pigment

Idag har varit en produktiv dag för min del.
Sammanfattat och postat in min stipendieansökan,
hämtat ut mitt rekommendationsbrev ifrån min favoritlärare,
tagit foton, vilka var obligatoriska för min ansökan,
studerat inför morgondagen, samt skrivit färdigt en inlämningsuppgift...
i andra ord en hel del - en nyttig, produktiv dag~!

Inklusive att fika tillsammans med min mamma på stan
och innan dess hittat mig ett par skor efter fem minuter...
i andra ord en dag att endast vara tillfreds med.
Fastän det tar emot att fika vid vissa tillfällen,
är det sagt att jag skall öva på fyra ting per vecka.
Och dessutom kändes det som om jag var välförtjänt till att fika,
vilket inte är en alltför vardaglig tanke.
En sojalatte tillsammans med en rabarberpaj och vaniljsås vid sidan av,
gör nog den allra kräsnaste människan smått lyckligare.

Någonting som jag i alla fall kan märka av
är att de dagar som man känner sig tillfreds med den omkretsande tillvaron,
smittar det även över sig en smula till spegelbilden. Mentaliteten.
Då jag väl drog på och prövade de nya skorna med lite klack
istället för mina vardagliga kängor, samtidigt som jag bar knästrumpor
tycktes mina ben se längre ut(vilket är det jag hakar mig som starkast vid).
Nere vid tunnelbanan, böjde någon främmande man sig fram och uttryckte


... vilket fick mig att ryckas tillbaka, då det kändes som en sinneschock.
Även han blev överraskad längs min reaktion och sade någonting otydligt
vilket jag var alltför upptagen i mina egna tankar för att uppfatta.
På en och samma gång som det kändes fullkomligt oväntat,
kan det samtidigt vara någonting att se tillbaka till och le åt.
Det stämmer väl att det skiner lite mer om den som har en lättare sinnesstämning.


Det känns som en fin början på en ny vecka i alla fall.
Så pass att jag är inställd att lägga ned så mycket som jag kan på studierna
då jag blivit medveten om hur pass bra ett väl ansträngt arbete får en att känna i sinnet.
Så länge som någonting annat än i synnerhet maten får en att känna sig bättre,
skall man lägga ned så mycket tid man kan på det.
Allt annat är bättre, som ger en något tillbaka i slutändan.

Som jag lovat mig själv, så tog jag mig in till stan för att fika på egen hand(vilket är stort för min del).
Med en planerad friskskrivning ifrån ätstörningskliniken om dryga två, tre månader,
så är det på mig själv som det resterande hänger på och ingen annan.

Känner jag någon slags velan eller motstånd till att äta någonting vilket känns laddat,
skall jag äta det utan tvekan blev det sagt när jag träffade min behandlare i onsdags.
Den enda metoden mot tvång, är ju trots allt självfallet att trotsa dem ett i taget.
Man kan inte uträtta mirakel, men samlar man ihop alla detaljer och bitar blir resultatet stort.

Först bokrean på den stora bokhandeln på Mäster Samuelsgatan,
för att sedan vandra ned till Hötorgshallen(mina älskade mullbär behövde fyllas på)
och Kreatima, det enda stället där mina svarta tuschpennor fanns att köpa.
Dock kunde jag känna av att de myllrande strömmande utav människorna i city
långsamt men säkert svepte bort min kraft och energi.
Fastän jag sovit dryga åtta timmar var mina sinnen fortsatt överstimulerade.
Det var nog en ganska bra dag att ha motivationen till hands ändå.


Medveten om att fredagsfik-folket så småningom skulle anlända överallt,
gick jag in på ett av mina favoritfik strax innan halv tre.
De enda lediga platserna var ett bord i fikets mitt eller de höga stolarna vid fönstret.
Hörnmänniska jag är till trots, så kanske fönstret var det bästa jag kunnat be om.
Istället för att bära på tanken att folk betraktade och analyserade mig,
så kunde jag i dess plats titta på folket som gick förbi
samtidigt som boken jag tidigare handlat fanns till hands.

