pigment

En ännu inte färdigfylld resväska ligger väntandes på mitt golv,
fastän min väckarklocka imorgon kommer att ringa halv sex sitter jag fortfarande uppe.
Känner mig som om någon lagt mitt huvuds insida på eftervärme för att vara ärlig...
vilket dock inte är så konstigt då dagen varit produktiv i sig~

Från att exempelvis gå upp tidigt för att springa i skogen efter frukosten
till att slutligen efter allt slit och tårar äntligen ha fyllt i resterande för mitt
studielån för utlandsstudierna i höst...
i andra ord kommer mina axlar att upplevas som femton ton kilo lättare imorgon.

Att jag då kommer sitta på tåget till Göteborg får ses som en belöning i sig.
Ifall min äldre syster kommer finna att jag blivit magrare eller inte
efter att under den senaste tiden "plockat bort" återstår väl att se.
Upplever jag stress blåser hungern bort med vinden,
portionerna tycks genom mina ögon dra ut sig längs horisonten.
En ruta mörk choklad kan tabubeläggas en tisdagskväll, vilket inte är åt rätt riktning.
Men som sagt, man vet aldrig i förväg.

Huvudsaken är att en sak är borta ur vägen för mitt ömtåliga matförhållande.
Samtidigt som jag vandrade igår förbi programmet "Supersize vs Super Skinny"
kunde inte blicken göra något men att fastna vid teveskärmen,
där ett par ätstörda kvinnor skulle äta sina gamla favoriträtter.
Och en ton utav nostalgi tycktes svepas igenom bröstet på mig.


Vare sig jag hade förträngt eller helt enkelt endast glömt bort
just denna tanken kunde jag inte sätta mitt finger på.
Skillnaden emellan förr och under denna stund som jag skriver är inte som svart vänt emot vitt.
Det är rättare sagt som ett pappersark vilket man vridit och knöglat lite på.
Ena sidan den andra sidans fullkomliga motsats färg- och tonmässigt.

har du klarat allt på din svarta lista?
om inte, vad har du kvar?
fyller du på den hela tiden eller gjorde du en en gång?

- Har haft min lista i över två år, så visst har jag klarat av allting.
Flera gånger dessutom då det krävs för att det skall bli någon som helst effekt.
Listan i sig bestämde jag tillsammans med min dåvarande behandlare i början
med reservation till att flera upptäckta ångestting kunde dyka upp.

Vad har varit jobbigaste på listan och varför?
Har du klarat allt på första försöket eller har du "avbrutit" ett försök?

- Eftersom att övandet i sig var en rent helvetisk process i början fanns det dessa
moment då jag inte klarade av att fortsätta.
Hur hårt man må anstränga sig kan det självfallet finnas de tillfällen då paniken ger en kallsup.
Det tog nog... drygt ett halvår innan jag kunde öva på fika utan att gråta.
Huvudsaken är att du måste klara av övningen för att det skall löna sig.

Det som upplevdes som allra värst på listan i helhet var definitivt McDonalds, haha.
Eller allt som sammansfattas i ordet "snabbmat" i sig
då blicken hela tiden skulle vandra runt omkring mig i jakt på "överviktiga" att räkna...
för att sedan använda emot mamma som argument. Desperation.


Måste det vara ngt "onyttigt" fikaaktigt eller snabbmat, samt motsvara ett mellanmål energimässigt, eller skulle det kunna vara tex gurka (om du hade tyckt det var en utmaning vill säga)?

- Det handlar inte om vad man äter, utan hur man äter.
I andra ord att mat i slutändan inte skal sammankopplas med ångest.
För vissa kan det handla om kebab, medan en annan del upplever leverpastej som fienden.
Så länge som man äter varierat i allmänhet,
kommer inte det "onyttiga" att förstöra dina näringsvärden.
Precis som du inte kan leva på exempelvis hamburgare,
är det i längden lika ohälsosamt att endast äta frukt då(bitter erfarenhet).
Människan är en allätare och behöver äta allt, praktiskt taget.

--

När fick du börja träna? Hur ofta tränar du?
- Fick börja träna då jag inte ansågs ha kompensationstankar kvar.
Normalt blir det ett pass rocketyoga per vecka,
samt kanske att springa 2,5 kilometer på spåret ifall vädret tillåter.

