En äldre syn på saken, del 2

"Just det, ja, vi skulle ju ta vikten den här månaden~"

Vi vandrade mot skolsköterskan med "Agnes" emellan oss.
Lurade med henne, kalla vad det vill.
Målet var att både få reda på vad hon egentligen vägde och för att någon enda individ skulle fåupp ögonen för hennes problem på sistone.
Hon hade blivit mager, på tok för mycket.

Sofia var först och sedan nästan pushade vi på Agnes att ställa sig upp på vågen.

"Men du ställer dig upp efter"

"Ja, ja, det gör jag, lovar"

Vågen blippade bland alla slags nummer och stannade till.

"Whoah..." ekade mitt mentala eko. "Det var inte så mycket"

Skolsystern såg fundersam ut och sketchade ned i sitt randiga pappersblock.

"Nu är det din tur, Victoria"

Erkänner, jag tyckte inte om att väga mig alltför mycket, speciellt då Sofia var näst över mig längdmässigt.
Det skulle alltid bli en slags jämförelse med henne när det kom till vikten och mina inre tankar.
Men jag ställde mig upp på vågen, som lovat.

-blipp-blipp-blipp-

Den stannade. Jag blev stum.
Det fick inte vara ett faktum, det fick inte vara sant.
Det fick bara inte det.

Hur kunde det vara möjligt??
Jag visste att hon var mager i den högre nivån, men ett kilo tyngre än jag?
Nästan en hel linjal längre än jag själv och matchande med det ett ynka kilo?
Någonting föll och gick i kras.

"Vad stod det, Victoria?"

"Uuhh, 4- kilo..."

Jag ljög.

---

---
Det ekade kontinuerligt. Det slutade inte.
Hennes vikt, min vikt, hennes vikt, min vikt. Ett kilo.

På kvällen då jag var på väg in till mitt rum, så satt Sofia(min storasyster) på soffan utanför,
troligen tittandes på Fame Factory.
Jag stannade till och såg ned på henne.
Stod stilla.
Jag behövde verkigen få det ut ur mig.

"Sofia...?"

"Mm?"

"Skulle jag kunna få prata med dig om någonting?"

Vi slog följe in till Rogers(min storebror) rum och hon satte sig på den gråa skrivbordsstolen.
Jag visste inte vart jag skulle börja, kommer ärligt inte ihåg den rätta ordningen på det hela.

"Jag vet inte vad jag ska ta mig till...!", "J-jag vill inte bli som henne...!!"

När det hördes av pappas steg uppför trappan, så stängde Sofia dörren till rummet.
Jag grät i hennes famn, grät så att jag skrek.
Grät av en inre ilska och vrede, orolighet och av en ren desperation.
Hennes höftben stack ut i luften i tur med att magen var en enda inbuckling, men ett enda kilo mer än mig själv
- det fick mig att må skit.

---

---

Skolsköterskan hade kontaktat mamman, i följd av det en läkare.
Samtidigt som det varit en ren nyfikenhet, så hade vi egentligen menat någonting gott med turen till skolsköterskans kontor.
Bättre ju förr än senare, men jag fick ändå sota för det.

Tillsammans hade de tre personerna ifrågasatt henne, om vad som egentligen hade orsakat detta sjuka betende.

"Victoria äter ingenting vid lunchen"

Jag var fullständigt rasande då jag fick reda på det genom att jag ifrågasatte henne varför hennes mamma betedde sig så kyligt emot mig.

Hon hade ingen som helst rätt att anklaga mig! Ingen alls!
Som vad då, att jag istället satt och åt under rasterna, vilket hon själv varit ett vittne till?
Att jag var rent ut kräsen och därmed åt allt annat än just skollunchen?
Jag kände mig oskyldigt dömd.

När vi var i hennes rum så kunde jag känna någonting "svävandes" utanför dörren.
Ifall jag kisade, så var det mammans iskalla hökögon som betraktade en genom glänten.

---

"Vill du ha en pannkaka till, Victoria?"

Hon höll stekspaden med en pannkaka snett utöver kanten av min tallrik.

"Um, nej, jag har tagit två stycken redan. Är jättemätt faktiskt"

"Är du säker på det?"

Hon släppte nästan ned den på tallriken.

Kommentarer
Postat av: Molly

hej!

det är pastan ja :) det är dinkelpasta :)

hoppas att du mår bra denna söndag :) här regnar det tyvärr. hoppas att du har bättre väder hos dig :)

take care! kram

2009-10-04 @ 08:34:25
URL: http://www.mollyshalsoblogg.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0