Att jag inte hade lagt märke till det förut...
att fika för sig själv var en sådan behaglig sak att göra då man hade en bok som sällskap.
Då den närmaste personen bakom mig satt och läste en notbok,
gav det en känsla av att någon berättade för mig att allting var som det skulle.

En sojalatte tillsammans med en tosca-liknande bakelse och en kardemummaskorpa,
vid sidan av en bok om kroppsspråk och sociala tips.
Det kanske är på det här viset en fredag borde vara...

Då faktumet att öva mig själv på laddade ting, kom saken på mitt huvud
att jag kunde göra detta varenda gång jag åkte ensam in till stan. Att fika på egen hand.
Ingen människa att påverkas av, från att ständigt fråga den ifall jag valde rätt vakelse
till att sedan sitta och gräma sig över att jag borde ha valt samma slags.
Står man där vid kassan själv, finns det ingen att vela fram och tillbaka emot.
Vad vill du själv ha, vad vill du prova vid detta tillfälle.

Livet handlar om att prova på nya saker, at få nya vyer.

Fredag, till slut.
Alla bär på sina egna sammankopplande känslor med denna dag.
För vissa står den för ledighet, att sova. För andra utmaningen att fylla ut helgen till kanten.
Då det kommer till min del, består det av dessa två i en alltför kontrastfylld kombination.
Igår grät jag, eftersom att alla tycktes ha universitet, arbete och dylikt denna dag.
Och det eftersom att jag avskydde tanken på att åka in till stan och handla ensam.

På sätt och vis, stiger tankarna över ens huvud.
Så pass rikt med folk som det finns ute på stan,
kan de inte alla fästa sina blickar vid den detaljen att det är någon som går för sig själv.
Och ändå så ser man de visionen framför sig. Att de skulle döma och analysera ens existens.
Längs detta ger tanken på att sitta och äta ensam där ute,
mig en sådan fruktansvärd känsla in i ryggraden.
Att de skulle se, och påpeka att den där människan sitter och äter ensam, vilken sorglig syn.
I synnerhet på fik, där de allra flesta människorna skulle sitta i par, i grupp.

Men för att vända det till det positiva, så var det bästa alternativet att jag grät i allmänhet.
Ibland måste tårarna få tillåtelsen till att komma ut, ty annars framhävs det sprickor inombords.
Längs de rinnande tårarna, medföljer också små partiklar av det svarta inifrån.
Det känns som om jag öppnat ett fönster och släppt in frisk luft.
Mitt i allt har det blivit något lättare att andas.

Varför finns behovet till att vara så pass nedstämd?
Ingen är kapabel till att göra allting, alla tider man upplever är inte de allra lättsammaste.
Du skall till Japan i höst,
var lycklig över det faktumet och använd tiden till att förbereda för det bästa.


Nu, med en viss bredd av det svarta utrunnet vill jag ställa mig själv upp till bevis.
Vad vore livet ifall man inte utmanade sig själv genom att ta ett högre trappsteg?
Ett stilla liv, det som jag känner som mest rädsla för att uppleva.

I onsdags gick jag till exempel till bokrean och köpte fyra olika slags böcker.

Två matlagningsböcker för att lära mig själv att laga mat.
Att äta mat i allmänhet blir så mycket mer betydelsefullt
då en lägger ned själ och arbete till att laga den.
Leila Lindholms "One more slice", för att lära mig själv att laga sötsaker och äta dem mer naturligt.
Dessutom är det dessutom mer inbjudande då det är så pass fina bilder.
En bok med Alphonse Muchas mästerverk, min favoritkonstnär efter Gustav Klimt.
För att kunna må bra och hitta tillbaka till mig själv vill jag lägga ned mer tid på att måla,
tillsammans med inspiration~

Enligt vad jag upplever det, fyller böcker på ens samvete och moralitet.
Tiden tillsammans med dem kan omöjligtvis vara onödig, och de gör sinnet rättvisa~


Nu har jag iallafall bestämt mig för att åka in till stan ändå.
Och som en dagens utmaning, skall jag sätta mig på ett fik ensam, tillsammans med en bok.
Samtidigt som den inte är en mänsklig varelse, kan den troligen föra bort alla tankar.
Hittar jag inte en till bok på bokrean innan dess, skall jag köpa en till mig själv ändå.
Den som försöker, förtjänar även någonting som tack till sig själv~

En sådan dag, vilken tycks gå ut på att känna en tyngd över både kropp och sinne.
En sådan dag... så allting tycks präglas utav ett smått lager av melankolisk grå färg.

