pigment

Var dag är som att hoppa från sten till sten.
Vissa får man grund på, andra låter en slippa nedåt i dess plats.
Det finns dessa dagar som man innerst inne sprudlar utav glädje inombords,
medan dagarna då energin ligger nere på noll visar sig runtom hörnet.

När jag började på universitetet i den allra första början,
hade jag som ett mål att jag skulle lära känna människor,
kunna umgås i grupper, stora som små,
fastän de större hittills kännts distant och kväljande.
Att kunna se hur de mer "friska" människorna åt, och därmed lära mig av dem.

Jag hamnade i en grupp efter dryga två månader, den som dessutom var den största.
Över tio människor, vilka jag inte kännt ett enda dugg innan dess.
Sådana människor tar alltid formen av ett svart skynke framför mina ögon,
eftersom att jag inte har någonting alls att reflektera med.
Det är då, som det blir så vedervärdigt svårt att ens välja ord,
eftersom att rädslan för att göra fel slingrar ned ryggraden på en.

Dock blir vissa ting klarare längs tiden som går,
en multiplicerar och adderar vad den ser, och förhoppningsvis löser en ekvation.
Det känns som en tyngd lättad från axlarna då det finns någon bredvid en i salen,
samtidigt som längs det anländer krav att cirkulera kring.
Då kommer orden, vilka aldrig verkar ta slut.
Fastän det sagts vad en ville tala om, lägger man till ett ord efter ett annat,
vilket i slutändan glider ut som en ren sörja.
Lämnar en liggandes under natten med ångesten av att ha valt fel ord, fel ting.

Mitt huvud är ett kaos. Det får aldrig ro.
Ty ingen, i synnerhet jag, är kapabel att göra allting jag vill, känner för.
Väljs en sak, låts ett annat ting susa iväg i dess plats.
Hungern försvinner, magen ställer sig i protest,
klagar med en snäppet förvredad röst om att det inte är på detta vid saker skall gå.

Plötsligt finner jag mig själv sittandes under uppmärksammandet av
att jag inte hållit löftet jag lovat mig själv dagar innan.
Plötsligt finner jag mig själv smått fördärvad.

Tåget lämnar stationen.
Dock med en person lämnad kvar på stationen.
Vinden susar den förbi, dock med sin egen takt.

Det var ett tag sedan jag skrev här sist nu, på grund av vissa och andra saker.
Ibland låter man sig absorberas alltför mycket i saker och ting,
att tiden mitt i allt plötsligt farit en förbi.

För en dryg vecka sedan skickade jag ett e-mail till min lärare angående
hur många det skulle vara som får åka till Japan under hösten.
6-8 sade han, och huvudsakligen framplockade efter resultatet på sluttentamen om en dryg månad.
Att det var ett sådant antal, samtidigt som vi var omkring 140 som läste kursen,
fick någonting att luckras upp inom mig.

Vad det var, kunde jag inte finna det exakta ordet för.
Stress. Ett sinne uppe i fullgång. Tid och tid...
då jag för första gången vände upp en gammal exempelstenta som jag skrivit ut,
kändes allting även fullkomligt distant.
Att var och varenda fråga bestod av diffusa mönster jag inte kunde svara på.
Och det var detta, som skulle vara låset att vrida om på dörren.

Från ett bakslag över att konversationen inte haft det allra högsta betyget precis,
kunde jag på ett moment känna hur all tyngd hade svepts bort från mina axlar.
Nästan som om tyngden lyfts för att en skulle springa.
Innerst inne bland medvetandet om att jag skulle ta alltför illa vid om det inte skulle gå vägen,
kunde jag känna flammor kretsa runt omkring inom min kropp.


... så det är det som jag gjort under de senaste dagarna.
Studerat och studerat, var och varenda timme som det inte funnits något nödvändigt att få gjort.
Idag, då jag endast skulle iväg och träna, har jag suttit i över fem timmar.
Det känns inte helt som att det är pina och plåga,
utan som om adrenalin och utblommande hormoner väller framåt
för var ord som jag skriver.
Jag gör någonting bra, jag ödslar inte tiden.
Jag ligger efter, men jag springer för att hinna ikapp.

Fastän det finns den där ständiga längtan att spendera tid vid datorn och dylikt,
finns den mildrande tanken att det handlar om en månad, sedan är det frihet.
Förnuftet tar över känslans area, som om den vänstra med den högra hjärnhalvan.
Studerar jag inte, sitter jag och analyserar,
räknar över hur mycket tid som kan läggas ned till det under dagens resterande tid.
Dessa moment tankarna kretsar kring maten,
präglas dem av sortering över vilken mat som är bättre, bäst för hjärnfunktionen.

