pigment

Vad var mina ord för ett exakt år sedan?

---

2008-12-31

Jaha, då var det här året över då.
- Ett rent skitår enligt vissa.
Inklusive mig.

En bråkdel av årets ris:
- Den trevliga överraskningen med Emelie
= Att hon slutat. På första skoldagen.
- Finanskrisen(påverkar alla, fader min)
- Har tappat vikten av alla mina muskler
=> Kan fan inte ens prova jeans längre!
- Tappat kontakt, är ensam helt
- Skolan har tagit kål på mig:
bla. - Grafiska kommunikationen
- Ensamheten i biblan
- Freezing cold
- Lärarnas spydiga skit
- Jag har Asperger?
...... & more.

Årets ros?
- Mamma kom in på studierna
(dock orolig för jobbet, kris och allt)
- Obama vann!(frälsa oss från "Bushkrisen")
- Upptäckten av Hötorgshallen, min tillflykt till häslokost, Meze, mm...


... Men det mesta rörde ju inte mig, dock~

Får väl se om det här året blir något roligt, om jag fortfarande lever 2010.
Livet suger ju majoriteten, låter ju fan på psykologen som om jag bara kan trolla fram vänner i klassen. Dream on.
Livet har ju för det mesta gått i oändliga cirklar... man vaknar och vet vad som skall göras, hända.
Mammas oroligheter för vikten är jag medveten om redan, men jag kan inte hjälpa att sockersuget inte existerar, att det är just nyttigheter jag gillar.
Hon tror ju förstås att böckerna jag önskade mig var dietsådana, men det var inte bara det.
Jag vill äta mat som är bra, som får mig att må bra, de lär mig ju dessutom om hur jag behöver fett m.m och så har de utsökta recept
- Titta bara på Tiptop-limpan! Mums!
Mitt trick är att maten skall utvidga mitt stilla liv i skiten.
Hoppas bara dock att intgen förlorar sitt jobb, specielt när mamma pluggar..
Jag vill ha ett liv, få tillbaka längtan, tid, kreativitet att måla.
Existensen är knapp.
Ingen förstår hur jag lider.
Jag vet att jag är smal, att det inte är bra.
Saken är bara att jag har motsatsen till tröstätande - inget onyttigt, orenande.
Men jag svälter verkligen inte mig.
Hade väl fan varit död utan nyttig- och hälsointresset.

Dock vill jag bara sluta fungera ibland.

---

... inte så bra från vad jag tolkade det.

Svart och vitt, det fanns ingenting som gav mig den innersta glädjen, lusten att ens leva.
Jag var bara en människa som gav, inte en som tog.
Det gör faktiskt lite ont i mitt hjärta av att läsa det här...

Och sedan mina åsikter om saker och ting på den tiden.
Vad jag ansåg var så otroligt bra,
det var även bland det allra sjukaste mitt beteende hade att erbjuda.

Allting handlade om mat, mat, mat och mat.
Nästan ingenting annat förutom att mina egna krav slet sönder mig själv inombords.
Folk i min klass kanske todde att jag var någon slags ensamvarg som hatade mänskligheten,
men så var det inte.
De fungerade inte på samma sätt som mig, det var inte "likadana",
sedan så fanns ju inte heller den där orken att knappt se dem i ögonen.
Bara det var svårt.

Det var som... någonting sådant maniskt att de flesta inte ens kunnat tänka sig i sina dagar.

Att veta fakta om ingredienser, vad fanns inuti, vad var bra och sämre, det...
det... det var så faschinerande.
Om jag kollar igenom vad jag sökt på på startsidan, så är kanske hälften någonting inom matområdet.
Ska jag skriva ordet blogg, så buppar ordet "blomkål nyttigt" först av allting.

Näst intill allting som jag skrivit i det där dagboksinlägget förett år sedan som var positivt
- det handlade ju om mat!



En bråkdel av årets ris:
- Min näst intill fobi för att se mig själv i spegeln sedan jag gått upp längs min behandling.
- Känslan av att känna att jag inte gör någonting av mitt liv,
känslan av att känna mig efter.
- Den förbannat låga självkänslan.
- Det visade sig att jag ändå hade Aspergers syndrom.
- Istället för att vara för liten för att prova jeans, så vågar jag det inte nu.
- Att det känns som om folk omkring mig inte förstår och greppar mig.
- Att nu kan folk inte se att jag mår dåligt i en ätstörning,
utan att jag i värsta fall måste berätta det för dem med mina egna ord...
- Att det tog 3/4 av ett år tills jag ens fick en utredningstid hos min psykolog.

Årets ros:
- Jag kom in på en ätstörningsbehandling~!
- Jag lyckades göra klart allt skolarbete intill studenten genom att sitta tills klockan halv tio på kvällen
var kväll samtidigt som jag gick min behandling.
- Att jag tog studenten och samtidigt under ceremonin fick ta emot skolans kulturpris med inriktning på bild.
- inför alla de som jag som allra mest ville visa upp mot(take that, suckers)!
- Att jag inte fryser lika mycket längre, att det inte är tusen nålar när en människa rör mig på armen.
- Min digitala systemkamera som jag fick som present under studenten.
- Att jag kan äta mer saker nu.
- Att jag åter kan koncentrera mig själv så att jag kan läsa~
- Att trots att det är tungt att ha fått en diagnos... så kan jag samtidigt få en förklaring till saker och ting.
- Att jag träffat nya människor.
- Hur min blogg(ar) på ett eller annat sätt hjälpt mig att lätta trycket på mina känslor~<3
- Jag har börjat att le igen...




Vilken skillnad.
Det har skett lite under det senaste året, eller hur.
Jag kan... faktiskt känna det, innerst inne från mitt hjärta.

Även fast den där rädslan för besvikelse och svek finns inom mig,
så har jag på ett sätt blygsamt lärt mig själv att se fram emot saker.

Det känns verkligen som om jag växt, mognat.
Kanske beror det på alla slags människor som jag träffat under min behandling.
De ville inte mig illa, det behöve inte vara ytliga skelett och se ned på människor,
de hade både värme och hjärta.

Och det uppskattar jag från hela mitt hjärta...




- Jag skall skriva ned minst tre stycken positiva tankar i en bok, var dag.

- Jag skall våga prova nya saker om möjligt.

- Jag skall alltid göra mitt bästa, så länge det inte rinner över kanten för mig själv.

... mer kommer~

Någonting fick mig att tro att jag fått ett antal pilar i min rygg.
Hur i fasen kunde en människa vara så otroligt pricksäker med sina ord?


Jag kunde inte gå runt och blotta allting som mina tankar var riktade mot.

Då jag troligen varit kolsvart av mina känslor.
Inte haft ögon för att jag inte velat se mig själv i spegeln.
Haft så otroligt mycket att visa att folk kanske blivit skärrade.

Jag fick det inte, nej.
Även fast bara en ögonkontakt kunde vara så ansträngande vid vissa tillfällen,
så skulle jag ständigt le.
Vara underhållande.
Vara den som lockade till sig folks umgänge.

Alla mina krav hade stigit mig över huvudet allt för länge sedan.
Jag kunde aldrig någonsin släppa kontrollen och koppla loss.



Jag öppnade mina ögon och såg upp på personen framför mina ögon.
Samtidigt som hennes ord om mig varit hårda, likaså realistiska...,
så möttes de alla vid någon punkt och stämde ihop.

Hade jag ett tvång att må dåligt?
Vem vet, kanske det - men samtidigt av en orsak.
Min rädsla för att folk skulle se mig som en lycklig person som njöt av livet till fullo,
då jag egentligen inte var en sådan.
Vem vet, kanske skulle jag aldrig komma till den tidspunkt då jag mådde bra
- men om, så skulle jag släppa det.


Under det nya året... så vill jag vara en sann, positiv människa.

Den där blicken som strålade rakt igenom mig.
Känslan som om någonting slitit sig in och vridit runt inuti min mage.


Det som jag under en tid lyckats skymma undan någonting,
det som alltid låg i ide under skinnet på mig, rädslan.
Rädslan, den var tillbaka fullkomligt.
Jag ville inte bli uppgiven, jag ville inte bli lämnad än en gång.
Aldrig, aldrig, hellre att livet togs ifrån mig.
Jäkla tårar som forsade nedför min kind.


