pigment

Det har varit en vecka nu sedan min testperiod utan
vågen(att mäta maten på) började.
Och eftersom att min behandlare varken reagerade eller
sade någonting annorlunda då jag fick ställa mig på vågen,
så antar jag att vikten inte förändrats någonting hittills.

På ett vis är det en sådan frihet att inte behöva bära på vågen i min väska,
samtidigt som portionen jag lägger på min tallrik alltid måste granskas med ögonen.


Min mage fungerar inte normalt, och därför är det samtidigt
så träligt att inte kunna få lägga upp vad jag känner för.
Den har börjat bli ett helvete igen, nu till nivån att jag känner en kväljande känsla.

Nja, allt kan jag väl ändå inte kalla för mitt eget ansvar.
Mamma sitter där tvärs över matbordet som en ständig hök...


... innan jag ens lagt på färdigt.

Ibland får jag en sådan stark och lockande lust till att säga till henne att


Men det kan jag självklart inte yttra mig.
Hon är orolig, ängslig över var och varenda minimala detalj.


Vad skall jag göra då?
Hur kan jag göra allting som om prima igen?

Jag kanske har en normal vikt åter igen, men jag mår fortsatt inte bra.
Inte mentalt, inte inuti min djupt nedgrävda kärna.
Kosten, det "hälsosamma" kom som ett slags uppfunnet solljus framför mina ögon.
Någonting jag brann för, någonting jag kunde surfa och leta på i timtal.
Någonting som gav mig glimtar av "liv" inombords.
Att få ett matschema var bokstavligt talat som att hugga vingarna av mig.
Jag kunde känna det, jag känner det fortfarande.

Och då jag, till skillnad från alla de andra patienterna,
blir tillsagd att inte lyssna på mina hunger- och mättnadskänslor...
vad gör jag då?
Jag är för guds skull fullkomligt fel person att ge detta kommando till.
Fortsätta att äta fastän jag blir mätt, äta "med ögonen"...
kasta mig lika gärna nedför ett stup.
För då vet jag iallafall vad som händer på slutet.


Så fort som jag och mamma blev ensamma efter att jag kommit hem
från mitt samtal på kliniken, satte hon sig ned framför mig.
Och förhörde mig längs med de spända och anfodrande ögonen.

"Så? Hade du gått ned i vikt sedan du ätit utan våg nere i Lund?
Har det blivit någon förändring?..."

Där har ni det.
Min mammas ängslan manövrerar tilliten och tron till mina egna ord.


En djup suck drogs ur hennes mun.


Man vet aldrig vad som händer på slutet.

Igår kom jag hem efter att ha firat midsommar hos min bror i Lund sedan i torsdags.

Känslan av att ha befunnit mig på en annan plats under en längre tid har sina sidor av sig.
Att komma hemifrån är i sig som att väggarna luckras upp och släpper ut mig.
All slags déjà vu som vardera rum väcker upp inom mig,
betraktas inte framför mina ögon. De påminner mig inte fullkomligt konstant.

Samtidigt... känns tryggheten så pass vagt hållande om min hand.
Det finns inget rum att skydda mig i, att stänga in mig i.
Ingenting har väggar alls.
Allting blottas på ett eller ett annat vis. Frågan är bara vilket.
Saker öppnas upp för mina ögon, samtidigt som jag inte kan stänga igen någonting.
Känslan av att allt och alla ser på mig på en och samma gång.

Den mesta maten är på serveringar.
Då har jag ingen kontroll, då vet jag ingenting.
Inget alls om vad som stoppats i eller inte.
Det är som om någon människa vill sätta en ögonbindel för mina ögon.
Jag får inte se, jag får inte räkna, jag bör vara blind.
Den känslan slår som slaget i magen på mig.



Det spelade ingen roll var jag befann mig.
Vare sig det var hemma eller på en annan plats i Sverige,
så var alltid bilen det värsta av allting.
Att ha väggar så tätt omkring som gjorde mig närmast orörlig.
Att sitta ned och aldrig kunna resa sig förrän man skulle stanna och äta.

I fjol hade jag inte fått ned mig ett enda komplett mål under resfärden söderut,
utan bara slagit in det i smörgåsfoliet som var kvar. Och på det gått ned i vikt.
Allt fokus hade legat på att inte stiga över gränsen.
Gränsen hade varit guld. Allting annat plast och sopor.


hojtade pappa nu i förarsätet och mitt fokus avbröts.
Sådana där lekar hade varit det bästa av allting under bilfärderna
då jag var yngre, då man gick i en cirkel och
turades om att säga ett nytt djur på en särskild bokstav.
Den som inte kunde åkte alltid ut.
Det var vad som alltid gjorde det så roligt, kämparkänslan.

En efter en började vi på "S", pappa ofta med ord som han själv ansåg som "djur".
Alla skrattade, inklusive jag, som om jag varit åtta igen.
Det hade jag inte gjort i fjol, för då hade jag troligen bara skakat runt med benen.


Jag såg på mina ben då det inte var min tur i varvet.

Hur vet man att tiden är framme?
Hur vet man att man är redo?
Känner man sig någonsin genuint redo?