Jag lever och är vid liv~
Det har varit en aning svårt att uppdatera då det inte funnits någon
som helst internetuppkoppling på landstället, haha... men än en gång är jag här igen.

Ibland behöver nog vem som helst en paus ifrån allting, att bara vara.
Troligen i synnerhet nödvändigt för mig då allting kommer att ta en helt ny vända om endast två månader,
då jag i ett halvår flyttar till andra jordklotet för att studera.
Först målet att långsamt, men säkert
få mitt förhållande till maten i ren allmänhet att bli allt mindre komplicerad.
Sedan sätta alla de samlade pusselbitarna ihop för att fylla ihop de tomma luckorna,
vad som fattats i mitt liv, vad som min hittills rätt helvetiska samvaro blockerat vyn till.
Från att sitta instängd inne i ett värmerum mot min ångest, till att se världen.

Behöver andas ut för att bli säker nog i mig själv för att inte riskera att åter falla ned
i ett sådant där svart stup då det inte längre finns någonting att gripa tag i.
Så under den senaste återstående tiden har jag att gjort mitt bästa
i att unna mig själv, lära mig själv det som jag aldrig tyckts ha tid med, haft möjlighet till.
Sätta upp håret i alla möjliga slags uppsättningar, prova på naturliga ansiktsmasker.
Till att träna yoga och lära mig själv att laga mat, vilket jag inte haft tillåtelsen till förut.

De viktiga är att man gör någonting annat än endast lägger fokusen på spegelbildens människa,
ger ett försök till att visa att man faktiskt kan göra någonting annat än att dra in på ting.

Som en sådan där människa som halvt som halvt fasar inför somrarna(hur udda det än må vara),
känns det som om hela reseplanerandet hållit min balans uppe och gåendes.
För hur en än må vrida och vända på sammanhanget, finns det alltid någonting att träna på.
Du skall klara dig själv på egen hand nu, lär dig att laga minst tjugo maträtter utan recept.
Du kommer att umgås med alla slags möjliga människor, lär dig för fasiken dig själv att fika.

Plötsligt känns inte sommaren som ett enda ekande utrymme,
eftersom att den omvandlats till trappstegen ifrån en tillvaro till en annan.
Längs ångesten som blossar upp inuti mitt sinne momentet någon kommer och
föreslår att vi skall ta en fika, får det bitas ihop och visas ett leende.
Dags att brottas itu med det som upplevs som svårt nu medan tiden finns,
innan alla tankar snart kommer att behöva riktas mot andra ting.

Har efter ett litet önskemål tänkt lägga upp hur det hela med min lilla "svarta" lista fungerar,
då det ändå varit en tid sedan jag uppdaterat den i allmänhet.

Ett tag sedan jag börjat vänja mig med min behandling vilken började för två år sedan,
hörde det till att börja öva på "förbjudna" livsmedel...
vilket praktiskt taget är de saker och ting som tar emot att stoppa i sig.
Alla är vi olika, för vissa människor behöver det endast handla om snabbmat,
medan tanken på vitt bröd, ost, kan jämföras med pesten för andra.

Alla är vi individer, olika människor med egna kryss på kartan.
Vilket dessutom var orsaken till att jag under min första dag på ätstörningskliniken
självmant fick skriva upp en lista med allting som
sammanfattade en negativ laddningen genom mina linser.
Sedan fanns det inget steg att ta tillbaka och möjlighet att ångra sig.
Förr eller senare skulle jag vara tvungen att kryssa av dem,
flera gånger dessutom då det blir mindre laddat för var gång en övar.

Låt oss tänka detta som ett scenario då man måste dricka en dryck som i
ens ögon på alla sätt och vis ser giftig ut.
Hur man än tänker och vrider på det, skriker magkänslan näst intill paniskt
att du kommer att dö strax efter att du druckit och svalt ned det.


Under mitt första övningstillfälle på McDonalds velade jag framför menyn i en kvart.
Då vi väl satt oss ned ville fingrarna inte ens röra vid något,
i synnerhet inte pommes fritten då dessa i mina ögon praktiskt taget var fatala.
För var tugga medföljde även tio klunkar utan vatten som skulle
skölja bort all möjlig konsistens som biten kunde efterlämna sig.
Vi satt där tillsammans i näst intill en timme innan vi gick därifrån.
Halva portionen återstod.