Vad gav jag mig ut på egentligen?
Samtidigt som vissa människor var övertygade om att jag hoppade över med flit,
så behövde det inte alltid handla om det.
Det var svårt, det var så svårt då jag mådde som allra värst.

Den där känslan, känslan av att känna mig "ren",
det kändes som om den var det enda som kunde få mig att känna någonting bättre
när det var som allra sämst.
Den kändes som min enda fallskärm att fälla upp vid vissa tillfällen.

Samtidigt... så var jag ändå så otroligt rädd för att folk skulle ge upp på mig.
Den lilla flickan ville inte se folk gå bortifrån henne än en gång.
De sömnlösa nätterna, de hemska tankarna...
- jag kunde inte ta bort dem självmant!


Personen framför mig lutade ned sitt huvud emot handen och armbågen emot bordet.
Ögonen i början till ett suckande himmel.
Det här var min enda chans,
jag skulle visa vad jag gick för.

Min bror kom hem i förrgår.
Förr... så skulle jag alltid nästan kuta nedför trappan
och blygsamt omfamna honom med ett leende på läpparna.
Han var hemma, han var hemma.

Den här gången... så var det någonting som drog mig baklänges.

Vad skulle han ha att säga nu om min vikt.
Vad skulle hand ord vara efter att han lyft upp mig längs sin kram.
Någonting skulle han ha att säga om min vikt, någonting.


Med långsamma steg nedför trappan, så såg jag sedan honom där nere i hallen.
Klappade hunden, kramade om mamma.
Han vinkade mot mitt håll för att säga "Kom hit nu".


Jag var inte glad. Inte alls.
Jag stod bara där och innerst inne väntade på det fatala slaget.
Det var kaos inuti huvudet på mig.

Han kramade mig starkt ett tag och det var det.
Han drog inte ens ett försök att lyfta upp mig.
Det var ännu värre, det var värst.





Vid matbordet, då de flesta satt vid matbordet, så kom den andra offensiven.


Jag satt där som en sten.
Orden hade ju bokstavligt talat goda betydelser i sig,
men det var sättet som han yttrade dem på.
Smått resistenta i tonen, återhållsamma.


Mamma var den enda i familjen som kunde läsa av mig som en bok.
Och nu räddade hon mig än en gång.
Annars så hade jag spuckit ännu en bit itu.

Samtidigt som den allra största delen av mig vill ha kroppen av ett barn tillbaka,
så vill jag samtidigt ha ett liv, fyllt av glädje och lycka som alla de andra omkring mig.
Även fast en del av det "sjuka" alltid kommer att ha en del av mig själv inombords...
så vill jag ändå kunna ses som en frisk människa.

Folk ska inte behövas ses som någon "psykiskt" sjuk.
Vi borde kunna få ses som de personer vi verkligen är.
Inte sjuk, utan med svårigheter.

Det känns nästan kränkande att ha en diagnos som med annat ord kallas för ett "funktionshinder".
Det låter så hårt, så mycket utöver kanten.
Funktionssvårigheter, svårare för vissa ting,
vad som helst så länge det är någonting annat.

En del av mig vill vara frisk och leva ett värdefullt liv med mening.
Den andra hesiterar.


Mitt alter är så övertygat om att det inte kommer att bli okej...


Fastän åtta månaders behandling, så visade testen att mina
ångest-, depressions- och tvångshalter inte sjunkit ned.
Varför och varför, så borde det ju inte fungera på det här sättet.


En sådan vrede, en sådan sorg. En sådan desperation.
Det här fick bara inte vara sant. Det fick det inte.
- Jag ville ju må bra för guds skull..!


Det går inte att ärligt sätta sig själv i ett perspektiv om inte du själv redan suttit där.
Hur det känns, hur det cirkulerar runt inuti ditt huvud.
Känslan av att vara som borttappad, i fårga om att "Är det här normalt?".


Då jag var yngre...
så såg jag mig inte som någonting annorlunda på det där sättet.
Alla levde väl och fungerade på detta vis.

Det där som vi säger om att "Släppa taget", "Forgive and forget"?
Det fanns knappt då under den tiden när det kom till vissa saker.

Jag hörde, jag hörde saker. Utan stopp.

Precis som alla människor, så lyssnade jag på musik.
Självklart, det var ju någonting klart naturligt.

Vad som troligen klart skiljde sig ifrån...
det var att vissa låtar, de frätte sig fast på min hjärna.
En kunde till och med hålla sig under gott två veckors tid.

Det handlade inte om de som jag fann tycke för,
utan de som skrämde mig som allra mest.

Så fort det bara kom en sekunds påminnelse om den låten,
så skulle den eka inuti mitt huvud kontinuerligt, knappt utan stopp.
Så fort jag inte fokuserade mig på någonting,
så fort det var alldeles tyst omkring.

Var och varenda natt låg jag där till sängs,
tvungen att sova med radion på för att kunna släppa taget i överhuvudtaget.
Flera år höll det i sig.

En natt så... märkte jag vid ett tillfälle då jag öppnade upp mina ögon
att jag befann mig själv i min lågstadieskola.
Det var mörkt, det var släckt, som sagt det var under natten.
Plötsligt så började det komma ljud ifrån högtalarna och jag vände mig om.


Låten tog sin start och jag skrek.
Sprang till glasdörren vilken ledde ut till den centrala korridoren,
som sedan visade sig vara låst.
Jag grät och höll för mina egna öron med all min kraft för att förhindra att hörseln skulle ta in det.
Det fungerade inte.
Helvetet hade även kommit ikapp mig under mina drömmar.


Det är svårt då det är så svårt för mig att smälta ned.
Att tänka, att tänka, tankarna ska alltid göra mig så otroligt trött.
Min oro över allting som kommer nu över årskiftet, rinner som om över kanten på mig.

De rekommenderade åtta timmarna av sömn... spela roll.
Även de botar inte det som sliter mig som allra mest.
Det som är och alltid kommer att vara en del av mig.

Tankarna.

Alla får något som vi antingen tycker bättre eller sämre om.

Så... jag tänkte ta upp ett plus och ett minus~!


Årets julklappsplus:
- Jag fick till slut mina Gustavsbergsörhängen från Designtorget,
som jag alltid stått där och glott på, av min äldre syster~




Årets julklappsminus:
- Jag fick till slut mitt Clinique-hudvårdsset!,
som sedan visade sig vara av fel hudtypsnummer
(trots att jag skrivit ned det korrekta på min önskelista)...

Så det var julafton till slut,
dagen då det var meningen att alla skulle vara glada.
De skulle ha det trevligt.

Ändå... stod stod jag själv där inne på mitt rum och klämde på mina egna lår.
Stack inte magen utöver mina strumpbyxor?
Verkade inte de vara tajtare än det normala?


Jag skämdes, jag var så generad.
Jag ville inte visa mig själv i det här skicket,
även fast det egentligen bara handlade om min släkt.

För guds skull,
jag hade gått från att ha varit vad mamma kallade för ett "streck" till
att vara vad som enligt de andra ansågs vara normalviktig. Normal.
Dock enorm enligt visionerna som visades igenom mina egna ögon.

Äcklig, fet, ful, alla dessa tunga och förbannade tankar som
rent ut sagt fick mig att falla ned längs min inre, negativa spiral.
Det gjorde ont.
Det gjorde ont inombords.

Jag ville inte behöva vara genomstressad och som om livrädd över
att kanske få känna mig mindre värdig än de omkring mig.
Tårarna, de kunde inte sluta att rinna ned och falla ned i golvet.

Men nu fick ingenting gå fel.
Nu fick det inte det,
idag så skulle det vara en bra dag för en gångs skull.
Och ändå... så hamnade jag i dessa tankefyllda tillfällen.

Ingenting fick gå utöver, jag fick inte äta mer än de andra.
Och det gjorde mig så lugn på något sätt.
Jag skulle bara äta den bestämda mängden av mål enligt mitt matschema och...
på ett eller ett annat sätt så...
kändes det så otroligt fridfullt.

