Att besluta sig
"Vad är det som har hänt med dig Victoria? När och vart kom detta självhat ifrån?"
Min mammas frågor av oro, det verkar som om de inte kan nå en återvändsgränd.
De finns alltid där, väntandes för att det skall öppna en dörr för dem att tränga sig ut igenom.
Min mammas frågor av oro, det verkar som om de inte kan nå en återvändsgränd.
De finns alltid där, väntandes för att det skall öppna en dörr för dem att tränga sig ut igenom.
"Ingen är perfekt", jag vet.
Men samtidigt... så finns det en skillnad från person till person.
Det handlar inte om vad, utan hur, mängden.
Hur mycket narcissism och hur mycket självhat kan en människa ha.
Hon tror att det endast handlar om vad de anser vara min sjukdom.
Men hur kan de egentligen? Hur kan de läsa ens tankar?
En hund viftar på svansen, den visar tänderna.
Vi människor, vi har sanna och vita leenden.
Men samtidigt... så finns det en skillnad från person till person.
Det handlar inte om vad, utan hur, mängden.
Hur mycket narcissism och hur mycket självhat kan en människa ha.
Hon tror att det endast handlar om vad de anser vara min sjukdom.
Men hur kan de egentligen? Hur kan de läsa ens tankar?
En hund viftar på svansen, den visar tänderna.
Vi människor, vi har sanna och vita leenden.
Det handlar för det mesta om hur mycket en klarar av tills det rinner utöver kanten.
Det handlar om hur mycket vi kan blockera det som anses vara "svart".
---
Låt mig säga ett påhittat exempel, som jag just nu radade upp på impuls:
En osäker person står i ett av H&Ms trånga och por-belysta omklädesrum.
Med ljuset kommande från "fel" riktning ser den sina utbucknander längs pannloben.
Den drar med fingertopparna för att försöka dölja påsarna under ögonen ifrån den "smickarande" belysningen.
Allt ser så enormt ut när det är så nära.
Efter att ha lyckats dra ihop den önskade jeansstorleken och sedan släppt sitt andestopp, så väller det utöver.
Hon kanske intalar sig "Cupcake", ser sig själv som för mycket.
Allting väller ut, inklusive ens självförtroende.
En osäker person står i ett av H&Ms trånga och por-belysta omklädesrum.
Med ljuset kommande från "fel" riktning ser den sina utbucknander längs pannloben.
Den drar med fingertopparna för att försöka dölja påsarna under ögonen ifrån den "smickarande" belysningen.
Allt ser så enormt ut när det är så nära.
Efter att ha lyckats dra ihop den önskade jeansstorleken och sedan släppt sitt andestopp, så väller det utöver.
Hon kanske intalar sig "Cupcake", ser sig själv som för mycket.
Allting väller ut, inklusive ens självförtroende.
---
Det behöver inte handla om en sjukdom.
Självkänsla, självförtroende, att ens lita på sig själv.
Från att jag hade hatat mig själv, dock inte gått runt som ett åskmoln om saken,
till att jag fann en "kick" av att leva på ett "gott" vis.
"Jag gör bra saker nu, jag mår bättre nu", "Jag vill må bättre", "Må bättre"
Att inbilla sig själv en självkänsla, vilken underbar, men ändå så falsk.
Som om ingenting kan gå en fel.
Att bli som vad de säger, "en tolvårig pojke", och se revbenen med en liten oro för det vid sidan om som en liten bonus.
Jag älskade, men hatade mitt liv på en och samma gång.
Samtidigt som jag tagit beslutet om att söka behandlingen eftersom även jag visste att "för smal" inte var bra, förstå vilken rädsla att gå fram med ansökningsstencilen till min mamma som sitter i soffan framför TV:n.
Samtidigt som jag tagit beslutet om att söka behandlingen eftersom även jag visste att "för smal" inte var bra, förstå vilken rädsla att gå fram med ansökningsstencilen till min mamma som sitter i soffan framför TV:n.
"Mamma, skulle du kunna läsa de här pappren"
Hon hade gråtit och fällt tårar av förfasan och oro så många gånger, och ändå ett så chockartat uttryck på hennes ansikte.
Att låta henne ta min puls(eller blodtryck någonting) för att sedan skriva ned det på ankäten.
Höra henne säga "Det här kan inte stämma...!" när resultatet kom till att vara 53 per minut.
Se hur hennes tårar rinner och faller när hon få se 52 genom nästa försök.
"Ifall du inte hade haft en försämrad metabolism, så hade du varit dö nu"
Jag är glad, så glad att jag sökte behandlingen självmant, även fast det var så svårt.
Troligen för det bästa även fast jag ser mig själv som stor.
Jag är inte död iallafall, till skillnad från en del andra människor.
Jag är glad, så glad att jag sökte behandlingen självmant, även fast det var så svårt.
Troligen för det bästa även fast jag ser mig själv som stor.
Jag är inte död iallafall, till skillnad från en del andra människor.
Det som är sorgligt med en ätstörning, det är att den bara tar utan att ge.
Den tar en människas tid, ens hälsa, för att inte säga det sociala.
Och det värsta är att personen förr eller senare måste ge ifrån sig det den kämpat och lagt ned en sådan lång tid för, förr eller senare.
En människa lever normalt inte ett underviktigt liv i den normala längden
Antingen så ger den tillbaka sitt "ideal" til det friska livet,
eller skänker sitt eget liv.
Det handlar om att ta det rätta beslutet och välja rätt.
Den tar en människas tid, ens hälsa, för att inte säga det sociala.
Och det värsta är att personen förr eller senare måste ge ifrån sig det den kämpat och lagt ned en sådan lång tid för, förr eller senare.
En människa lever normalt inte ett underviktigt liv i den normala längden
Antingen så ger den tillbaka sitt "ideal" til det friska livet,
eller skänker sitt eget liv.
Det handlar om att ta det rätta beslutet och välja rätt.
Kommentarer
Postat av: annii
och det har du gjort! kram
Postat av: Victoria
Svar till annii:
Tack så mycket för kommentaren~ <3
kramar
Postat av: annii
önskar jag kunde hjälpa mer....för jag har varit EXAKT där du är och VET hur tankar och känslor går.
Trackback
