Gråa dagar

En del dagar så känns det nästan som om jag skulle vara bipolär eller någonting.
Ibland är det helt och hållet dunkelt, eller bättre, vissa dagar botten nådd.

Idag så kändes det mesta som färgen "grå".

Visst, jag log, även skrattade vid vissa tillfällen på utsidan, även fast det som någonting annat, kallt. Kyligt.

Varför ska en människa ha sådana krav på sig själv,
att ha detta tvungna och forcerade leende för att den ens skall kunna känna sig acceptabel?

"Jag måste verka normal, annars vill de inte ha med mig att göra"
"Måste prata, måste prata", "Nej, nu sade jag på tok för mycket"
"De tycker att jag är tråkig, vad att göra..."

Varför denna press och tyngd på mina axlar att jag inte ska tillåta mig själv en inre ro när jag inte mår bra.
Vad att göra.
En människa går inte runt och uttalar för de runt omkring en att "Jag mår inte bra allesammans",
det gör den inte.

Det känns som om jag vill sätta mig ned på huk och dra i mitt hår så att tårarna rinner.
Rädsla.
Det känns som om jag faller...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0