Göra sitt bästa
Barnkultur med inrikting på bildterapi.
Mitt förstahandsval i min ansökan till universitetet i vår.
Samtidigt som folk säger "Det är ju perfekt för dig, Victoria!", så drar det sig tillbaka.
Mitt förstahandsval i min ansökan till universitetet i vår.
Samtidigt som folk säger "Det är ju perfekt för dig, Victoria!", så drar det sig tillbaka.
Bildterapi, det var min största dröm för ett drygt år sedan, men inte nu.
Den så kallade lyckan och glädjen av måla,
låta penseln föra mig framåt,
den finns inte inom mitt räckhåll.
Av en orsak försöker en inre sida av mig själv intyga att det bara för ont med sig,
att det än en gång bara kommer att förstöra för mig.
Det sitter i min märg.
Vi har på ett eller annat sätt gjort slut med varandra.
---
---
Mitt mål var att vara stolt,
att kunna vara kapabel att gå ut med betyg som jag själv stod för.
---
Mitt mål var att vara stolt,
att kunna vara kapabel att gå ut med betyg som jag själv stod för.
"Jag gjorde iallafall mitt västa", det var mitt mål,
att jag inte senare kunde se tillbaka, tänkandes "Jag kunde och borde ha gjort det bättre".
Under högskolemässans dag i fjol så var jag som en förlorad vandrare när jag gick där omkring bland stånden.
"Vad letar du efter för någon utbildning?"
"Äum, jag är intresserad av det japanska språket, bild och kanske psykologi... men helst av allt så skulle jag vilja bli en bildterapeut. Har ni något sådant?"
"Uuh..."
att jag inte senare kunde se tillbaka, tänkandes "Jag kunde och borde ha gjort det bättre".
Under högskolemässans dag i fjol så var jag som en förlorad vandrare när jag gick där omkring bland stånden.
"Vad letar du efter för någon utbildning?"
"Äum, jag är intresserad av det japanska språket, bild och kanske psykologi... men helst av allt så skulle jag vilja bli en bildterapeut. Har ni något sådant?"
"Uuh..."
Det fanns ingenting, ingenstans.
Från att de hade frågetecken som ansiktsuttryck, så kunde jag få nekande till svars:
"Inte här iallafall", "Har du provat där borta...?"
Inte heller fick jag ha det som projektarbete eftersom att det var
alldeles för teoretiskt för att vara ett estetiskt ämne.
Jag fick nöja mig med surrealism - vilket visade sig vara ett alltför stort arbete.
Men jag ville visa att jag kunde.
Under hösten kunde det vara från 35 till 50 sidor var dag som bestämt.
Från och med årsskiftet så arbetade jag med tre målningar.
Den första tiden var det en och en halv timme per dag,
om en missad dag så blev det två i en.
Det blev två timmar per dag.
Två och en halv timme per dag.
Tre timmar... och det bortsett från allt annat som jag hade att studera.
Min fritid försvann från gradvis till helt.
"Nej, jag orkar inte... jag tar en paus ikväll"
("Du ska ingenstans, sätt dig ned.
Ifall du inte gör det nu, så kommer det bara att hinna ikapp dig förr eller senare och
då kommer du att få sota för det.
Du vet att du inte klarar av stress.
Fortsätt")
("Du ska ingenstans, sätt dig ned.
Ifall du inte gör det nu, så kommer det bara att hinna ikapp dig förr eller senare och
då kommer du att få sota för det.
Du vet att du inte klarar av stress.
Fortsätt")
Det fanns inte längre tid för mitt spontanklottrande heller.
Efter en timmes arbete var kanske ett par centimeter täckta av färg.
Resten omkring var kritvitt.
Att hålla penseln, det var ett enda fängelse.
Längs tiden som gick blev det allt mer stilla.
Allting var helt stilla.
"Mitt trick är att maten skall utvidga mitt stilla liv i skiten"
(Vad jag skrev vid årskiftet till 2009)
(Vad jag skrev vid årskiftet till 2009)
Den sista tiden gick det så långt att det mer lutade åt minimum tre och en halv timme per dag.
De sista dagarna satt jag där vid samma glasbord, framför TV:n med den sista målningen
- från halv tio på förmiddagen till sju på kvällen.
Jag tappade allt mer vikt.
Med tiden så försvann även min hunger i mängden.
Vad jag åt bestod av för det mesta samma saker och ting.
---
För drygt två timmar sedan rotade jag runt i källaren för att hitta de tre målningarna liggandes.
Då jag väl fann dem, så började det flöda igenom mig
Nostalgi, ryggvärk... en vägg. En vägg att gå in i.
Hur min mamma skuttade fram så fort hon fått reda på om mitt MVG-betyg.
"Men var det egentligen värt det...?"
Folk, de som jag frågade, de höjde alla ögonbrynen.
Kanske om hur en människa fan kunde förvänta sig någonting utöver toppbetyget.
Det handlade inte om det,
utan ifall det egentligen varit värt att ge så enormt mycket.
Inte bara av sin fria tid, sitt liv, utan även av sin vikt?
Livsglädjen?
Det var inget liv.
En dag vaknade jag och någonting fattades.
Likheten med att upptäcka "J-jag fattar, jag fattar det äntligen...!",
bara utav den rena motsatsen.
"N-nej...! Någonting fattas...!"
Min kreativitet var förlorad.
---
Och jag vet ännu inte ifall den kommer att återvända igen...
Det skrämmer mig.
Nu när jag tänker på det,
så kunde man nog se att jag inte mådde alltför bra genom att se på dessa...
Likheten med att upptäcka "J-jag fattar, jag fattar det äntligen...!",
bara utav den rena motsatsen.
"N-nej...! Någonting fattas...!"
Min kreativitet var förlorad.
---
Och jag vet ännu inte ifall den kommer att återvända igen...
Det skrämmer mig.
Nu när jag tänker på det,
så kunde man nog se att jag inte mådde alltför bra genom att se på dessa...
Kommentarer
Postat av: intedrabbad
Härliga tavlor! Hoppas att du får en bra helg:)
Trackback