Från att ha gråtit utan stopp under all denna tid, hade alla ljud försvunnit ifrån mina läppar.
Utan ord satt kunde jag endast stirra ut i intet med den där uppgivna blicken
medan folket omkring mig satt och väntade i väntsalen hos psykiatrin.
Det fanns ingenting att göra, inga ansträngningar att tjäna på.
Jag skulle dö, hade svalt giftet och hade endast det sista andetaget att vänta på.

Med de återstående fem minuterna innan samtalet skulle börja,
förde benen mig bakom den låsta dörren på patienttoaletten.
På samma gång som fingertopparna stödde sig emot den uppfällda sitsen
fanns endast den där brisen utav hopplöshet närvarande.


Jag led av en stark kräkfobi, mer än någonting annat.
Skulle jag lyckas genomföra den handlingen skulle jag vara fast i en annan pärs.
Ändå stoppade jag in mina darrande utsträckta fingrar in mot svalget...
vilket visade sig vara utan någon som helst framgång. Kroppen ville inte.
Istället kunde jag endast luta mitt huvud emot väggen och låta tårarna rinna.


De flesta patienterna hade som malla att öva på tre stycken laddade livsmedel i veckan,
och vilka det skulle vara under en vecka, under vilka dagar,
bestämdes oftast tillsammans med behandlaren eftersom att alternativen förmodligen
utan svårigheter kan lamslå den med sina tvång.
Det är troligen ganska enkelt hänt att man attraheras till de som sammanfattar minst ångest.
Dock fanns det dessa som började med det "farligaste" som en metod.
Klarar man av det värsta tänkbara,
borde väl de mindre sakerna inte vara alltför farliga heller, helt enkelt.

Själv var jag inte rak i ryggen, haha.
Två stycken övningar i veckan var en utmaning att tackla i sig för min del.
Det viktigaste är att på samma gång som man inte ställer alltför höga krav på sig själv,
att det ändå skall kännas och ta emot.
Istället för att vandra runt och gräma i cirklar, ta den direkta ögonkontakten.
För var gång som du upplever ångest och vandrar i dess motvind,
lär du även dig själv att tackla den mer bit för bit(även fast det kan ta en väldigt lång tid).
Praktiskt taget som hur träningsvärk för vissa kan medföra ett litet gott samvete.


Orsaken till varför den lilla "svarta" listan inneburit en sådan stor betydelse för min del är...
att man kommer ut, utforskar smaker som kan få en känna sötman av nostalgi.
Det är en väldigt stor skillnad emellan att sitta och äta två smörgåsar och ett äpple
på en ätstörningsklinik och att sitta på ett mysigt fik med någonting utöver det normala.

Självfallet satt jag där med tårarna i ögonen över en smulpaj i åtminstone ett halvår,
men enbart faktumet att sitta där omgiven bland alla möjliga slags människor sken upp.
Saker som jag under de senaste åren endast sett på med ögonen
var jag plötsligt tillsagd att äta. Det var inte mitt eget "felaktiga" beslut.

Min rekommendation är att börja med tre utmaningar i veckan.
Under mitt matschema som jag hade under denna tid,
byttes helt enkelt enkelt ett av dagens sex måltider ut till en övning.
Kan för vissa förmodligen låta som orealistiskt,
men för att ens ha någon effekt skall det kännas.
Tänk ångesten som träningsverk, du har arbetat hårt med ditt sinne emot dina tvång.

[Fastän det för min del inte längre är tvunget till att öva fyra gånger i veckan,
håller jag mig ändå till det utav egen beslutsamhet då det fortfarande finns lite "stötar".
Dels för att inte falla tillbaka till mina gamla ätvanor(enkelt hänt, dessvärre),
dels för att det är en trygghet att veta att ingenting illa sker.]