..."Så jag fick äta utan våg när jag är nere i Lund, eller?"

"Ja, och jag känner att det kanske är dags att släppa taget om vågen.
Att äta utan den för din del"

("...V... vad?")
"... vad... vad då, när? Du menar från och med NU?"


Detta... var ju bara bisarrt.
Jag behöver kontroll, jag måste ha kontroll
eftersom att det är en del av min andra diagnos...
och nu skulle jag inte kunna få ha den?
Bara försöka neka för vad min kropp skulle yttra sig?
Hur skulle jag då kunna veta att jag åt för mycket, att jag skulle överstiga?
Helvete, bara helvete, löd orden inombords.

Det känns som om... jag inte ens vågar lita på någonting längre.
Inte ens min egen kropp för guds skull.
Hur fan skall jag kunna veta då den ljuger,
hur i hela friden skall jag kunna se och genomskåda att mättnaden egentligen är psykisk?

Allting har mitt i allt omvänt till det otäcka och otrygga.
Jag kan inte se vad som är normalt att äta då en cafétallrik kanske är generös.
Vart spricker isen, hur långt kan jag vandra ut på den?

Känslan av att endast vilja slå och sparka sönder allting.
För att kaoset inuti mitt huvud inte har plats nog.
Varför kan ingenting för guds skull känna tryggt och säkert?
Varför måste allting innehålla den där mängden och halten av ängslan och oro?
Varför verkar allting komma på en och samma gång,
som ett slag mitt i ansiktet på mig?
Varför, varför, varför...



Stegen gick något långsamma frammåt till disken.
Vissa långsammar, andra som om de blundade.


En sekund, två sekunder, tre sekunder, och sedan fyra.
Att andningen kunde pulsera så pass långsamt och återhållsamt.
Kanske handlade det om varför jag ens stod här på det lokala apoteket av alla platser.
Vad det var som ens hade fört mig hit, på egen hand.

Kanske var det meningen att allting skulle komma som en smäll i ansiktet,
kanske inte.
Allting har sin egen mening på ett vis.
Frågan var bara vilken.

Idag var det den sista sessionen på den där samtalsgruppen på Aspergercenter.
När jag funderar över vad som förändrats efter att ha träffat "likasinnade",
så... är det blandade känslor.
God sak att mitt i allt se och höra att det kanske fanns någon som
också hade överkänsliga sinnen, överstimulerande och sådant...
samtidigt som saker som jag i alla fall hittills inte unnat en tanke blottades upp.
Sådana svåra saker, som jag hellre föredragit att förtränga.

Men sådant är ju livet, bara att det inte var uppgaskande att lyssna
på de andras ord över hur folk inte trodde dem med.
Sådant som de allra normalaste människor inte ens känner av,
vad är egentligen meningen med att unna en enda tanke för det?
Sådant som en normalt inte reagerar starkt på?


jag ville inte höra dessa ord repetera inuti mitt huvud åter igen.
Bara intala mig själv att jag var normal, att jag är normal.
Jag har inte en stor, blodröd stämpel på pannan.
Förneka allting som ses som ont och fult. Besudlat.
Slå sönder allt i tusen bitar och sedan stampa på dem alla.

Känslan är som ifall jag vandrade på ett sädesfält,
med fingertopparna strykandes mot stråna som sedan skulle vaja tillbaka.
Marken är sunkig, så pass att vart steg sjunker ned i den.
Ingenting innehar stadga, ingenting går att gripa itag i.
Hur mycket jag än löper, kommer jag inget dimmigt torn närmare.
Hur mycket jag än letar, finns det ingen sten att ställa mina fötter på.
Allting glider, åter igen ut ur mitt grepp.
Ingenting att förinta mig själv med.

Det är tröttsamt, så förbannat tröttsamt att aldrig sluta höra.
Att aldrig kunna stänga ute ett enda ljud,
vare sig det är fläkten eller fotsteg. Allting ekar fortsatt inuti huvudet.
Bara faktumet att samtalsledarna förklarade att ett klassrum för ett barn med Asperger,
är som att vandra runt i julhandeln var och varenda dag för en vanlig person.
Ibland får det en att vilja spy,
både faktumet att allting stampas in i öronen,
samtidigt som faktumet att de neurotypiska aldrig kommer förstå.
Jag är trött, bara trött. Självklart kan vi fortsätta gå.

---

Hur som helst.
Bortsett från ovan, så är det ju ändå en ny vecka nu
- och troligen även en väldigt bra sådan.
Imorgon, tisdag, skall jag yoga,
onsdag skall jag äta lunch tillsammans med min coach
- och på torsdag är det raka vägen ned till Lund för midsommarfirande med min bror~!

Allting som pressar tillbaka med den sista är att vi åker bil i dryga sju timmar.
Och även skall äta då. Någonstans längs motorvägen.
Och min ängslan är väldigt utmärkande av sig.
Enbart faktumet att sitta stilla i en bil så pass mycket är påfrestande för mig
och sedan tanken på vad motorvägen har att erbjuda för någon mat.
Men det... får väl lösa sig på något vis.
Hittade precis ett sushiställe med betyg 5 på Internet
- som till och med låg i samma stad som vi åt i fjol,
så det kommer nog att lösa sig.
Allting för att försöka tackla den där kväljande ångesten inombords.