Det är vid sådana här tider och tillfällen som jag konstant
möts av inblicken att min Asperger sannerligen finns till, bortsett från det resterande.
Då, som allting, likt en tratt, steg för steg dras in till en punkt.
Det finns endast en sak, allting skall kretsa kring en sak,
saken försvinner aldrig ut ur mitt huvud. Huvudet blir huvudet av en robot.

Jag kan känna på mig att mamma känner glädje över att jag åter igen kan känna motivation
över någonting, vilket jag varken orkat eller gjort under år.
Jag kan lägga märke till det då hon påminner mig om att, skulle jag inte studera nu.
Men vart befinner sig gränsen för vad som är sunt och förnuft?
I synnerhet då jag rasade i vikt under mitt projektarbete,
till den nivå att min kreativitet försvann helt och hållet under över ett års tid.
Minnena om att allting som fanns i mitt liv var recept, fakta, studier,
ett vacklande mellan besattheter kommande från två riktningar.

Det värsta skulle vara ifall jag inte skulle bli en av dem,
de som får åka till landet i öst under hösten.
Att besattheten är så pass passionerad har inte endast en ros,
utan det är risets taggar som vässas värst under den tunna ytan.
Då skulle allting falla samman och gå hål på, och maten längs det.

Plötsligt har murarna kring ens sinne stigit den över huvudet.

Ens kropp, dess ansikte. Blicken. Detta som speglar i ens spegelbild.
Vad ser man egentligen reflektionen?
Ärlighet, lögn, eller rent utav saker som man inte kan förstå sig på?

För var dag verkar jag möttas av en och en annan annorlunda nyans i form av
en kommentar från en annan människas läppar, eller en fråga från mitt sinne.


Varenda gång som jag ser mig själv i spegelbilden,
hör jag min mammas citerade ord eka inuti huvudet på mig.
Och varenda gång är det ett turbulent vridande av diffusa känslor till svars.

Var gång som jag drar mods till mig att dra på mig mina "nya"
jeans, drar jag av mig dem momentet efter att jag sett mina lår,
samt magens form då knappen knäppts.
De följde med mig hem för månader sedan och har sedan dess legat i garderobslådan.
Jag vågar inte, jag har inte ryggraden till att bära dem under en hel dag.
Och i dess plats sitter jag i bekvämlighetszonen i form av strumpbyxor och kjol.

Samtidigt kan det finnas vissa tillfällen då jag stannar till och vrider mig över
hur det kan komma sig att min svank går in så pass mycket i det röda, hängande Monki-linnet.
Men drar jag upp det linnet, försvinner känslan av att vara "smal" direkt.
Då ser jag en mage i dess plats, som jag hellre döljer.

Hur pass nära, vilken vinkel, typ av plagg...
hur kan det komma sig att sådana detaljer kan få mina ögon att se så pass olika vis?


Åker strumpbyxorna av, står jag där med enorma lår.
Känner jag på dem medan jag står, kan jag inte gripa tag och dra i något löst hängande fett.

Världen har visst sina olika styrkor på linser.

På sistone har det varit som om sömnen fått mig att se ut som en narr.
Det finns dessa nätter då jag ligger och vrider mig om och om,
de som får mig att vakna och låtas övermannas av rastlöshet...
och de då jag inte kan somna om alls.
Det är under de nätterna, som alla återblickande tanker förs till ens huvud,
och visar upp ångest och frågor om hur personen kunnat göra ting.
Dessa då, tankarna långsamt gnager och försöker bita loss en från nuet.

Plötsligt sitter man där och inte känner någon hunger alls,
utan endast en trötthet av att inte ha fyllt på med nog energi.
Det går inte att sova längre under nätterna då min utmattade kropp behöver det mer än andras,
ty då finns det inte tid till att göra vad att göras.
Istället får mina ögon dagligen utan stopp svida tills då de skall blunda.


Men sådant fungerar ju inte.
Man skall vara frisk, nykter från negativa influenser,
le bland människor och därmed vara en social...
samtidigt som att så fort det kommer ett fönster att spegla sig i, får en att där.