Ta exempelvis en glass på eftermiddagen.
Enligt min behandling skulle den omfatta antingen
- en mjukglass med strössel
- em bägare med två stycken kulor gräddglass(sorbet är icke-icke)
- en GB-glass med en liten Mer

Om lösgodis, tänk 100 gram. Om choklad, tänk 50 gram.
Drar du till med en pizza, dela den tillsammans med en nära vän och ta halva.
Det är för det bästa att vara bestämd med mängden då det annars troligen
kommer att sluta upp med att gränserna tänjs på alltför mycket.
Mindre tankar, på detta vis skall det vara. Helt enkelt.


I början kan det vara alltför överansträngande för att ens kunna känna uppskattning och njutning.
Men. Längs tiden och desto mindre ångestens styrka blir,
desto mer kommer du att inse att även det tabubelagda kan medföra njutning.
Det är okej, du är inte en hemsk människa enbart för att du råkar finna tycke för
en kladdkaka då denna inte innehåller någon frukt i allmänhet.
Slutligen återfinner du charmen i att kunna sitta ute och fika tillsammans med andra.
Som min behandlare brukade säga:

Igår var det en dag då jag lät en ångestfylld panik ta grepp över min tillvaro
momentet när det var tre kulor utav glass i min bägare istället för två stycken i en strut.
En god tanke i form av att utmana sig själv hade vridit sig om,
då storleken allt i allo visade sig vara "för stor".
Plötsligt satt varenda människa omkring mig med två, om inte en.
Två, en, och inte tre stycken. Inte ett plus två, antingen eller.


Under den senaste tiden har allt fler utav mina tankar riktats åt
den alarmerande tanken på att äta "för mycket".
Skulle jag ta en liten chokladpralin emellan, eller till,
skriker en röst till mig, uppmanar att stanna till under detta moment.
Ord och ord, argumentationer om hur en liten bit skulle medföra stora konsekvenser.

Och det värsta är väl antagligen faktumet att jag sänker ned huvudet till den personen,
med ett nickande lyder vad som yttras och befalls.
Tar det som att det inte finns en rättighet till att tala emot.
Praktiskt taget känns det en aning som om någon högre makt
skulle betrakta varenda rörelse, alla handlingar utan undantag.
Efter ett tag kan en chokladbit få en laddning vilken får den att verka ond.
Allting kan verka ont.

Just under momentet tycks närvaron och balansen att svikta och tappa grepp.
Från en dag då jag kan le inombords och medge en bit av varm lycka,
kan det en annan sådan gå hål i marken i vilken fötterna sedan far ned.
För några dagar sedan kände jag verkligen för att skriva ned tankar på bloggen,
innan en oändlig, abstrakt mur tycktes skjutas upp framför ögonen på mig.

Plötsligt befinner man sig mitt i en enda stor smörja i släkten,
där alla grupperade sig emot en synnerlig en.
Det enda som jag kunde göra var att hålla mig utanför, ty jag är för ung.
Sitta uppe på mitt rum med den högsta möjliga volym slåendes i mina öron
i hopp om att mitt huvud inte skall delas itu i två halva bitar medan folk nedanför skrek.
Känna hur saker som grävts ned så djupt som möjligt inombords
långsamt åter började flyta upp mot ytan till mitt motstånd.


Det är en väldigt särskild känsla då ens ögon långsamt men säkert
börjar rikta dess blickar utifrån och in mot det som inte längre är konkret.
Minnena är inte längre ord, de börjar kontrastera i färger vilka svider.
Stiga utifrån alla dessa nedskrivna ark på insidan och röra, gripa tag i en.
Gröpa ned naglarna i skinnet på en och dra tills "blodet" är ett faktum som syns.

Mitt i allt detta nuet, befinner man sig inte längre i det medvetande som normalt håller en vaken.
Vad som betraktas när man ser upp är dessa becksvarta vålnader av folk som vandrat en omkring.
Nu svävar de, låter sina röster eka kontinuerligt in i ens öra för att inte försvinna.

Jag sitter åter igen i restaurangen som mitt högstadie hade som matsal.
Bredvid mig sitter S, mitt emot K och bredvid henne den obligatoriska läraren.
Medan jag reser mig upp med brickan i handen, utbryts


Människor. Eller skall man kalla dem för människa, just den för mänsklig varelse.
Åter igen befinner jag mig i den omgivningen där den där människan
använder sina sjukdomar för att sedan utpressa mig på alla sätt och vis.
Sedan lägga all skuld på mig då föräldern och skolsystern i kör frågar vad som kan ha orsakat detta.