Maten skall vara ett glädjeämne, en del av livet

- inte en begränsning.

Att se på bröllopet, betrakta det längs sekunderna gick...
var samtidigt en slags hål utav oändlighet att se på.
Det var udda, samtidigt som det var så pass bedårande vackert.

Daniels alldeles röda ögon.
Nervositeten som fick dem att oftast se ut bland de spelande fiolerna.
Handen som skakade så att ringen knappt ens träddes på fingret.

Så detta var bröllop, så detta var romantik.
Vad jag knappt var medveten om.
Bröllop hade inte tagit så mycket plats i huvudet på mig som liten.
För jag var övertygad.


, med ett spontant ryck på axlarna var hur jag fann det som då.
Varför skulle jag behöva leta efter kläder i så flera timtal,
varför skulle jag dittan och dattan.
Varför ödsla energin på det "onödvändiga", antog jag.


Och samtidigt är det ju så sorgligt på en och samma gång.
Att ett litet barn skulle rycka på sina axlar med ett leende
och ge upp innan det opponenta ens kommit till mötes.
Övertygelsen om att ingen skulle vilja ha det och
därmed ett sådant beroende till sin mamma.
Alla skulle lämna det någon gång, frågan var bara när.
När dolken skulla komma i dess rygg.

Och ju mer åldern stiger, desto mer tar den plats.
Den besatta rädslan för att inte vara bra nog,
att mitt i allt omvandlas till passé.
Plötsligt finns det så mycket mer att fästa sin blick på och kritisera.
Den besatta manin över detaljer. Att allting inte är lika enkelt mer.

Det blir så mycket mer att hinna med,
så mycket som en människas två händer inte alltid
kan hålla upp under ett och samma ögonblick.
Desperationen.
Allting får en att vilja kräkas ut det som tynger som allra mest.
Antingen sluta äta eller leva,
för platsen för dem båda finns inte på händerna.
Inte inuti kroppen heller, för då kommer man troligen att spricka itu.
Magen klarar inte av mera, man måste bli ren.
Man bör, man måste duga.

Allting för bekräftelse.
Allting för värme.

Boken var handlad, likaså tuggummina.


För en dryg vecka sedan hade jag till slut fått tillåtandet
från min behandlare till att få ät torkade gojibär igen,
... vilket jag inte hade gjort på över ett år.

Jag stannade någon sekund för att betrakta de vällande folkmassorna längs Sergel.
Var detta på riktigt? Fick jag verkligen det?
Det var ju för guds skull över ett år sedan jag ens hade åkt nedför de där rulltrapporna.
Från en synvinkel var det som om jag hesiterade mer än lättade på trycket.
Som en tvekan till att jag ens var redo för någonting så simpelt.

Bara faktumet hur min reaktion varit i fjol då jag åkt dit för att
handla russin till mitt matschema i början av behandlingen...
hur jag greps utav en sådan panisk ångest, kände mig som om jag skulle spy.
Kaoset inuti min hjärna bestående av stormmoln uppbyggda av frågor.
Varför, varför fick jag inte äta dessa saker mer.
Varför ville de ta livet av mig.
Varför hatade all övermakt mig så pass mycket.


... men nu stod jag här framför portarna och steg in
ett första steg in i alla dessa os av lukter.
Så det var detta som var vad man kallade för ett genuint déjà vu.
Allting kändes detsamma enligt mina sinnen.
Lukten från det grekiska ståndet där jag alltid brukade köpa mina mezewraps,
vilka jag med tiden slängde mer och större delar av ned i papperskorgen.

... varför behövde jag minnas var och varenda detalj av det hela?
Det var som om mitt psyke gjorde spratt på mig.

Men så stannade allting upp där, då jag vänt både blick och huvud åt den andra sidan.
Jag visste det, den där mannen stod fortfarande vid det där ståndet.
Det jag skulle ha fanns endast vid hans stånd och då kunde jag inte heller fly.
Innerst inne var jag livrädd för vilka hans ord skulle vara,
för nog skulle han definitivt känna igen mitt ansikte.
Fy, tvi, mitt BMI var nog allt inte längre 15 mer...

Vänd om, vänd om, vänd om...

och så petade jag på en av påsarna med bär något oskyldigt statistiskt.
Jag såg upp. Han såg mig.



visade han med handen runt sin haka.


Så gärna som jag ville vända och gå därifrån, kuta det ögonblicket.
Så mycket.

Han visade och räckte fram en skål med blandade ting,
beredd för att räcka över mig en sked av det för att smaka...


Efter ett antal försök till övertalan, ryckte han till slut på sina axlar.
Och gav mig istället två pappersark i handen,
ett med receptet och sedan ett andra med alla goda näringsämnen som fanns i det.

Precis vad jag "behövde" denna sekund... nostalgi i form av ord.
Visioner om hur min behandlare skulle reagera om hon stod bredvid.
Jag log för att visa en tacksamhet, samtidigt som en inre ängslighet.
Frågan om vad att ens göra den där sekunden.