Det är lite udda ifall mitt sittande med stipendieansökan tillsammans med min äldre bror
(som kommit även upp till Stockholm för den orsaken) under helgen fortfarande håller mig tömd.
Fast samtidigt har jag ju inte heller den där ack så taget för given simultanförmågan,
som alla de neurotypiska människorna(i andra ord de utan fläckar i form av diagnoser)bär på.
Allting, allt som kretsar kring mig i min tillvaro tycks smälta ihop i en enda stor röra, smet.
Plötsligt går det inte att sära på vad som hör till vad.
Vad hör till ens stipendieansökan, vad till ens papper att skicka in till språkinstitutet.
Avskyr det. Vill kunna se alla ting i klara, särade nyanser...

... men samtidigt finns det ju ingenting att göra mot det permanenta.
Fram till detta moment och framåt, är beslutet starkt till att inte svälja kemikalier i form av piller.
En hand hållandes i kragen, öronen riktade emot musik som
L'Arc~en~Ciels "Bless" eller Monsters of Folks "Dear God".
Fastän himmelen inte finns en till hands, får man försöka hitta de yttersta solglimtarna bakom molnen.


Under strategigruppens tid på centret i måndags,
gick vi iallafall igenom vilka slags handlingar i vardagen som tar
ens energi som allra mest... samt personer.
Då det väl var min tur, var en av de andra kvick nog att svara "pappa" innan jag öppnat min mun.
Så pass som de hört negativa saker berättas om hans handlingar emot mig,
ansågs väl det som självklart antar jag... samtidigt som jag svarade med en annan människa.
En som satte krav, en som ansträngde sig för att ge mig dåligt samvete...
samtidigt som den hade känslor för mig - det var en person som tog min energi den med.

För var tillfälle hade människorna mitt emot mig kunnat se mig,
lutandes emot de ihopflätade händerna nedanför min ena kind.
Betrakta, medan jag kontinuerligt vände mig om för att bli medveten om tiden.
Fastän jag inte behövde möta handledarens blick öga mot öga,
kunde jag ändå lägga märke till i mitt baköga att hon vände sitt ansikte emot mitt håll.
Och efter varje avslutad tid, skulle alltid åtminstone en av dem alla fråga ifall allting stod till bra.

Känner att det hela samtalsämnet den dagen tömt mig och mitt sinne fullkomligt.
Känner att mina hunger- och mättnadskänslor lever sina egna liv
och ger mig svårigheter med att tolka ifall tröttheten beror på lågt blodsocker
eller endast för mycket cirkulerande ting inuti mitt huvud.
Plötsligt, så tolkas allting som kommer en emot som kritik.
Mitt i allt står den där inre skölden uppstaplad, som skydd mot det som kan komma en emot.


Denna dag har varit som den regelbundna tisdagen brukar.
Lektion från och med nio till ett på eftermiddagen. Kanske tio minuter rast.
Känner, vill bara sova, på en och samma gång som kraven håller mig "gående".
Vet inte, ifall den allt mer förstärkta känslan av otrygghet har med gårdagen att göra.

Men som någonting nytt, så fick jag öva på min första semla sedan jag kanske var sex år gammal.
Som liten var det en sak, som man slickade grädden av och sedan slängde resten av.
Och när jag växte upp till att inte finna tycke för vispgrädde, sorterades den bort helt.
Men nu kände jag att jag ändå skulle våga prova på och se.
Ett nytt år, så pusselbitarna skulle falla på plats, skärpas till som jag skrivit.
Dagens övning, en semla.