Nästintill varenda fönster som jag går rakt förbi ser jag mig själv i
och analyserar varenda detalj.
Vad är det för någon hållning, hur sitter kläderna,
ser jag i överhuvudtaget acceptabel ut som jag är detta ögonblick?
Det viktigaste av allting, som jag var och varenda gång ägnar den första blicken,
är låren. Och sedan benen i sin hela helhet.
Det har alltid sedan maten tagit del i mitt liv varit mitt mål och fokus:
- att fastän jag är kort, ha ben som såg ut som om de vore långa.

---

Dagen i sig har varit... lite väl fylld av överraskningar om jag unnar en åsikt.
Eler nej, rättare sagt överrumplande om det skall vara mer träffande.
Att plötsligt få veta att en stor skrivuppgift jag undrat länge över
då det kommit till inlämningsdatum,
skulle vara inlämnad idag kanske inte var att rekommendera, haha~!

Så kvällen i sig har spenderats i min studiehörna med eld i ögonen,
längs en lite fridsam migrän som pricken över i:et.
Men som sagt, man lär sig av sina misstag till nästa gång.
Vad som inte dödar en, gör den bara starkare.

Och att jag till sist fick hem mina allra första studieglasögon ikväll,
kommer nog att även det lätta lite tyngd från mina axlar~

Det råkade bli än en gång att jag lämnade riset kvar i dagens matlåda på universitetet,
så det får jag anstränga mig för att låta bli vid nästa tillfälle som kommer~

Det blev att jag fastnade vid "Supersize vs Super Skinny" på eftermiddagen,
vilket knappast är det programmet någon som jag skall se på.
Dock kom det ett annat program direkt efteråt som fick mig fastklistrad i soffan
så fort som jag läst titeln på programmet i informationen.


Var och varenda ord jag lägger märke till en artikel,
information om ett program, vilket innehåller ordet "ätstörning", "vikthets",
och dylikt blir det som om allting annat utesluts på sekunden.
Att jag måste se och läsa, som om den bittersöta känslan skulle bota allting ont.
Varenda dokumentär om ätstörningar som ens finns på Youtube.
Vad det än är, vad det handlar om, skall det absorberas som om jag vore en svamp.


En specialist påstod att
hjärnan praktiskt taget "stängs av" efter en tid,
och längs det en av de starkaste signalsubstanserna, ångesten på ett vis försvinner.
Att längs detta skulle de med ätstörning inte släppa tag och äta igen,
då det "sammankopplas" med ångest och ängslan.

- och det stämmer ju.
Att en påbörjad ätstörningsbehandling mitt i allt,
plötsligt sprack och drog undan min omkretsande bubbla, trygghet,
och lämnade mig blott naken kvar på grunden.
Det är en hemsk känsla, då tiden plötsligt stannar till och inte rör sig mer.
På sätt och vis blir en klaustrofobisk i sig själv och i dess ekande tomrum.

Den tolvåriga flickan som fixade sitt yttre och såg ut som femton,
ville ha kroppen som ett barns och bar plagg för åttaåringar eftersom att de var mindre.
Man respekterade inte de feta, eftersom att de "inte brydde sig om sitt utseende".
De ville vara plankor och avskydde den enskilda tanken på en "vuxen kvinnas kropp".

Och jag kunde se alla möjliga visioner svischa mina ögon förbi.
Stoltheten av att som nittonåring inte ha en byst(eller rättare sagt en förvunnen sådan).
Den nästan besatt härliga känslan av att röra mina
utstickande höftben då jag väl gått och lagt mig.
Att jag inte kunde se på feta människor med respekt och äcklades av dem,
kände en fullkomlig rädsla för att röra vid dem då jag kunde korsas
av tanken att fettet kanske skulle "smeta av sig" på min kropp.
Nuddade jag en, tvättade, skrubbade jag den ytan vid första bästa tillfälle.
Allt för att "giftet" och "smutset" inte skulle tränga sig innanför skinnet på mig.

Det är någonting som jag fortsatt har väldigt svårt för.
Jag sätter mig helst inte bredvid en överviktig människa på tåget,
nuddar inte vid om det i självfallet inte är nödvändigt.
Det handlar inte om att jag lever på fördomar, att jag känner mig överlägsen över människor.
Utan det är så mitt sinne fungerar.
Reflexerna sitter ständigt där beredda att agera, likaså rädslan som aldrig tycks försvinna.


Jag satt där.
Undrande över vem av dem som jag var.