Att bara sitta där och titta på medan de andra åt mer och mer.
Vad jag hade saknat den där egentligen "sjuka" känslan,
det där triggande adrenalinet.
Det stämde alltså, det fanns mängder av det där "felaktiga" kvar inuti mig.
Och för att vara ärlig... så kunde även jag märka det på hur jag uppförde mig.
Jag blev mer avkopplad, jag skrattade med mindre ansträngning
- jag kände mig som om på en säker plats.


Det stämde. Allting stämde.
Jag var svag för det som lockade så mycket.
Jag kunde inte hålla mig tillbaka.
Det var bara så... så... masserande för min mentala tillvaro?
Jag visste inte ordet för det.

Fast så fort som det inte handlade om maten...
så kom den där gråa tonen inom mig tillbaka.
Allting blev som förr, leendena behövde en orsak för att komma fram.
Masken var än en gång fastklistrad utöver mitt "kritvita" ansikte.

Hittills åtta månaders behandling, spela roll.
Jag saknade det där andrenalinet att det nästan frätte på min själ.
Jag ville ha det tillbaka så otroligt mycket.

Ordet "frisk", det kändes så distant.

---

Okej,
det kanske har märkts att jag varit riktigt urusel med uppdatering på min blogg på sistone~

Varför, så har det till stor del handlat om tiden.
Sedan... så har det främst handlat om hur jag mått i överhuvudtaget.
På ett eller ett annat sätt, så var jag jag troligen något
förberedd på att jag skulle må riktigt dåligt under julen.
Så brukar det ju vara under just den här högtiden
Antingen är det ris, eller så är det ros...

Först min spegelbild som kusar runtomkring inuti min mentala kärna
och sedan vad som är omkring mig.

Universitet i vår... vilket är ett aniigen enormt steg för mig att ta!
Först, så stressade jag ut mig själv i våras då jag samtidigt var gravt underviktig
och sedan så har jag ju inte heller studerat någotning i höstas då jag gått i min behandling under heltid.
Det är... riktigt obehagligt för mig för att vara ärlig.
Jag menar, alla dessa tankar om att

"Det kommer att bli exakt likadant igen då du börjar att plugga".

Jag bara tänker på det kontinuerligt.
Utan stopp.
Varje dag.
Jag hatade min gymnasietid av hela mitt hjärta.
Och det kommer aldrig att förändras.
Aldrig. Någonsin.

Sedan så kommer ju min äldre bror tillbaka och stannar över nyår också.
... Och jag är livrädd över vad han kommer att välja för några ord att börja
med efter att han gjort sin traditionella "kram-och-lyft-upp"-kram med mig.

Då han kom hem någon dag i juni för att vara med under min student...


I juli då vi hälsade på honom i Lund...


Mamma hade ringt i förväg och läxat upp honom i förväg.
Det kunde jag se på honom.

Den där inre skammen över att
"Vad fan kommer de att tro om mig".

Undrar om den alltid kommer att finnas med mig om
jag alltid kommer att stanna på den här vikten.

I min familj, så består granen bara av loppisfynd
- alltså äldre och unika julkulor~!
Sköra som attan, men mycket finare än allt krimkrams som man hittar på Åhléns dessa dagar~

 

Lite ful på bild,
men fet och fin på håll~

Julklappen till min behandlare fick bli en liten huvudmassage~

Har ni med(eller haft) en ätstörning någonsin fått frågan om ifall du tänkt gå tillbaka till ditt gamla,
"goda" liv att handla och hantera saker?
I andra ord ditt såkallade ätbeteende?

I förrgår så fick jag faktiskt den.
Självklart i sammankopplingen till att jag inte hade skött mig under den gångna helgen.
Inte tagit fulla mått.
Inte heller avslutat något annat mellanmål.

Utan tvekan det där ständiga ifrågasättandet.
Varför följer jag inte vad jag är tillbedd att göra?

"Därför att jag mådde dåligt"
verkar iallafall inte ha någon verkan när det kommer till min defens.
Vad kan jag hjälpa att jag rent ut sagt mått som skit och sedan tappat
fattningen om detaljerna då jag väl sitter där till försvars?


För att kunna bli friskriven
- så ska det inte finnas någon som helst viljan att sjunka ned i vikt.

Men hur i hela friden skulle det tankesättet ens fungera för min del?

Låg självkänsla,
starkt så smärtsamt ett egenhat emot min egen kropp...

... innerst inne, så vill jag bara känna mig själv så ren.
Tömd.
Inget såkallat ont efterlämnat i min egen kropp.
Det är som om mitt vållande till det lägre ligger permanent under min hud,
inuti mitt hjärta.
Det gör ont i min själ.

Följer jag inte vad jag är tillsagd att göra i behandlingen,
så är jag rädd för att de ska skicka ut mig.
Följer jag allting, så känner jag av den olidliga ångesten.
Jag känner mig så otroligt oren. Förorenad.


Samtidigt som jag vill må bra, leva ett normalt och lyckligt liv...
så är det samtidigt så svårt.
Vad är lycklig, vad är lycka egentligen?
Det kan inte vara samma sak vuxen som liten, det borde det inte.

Det är en panik att sänka ned min inre sköld för att försöka släppa
in något som jag inte ens vet ifall det är bra eller inte.
Det skulle göra alltför ont i min själ att bli sårad än en gång i mitt liv.
Jag vill inte känna mig mera värdelös och misslyckad.

Är det ändå inte lite underligt.

Förr fanns det en flicka som knappt ens var kapabel att ta illa upp.
Vad som än kom till offensiv studsade sedan tillbaka dådet kom i kontakt med hennes lilla bubbla.
Livet var härligt. Det fanns ingenting farligt.
Skratta, så löste sig allting.

Hur kunde hon sedan bli en som ersatte sin lätta,
glänsande bubbla med en mur av sten?
Någon som med tiden hade blivit alltför skör
vad det än var som kom flygandes emot henne?

Vad hände egentligen?

Så länge en människas självkänsla bottnar och självhatet ligger i topp,
så är det nog ändå något orealistiskt mål att fullkomligt släppa taget.

En del...
kommer nog alltid att vara en del av mig under resten av tiden som jag andas.
Vissa kanske på grund av min diagnos...
andra genom att det frätt fast intui mitt huvud.

Har jag hittills kunnat leva med min diagnos utan att ens haft det nedskrivet på papper,
så borde jag även kunna klara av det här.
Är ett hinder avklarat, behöver det andra inte heller vara en dröm.

Dagen före dagen före julafton.
Det var ju nu som man ska vara som allra gladast och lyckligast.
Eller... vad egentligen?
Vad ifall en innerst inne inte kan det,
utan bara glänser med det där värmande och äkta leendet på utsidan?

På ett sätt så har vissa saker och ting förbättrats med mig under de senaste månaderna,
på ett annat så tillåts en del av mitt inre att sjunka ännu längre ned i dunklet.
Självhatet inuti mig själv har börjat växa på nytt.
Allting tas emot som någonting personligt på offensiven.

Bara någonting så simpelt som att en viss patient legat på en av klinikens två soffor
framför TV:n under den hela förmiddagen och sedan varit frånvarande i över fem minuter
- innan hon fann mig sittandes på den platsen.


Gnällande och gnat om att hon ville ligga där i en kvart innan unchen
medan jag satt där bredvid henne och ingen annan plats var ledig.
Vad skulle jag göra, säga "Okej, jag står istället" med ett charmigt leende.

Jag kände mig ju redan gott mindre värd som jag var.
Den där tonen, den där blicken,
jag hade allt fått dem av henne förr.


Men de kunde gott nog allt ha sett på avsnitten då jag väl kom dit -
strax efter klockan nio på morgonen.
Till försvar?

tre dagar på raken då jag alltid kommit under den tiden.

Förra veckan då vi några hade satt oss ned för att äta förmiddagsmålet i en av matsalarna, så upptäckte jag att jag satt mig ned en stol ifrån de två som än hade kommit.

och så fort som jag började resa mig upp närmare, så fick jag svaret

Jag är inte lika värdig, jag är inte på de andras nivå.
Jag var det som släpades efter det rena, jag var skugga.
Jag fanns, men inte till godo.
Jag var förorening, inte luft.
Jag försmutsade vad som existerade omkring min omgivning.