Det var en udda slags känsla som strömmade igenom mig.
Här stod jag alltid förr, varje lördagsförmiddag innan lunch...
och lyssnade på hans predikande om raw food, hälsa med hälsa...


Rakt på, på sekunden. Här kom offensiven i breda lass.
Inte bra, inte bra alls i den sits som jag satt i just då.
Förutom mat förhörde han mig om ifall jag fortfarande tränade yoga med mera.
Just det ögonblicket var jag för en gångs skull något tacksam för att
jag knappt kunde höra honom alls på grund av allt sorl omkring oss.
Förr ansträngde jag mig för att höra hans ord med misslyckande,
resulterande i att jag för det mesta endast nickade och "mm"ade som en japan.
Nu orkade jag mentalt inte med det.


Han räckte fram sin hand för att skaka den med min
och efter det ilade jag iväg med snabba, lätta steg.
Så mycket strömmade igenom mitt huvud, så många minnen.

Vissa dagar stiger minnena en över huvudet.

Mitt huvud har ibland befunnit sig i ett enda stort kaos,
tiden har andra gånger glidit mig förbi...
uppdateringarna har varit lite glesa på sistone.
Och det slår mig emot så mycket på ett vis.

Jag vill kunna säga, jag vill kunna skriva av mig så pass mycket, varenda dag.
Och ändå... så tar det till slut bara stopp vid vissa tillfällen.
Man känner sig så förvridet maktlös.

Det märks också på min mentala tillvaro, för ibland kollapsar en sådan stor del av den.
Jag gråter, jag ryter utav ilska...
samtidigt som allting negativt känns som en dolk i ryggen på mig.
På en och samma gång som mina fötter realistiskt står ned på marken,
känns det inombords som om de inte ens håller ett fäste.
Som om de var och varenda sekund skulle vara förberedda att fly.
För mitt huvud kan aldrig koppla av... aldrig.

Illa nog då samtalsledarna i diagnosgruppen frågade oss
alla vad det var som fick oss att koppla av i vår vardag...


Och alla såg på mig, på den här vrickade människan, som frågetecken.
Hur kunde det vara på detta vis?


, för att det alltid och ständigt känns som om jag annars
kommer komma allt och allt mer efter alla andra människor.
En sådan stor del av mig kan inte acceptera.
Den kan inte tolerara att jag nått min "normalvikt" igen,
inte heller att jag dessutom har fått en diagnos som pricken över i:et.

Jag är inte värdig, jag är inte på samma nivå.
Jag måste ge allt jag har, all min energi - för att känna att jag duger som jag är.

Det är tröttsamt, att jag ibland endat vill lägga mig ned på marken och andas.
Varför räcker det aldrig, varför kommer jag aldrig dit jag vill?
Varför kan jag aldrig sluta känna mig "smutsig"?

---

Igår fann jag iallafall tre kuvert liggandes i köket åt mig.
Min förfrågan efter halv aktivitetsersättning hade gått igenom~!
Från och med januari i år, så jag fick in över 10000 kronor på banken direkt
till min överraskning och sedan lite i månaden.
Ganska passande då jag inte fått något sommarjobb i år~


log min äldre syster, som själv var en fattig student.


De båda personerna framför mig stod där tysta, tittandes på mig.


Jag sade inte så mycket till svars.
Men innerst inne var jag medveten om vad hon pratade om.
Köpte jag alltför många böcker kunde jag få ångest,
förtvivlan över att jag kanske bara slösat.
Egentligen handlade allting troligen om att jag inte var nöjd med mig själv.
Varför unna en människa som inte förtjänade det, kanske?

Precis som dilemmat då jag tränade för att gå ned i vikt i början,
hur jag intalade mig själv att då jag nått detta kilo,
skulle jag köpa mig själv ett paket med Pocky-choklad.
Det hände inte så ofta om jag skall vara tydlig.

Förmågan att unna sig själv hör väl delvis till det såkallade självomtycket,
att man innerst inne bryr sig om sig själv.
Men det är ju det också som antagligen blockerar mig från den handlingen.
Hur vissa människor tröstar sig själva genom att äta. Att tröstäta.
Jag har aldrig varit en sådan, vill aldrig vara en sådan.

Mådde jag dåligt fick jag däremot svårt för att äta, det gick inte ned.
Då tröstade jag mig alltid genom att intala mig själv att


Tala om motivation. Och en innerst inne då.

Jag måste verkligen bli bättre på att genuint unna mig själv...
utan en enda baktanke.

Vad är att tro på egentligen?
Vad är en såkallad tillit?
Varför skall känslan av bekräftan behöva vara så pass utom ens händer?

Det undrar jag alltid så mycket över.
Så mycket att det gör ont i mig.
Litar inte en annan individ på ens ord, var finns då i det fallet tilliten till en själv?
Den finns inte, jag ser den inte, den är luft.

Jag avskyr att vara neuropsykisk, jag hatar att allting skall cirkulera inuti mitt huvud,
så pass att ingen människa kan se med det blotta ögat.
Ibland skulle det kännas bättre att i dess plats fatta ett ben.
Dessa åter och åter igenkommande självförhör
över varför jag inte kan få vara så pass smal som jag vill
- så att folk på något simpla vis kan se vad jag känner.