Ibland möts man av dessa dagar som utan tanke låter förnuftet "förnuftet" ta över,
och göra den spontana känslan och känsla i allmänhet inkapabel att se.
Denna dag var en sådan från och med det ögonblick ögonen öppnade sig.
En dag då ångesten tagit sitt försprång till sin egen fördel.


då kommer den där impulsiva innersta viljan att slå min vänstra arm blå,
som jag gjort för ett dryga år sedan då den speglande vreden blev alltför stark.
Att jag verkligen inte duger, att jag inte försöker,
att det inte finns en ett enda uns av värdighet inom mig själv och mitt sinne.
Ärr försvinner inte, till skillnad från blåmärken.
Men i dess plats sjunker man i en allt mer förnekande ställning, om att ingenting är fel,
som det finns många kvinnor i i dagens samhälle.
"Min man hade bara druckit lite", "Jag lär mig av mina misstag", "Det var mitt fel".

Man fäller upp ett paraply i tro om att regnet inte kommer att smattra.

Dock har jag inte slagit min arm under över ett halvt års tid, förutom en gång.
Istället övergrips jag vid vissa tillfällen av en fullkomligt panisk ångest,
som att någon försöker dra mitt huvud från kroppen.
Istället får jag låtas se på när min energihalt sjunker ned i botten.
Allting är bättre än den fysiska, destruktiva vreden.
Det får jag intala mig själv då det svarta svept sig över mina ögon.

---

Idag har jag vandrat runt på Södermalm med min mamma vilket var en väldigt lång tid sedan.
På ett vis känns det alltid som att tre fjärdedelars tyngd lyfts från mina axlar,
då jag har en människa att umgås med.
Då övermannas jag inte av den där ängslan och känslan av att folk skulle se på mig
och döma mitt varenda steg jag tar.

Vartifrån det kommer har jag ingen aning om,
men att gå omkring de allra värsta folkmassorna innebär samma känsla
som att vandra kring becksvarta vålnader, vilka stirrar på en.
Man kan inte se dem alla i ansiktet, dock har de fler ögon tillsammans än mina två.

Den enda tid som jag inte burit på dessa ångestfyllda tankar,
var då jag vägde som allra minst(3-kg).
För då hade jag staplat upp en osynlig mur omkring mig som gav trygghet,
att jag visste att jag vägde mindre än majoriteten,
än dessa människor som alla troligen vid något tillfälle gett en diet ett försök.

Då skulle de se på mig, avundas mig,
eftersom att jag uppnått vad de alla inte var i närheten eller hade kontrollen till.
Då kunde jag i mina tankar peka ut att den ena personen vägde mer än mig,
den tredje mer, den fjärde definitivt mer...
medan de omkring troligen såg på mig som ett vandrande skelett.


Hur som helst, så hittade jag i alla fall några ting~!

Det tar en tid, dock kan jag samtidigt känna det smälta in någonting.
Jag är inte frisk. Det kan endast innebära gott att vara frisk från en ätstörning.
... och ändå skrämmer det livet ut ur mig då min behandlare
frågar hur mycket som det finns kvar att hjälpa mig med.
Då känns det som om någon plötsligt drar undan grunden som mina fötter står på.
Att jag ser ned på grunden en mil upp i rymden med tanken om fallet ned.

Den självaste sjukdomen känns som om en halva utav mig själv,
tas den bort, är det som att sudda ut mitt halva ansikte.
Vem är jag då, vem är denna människa som avskyr sin egen spegelbild?
Vad för någon känsla skulle täcka mitt inre hålrum,
då en ätstörningsklinik inte skulle vara där?
Skulle världen än en gång stanna till, och inte vandra framåt igen?
Vad skulle vara ifall vad mina ögon såg ännu en gång tappade färg och blev grått?


Och samtidigt kan det inte få finnas rum till att ständigt ängsla sig omkring.
Man måste studera, läsa varenda dag, ge anspråk till att smälta in med omgivningen...
till den punkt att ögonen gör ont och en längtan till sängen visar sig.

Min diagnos får inte vara i vägen för mig, inte blockera min vy.
Skall jag duga på samma nivå som de andra får jag lägga ned lite extra energi.
Folk skall tycka att det är underhållande att prata med mig...
fastän mina öron praktiskt taget ger upp då hela gruppen sitter där framför mig.
De två närmaste hör jag, annars sjunker det resterande ned i mullret utav ljud.
Då kan jag endast sitta där och le och skratta i kör med dessa människor,
ty då märker ingen av dem alls att allting är en akt.