Det gjorde mig galen, nej.
Mina tankar började nu slita sönder inuti mitt huvuds väggar.



Jag ville springa någonstans, vart spelade ingen roll.
Vad som helst, vad som helst - för guds skull!

("Du är så jävla värdelös, Victoria"
"Så förbannat misslyckad, dra åt helvete")

Åh, kunde jag inte slå sönder någonting,
kunde jag inte slita någonting i tusen bitar?
Mina egna tankar drev mig själv till vansinne,
att det kunde göra så otroligt ont.

Och vem kunde springa ifrån sitt eget ego?
Vem kunde dela sig själ itu i två bitar?


Jag vet, jag visste.
Men var det meningen att det skulle vara så pass genomlidande att det sved i själen på mig?

"Vill du ha ett rum så att du kan vila, kanske?"

Jag nickade något svagt.
Ögonen sved som den rena tortyren efter att det varit en sådan
utmaning att försökt gnugga mina ögon för att få stopp på tårarna.
De fick inte se mig på det här viset.
Ingen fick det.
Vem det än var, så fick den inte tillåtas att se mig
som den svaga och patetiska personen jag var.
Även jag skulle få ha någons slags stolthet att stå med fötterna på.

Fast det blev knappt någonting bättre av den där "isoleringen" i rummet.
Där låg jag, på en säng.
Bara jag och mina egna, inre röster.
De var inte goda, bara rent ut sagt svarta.
Allting som fanns där skrämde mig in i ryggraden.

Med kroppen liggandes som ett streck,
räckte jag armarna bakåt längs min huvudkudde.
Jag vecklade upp mot den egentligen intetsägande taket med mina ögon.
Såg på det.
Det hade inte bara den kritvita färgen som jag var van med att se ovanför.

Mitt i allt, så ekade Yeah Yeah Yeahs "Heads will roll" stjärnklart inuti mitt huvud.
("Heads will roll..."), allting av den.



Så fort som jag slog upp mina ögon, så såg jag mitt alter sittandes ovanför min egen mage.
Händerna var slutna runt omkring min liggande hals, med ett strypgrepp.
Det var hårt, hårt så att det verkligen kändes,
och ändå så var det bara mina sinnen och mitt mentala som drev med mig.


Inte att jag var överraskad.
Det kunde jag allt kännas i hur olidligt hårt greppet var.

Jag kunde känna hur mina egna tårar rann ned längs öronen medan jag såg upp emot det vita taket.

Även igår söndags så var det snö utomhus.
En äkta snö, en äkta jul kunde man väl kanske säga.
Men snön var ju bara kall.
Ingenting annat...

Och så hörde jag Hanna(min storasyster) och
pappa diskutera om att ta en promenad med hunden.
Som alltid då jag var liten...
ta en promenad ned längs skogen och prästgårdshagarna.


En kort tystnad och sedan ett


då fick jag ju röra på mig någonting och komma ut ur huset.
En bra sak, dock samtidigt alla de sämre tankarna längs det hela.
Som om allting behövde ha en bättre mening i det hela.

Men snö, då behövdes det dessutom kläder.
Och vad som fanns, det var täckkläderna från alla de yngre dagarna.
Mina äldre täckbrallor såg jag fullkomligt patetisk
ut då jag inte ens kunde knäppa ihop dem helt.

"Du får tänka på att du inte haft dem sedan du var riktigt liten, Victoria"

Spela roll, på ett sätt så tog jag ändå något illa upp.
("Jädra fetto", "Jaha, stora du..."),
jag ansträngde mig verkligen för att inte höra dem alla.

Då jag vände mig om, så såg min äldre syster ut
som en enda slags stor snigel i sin graffitimönstrade
och samtidigt limegröna snowbordsutstyrsel från fem år sedan.
Det var för roligt, jag kunde inte hålla det inne.
Och av någon orsak...
så blockade skrattet tankarna bättre än allting annat som jag provat.
Det var det goda mot de onda som regerade inuti mitt huvud.

Kanske såg jag ut som ett fullständigt parti idioti,
men känslan då jag öppnade ytterdörren fanns det inga ord för.
Att kylan knappt fanns där samtidigt som snön...
kune det ens vara möjligt?

Hunden trängde sig förbi mig och dök ned i snön.
Ett kort andetag.
Och jag kom därefter och slängde mig ned i det vita.
Det var så mjukt, så mjukt...

Med hunden innanför min vy,
så kom det av en ren reflex att ladda upp en snöboll emot honom
och jag grävde upp en hög med snö inuti mina händer.

Snön rasade smått isär i mina grepp,
men det var inte det som mina tankar riktade in sig mot.
En snöboll. Snö.
Hur länge sedan hade det varit sedan jag ens kramat en sådan?
Den kändes så distant och sällsynt den här känslan.

Förra året hade jag knappt ens vandrat utanför värmen av en fri vilja.
Förförra bara ifall promenad eller på min väg till gymmet tre stationer ifrån min egen.
Kylan hade varit alltför elak mot mig.
Den hade gjort på tok för ont för att jag ens velat lära känna den.
Mina händer hade ju till och med spruckit upp
till den punkt att blodet nästan rann ned för dem.


Jag sprang och skrattade som om jag var ett barn.
Jag var fyra år gammal igen.
Snön var härlig, den var himmeln för mig.

Det var nästan som om jag hade lagt mig själv i ide
under ett par år då det kom till att känna mig fri.
Alltid hade det funnits antingen krav eller någonting liknande att hinna med.

Jag log. Och stort.
Jag kunde känna det,
att det var någonting speciellt med det här leendet.
Innerst inne visste jag att mamma stod där bakom mig i köksfönstret och såg på.
Hon såg det där leendet på mina läppar som sken av solsken.

En del av mig var ännu ett barn igen.
Den andra var samtidigt rädd för uttrycket som mitt ansikte visade upp.
Som om vad höll jag på med.

På ett sätt...
så känns det som om jag aldrig bestämmer mig.
Som om jag aldrig håller hårt nog om ett sammanfattat beslut
att det glider ur mitt grepp och flyger upp i luften än en gång.

Konstigt vad många gånger det immats fram som en slags
nostalgi av då jag var på Euro Disneyland som liten.

Jag släppte taget om min ballong för att se den gå i tusen bitar framför ögonen på mig.
Men den gjorde inte det.
Den flög, flög upp i luften,
så högt som mina ögon kunde nå.
Sedan såg jag den aldrig mer igen.
Den hade försvunnit sin väg ut i intet.
Den var borta.


Ibland så känns det som så ofta som jag gör detsamma med mig själv.
Vissa dagar, då har jag bestämt mig att
"Nu jävlar skall någonting ske", "Se på mig bara!",
och ändå så tynar det med tiden bort eller bara försvinner.


En del dagar så kan jag inte ens greppa tanken på att jag ens inbillat mig något sådant.
"Som om JAG skulle ha kunnat uträttat något
- jag är ju för guds skull inte bra på någonting!"
"Dumma, dumma Victoria. Vad tänker du på egentligen?"

Jag hatar det.
Jag hatar det så otroligt mycket.
Hatar det till den punkt att mina armar och knogar verkligen vill slå sönder saker och ting.
Riva sönder, slita itu.
Hela mitt inre skriker av att det är på tok för trångt för allting jag känner
- det måste bara ut. Hatet. Att det ändå inte kunde försvinna...

Jag vill inte gråta var och varenda dag,
det är bara lidande.
Folk vill inte ha med någon svag att göra.
Man skall vara acceptabel, se bra ut, vara skicklig på saker och ting.
Det känns som om jag är halvt blind.
Allting inuti mitt huvud, det blockerar min vy och syn.


Jag ville inte säga, jag kunde inte säga någonting.
Antingen var jag för stunden stum, eller så kunde jag bara inte finna mina ord för det.


Hat, hat, hat.
Mängder, mängder och mängder av det!