En bulimiker, till exempel, är för det mesta normalviktig
- ingen kan se på dess utsida, dess skal vad som står fel.
Samtidigt vill man inte nämna det som känns och ses som tabu.
Blotta sådant som man är rädd för att skall tvista folks syn på en.

Jag har blivit normalviktig igen längs behandlingen,
men jag är ändå inte den sanna spontanätaren - den som äter för att den äter.
Jag vill inte behöva förklara för främlingar varför jag väger maten...
varför jag inte vill, inte kan smaka.
Varför min utsida inte klangar i takt med insidan.


Ingen människa utanför kan sannerligen förstå.
Ingen utanför dessa inre murar kan greppa hur det är att fungera så pass annorlunda,
att ha en hjärna, en kärna vars funktion är som ett annat slags operativsystem.

Det fattande filtret, som inte kan stänga ute ett enda ljud - jag hör allt.
Så pass att det gör ont då jag går vid T-centralen.
En gång förr har jag nästintill kräkts på grund av överstimuleringen.
Mina öron kan inte ta in det mellan raderna i det uttalade, ironi.
Så mycket hänger på ens tonfall i rösten...
så pass jag förr velat skada mig själv i desperation i tro om hat.
Skönlitteratur i liten text är ansträngande, det vita runtom texten bländar det svarta.

Och det värsta är att... allting tolkas som överreagerande.
Det är jag som bara överdriver. Det är jag som barnslig, tjurig.
Att jag inte kan kompromissa fastän jag desperat försöker bevisa.


Men snälla människa, hur pass överdrivande får man vara? Väx upp.
Vem mår som allra värst av lukten från en bils skinnsitsar?


var pappas ord från köket i lördags med en patetisk ton på rösten.

Jag grät efter det på mitt rum.
Det hade tydligen inte räckt till med tre kvällar av
anhörighetskvällar på Aspergercentret för honom.
I alla fall inte för honom, för han hade inte förändrats
ett enda jäkla dugg när det kom åsikter.
Han har en åsikt och allting som strävar emot den, är alltid den felaktiga.
Det blir alltid jag som det svarta fåret i familjen, och det är bara rent hat.
Fastän 2 timmars bilfärd i den givit mig en stark migrän att
det "dunkade" bakom mina ögon, värkte så att jag kände att jag skulle spy.

Vilken tillit till sig själv skall man ha,
då människor omkring en inte ens kan tro på en 20-årings ord?

I tisdags fick jag börja äta bär igen.
Och det bar i sig på en väldigt speciell innebörd för min del.
Innan behandlingen åt jag mycket bär, i jämörelse med annat,
och blev fullkomligt låst i det tänkandet.
Nyttigt, nyttigt och återigen nyttigt... så jag fick inte ha det på mitt matschema
- för att bryta med dess tvång totalt.

Så då min behandlare sade att jag fick ha färska bär...
så kunde jag inte tro det. Ljög mina öron för mig?
Åter och åter igen frågade jag om för att vara säker på att det var realistiskt.

Hela bussfärden hem satt jag och stirrade ut i intet.
Jag fick äta bär, var det bra, var jag redo.
Ååh, mitt huvud visste inte hur det skulle reagera alls...



Den första personen jag hade träffat som aldrig haft jordgubbar i frukosten.
Men alla vi var olika människor med olika erfarenheter.
Det var svårt för mig att hålla ansiktet ifrån ett blygsamt leende på läpparna.


jag log.


vilket var bortom möjligheterna. Det visste jag.
Det var bland det allra mest "negativt" laddade sakerna för min del,
bland de mesta tvångsmässiga.


Vad i för guds skull sade hon egentligen?
Varför skulle jag få äta dessa ting?
Jag satt där i en fullkomlig tystnad med blicken ute i luften.


Ingen aning.
Inte en blekaste aning om vad det var som pågick inuti mitt huvud just nu.
En del kunde inte tro det,
en annan ville hoppa upp i luften utav en skär glädje...
medan en tredje och sista brast som en enda stor misär.


Under bussfärden hem den här gången, kände jag ett tryck,
som om jag skulle kräkas en närmaste sekund och slet fram närmaste papperslapp.
Jag var bara tvungen att lätta på det, på något möjligt sätt.


Jag ville inte att min snara identitet skulle sina iväg.
Jag vill inte bli en icke-existerande ting.
Snälla, tag inte bort det enda som jag har... för vem blir jag då?

Maten, vikten hade varit allt sedan första ring... jag hade växt upp med dem.
De var mina pelare... mina piedestaler... jag ville inte hamna nere vid gruset.
Jag vet inte vem jag kan vara utan dem.
Jag är redan så pass diffus.

Släpp inte ut mig i ett svart hål som jag inte finner ljuset ur.

Ibland vet jag inte,
ibland vet jag inte vems ansikte mitt eget är.
Jag känner inte den här människan,
hennes ansikte hyser ingen motivation.
Hon ler, med då under en fortsättande ansträngning.
Vill inte se på detta ansikte, jag vill inte se.
Det får mig bara att sjunka längre och djupare ned.
Får mig att vilja täcka med 24 lager av svart.
Varför behöver jag betrakta detta,
då det ändå alltid resulterar i ännu ett slag mot ansikte?