Den personen var som tur är den som åt mest i hela gruppen från min kurs.
Annars hade jag nog inte kunnat säga dessa ord.
Jag skulle nog inte ha kunnat säga

utan att detaljera meningen vidare.
Längs den där så pass starka viljan att vara på samma nivå,
får det låtas ligga tyngre och tyngre ting inombords att hålla för med handen.
Att uttrycka sig om en ätstörning kan inte föra någonting gott med sig,
att yttra sig om en neuropsykiatrisk diagnos skulle kunna vara en bomb.
Man vet aldrig, och därför finns oftast inte den där viljan att blotta sig,
i synnerhet då det finns ett medvetande om hur trångsynta människor kan vara.
Istället får det låtas förmultna innanför ens sinnes väggar.

Vad gör en människa som vill så mycket,
fastän den samtidigt är begränsad till en viss nivå?

Igår frågade mamma mig rakt på ifall jag gått ned i vikt.
Hur kunde jag veta det, då det endast var min behandlare som hade koll på vikten?
Det enda som kom mig för var att dra mitt leende,
som alltid kom utav ren automatik då nervositeten steg över mitt huvud.

---

På sätt och vis har det varit saker var och varenda dag, positiv till negativ sida.
Från den där allt och alltmer stressen över att ligga någonting efter i studierna,
till att laga mitt "sista" hål då jag fått sammanlagt...
åtta stycken under de senaste två åren.
Kanske skall kalla det för underviktskarma om ironi uppskattas.
Från att ha varit fullkomligt rädd för att sätta min fot inne på tandläkarmottagningen
och nästan hållits hemma på grund av mitt svaga hjärta
har jag faktiskt vant mig med det eftersom att det blivit som "vardagsmat".

Annars har min dag gått ut på att vara ensam hemma för en gångs skull
och bakat en chokladbrownie med hallontryffel, som jag inte smakat ännu.
Men. Jag vågade iallafall smaka på ett sådant där smakprov
som de hade på det lokala Ica:t mitt emellan två av dagens mål~!
Så någonting vågade jag mig iallafall på utom det vanliga.

Fastän saker som att göra någonting så simpelt som att laga mat ensam,
kan vara fullständigt kaosrelaterade för min del, får jag ta ett steg i taget.
Det är okej att ha en matsked olja i pannan och även mer.
Det är okej att bre smör på smörgåsen.
Du får äta sådant som folk omkring dig äter.
Du får känna dig sugen på saker och ting och även äta dem.

Intalar jag mig själv orden, så borde de vid någon tidspunkt få en liten effekt.

Under den senaste tiden, har det varit som om tiden knappt haft sitt eget rum.
I dess plats har alla dessa mängder av arbeten, studier täckt över det som ett skum över ytan.

Plötsligt finner man sig själv med återkomna magproblem,
samtidigt som klockan redan slagit för sent för att skriva på bloggen.
Plötsligt kan det svarta ännu en gång svepa om en.

Jag vet inte ifall det är på grund av att det hänt så mycket nya ting på sistone,
eller att det bara är mina knän som långsamt faller mot marken...
endast denna tanke av något dragit och pressat musten ur mig.
Mitt i allt befinner man sig i ett stilla kaos som ingen annan kan lägga märke till.
Allting finns endast inuti mitt huvud, allt nöter sönder inombords.


Hur skulle jag kunna vara kapabel att sätta ett ord på varenda uttryck som jag kände?
Då jag väl fann ett någolunda ord, skulle jag givetvis förklara det i detalj.


Plötsligt fann jag mig själv och talade emot allting som hade med spontanitet att göra.
För varje förslag som anlände, slog jag upp min defensiva bubbla omkring mig.
Allting, allting, allting skulle låta så förbannat fel.
Hur kunde en människa äta på sådana sätt?
Då det inte hade några som helst god vanor i sig?
... och på samma gång, var det dock vad man kallade för normalt.
Hur stor andel av Sveriges befolkning hade måltider på bestämda tider,
och ett liv som formade sig efter maten istället för det motsatta...

"Du fyller fyra av sju friskhetskriterier av den här behandlingen.
De återstående är de höga halterna av depression, ångest och tvång enligt enkäterna,
normalt förhållande till mat vilket sammanfattar
inga förbjudna livsmedel samt normala hunger och mättnadskänslor...
och en del är ju sådant som jag inte tror att vi på ätstörningskliniken kan hjälpa dig mot,
längs att du har din Aspergerdiagnos och dylikt"

blicken befann sig endast rakt ned på bordet.


Varför kunde jag aldrig få må bra för en gångs skull?