Mina tårar räcker inte till, de är inte nog.
De kommer nog aldrig att vara det heller.

Den lilla flickan sprang efter sin ballong.

Idag var jag frisk, det hade jag bestämt mig.
En duell av argumenter mig och min mamma emellan.
Men ut kom jag.
Och det kändes som en slags seger att sträcka ut mina händer bland snöflingorna i luften.
Äntligen, äntligen ute ur helvetet.


Men huvudsaken var att jag inte var där nu.
Jag var på kliniken där det fanns folk, där jag inte kände mig öde och tom.
Det var det som räknades...


Själv så hade jag aldrig varit den där personen som bara var totalt borta ibland.
Jag fanns alltid där, halvt medvetande om vad det talades om.
Jag hörde allting, men samtidigt så fanns tankarna nedgrävda djupt inom mig som i ett ide.
("Det... det kommer att ordna sig. Det... kommer att ordna sig... troligen, ja..."), mängder av intalanden som aldrig övertalade mig nog.
De flöt bara där uppe på ytan.
Kom de åt, så tog de åter en studs upp igen.
Botten var mörk och svart och där låg jag för det mesta,
i väntan på att någonting skulle vara starkt nog att kunna dra mig upp därifrån permanent.
Jag ville se det ljusa och vackra med livet...


Till slut nådde hon orden om att jag kanske snart skulle
få minska med att väga och mäta upp maten.
Mina mättnadskänslor och hela det systemet fungerade
annorlunda än de flesta människornas.
Enligt henne så skulle mina ha varit normala efter hela åtta månader...
men ändå inte.

En sida av mig ville sträcka händerna i luften,
tjoa ett lyckorop av att äntligen kunna få äta en mindre
mängd mat än vad som gällde enligt mitt matschema,
den andra ville slå armarna runt mitt ansikte för att göra mig blind.
Jag ville inte se, jag ville inte se.
Jag fick inte börja nu.
Varför skulle jag behöva känna var och varenda tår åka ned kanan längs min kind?
En och en av dem?
Kaoset inuti mitt huvud rådde vilt.
Det var illa som det var, det var illa som det var...


Tårarna rann så att de föll ned.

Handen på pannan,


Hela i vad jag innerst inne var förbannad den sekunden.
Försökte gå rak i ryggen, dricka ut ur mitt vattenglas
utan att hulka ihop mig för en halv sekund av ren smärta.
Vilket... ganska mycket var värt kalkonpriset.
Som att jag skulle kunna bete mig hyfsat normalt då jag inte
ens var kapabel att ha ett pokerface i ett allvarligt samtal.


Jag ville inte vara hemma idag, på all bekostnad.
Vad som helst utom det, vad som helst
- jag stod inte ut där...!
Och främst att inte kunna få komma ut i den friska luften eller röra mig.


Här kom alltså alla min krav fram.
Hemma var ett av det värsta som fanns ur mitt perspektiv.
Ingenting hände knappt, tiden stod stilla.
Allting kändes som om det gled ifrån mig...

... och ändå försökte jag banne mig hålla vid mina egna ord fast jag
minut efter minut vandrade bort till halltoaletten för att vara beredd
ifall någonting var på sin väg upp.


Ingenting kom ned förutom ett par äppelbitar och någon apelsin under förmiddagen.
Så fort jag skulle resa mig upp, så kändes det som om min handled slets itu.
Jag var sjuk, jag kunde inte tro det.
Varför jag av alla människor??


Jag avskydde det med hela mitt hjärta.
För guds skull, jag hade ju knappt varit sjuk på år!
Inte konstigt att det kändes som om jag var en döende person...

Sova om chans.
Ligga framför TV:n med Kill Bill vol.2 i DVD tills varken ögonen eller nacken orkar med.

Då jag öppnade mina ögon efter att ha legat i sängen runt två timmar efter frukosten,
så kändes det mesta lättare.
Så snabbt jag kunde vandrade jag till telefonen.


Helvetet fanns.
Känslan av att vara så värdelös bara för att jag råkade vara sjuk inte kunde vandra omkring.


Ångesten fanns när som helst, vart som helst som helst ifall möjligt.
Till och med att jag fick skulden av att bara prova på min systers "Sims 3" för tidsfördriv.


Jag ville göra bra, nyttiga saker.
Jag ville inte vara sjuk.
Jag ville känna att jag dög och inte kom efter...




... Så här sitter jag nu. Med en feber och
viljan att klä av mig allt från topp till tå på grund av hur varmt det är.
Och det får mig att nästan tappa vettet.

Fast samtidigt ... så kanske det fanns som en slags mening bakom det här.
Min kropp kanske hade fått nog av mina krav och press att den utropat ett tvärt nej.
För guds skull,
en sjuk människa ska väl ändå kunna vara kapabel att vila ut sig?

Samtidigt... så tackade jag roligt nog nästan Gud för att jag inte behövde
gå ut med mina Converse i snömassorna...

Tricket är att försöka se det positiva i allting.
Det är någonting jag verkligen behöver lära mig själv nu...

Som ni kanske sett, så var dagens tanke på min blogg
"Den som lever får se".

Och innerst inne, så tycker jag faktiskt att det stämmer.
Så mycket livet kan erbjuda, bara du har modet att våga ge det sin möjligheter.
Det kluriga i det hela är bara att kunna ha den insikten,
att kunna se en glimt igenom det "svarta lakanet" som hålls för vissas ögon.

Jag erkänner,
det var näst intill omöjligt att hålla tårarna inne då jag tittade på "Svenska hjältar" ikväll.
Speciellt det där äldsta paret som de hade sparat till det allra sista...
Det bara sken om dem.
Sken av solstrålar och av det där äkta och rena som knappt ens går att finna.

De var så stärkande och inspirerande för att man skulle vilja kämpa till 110 procent.

Allting uttryckte "Jag gjorde iallafall mitt bästa".



Huvudsaken är att man aldrig slutar att ge.


Ett urklipp ur min gamla dagbok som jag skrev i januari...

---

2009-01-08

Vad kan man säga?
- Andra dagen i skolan, andra dagen i helvetet.

Jag känner bara ingen ork alls, orkar knappt med yogan alls, känner bara för att ligga på golvet. Andas.
Jag känner en stress, samt en press för skolan, men stöter ändå på något sätt undan plugget.
Jag vet inte vart jag ska börja.
Hoppet känns bara borta - och jag tänker inte ta piller!

Fan heller... men för att se framåt, lagade jag linser(egentligen till pita) till lunch.
Gott, men där kom bristen på fett än en gång. Shit.
Och middagen råkade bli knappt över en timme efter mellanmålet
- som var en vidrig ny jordärtkockssoppa!
Jag var ju fortfarande proppfull efter mellisen och fick bara i mig en polarmacka.

Jahapp, nu tror mamma knappast heller att jag vill gå upp i vikt heller...
det suger... jag fryser... allt är en rena rama skit.
Här försöker jag, kollar upp om Onakafil är bättre än ekologisk, fet yoghurt, försöker röra lite grann på mig, äta nötter... men ändå så går allt bara fel!

Och nu när jag tänkte visa mamma imorrn att jag kunde äta mycket yoghurt - är hon ledig förstås.

Och glöm att jag ber Alex om ursäkt, det är hon som ska be mig om en!!
Alla för en... mer som alla mot en - mig.

Jag kan ju inte pressa i mig mer än jag själv orkar...
jag råkar tycka om god, nyttig mat...
jag vill inte pressa i mig saker jag inte tycker om,
som inte ens är bra för en!
Förstå mig lite här...

Jag har inget liv alls.

---

Alla dessa ständiga timmar och dagar, veckor av tänkande. Sökande. Uträknande.
Allting av vad som fanns kvar av mig efter studierna gick till mat och åter igen mat.

Någonting som jag fann både komiskt och sorgligt då jag bläddrade igenom
dagboken som jag hade skrivit i under cirka fyra, fem månader...
det var att mer än hälften av innehållet handlade om mat.

