Utmanande

"Du har det där luriga minspelet igen"

("Fuuuck!!")
Jag hade inte tagit fulla mått sedan det var en kjol som inte passade mig i omklädningsrummet.

"Vad ska du ha för några utmaningar den här veckan då?"

"Uuhh..."

Det skulle alltid vara så, jag skulle alltid och alltid vara tom på ord vid de här tillfällena.
Satt och förbannade mig själv, samtidigtsom jag egentligen inte ville ha.

"Chips?"

"... okej då"

"Du har inte provat en frysrätt ännu, va?"

"Äumm..."
("Ingenting gott i dem...")

Men fatta, jag skulle vara tvungen att prova det förr, eller senare.
Det skulle möta upp mig vid någon väg, mitt val var bara när.

Ifall jag skulle vara och bli frisk, då skulle jag kunna.

"Fika då"

"Då får det vara hemifrån i så fall"
"Pizza då"

"Nej. Inte på kvällen"

Där var det igen, tvånget.
Ifall jag skulle pressa i mig en pizza, då skulle det vara under dagtid - så att kroppen skulle hinna "förbränna" en del av sig självt under dagen.
Vilket var ifall jag ens SKULLE göra det.

Tiden var över och vi hade bara en enda sak på listan.
Dags att gå därifrån.

"Det är inte att jag försöker..."

"Det vet jag"

Jag avskydde det.
Hatade det.
Ville inte bli tolkad som den som inte ens försöker...

---

---

Men idag, då stod jag där beredd.
Under gårdagen, då hade jag skrivit ned, ord för ord, vad jag skulle komma ihåg.

"Säg att du tar frysrätten" var en av sakerna och tingen.

Fy och tvi, vilket självhat.
"E-ämnen, e-ämnen, e-ämnen"
"Näring, näring, näring"
Detta kontinuerligt fortsättande eko inombords.
Jag ville egentligen bara släppa det hela och strunta i allting.

---

"(behandlaren), skulle jag kunna få fråga dig en sak?"

Hon snurrade runt sin kontorsstol som hon sedan reste sig upp ur innan hon slog mig följe.
Framför dörren hon precis stängt igen bakom oss två, så lutade hon sin rygg emot den.

Jag är medveten om att jag inte är som min mamma,
att jag inte kan läsa av folks ansikts- och kroppsuttryck som böcker,
men jag kunde allt se.

Både blicken och den bestämda ställningen, som antingen uttryckte
"Kan vi få det här gjort nu", eller "Vad kommer hon med NU då?"

Simpelt. Jag undrade först vad för slags frysrätt det var som gällde och sedan ifall det var okej att ta itu med det under en av dagarna på kliniken.

"Okej, då tar vi det imorgon då"

("Okej... bra... ahaha, hat")

"Pizza ifall det antingen är torsdag eller fredag"

"T-torsdag..!"
("Vad tar du dig till, människa,det är inte som om du längtar efter pizzan")

Det var perfekt, samma dag som min yogakurs.

"Nej, det är bara ifall det går på fredag"

("Uuuhh...")

"Men då ska du inte sitta där i som 40 minuter.
Jag har inte tid med det.
Inte 30 heller, du ska äta under en normal tid"

"..."

Jag stod där, var tyst.
Vad var det här egentligen.
("Lyssna, jag tog modet till mig att välja det som ett övningsalternativ den här veckan,
jag valde pizza av det som fanns på listan!")
Jag trodde att hon skulle vara glad, vara stolt.
Det var på gränsen att jag nästan blev sårad.


("Vad är det jag gör för fel...?")

"Var det någonting mer?"

"... nej"

Jo. Jag ville byta, jag ville ta bort den, det, allt!
Jag ville inte pressa i mig ett enda stort flott ifall det skulle vara på det här sättet.
Bort, bort med det bara.
Bort.

Hur mycket ska en person behöva anstränga sig själv
för att det ska räknas enligt andra människor?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0