bli värre,
och ändå så kände jag en knapp av ork att ens fundera.
Jag ville att mitt liv skulle bryta itu dess cirklar,
samtidigt så ville jag inte slita sönder mig själv genom stress.
Jag sov redan ytligt som om det var ett antal minus fem.

att jag egentligen endast ville lägga mig på sängen
med ansiktet mot väggen och sluta blicken.

Det fungerade helt enkelt inte på ett och samma sätt med maten,
då min kärna kändes som om den skulle spricka i två.
Det gick inte, jag kunde inte blunda för mitt inre och fysiska motstånd mot maten.

Hungern fanns knappt, den gav upp så fort jag en fått i mig någonting.
Hypoteserna om att min metabolism skulle saktas ned utav stressen,
de slet och drog i mina ärmar.

Kunde jag inte,
kunde jag inte bara skrika ut i luften att det nu räckte för en gångs skull?
Kunde jag inte tillåta mig själv att somna utan att jagas i sömnen utav syner?




jag visste det.
Men varför kände jag mig ändå så omfattande tom inombords?

Ja, det kanske märks att chokladen saknar ett kryss...
det blev ett litet misslyckande, med jag och min stress den här gången...
Ingen var hemma och försäkrade att jag ens åt av den
(vilket egentligen inte borde behövas dessa dagar nu...),
och så blev det bara inte av.
Det funkar bara inte ihop vissa dagar.

... vilket ledde till att chokladen stannade kvar till även den här veckan~
Pannkakorna fick jag iallafall i mig för att vara positiv.

---

Det hade varit ett bra tag sedan det senaste tillfället
som jag tittade tillbaka bland mina äldre bilder
då jag var som allra smalast.
Eftersom att jag aldrig exakt tyckt om att vara med på foton,
så var det främst sådana där det bara var jag med antingen
lite eller underkläder framför spegeln med kameran i handen.

Det fanns bra saker,
men ändå så otroligt många av de sämre.
Hur mina nerver stack ut ur min överarm, att ingen ens fick röra vid den.
Om, så var det tiotusen nålar på en och samma gång.

Vid den sista tiden innan jag började få hjälp,
kunde det vara som det allra värsta scenariot att ens dra av mig
en långärmad tröjaifall den inte var i ett slags "påsformat"...
Mina leder lät och jag trodde att antingen armen eller ett av skuldebladen skulle bryta itu.

Att leva en dag och under hela dygnet vara rädd för sin egen kropp...
ändå, så saknar jag en del något så vedervärdigt.


Precis då jag stängt ned fotofilerna,
så lade jag märke till att dagens avsnitt av "Outsiders"
hade börjat för en dryg minut sedan och sprang lätt nedför trappan.

Och vilket tema det råkade vara den här dagen:
- fobin för fett.

En kvinnas fettmängd var som om den varit som en slags nylonstrumpa
dragen över hennes massala mängd av bodybuildermuskler.

En annan kvinna vågade inte bada inför folk,
inte heller visa sig själv i shorts efter att ha hängande hud efter en viktoperation.

Den tredje verkade ha den allra största impakten på mig.
En 28-årig kvinna med en traumatisk fobi för överviktiga människor.
Hon kunde knappt gå utomhus med risken för att mötas upp med
feta(ursäkta uttycket) människor.
Såg hon en, så fick hon vända sig om.
Det fick bli bilen istället.


Plötsligt så var det programmets första reklamavbrott,
och bland de första reklamerna var det för bantingsmedlet Alli.

Nu var mina tankar ännu en gång i ett slags uppror.
Min egen spegelbild om att jag inte räcker till,
sedan tanken på att bara gå upp i vikt.
Äckel, äckel och äckel.


Det är inte som om jag skulle se ned på en sådan människa...
det är bara... känslan av det.
Jag är medveten, om att det aldrig på något
som helst sätt skulle kunna "smeta av sig" på mig
ifall jag skulle snuddas vid med någon i det formatet.
Men ändå, så är det som en fastbränd jämförelse med smuts.

Minnena om hur jag förr alltid stått på vågen i gymmets omklädesrum
i hopp om att åtminstone ha sjunkit ned ett hekto på en vecka.
Två eller flera,
så ville jag räcka händerna upp i luften utav en lite seger.
Inte mitt fullkomliga mål, inte där ännu, men på min väg.


Det känns så hjärtlöst att undvika att nudda överviktiga
människor som om de vore min pappa som alltid är smutsig.
Då jag nuddat en, så har jag vid de flesta tillfällen försökt gnugga av mig det lilla
möjliga som "fäst sig" på mig.

Eftersom att mina sinnen längs diagnosen är mer känsliga i jämförelse med andras,
så känner jag och lägger märke till sådant som andra kanske inte ens känner.
Då jag vid tillfällen suttit på andra sidan mitt emot en överviktig man...
så har han alltid luktat något så vedervärdigt att jag inte på något sätt vill snudda vid honom.

Om jag skulle råka nudda med mitt ansikte...
så skulle jag nog troligen skrika av en ren panik.
Tvål, tvål, om igen, och jag skulle ändå inte känna mig ren.
Smutsig, smutsig, fett, fett, fett.

Konstigt vad saker kan påverka en människa
då den kämpar emot sin egen ätstörning...