Ville bort ifrån den där varelsen, men kunde dock inte.
Från att en morgon med ett brett leende uttala att hon kräkts upp hemkunskapsläxan,
skära upp armarna för att visa upp dem för läraren.
Under den kväll som vi skulle bowla komma med ett stort bandage över handen,
i form av en blodig, varig köttklump med förklaringen att hon bitit sig.


Minns fortfarande som om det vore igår hur jag endast kunde le tillbaka till mamma
med ett smått uppgivet leende på läpparna.


vilket var en sanning i sig.
Plötsligt hade man alla blickar på sig, ord.
Jag ville bort ifrån henne, på samma gång som det inte fanns någonstans att ta vägen.


kommandes ifrån en människa som egentligen inte brydde sig ett enda dugg om henne.
Varför kunde inte den själv ta itu med något som helst?

Skulle jag vända ryggen, skulle den där personen lämnas ensam.
Skulle jag göra det och hon tog livet av sig, skulle allt vara "mitt" fel.
Det var inte rättvist, inte alls i närheten av det.
Vilken femtonåring skulle kunna bära ansvaret för någon annans liv på sina axlar.
Vilken väg skulle denna rikta sin blick emot då vardera var täckt utav
splittrat glas att skära upp fötterna på.
Skulle jag gå på min magkänsla, skulle jag vara det svarta fåret.

Kanske är det därför alla de nuvarande omständigheterna får mig att omfamna
mig själv med handflatorna täckta över hela ryggen.
Kanske är det orsaken till varför den känns så pass varm och het.
I mina ögon kan jag fortfarande se den becksvarta färgen målad över min rygg.
Det handlar bara om att den hettats upp på sistone.

Då behandlaren som jag talade med under uppföljningssamtalet i tisdags
berättade att jag trots allt hade samma nummer på vågen som sist vi sågs,
sjönk det ned en lättnad över mina hittills höga axlar
på samma gång som det ekade en stämning av "var det allt?" inombords.
Fastän jag visste att det verkligen var för det bästa att ingenting förändrats...
var det som om det på fel vis väckts en liten gnista utav förväntan under den senaste tiden.
Då min äldre syster rensades igenom sin garderob för att ta med resterande till Göteborg,
lade fram sina något år gamla märkesjeans med order om att de skulle prova.


Medan hon betraktade hur ett par Miss Sixty satt på mig och mina kortare ben,
nästintill muttrade hon om att


rätt så tätt följt av ett


Vilket inte visade sig att vara fallet.
Ingen beordran om att åter sätta mig ned i samlingsrummets soffa på ätstörningsklinikens.
Inga uppmaningar till att öka och göra portionerna bredare.
Den enda känslan som tycktes slå mig det momentet var att luta mig djupt intryckt i en soffa.
Mindre än tre månader kvar tills jag skulle sitta på ett plan mot andra sidan jordklotet.

Året har vänt blad till juli, och på sekunden även gått över till högsommarvärme.
I andra ord en tid då man endast kan ligga utmattad och dåsa på altanens soffa,
om energi nog i sällskap av en bok. Och boken kanske är en god sak i sig.
Eftersom att annars låter sig tankarna endast föras till faktumet att
det blivit ett visst utrymme emellan mage och shortsen som för en tid sedan suttit på som skinnet.
Och att tisdagen dessutom består av ett andra uppföljningssamtal på ätstörningskliniken.

Att komma dit, medveten om att man är "skyldig",
medveten om att ansiktet inte kommer att kunna hålla sig där det skall.


Exakt. Precis som varenda människa brukar yttra då jag givit ett försök till att hålla masken
de få tillfällen jag dras till att dra en liten lögn.
Dock kommer de ändå att ha ett nummer att läsa av på en våg...
vilket väcker min allra största oro då jag varit förkyld
och därmed inte kunnat att träna de senaste veckorna.
Vad om jag förlorat vikt i form av muskler, vilket väger mer än fett...
värmen tycks stiga sig upp i mitt huvud och sinne.