Annars om hur jag frös, och hur det på ett sätt slet i mig.
Jag ville inte dit, jag ville inte till skolan.
Då skulle än en gång alla krav möta upp mig där vid entrén.
Bara att sitta på roslagsbanan var en försmak av det hela.
Samtidigt så var jag inte den "svaga" personen som sprang iväg och grät i ett hörn.
Aldrig att mina krav skulle ha tillåtit det.
Om migrän, så satt jag kvar där som om ingenting fastän jag lutade mig framåt över min bänk.

Själv så hade jag alltid varit den envise personen,
den som inte gav upp utan en duell.
Jag är en vädur.
Vad hade jag inte mina starka, vridna horn för ifall inte stångas emot till försvar?
Inte att jag tänkte låta mig besegras av de omkring mig.
Jag skulle visa dem alla.

Att Victoria verkligen betydde seger.

Fikat råkade vara en mardröm då själva bakelsen i sig var vidrig...
- men nog fick jag ned den iallafall.

I helhet så har det väl gott rätt så mycket som det normala med övningarna.
Ångest och motsträvan, men ändå avklarade~!

Det enda var hur det var med chipsen...

Normalt, så brukar jag inte finna tycket i att någon annan än den som jag övar med sitter med
- det blir på något sätt lite för mycket påfrestningar på en och samma gång.
Men. Roligt nog som det var...
så fanns det bara en fungerande TV-apparat i huset nu - och med pappa i den andra soffan.
Kan aldrig koppla av med honom i närheten,
han rubbar min harmoni för att vara rent uttalat...
men nog låg han där.

("F-fan...!")

Först att inte vilja ha, sedan att mamma sade åt mig att börja för en gångs skull.
Och som den förträffliga trean att jag inte fick tillåta mig själv att visa någonting inför honom.
Fan att visa sig svag eller känslosam inför den där människan
- hellre att jag dog än det.
Så som jag ville gråta, aldrig att jag skulle göra det med honom där.


Vad var hans första ord att pressa ut ur sin mun då han just kommit utifrån toaletten?


Mamma drog en lätt suck och lutade sig bakåt i soffan.


Först det ena som han sade, och sedan det andra som hon svarade,
båda av dem kändes på ett eller ett annat sätt så otroligt förödmjukande att höra.
Som om jag blev så fullkomligt skamsen över vem jag var.
Han hade fan inte rättigheten att säga det där.
Han kunde dra åt helvete.
Mitt huvud hade nu blivit ett enda stort kaos.

---

Som det kanske syns, så är det hittills en utmaning färre än det normala.
Bland annat på grund av bristen på tillfällen att öva på,
och sedan hur jag själv mår.
Allting känns på ett sätt alldeles för mycket för mig nu...

... men.
Tackar gud för att det varken blev McDonalds eller någon rinnande pizza på min lista,
det kunde iallafall blivit värre för min del.

En ny vecka väntar på mig~

Ännu en vecka över då... elva dagar till jul.
Det verkar bli ännu ett år utan en julkänsla för min del.
Och på ett eller ett annat sätt, så vågtar ju ändå inte säga det ut.

eller bara den där sympatiserade blicken från min mamma.

Det är nästan underligt hur lam en människa blir känslomässigt då den inte mår bra.
För mycket tankar som rör omkring,
att orken då knappt finns kvar åt det nästan självklara.
Kanske inte i enbart svart och vitt, men den grådaskiga tonen i allting.

Fast det känns mer som om det blir svart och vitt ändå.
Då jag igår skulle dra på mig mitt gamla nattlinne av satin som jag haft i flera år(alltså innan...),
så hamnade det en klump i halsen på mig.
Total chock, det fick bara inte vara sant - det fick det inte!!
Det var tajt, det var på ett sätt svårt att vrida mig om.


En del av mig själv ville slita det i stycken medan den andra
ville huka ned på golvet och hålla händerna för ansiktet.
Det fick inte vara sant.
Jag kunde inte ha gått upp i vikt då jag följt mitt matschema - till punkt och pricka...!
Vad det än var, så fick det inte stämma!


Jag ville inte prata och därmed påminna mig själv om faktumet.
Hata, hata, hata milalängder.


..."Vet du vad som är så roligt egentligen?
Jo, det är att jag skulle ta på mig mitt eget nattlinne igår - och så var det för litet...! För litet!
Och jag kunde ha det som vanligt dagen då H(min behandlare) meddelade mig om att jag nått min målvikt!
- Alltså så måste jag ha ökat i vikt...!!"

Som att jag kräkte ut allting jag tänkte och kände på en och samma gång.
Kaoset inom mig löpte ut.
Min ilska började urarta sig i en enda stor panikångest att tårarna rann.
Jag grät av både vrede och desperation.
Det fick inte vara sant.


Tårarna löpte fortfarande ut ur mig.
Jag ville varken höra eller tro på någonting,
allting kändes som om det skulle vara något slags elakt faktum riktat mot mig själv.
Varför hatade Gud mig så?
Varför behövde min kropp urarta sig så här?



Det kunde inte bara handla om min onormalt stora byst som jag aldrig haft förr.
Det kändes som om det handlade om allting på min kropp.
Bak, fram, åt sidan, uppe, nere, låren.
Allting kände jag på för att undersöka vad som förändrats.
Bysten var det första som jag lagt märke till för länge sedan.

Aldrig att jag hade haft en B-kupa i mitt liv... inte alls.
Vilken chock jag kunde minnas att jag haft då mamma påstått att det
självklart skulle vara en B som jag skulle ha med mig i omklädningsrummet.

Medan vikten börjat dala ned då jag var i första ring,
så verkar det nästan som om min kropp hade lagt sig i ide i väntan på de bättre tiderna.
Underlig känsla att jag sedan fick en byst under ett halvårs tid.
Nästan den där stolta känslan över att vara mogen trots att
jag fann det allra största tycket i att vara smalt som ett barn.

Jag var mjuk, inte kantig eller ben som stack ut.
Kunde springa framåt med glädje under minusgrader
utan att känna att varken mitt hjärta eller benen orkade med i farten.

Vissa saker var bättre nu jämfört med förr.
Fast samtidigt så fanns den där längtan kvar än.
Att kunna känna sig slank och grasiös.
Att känna sig "ren" inombords utan det "smutsiga" som så många samtidigt åt.
Det där självuppbyggda självförtroendet som berättade att jag var smalare än "dem".


Det är nästan sorgligt hur ens insida kan ha en sådan motsats som skepnad till skillnad från det yttre.
Om en person inte är ett "yttre skelett", så tänker sig troligen inte så
många människor att det kan finnas rädsla för det vardagliga där inne.
Förskräcken till någon slags mat eller någonting liknande,
hatet som gör en villig att prova näst intill allting för det egentligen ohälsosamma målet.
Någon som inombords är ett gråtande barn som sitter på huk i ett hörn.

Det behöver knappast alltid handla om ens utsida... utan det inre.
Det är insidan som ger utsidan dess glans.

Jag försökte att intala mig själv innan helgen,
att inte stressa upp mig själv över det egentligen minst stressade av allting
- lugn och ro.

Samtidigt som det ju bland annat är det som ens helg finns för, eller hur?
Sova långt in i dagen, helt enkelt ta det lugnt.

Fast för mig... så kunde det vara rent helvetiskt.
Det var som en tystnad som tillät mig att höra allting bortom det medvetna.
Alla tankar, vare sig de var tomma eller fyllda med självhat.
Ju mindre det fanns saker att göra och ägna mina tankar åt,
desto mer fanns det rum åt dem

Bara tankar, tankar, tankar.
Det spelade ingen roll hur mycket jag än förberedde mig själv,
de hade redan kommit ikapp mig sekunden som jag öppnade mina ögon.


Vad de hade att berätta för mig kunde skifta från gång till gång,
men oftast så fanns alltid den där rädslan där.
Någonting var jag tvungen att göra,
någonting så att jag inte kände att jag gled efter alla omkring mig.
Tvånget av att göra någonting "nyttigt" av tiden.

Jag bet ihop läppen.
Nu fick inte det första de såg där hemma av mig vara varken ett regn- eller ett åskmoln.


Jag fick inte tillåta mig själv att vara svag från den allra första sekunden.
Jag fick visa vad jag stod för.