... dock att den inte föll mig i smaken, hehe.
Sötbröd med vispgrädde, två ting som jag inte favoriserar ensamma.
Det är som vaniljglass, om inte med topping, ingen mening alls. Tråkigt.
Sedan fanns ju också det där faktumet att den inte hade någon av mina "säkerheter",
såsom frukt, bär eller mörk choklad... men nu har jag provat på i alla fall~!

Nu har pusselbiten fallit i plats, vilken berättar att jag hellre väljer någonting med topping.
Eller frukt och mörk choklad i allmänhet~

Torsdag eftermiddag, skall yoga i mitt rum om en liten stund innan maten.
Ingen mer lektion för veckan, vilket känns som ett rike i himmeln.

För stunden känns mitt sinne enkelt sammanfattat ganska disträ,
som att alla möjliga tankar och idéer skulle dra i mina armar och ben.
Plötsligt hör jag nu i bakgrunden "So who's it gonna be" komma från Timo Räisänen.
Och det i sig är ganska typiskt då jag alltid lyssnar på musik
som passar moment och stunder, som om bakgrundsmusik.
Detta är ditt soundtrack, människa, ljudet som följer dig ljuger inte, karaktär.

Under den senaste tiden har jag inte kunnat sätta fokus på ting, brist på energi.
Men efter att ha drömt en dröm, vilken gav mig kväljande känslor i magen längs trängande intryck,
kan jag endast känna av en fulländad rastlöshet.
Tiden går för snabbt, plötsligt har det staplats upp med saker och ting att uppfölja.
Studera ännu mer på hemmafronten, hitta fina kläder att klicka hem från internet,
röra på kroppen som om detta var sista dagen innan en trång fängelsecell...
på samma gång som jag sitter här med tomma händer.
Inga impulsköp, människa, dessa kontanter skall sparas till ett halvår i Japan.
Ingen träning varenda dag, karaktär, tid och ork räcker inte till.

Jag får helt enkelt sätta ned båda mina fötter på grunden
och börja inse att en mänsklig varelse inte är kapabel till allting.
Dest mer man anstränger sig för att nå sitt mål, desto mer uppskattas resultatet i slutändan.
Självfallet inte i en ätstörning i den nedåtgående spiralen då en sådan i slutändan
inte uppskattas av kroppen, men i de flesta fallen faktiskt~!
Här sitter jag och rent av njuter av att åka kommunalt för att jag inte fick göra det på ett halvår
då jag hade min allvarligaste tid på ätstörningskliniken.
Må ha åtta lagade hål i tänderna, men på utsidan ser de friska och hälsosamma ut.
Händerna är inte gula som förr, då min leverfunktion sjunkit ned i botten utav näringsbrist.
Ett halvår till utan att ha sökt in till en ätstörningsbehandling, hade jag inte levat.

Angående mat, är det faktumet att jag tänker på det dygnet runt som kanske bör ses över.
Det senaste tillfället som jag träffade min behandlare och hon frågade
hur mycket tid jag lade ned till att enbart tänka på mat, fanns den känslan till att skratta.
Hur skulle jag kunna sätta ut ett timantal, då det alltid finns i mitt bakhuvud.
Från och med frukosten, är näst intill allting bestämt vad jag skall äta under dygnet.
Egentligen skulle jag inte kalla det för att lägga ned tid till att tänka,
då det mer har fått som en permanent, automatisk funktion i min kropp...
skäms på mig själv, kanske.

Då det kommer till övningar av förbjudna livsmedel(alltid fyra stycken/vecka)
känner jag bara av en enda stor velan.
Fredagen och lördagen är uppbokade eftersom att jag skall på filmkvällar och dylikt
tillsammans med dem från min kurs... medan i alla fall en står gapande tom.
Om och om igen kan jag se visionen av den ensamma Ben & Jerry's-glassen i frysen...
samtidigt som den enskilda tanken kontras av faktumet att det är en torsdag idag.
Torsdag... suttit stilla i skolan... har inte hunnit träna ett riktigt pass i veckan
förutom lite yoga i mitt rum... vardag, sitta still...
det är vullständigt fastbränt inuti mitt huvud och sinne att sött tas på helgen.
Annars är det en dålig vana. Tröstätande. På det amerikanska viset att hantera ting.