Idag var som vissa och en del dagar,
dessa, vilka det känns som om mitt yngre jag stod där och betraktade mig.
En något hesiterande blick, sympatisk samtidigt som backande...


Den yngre flickan, innan hon växte upp till att bli mig...
hon var aldrig ledsen. Bara ifall hon slog sig eller om mamma grät.
Annars kunde ingenting slå hennes kind,
hur onda och elakartade orden än kunde vara
- studsade de på den osynliga bubblan, ut igen.
Allting var gott, ingen människa var ond.
Allt som fanns var leendet på läpparna.

Iallafall... tills bubblan runt omkring sexan sprack och medvetandet öppnade sina ögon.
Ingen kunde vara barn för alltid. Alla började växa allt och alltmer.
Det var det som fick mina ögon att börja se verkligheten,
hur känslan av att alla svingade förbi mig och jag glappade efter.


Kurator efter kurator under gymnasiet blev det svårare att känna tillit till.
Hur svårare det än fick bli, så var det ett tvunget att öppna sig upp för dem.
Iallafall tills de skickade mig vidare, en efter en.


... eller så slutade de efter att säga ett enda ord till mig.
Det var det värsta av allting, den där chocken.
Den inre frågan varför detta skedde just mig.

Hatade Gud mig?
Var jag en enda förorening i jämförelse med annat?
Varför fanns jag i världen?

Jag var smuts. Jag var förorenad. Jag var förorening.
Det var allting som jag kunde se. Svart.
Hur mycket jag än skulle anstränga mig för att löpa ifrån problemen,
så skulle jag fortsatt vara svart som kolet inombords.
Inombords, inuti min kropp.


Och längs detta maten, vad jag stoppade i mig.
Från att skjuta läskedrycken till helgen, sedan ta emot fullkornsbrödet...
så märkte jag hur piggare jag kände mig.
Jag orkade röra på mig mer.
Vad skulle hända ifall jag även åt det där, istället för det här?
Den enskilda känslan av att bara orka mer gav mig adrenalin.
Jag ville ha mer, ha mer, må bättre och bättre...

... vilket i slutändan bara fortsatte längre ut i platsen för att stanna vid en punkt.
E-ämnen. Socker. Ljust bröd. Fett. Snabbmat.
Alla dessa var onda, jag skulle förgöra dem, en och en.

... iallafall tills ingen människa fick röra mina armar då nerverna stack ut ur dem.
Hjärtat hade en puls på 52, tänderna fått fyra hål på ett drygt år.
Det här var ingenting nyttigt alls. Det var ett långsiktigt självmord.

Vissa dagar... kan jag bara få en enda stor slags uppenbarelse på ett vis.
En sådan som får mig att vilja försöka så mycket mer.
Någon som bara öppnar upp ögonen för mig.


Samtidigt som det var en nyttig sak att inse och blotta,
ville min ena hand hålla för ögonen.
Varför hade jag inte försökt mer,
hur länge hade jag egentligen lust att följa ett matschema egentligen?


Ändå som jag visste att jag skulle hoppa direkt tillbaka
till vad jag åt innan "mina vingar kapades av".

Och det är ju så otroligt svårt i sig om man tänker efter...
det går inte att svara med de eftertraktade orden "Ja" och "Nej".
För det går ju inte, inte om man skall vara ärlig vilket jag alltid är.


Cigaretter förkolnar ens lungor långsamt men säkert.
Droger gör en uttömd på pengar med fler konsekvenser.
En svält förstör ens enda kropp den med.

... men ändå är den på ett vis samtidigt så orättvis.
Då cigaretten är fimpad och paketet utanför ens räckhåll,
är den borta så läng kontrollen finns där.
Likaså narkotikan efter alla dess biverkningar.
... Men att sluta äta kan en människa förstås inte.
För att inte säga att det hör till svälten,
men utan energin så slocknar den ihop och dör.

Därför är ätstörningen så elak...
för eller senare står du där med ingenting, ingenting i förtjänst.
Dessa kilon måste upp och tillbaka förr eller senare.
Normalvikten måste återvända.
Antingen ger man i slutändan upp kilorna, eller livet.
Och allting som finns kvar i ens händer är medvetandet.
Medvetandet om vad som är vad, vad som är inuti.
Varför man inte skall äta den ena eller den andra saken.

Så därför kan jag aldrig säga ett blankt "ja", eller ett kolsvart "nej".
"Nej"et mot att sluta äta på samma sätt är detsamma
som att inte ha en enda mening att stanna kvar på en ätstörningsklinik.
"Ja"et skulle jag endast vara en lögnare för.
Ingen, ingenting kan ta bort mitt medvetande,
för då skulle inte min hjärna finnas kvar där heller.

Varför. Varför skulle jag äta dessa saker och ting?
De ger mig ingenting, jag tjänar ingenting på dem.

Kan man bli fullkomligt spontan igen?
På det sätet att man bara slänger i sig maten,
utan den endaste simpla tanke vid sidan om?