...vilket kanske inte höll i sig alltför väl.
Åskmolnet kom fram ur mig då jag upptäckte att min storasyster tagit min
favoritsked(barnsligt nog för en som är nitton år) till frukosten.

Frågandet om vad som var min issue, varför inte ta en annan sked.

En annan sak kom med därefter, jag kände mig sliten redan nu.

"Du verkar inte ha fått en bra början, Victoria",
hördes min mammas röst säga bakifrån min rygg.

Så hon var lika kvick med att läsa av mig som en bok idag.
Fast ändå så var jag inte så överraskad.
På ett eller ett annat sätt,
så kunde jag verkligen känna av att mitt ansikte inte följde mina order.
Det hade byggt upp sina egna regler att följa.

Så fort som jag satt mig ned, så betraktade jag bara skålen
med müsli som stod på bordet rakt framför mina ögon.
Den var mer intressant än vad jag själv kände mig som.
Den hade färger, den hade mönster,
jag var tillintetsägande.
Jag kunde känna det, hur grå jag var.


Alltid då vi kom in på det här samtalsämnet,
så skulle det alltid vara en och samma visa.
Jag skulle säga en sak, och mamma skulle påstå den raka motsatsen.

Hur många gånger hon behövde berätta det
verkade inte spela någon som helst roll för mig.
Det absorberades inte in i mitt huvud, utan bara studsades ut igen på ytan.
Och alltid.

Jag kunde känna hur det blev allt svårare att bara
hålla vad jag kände inombords för mig själv.
Saker blev bara på tok för mycket för mig,
att jag fick känna mitt huvud verka som en ballong någon pressade luft in i utan stopp.
Det var på gränsen, någon gång så skulle det förr eller senare spricka...

Tårarna började rinna.
Aldrig att jag kunde hålla dem inne.


Och varför behövde jag säga de orden?
Varför var jag tvungen att få mamma att gråta,
höra henne att säga
"Du gör mig så förtvivlad", med röda ögon?

Det handlade inte om att jag avskydde allting som hade med mitt hem att göra.

Det var tankarna och minnerna som huset väckte upp inom mig.
Dåliga minnen.
Minnen som berättade om vad jag gått igenom,
hur jag tänkt och samtidigt rasat ned i vikt tillsammans med stress.
De drog mig på något sätt till vansinne.
Fick mig att lida.

Hon grät, jag grät, vi båda grät.

Hennes ord om att
"Jag önskar att jag mådde bättre snart så att allting skulle vara bättre för oss",
varför hann jag inte säga dem före?


Så fort jag försökte fly ifrån allting kaotiskt inuti huvudet på mig,
så satte jag mig framför datorn.
Någonting borde ha kunnat slita loss mig ifrån det.
Men så såg jag mappen för mina digitala foton, som jag klickade på sekunden efter.

Mars under 2008 tills nu, nästan allting fanns där.
Bilderna av mitt då livlösa ansikte, det fyrkantiga huvudet utan runda kinder...
och de som jag tog varenda vecka, under samma tid, på samma dag,
efter att jag tränat innan jag sedan skulle kuta till tåget.
Det var som en slags praktiskt dagbok.
Jag ställde mig på vågen i hopp om att få göra ett litet glädjeskutt därefter...

och sedan så tog jag kort på mig själv i spegelbilden
- medan jag stod där i underkläder för att ha ett slags minnesbevis.
Värst av allting var det då någon tant förstås råkade stå bakom mig att ta god
tid på eller ifall någon precis kom in och såg på mig med den där blicken.

Bilderna fanns kvar där, och alla av dem.
Från att ha haft kurvor, ned tills då jag fick stå i en viss ställning
för att trosorna inte skulle glida nedför benen.
Jag var åter igen ett barn.
Vissa foton såg jag på med tanken om att jag trodde att jag hade fler kurvor vid den tiden,
andra motsatsen.

Fast det värsta av allt var... längtan som började komma fram.
Hur jag betraktade en stor del av bilderna, att de såg så graciösa ut.
Jag ville knappt ens se på min egen kropp nu.


Att allting åter och åter skulle få mig att känna så hjärtlös och skärande.
Att få någon som betyder så mycket för mig att gråta, att skapa dispyter,
det var inte vad jag var ute efter.

Jag ville vara lycklig, jag ville vara normal.
Jag ville ha ett liv att se tillbaka på med ett leende på läpparna.
Jag ville vara tillfreds.
Lycklig.

Den här gången fick ingenting gå fel,
nu skulle jag för en gångs skull tafyllda mått.
Inga ursäkter för någonting.

Varken några tankar eller någon oro.
Vad jag än hade för någon stress som cirkulerade inuti mitt huvud.
Allting som jag behövde fanns...


Men en gnutta ansträngning så sträckte jag mig ännu längre in i skåpet med flingor, och fann bara paketet som pappa tömt på smulor dagen innan.


Och... så löpte det sedan ut förstås.
Mitt matschema sade att det skulle vara Allbran
till frukosten under fredagarna och på något sätt...
så brast min dåvarande harmoni itu.
Jag greps av panik, det fick bara inte vara sant.

Mammas ögon hade den oroliga blicken,


Då det enligt schemat inte fick vara en nyckelhålsmärkt müsli...
så började det eka inuti mitt huvud. Och högt.
"Socker, socker, socker", åter och åter igen.
Jag kände hur det blev kaos inombords och att ångesten började dra mig till vansinne.


Det började rinna ned tårar från ögonen på mig nu.
Först på grund av mitt chocktillstånd,
men nu också adderat av ångesten över att ha brusat upp
framför och mot min mamma då hon samtidigt var så svag, så svag...
Som jag aldrig sett henne som förr.
Jag var en hemsk människa, så hemsk.

Hon satte ned sin hand emot min stol och försökte dra en lättsam suck
samtidigt som hennes ögon var alldeles röda..


Men det var ju inte så.
Jag var den hemska,
det var bara på grund av mig som det alltid skulle bli dispyter.

Hur kunde någon så godhjärtad få någon som mig?
En människa som ständigt går runt trött som om hon sovit dåligt,
då det egentligen bara varit tankar som tärt på en?
En flicka som mitt i allt kan bli en tickad bomb?

Mitt i allting, bland våra ord... så hörde jag henne vid ett tillfälle säga
"Och jag som hoppades på att det skulle bli en mysig morgon tillsammans".
Det var det som gjorde allra mest ont inuti mitt hjärta.



Min behandlare var förstås inte nöjd med resultatet av mina icke-fyllda dagar.
Jag hade gått på en behandling i redan åtta hela månader,
nog skulle jag banne mig kunna vara kapabel att ta fyllda mått.

På hennes röst, så lät det som om den lika gärna kunde ha uttalat "Du, jag tror dig inte".



En del människor, de tröstäter när de mår som allra sämst.
Jag kan kallas för den totala motsatsen.
Det blir svårare att äta, att orka.
Hungern bleknar något, jag behöver inte äta lika mycket.
Inte konstigt hur det blev under det senaste skolåret som gick
innan jag tog studenten i somras - som en vandrande pinne.

Samtidigt... så är det inte alltid lika enkelt att förklara.
Sitter man i min sits,
då kan det lika gärna ses som en lam ursäkt för att undvika.

Det är så jagande att ständigt inte bli trodd,
utan bara missförstodd.
Orden skall alltid vara fel.


Det känns som om jag ständigt springer och är på flykt.

Egentligen så var det ju ingenting konstigt alls med att äta frukosten hemma.
Jag gjorde det ju ändå alltid under helgen, alla människor som har tid gör det även under vardagen.
Och ändå så kändes det som ett enda stort kaos inuti mitt huvud.

Trots att mamma satt där tvärs över bordet eftersom att hon var sjukskriven...
så kändes det ändå så öde. Så olidligt ensamt.
Istället för att det där vardagliga samtalsämnet som skulle diskuteras runtom bordet...
så var det näst in till tyst.
Kylskåpets surrande, kaffebryggarens tickande. Prasslet av morgontidningen.