Är det helt okej att äta glass på en torsdag av alla dagar...?

だめですか。

Vart står man någonstans nu. Mot vilken riktning skall man gå.
Eller lika gärna endast räcka ut händerna för vad som kommer en förbi.
Just under nuet känns det som om jag inte orkar med att lägga ned energi på att tänka.
Så det har sovits ett alldeles för fåtal timmar,
så jag har inte varit lika produktiv med självstudierna...
men samtidigt får jag påminna mig själv om faktumet att min kropp är ömtålig.


I söndags träffades jag med min äldre syster för att fika på Mellqvists kafé.
Då det var lite väl tidigt och det dessutom var alldeles fullsatt, vandrade vi runt
och förbi den där riktigt fina godisaffären med allt möjligt i närheten.
Våra blickar hade båda förut betraktat de inglasade lyxpralinerna med choklad.
Plötsligt gick vi sedan till kaféet med varsitt par av finchoklad i en liten påse.


Mitt i allt sorl kändes vad som kom inifrån som ett enda högre eko.
En croissant med vaniljfyllning, en latte, som mitt övningsschema normalt sade...
och sedan två stycken chokladpraliner som pricken över i:et.
Vad skulle jag ha att oroa mig över,
min syster tog detsamma plus tre stycken kardemummaskorpor?
Dessutom då folk yttrat mig emot hur späd jag var i kroppsbyggnaden.
Livet handlade trots allt om att prova på nya saker och ting.
Resultatet bar inte på huvudrollen, utan vägen dit för guds skull.

Kanske var inte två praliner med smak av tiramisu och ingefära en fullkomlig hit,
men då hade jag iallafall provat på dem två smakerna
och därmed breddat ut mina vingar en aning mer.
En croissant med vaniljfyllning var det med någonting nytt,
för att inte säga att jag aldrig ätit en croissant i allmänhet sedan
början av första ring på min dåvarande väns "altan".

Mitt i allting kunde jag nu känna en frid inombords,
som om ett fönster öppnats för att låta frisk luft bredda sig ut och ersätta inuti mitt sinne.
Tvätta undan det äldre grå och känna en nytt lager lackas på i dess plats.

Att min syster sedan på kvällen gav mig min första naprapatiska behandling
kanske var helt frid och fröjd i sig, då jag skrek till då det knäcktes emellan mina skuldeblad.
Men det som kändes som otäckast, fick mig dock att kunna andas djupa andetag,
vilket jag inte kunnat sätta punkten på när det var sist.
Min kropp hade under en lång tid vandrat ned i en negativ spiral
då den varit spänd och trasslat till punkter till den punkt att "djupa" andetag inte funnits till,
och nu kunde jag det mitt i allting.
Det var nog värt varenda krona att bjuda henne på fikat.


Annars har början av den nya veckan bestått av min brist på ork, som vanlighet haha.
Så nu vet jag att jag aldrig mer igen skall komma oförberedd till tisdagslektionen
med den äldre japanska gumman som lärare.
Kortare än mig(fastän min längd på 154,5 centimeter...) och ändå förfasande skrämmande
att ord går om att folk under det förra året gråtit efter hennes lektioner...
man lär sig effektivast genom det hårda viset, definitivt.

Och som en motivation till att göra mitt bästa framöver,
så har jag slutligen blivit anmäld till att studera i Japan i höst~!
Från och med oktober och i ett halvår kommer jag få sätta mig i den sitsen
där jag får klara mig själv utan en massa ting att greppa fast vid.
På en och samma gång som jag ännu inte kunnat stabilisera faktumet,
finns den där adrenalinsparkande ängslan som tar över min tillvaro.

Hur jag än vrider och vänder på det allt, finns det så mycket att utföra innan dess.
- först och främst att bli friskskriven från ätstörningskliniken
- lära mig att kunna orka med att laga middag var dag, för att inte säga recept
- lära känna mina energitoppar och dalar för att inte "svimma" vid vissa moment
- att våga tro på mig själv och mina förmågor och kompetens

Jag vill visa att det är detta år som kommer gå ut på att sätta alla pusselbitar samman.