Bara tanken på då jag i sällskap av min mamma övade på McDonalds i onsdags...

... får det att kännas ned min ryggrad.
Åter och åter igen vände jag mig åt alla möjliga håll
för att betrakta de resterande människorna i lokalen.

Hur såg de ut? Fanns det EN enda en som ens var smal här inne?
Hur många av dem?

Bara faktumet att se, titta på hamburgaren med mera fick ångest att rusa upp mig i huvudet.
Varför, varför i hela friden gjorde jag det här?
Varför skulle jag stoppa det här inuti min mun och sedan svälja?
Hat mot hamburgaren, hat mot pommes frittes, och främst hatet mot mig själv.
Det ständiga ifrågaställandet om hur jag skulle gå med på detta.


I fjol under det första övningstillfället,
åt jag endast 11 pommes och kanske fyra små, taniga tuggor av McFeasten.
Och det under dryga 50 minuter.
Hålrummen där jag inte tuggade, satt jag och grät.
Och innan psykologtiden som var efteråt satt jag framhukad framför sitsen på patienttoaletten,
fördömande mig själv över varför det inte gick igenom.
Jag hade ätit gift, jag skulle troligen dö, enligt vad som stormade inuti mitt huvud.
Jag hade ingen kräkreflex, och det kanske ändå var för det bästa.
För annars hade jag troligen varit en bulimiker denna dag.


Innerst inne hoppas jag att det skall finnas en dag då jag känner mig fri.
Då ingenting håller mig begränsad i matväg.
Samtidigt som medvetandet finns där kvar.
I min egen kontroll.

Innerst inne träffade min behandlares ord mitt i bröstet på mig,
rakt igenom hjärtat.
Jag visste det långt inombords,
jag visste att det inte var normalt som 19-åring att väga som en 7-åring.
Att jag ändå log, skrattade blygsamt med blicken frånvarande,
som om det skulle få faktumet förnekat.

Och egentligen stämmer det ju.
Hur länge jag än skulle ha svalt mig själv ned till nerver och ben,
så skulle jag aldrig bli eller blivit ren.
Aldrig skulle jag bli fläckfritt "ren", aldrig skulle jag bli fulländat nöjd.

Människan är den girige varelsen av dem som andas, för den åtrår alltid efter mer.
Det finns alltid något som kan förbättras som det i dess plats kan försämras.


Det är något av en obehaglig känsla att innerst inne inte ens lita på sig själv.
Självklart skulle jag vilja äta samma saker som förr,
det var dessa som jag längtade efter som allra mest.
Samtidigt fanns det där medvetandet om att saker och ting utan de hållande tyglarna
snarligen skulle glida isär... sätta mig på den och samma sitsen åter igen.
Inte konstigt att jag känner mig på en sådan lägre nivå än de flesta människorna
- jag kan ju inte ens hålla styret om mig själv.
Min kontroll kontrollerar mig, i platsen där jag skall göra det motsatta.

Det är det som är boven i min neuropsykiatriska diagnos.
Kontrollbehovet är så pass starkt, att det får mig att falla ned en sådan ångest.
Panisk ångest så att jag den stunden inte ens vet vad jag skall ta mig till.
Så varför måste mina "vingar" huggas av?
Varför måste någon bryta dem av och fästa mig i snören som en marionett?

hördes det raspa ut ur tågvagnens högtalare.

Solen var i sitt ess.
Sista boken till universitetet var återlämnad.
Sommaren var här till slut.
Men vart fanns värmen, den inre av den, inuti mitt bröst?

Allting som ekades inuti mitt huvud nu var datumet "3 juni", "3 juni".
Idag var dagen som estetklassen under min förra tod studenten,
och det inklusive min gamla vän "E",
som hoppade av ett år utan att ens säga ett ord till mig.

Ögonen var fästa vid sms:et med inbjudan till hennes skiva.
Jag hade inte svarat på det ännu,
bara vandrat runt med min mentala kärna bestående av ett velande kaos.
Jag visste, jag visste ingenting alls.


skickat.
Det jag hade att passa var en liten psykologtid,
hos en psykolog som jag inte kände ett enda ting för.

Varför.
Varför, varför, varför var jag så feg?
Varför hade jag inte en enda kota stöttande i min ryggrad?

Känslan fick mig att vilja krypa ihop på det något grusiga golvet.
Som om det skulle passa mig bättre,
som om det skulle få mig att känna mig mer bekväm.
Tvånget att prova allting nytt i min vardag
kontrade med den gråtande och livrädda flickan inombords.
Vem var den här bisarra människan egentligen?


Plötsligt såg mina ögon hur tåget for förbi förberedda studentflak.
Kontrinuerliga mängder av vita prickar i form av studentmössor.
Mitt gamla gymnasiums studentutsläpp.

En kolsvart klump for nedför svaljet på mig.
Den soliga himlens ljus förstoppades av moln ovanför tågets tak.
Jag ville inte se detta, inte detta.
Jag ville inte minnas.
Kunde inte någon människa snälla ta bort det här?


