Att tro på en

Mitt i någonting var jag kan jag minnas.
Någonting hade jag satt min fulla konentration på.
Men mitt i allt, så kändes det som om jag fick en "stövel" i magen.
Kväljningar, tryck, jag mådde illa.

"V-vad ska jag ta mig till...?!"

Och väckarklockan slog om till alarm.
Under natten verkade det som om elementet bakom min säng hade gått på fullvarv
och jag kände mig rent ut kokad.
Svettades, försökte jag ta mig upp ur sängen i hopp om att ingenting mer skulle komma upp.
Allting hade bara varit en dröm, men samtidigt så kunde jag inte greppa det.
Varför fanns det där illamåendet även min dröm när det var meningen att de alla skulle vara immuna?
Känna till noll?

---

Jag fick tillbaka det där knipet strax innan förmiddagsmålet på kliniken.
Efter tre små teskedar av Danio-yoghurt och kiwi tillsammans, så var det på tok för mycket.
Spela roll att näringsdrycken var mängder mer än kiwi energimässigt än kiwi ifall man vägde upp, men jag hade inget annat val.



"Uuhh..., P(en behandlare), kan jag få prata med dig?"

Hon drog en liten gest med handen från andra sidan av bordet och vinkade litet smått.

"Börja ät nu, Victoria"

Men jag kunde det inte, var bara inte lyssna en sekund på vad jag hade att säga?
Och sedan så slog det mig - det här var en ätstörningsklinik och det satt andra och åt omkring mig.
Hon var den enda behandlaren i rummet, "Fan...!".

Längs tiden gick och tårarna rann, så blev de en efter en färdiga och vandrade ut ur salen.
Det gjorde för ont, för ont.
Det var inte någonting normalt att känna som om jag svalde nålar då det endast var en halv tesked yoghurt.
Det skulle komma upp om mer.

("J-jag kommer inte att överleva det här...!!")

Då jag såg mig om så kom U(en annan behandlare) in i salen och jag såg ljus skimrande även fast jag var väl medveten om att även näringsdrycken skulle vara ett rent helvete att svälja.
Jag var räddad.

"U-mm, U, skulle jag kunna få fråga dig en sak..."

"Vadå"

"J-jag klarar inte av det här, det gör alldeles för ont i min mage...!"

"Ta en sked nu och börja äta nu, Victoria"

Det kunde och fick inte vara sant.
Snart så skulle det rinna över ifall jag fortsatte.
Jag ville inte, jag vågade inte, jag hade fobi.
Allt annat än paniken av att förstöra mina tänder med galla.

"J-jag är seriös, det gör för ont...!!"

U drog en långsam suck. Himlade med ögonen lättsamt.

"Det är bara psykiskt, Victoria. Ät nu" (P)

"Vi kommer att sitta här tills du ätit upp allt" (U)

Nu slog det en annan sak inuti mitt huvud.
Det här var en ätstörningsklinik, ja.
Jag var den "sjuke" och de de friska omkring mig.
Folk här kunde ha svårt för vissa livsmedel, vissa kunde även dra en lögn för att slippa.
De hade alla sett mig äta dessa saker förr, men trodde mig ändå inte.
Att vara så otroligt maktlös.
Rent ut sagt så hade jag ingenting som jag kunde hålla upp framför dem och kalla bevis.
Det var så otroligt förargande.

Två enorma kiwisar, sura till den nivå att de nästan frätte mina läppar.
En danio-yoghurt.
Ett oändligt lidande att jag nästan höll tillbaka skrik av smärta efter vardera "tesked" tills de mätte upp de futtiga resterna till näringsdryck efter dryga 45 minuter.

Nästan ganska komiskt ändå.
De satt där och skrattade åt vad den andre hade att berätta om.
De försökte lätta upp stämningen genom att dra med mig i sina samtalsämnen.
Jag skrattade inte, jag led.
Och det visste de inte om.
De trodde att det allt var en akt.
Ifall jag inte haft emetofobi(rädslan för att spy), så hade jag nästan lusten att vilja kräkas
- bara för att visa dem att inte var en lögnare.

"Vad ska du göra nu då, Victoria? Sitta och måla kanske? För att distrahera dina tankar?" (U)

"Åhh, eller sitta och göra smycken av pärlor brukar vara avkopplande~" (P)

"Vad ska du göra då?" (U)

"Lägga mig ned. Vila"

"Det är inte så dåligt det heller~" (U)

---

---

Strax efter att jag kämpat mig igenom skvätten av näringsdrycken de vägt upp, så sträckte de på sina armar.
Reste sig upp, log.

"Dags att resa dig upp från bordet nu då, Victoria"

Jag höll mig hellre tillbaka på stolen, vågade inte resa mig upp.
Någonting annat skulle komma upp med isåfall.

Efter att behandlarna fått upp mig och de gick längs korridoren bort, med mig bakom, så stannade jag.
Det högg till, det var illa.
Utan att gå eftersom att det var på tok för långsamt,
utan att springa eftersom att det var på tok för rörligt,
så hasade jag mig tillbaka.
Med fingret pressat emot lysknappen så lutade jag mig över toaletten och sekunden efter så sjönk det ned igen.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Drog bort några ting på den tomma skohyllan utanför och satte mig ned med händerna för ansiktet.


Jag var livrädd.
Så maktlös.
Visste inte hur länge jag skulle kunna vara kapabel att hålla det inte.

---

---

"Idag är det sista dagen vi äter enskilt från de andra, så det hänger på dig nu,
ifall du ska få ha grönsaker på tallriken eller inte"

Perfekt, just vad jag ville höra. Med min mage.
Jag kunde känna ett enda stort självhat inuti mig själv.
"Varför behövde det vara nu...?"

Själv så kunde jag se hur de andra började lägga upp maten på sina tallrikar,
hur jag skulle mäta upp måltidsdrycken.
Mina ben, min rygg, de kunde inte länge till hålla mig uppe.
Min mage var som döende.

"K(min behandlare), s-skulle jag kunna få prata med dig...?"

"Vad då"

"U-utanför"

"Vad är det?"

"Jo... jag.", "V-vänta lite...!"

Och jag sprang, sprang så fort jag kunde till den andra toaletten som råkade ha en öppen dörr.
En halv sekund bara och jag var i helvetet.
Ut, ut med allting bara, genom mun och näsa, som om min kropp ville bli av med allting.
Min behandlare som hade slagit följe, allt hennes ansikte uttryckte - det var ren chock.
Kanske inte så konstigt det ändå.
Hon hade inte varit där under mellanmålet och framför allt så hade troligen inte de andra behandlarna anat att det faktiskt VAR någonting särskilt.
Med ena handen på dörrhandtaget, så stängde hon igen dörren bakom oss

"-Hur lång tid har du mått så här...?!!"

"-I min dröm - och sedan kom det tillbaka...! Strax innan mellanmålet-!
J-jag sade att det gjorde så ont, m-men de trodde mig inte...!!"

"Vem var det?"

"D-det var--"

"-Vem var det?!"

Någon trodde på mig.
Till slut.


Kommentarer
Postat av: annii

JAG tror dig. alltid. kämpa min starke. Kram

2009-10-11 @ 11:23:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0