Det var en sådan underlig känsla i fjol,
hur hela min familj log och sken som mindre solstrålar,
medan jag själv inte kunde förstå varför.
Vad var det som var så speciellt med denna dag?
Varför kände jag det inte?
Kunde ingen ta bort den här dagen?


Dunket från studentflaken hade en sådan volym att fönsterna vibrerade.
En efter en, blev det högre och mer pulserande.
Magen led av smärta.

Då min ångest inte kan släppa taget om mig har jag näst
intill som rutin att bara bläddra bland klipp på youtube.
Vissa kan förhoppningsvis få mig att skratta och vissa kan få mig... att gråta ännu fler längder.




För att vara ärlig, så kunde jag inte ens se hela klippet
eftersom att det var så rörande, samtidigt som det var så pass förolyckat...
bara faktumet att den andra hunden var fullkomligt platt efter en bildåre...
aagh, mina tårar bara rinner...

Jag gråter inte då människor dör i filmer, knappt aldrig.
Bara djur(i synnerhet hundar), äldre människor(och av en viss orsak volleybollen i Castaway...).
Kanske är det just på grund av att det är de som alltid är så hjälplösa,
att jag då känner igen mig så i dem.

Sådana oskyldiga ord intalade jag mig själv som liten,
innan jag ens visste hur tvillingar kom till.
Oskyldiga, dock inte utan tillit.
Hon var, hon är grundstenen i mitt liv, den som alltid suttit där vid min sida.
Grät hon, grät jag i en allt högre och övermannande volym
i tro om att alla dessa tårar berodde på mig, att jag var skulden.


Dessa små godbitar i livets citat, som samtidigt hålls nära mit hjärta.


Igår, söndag, var det min tur att stå där nere i köket innan alla ännu stigit upp,
fastän jag endast sovit strax över sex timmar,
fastän utmattningen sedan gårdagens 50-årsfest hos min farbror.
Mina ögon sved något så enormt och huvudet tryckte på.


På hennes plats vid köksbordet ställde jag min present.
Tio, enligt mig, svindyra chokladpraliner för över 100 kronor,
en flaska med ekologisk äppelmust som jag hittat tillsammans med min coach.
Men den sak som kändes allra viktigast för mig var den utrivna,
något patetiskt nedklottrade papperssidan med orden "Tack för att du finns".


Klockan var endast drygt sju på söndagsmorgonen,
allt för att jag tidigare visat mamma Stockholms City-artikeln om
Hornstullsloppisen som skulle ta plats den här dagen.
Vad var bättre klangat på hennes dag än att gå på Nordens största årliga
loppmarknad då det var sådant som hon älskade allra mest?


nu fick inte min kropp begränsa mig.
Det var inte tillåtet. Icke.
Även fast gårdagens fest och allt dess ljud fört mig till bristningspunkten
att jag näst intill kräkts utav överstimulering och överstress.
Huvudet värkte till än en gång och ansträngdes för att förnekas.


... men nog allt var det folk där.
Som aldrig förr och jag började gå allt mer långsammare framåt
medan min syster och mamma ökade takten allt mer.
Vad gav jag mig in på egentligen? Vad?

Först att vi nu befann oss på Söder bland ett bokstavligt talat hav utav människor,
sedan att vi även skulle tränga oss in bland dem.
Helvetet tog sin realistiska plats framför mina ögon.
Mängden av intryck, mängderna av nätta, smala människor i snygga söderkis-kläder.
Såg dem alla på mig då jag gick förbi dem?
Sköt deras blickar mig rakt igenom?
Skulle, hade jag ens rätten att vara på den här platsen?

Jag fick inte lov att backa nu. Inte ångra.
De båda såg så fram emot detta, det kunde jag se på deras skinande ansiktsuttryck.



utropade min syster utav en ren köparglädje då vi väl satt oss ned på sushistället i närheten.
Min panna höll sig nere på bordsytan och händerna tryckande på.


en förbikörande bil tolkades just den sekunden som en dolk för mina öron.
De orkade inte mer, min kropp orkade inget mer.
Hela jag skakade dolt och min mage drog sig ett uppror.
Jag ville kräkas, för de schemalagda sushibitarna skulle inte få plats där nere.
Samtidigt som jag intalade mig själv om att jag endast var svag.


hörde jag min mammas röst dovt utanför mina handflator,


Jag orkade inte alla sushibitarna,
det rann ned tårar för mina kinder längs att min mage plågades av dolkar.
Förbannade begränsingar, hatfyllda känslor i spegelbilden.
Det finns alltid något som brister.
Itu.

---

Efter mitt lilla utbrott, lossade litel av det inre kaoset iallafall.
Ibland behövs det mer än endast tårar,
något mer liknande en eruption, en attack för att det skall kunna lossna på ett vis.
Nu kunde iallafall förstå en aning mer... även fast det ändå inte var nog.

- men ingen människa är perfekt, ingen kan läsa tankar~!
Och det är ju också förstås viktigt att vara medveten om,
även fast det kan brusa upp en inre dispyt...

En sextiotals-blus som de båda pekade ut var absolut "jag" av någon anledning.

Men 60 kronor för en sextiotalsblus antar jag inte är så illa ändå~