Då det var tyst, så skulle förstås också mina tankar rusa upp.
En tystnad skulle leda till att jag klart hörde min egen oro och dess ord.
Alla dessa förbannade tankar, alla tankar.


Jag klarade inte av det.
Var det på tok för mycket, så blev det mindre i måtten.
Jag hatade den schemalagda marmeladen, av hela mitt hjärta.
Den kunde lika gärna dö. I all världens helvete.

Och ändå så resulterade det i sig den där lilla skulden efteråt,
besvikelsen över mig själv.
Varför och varför skulle måtten inte bli fyllda då jag mådde som skit?
Det var inte så enkelt, som vissa fick det att låta. Det var värre.

"Du ser så fundersam ut, Victoria. Vad tänker du på?"

Mamma hade precis vikt om tidningen och lutade sig,
snett utöver bordet för att kunna få kontakt med mig.


Som om hon trodde på det då hela hennes ansiktsuttryck svarade "jaha".
Om och om igen, så skulle hon än en gång fråga.
Vissa fall, så sade hon att nu fick jag faktiskt berätta.
Men det var inte så enkelt då det var så mycket som cirkulerade inuti mitt huvud.
Jag kunde inte säga allt enligt henne, inte heller kunde jag sätta punkt på det.
Tänk, tänk...


Hon förstod alltså inte.
Dock var jag inte överraskad.
Och inte heller kunde jag koppla av.
Det var som om jag ständigt vandrade runt omkring på tå.
Någonting skulle bränna till min häl ifall jag satte ned den.
Jag fick vara försiktig.


Jag kände mig så trött och sliten att jag nästan skulle
sluta mina ögon så fort som jag satte mig ned.
Men det kunde jag inte. Inte alls.
Tåget vid den här tiden var fullsmockat till den punkt
att jag var tvungen att ställa mig mitt i vagnen.

Till skillnad från männsikorna som var på väg till sina jobb efter sjutiden,
så var istället vagnen nu fylld med mellan- och högstadieelever, kanske lågstadie med.
Det skrattade, skrek, gormade att mina hörlurar inte hjälpte någonting.
Kunde det bara inte ta slut någon gång det här?
Kunde jag aldrig ha vettet(eller kanske inte) i mig att skrika åt dem att hålla käften?
Mina tårar ville komma ut.


Min syster Sofia skulle sova hemma i natt för en gångs skull.
Alltid innan hon skulle sova, så skulle hon låna en bok.


Jag vände mig om och såg henne där vid min bokhylla.
Nynnade bekymmerslöst och rotade sig omkring där som om livet inte innehöll någonting ont.
Hur hon gjorde hon det, jag kunde inte förstå.


Och jag satte på.
Hon gav inte ifrån sig ett ljud,
utan stod där bara bakom min rygg och tittade på datorskärmen.
Jag däremot... började känna hur känslorna började rinna utöver min kant.
Det gick inte att hålla det inne, jag behövde bara få ut det nu.
En tår rann ned, en på den andra sidan med.
Jag kunde rent ut sagt känna då det rann ned en ny längs kanan på min kind.


Jag försökte gnida med knogen emot mina ögon för att torka bort det allra värsta.
Dock kom det tillbaka i dubbelt så fort jag tagit bort den.


Hon lade sin arm om min axel och drog en långsam suck.

Att tiden hade gått så fort.
Oron låg och vilade inuti mitt huvud.
Kanske var det ingenting utom det vanliga för de allra flesta,
men vilken press för mig.
Så mycket ansvar på mina axlar.

Som om jag skulle ha tänkt
"Men jag mår ju inte bra...",
då jag egentligen troligen inte skulle bli bortglömd och mindre viktig.

Jag var jag, det är en måltid om dagen som gällde.

Det är ju någonting som jag egentligen borde ha glatt mig över
- jag gjorde framsteg och i den korrekta riktningen.

De såg mig som en som kunde tackla ansvaret över
att äta sin frukost hemma var dag och inte på en ätstörningsklinik.
Det var bra..., inte fel.

Samtidigt så var det som om jag inte litade på mig själv alls.

Som om hon skulle klara det, den där.
Hon som helst av allt egentligen ville ta halva mått, åter igen bli platt om magen.
Flickan som egentligen ville förstöra allting för sig själv.
Som kände sig som kvarlämnad på en gata av sin beskyddare.

Jag var innerst inne skräckslagen...


Just det, ja.
Jag stod ju på ett café där jag skulle få öva på att fika i sällskap med min behandlare.


Vad skulle jag då välja?
Huvudsaken var att bakelsen skulle vara bland det allra minsta av det tillåtna.
Annars att det skulle se fint ut...


Någonting pannacotta-liknande var det, men med sådana härliga färger.
Alldeles knallgul - och med physalis och passion ovanpå.


Och vi beställde varsit bakverk.
Ångesten över att det var tvunget med läsk vid sidan av,
men jag försökte att hålla minen uppe.
Passionen, så som jag hade saknat den... smaken, allting.

Jag log något lättsamt.


Både physalisen och passionen gav mig så många minnen.
Vad hade jag ätit dem med, när...


Gröpte ned ned precis i mitten och fick upp en hög på teskeden.


Hon satt där med en lilla plastasken med desserten inuti
och lutade den lite slätt över sin egen tallrik med smulor av
saffransbullen(avskyr saffran med hela mitt hjärta) för att lätt putta över passionsbiten.


Istället för att enbart passionsfruktsbiten skumpat över, så fick den sällskap av hela kompaniet.


Jag tog försiktigt tag i bakelsen med fingrarna och släppte tillbaka den i asken.


Och vi skrattade.
Och om igen även fast tårarna samlades i ögonen på mig för att bakelsen var vidrig.

Det slog mig.
Det här skulle inte vara för evigt.
Jag var en patient, jag skulle inte vara där för alltid.
Inom en tid så skulle jag nog vara fullkomligt bortglömd.

Jag såg mig omkring.
Vad fanns det för någonting som väntade på mig därute,
vad fanns det som kunde vara så mycket bättre?
Vad fanns det för något som senare skulle hindra mig
ifrån att än en gång hamna i cirkeln?

Så fort som vi skiljts åt, så kände jag än en gång
som den vilsna flickan vem allting bara gled ifrån.
Allting skulle bara lämna mig förr eller senare, det var jag så övertygad om.
Förr eller senare, så skulle jag nog än en gång bli så ensam igen.


Det här var en flicka.
En som tittade och jämförde energihalten av vartenda paket hon tog från hyllan.
En som granskade vad som innehöll färre kemikalier.
Någon som egentligen blev utmattad av att vandra runt i den lokala mataffären.

Hon skulle börja ta ansvar.

Den här låten... har en sådan impakt på mig, och alltid.
Musiken i sig är så mäktig att på något sätt...
att jag inte kan vara arg med den, ekande i mina öron.

Ingenting kan vara fult, ingenting kan vara vidrigt.
Allting kan antingen bara vara vackert eller känslosamt till den punkt att jag gråter.

Då jag känner mig chanslös eller bara värdelös, så ger den mig alltid kraften att resa mig upp.
Det är okej att gråta, det är någonting mänskligt.
Någonstans behöver en människa få ur sig någonting av det svarta förr eller senare.

Jag är inte blyg,
jag erkänner att jag aldrig kan hålla tårarna inne då jag ser den här musikvideon.
Jag rent ut sagt gråter och bölar högt.
Den ger alltid mig hoppet att inte hålla tillbaka vad jag känner.

Risifruttin som jag åt på kliniken under eftermiddagen, den var på tok för mycket för mig.
Alldeles för starkt och koncentrerat.
Jag fick en migrän som höll i sig.

Det var alltså inte på grund av en grav rädsla som i första början,
det var inte att jag åter intalade mig själv att det förstörde
min kropp - och att kroppen därmed slog emot med illamående.
Det fanns i min kropp och nu ännu starkare än förr.
Stressen verkade förvärra det allt.

Jag kände mig tvungen att försöka vända bort mina tankar,
fokusera på någonting annat, vad som helst.
Och ändå fast min migrän var så stark att jag egentligen bara ville lägga mig ned på rygg,
ville jag det inte.
Jag ville inte känna som om jag inte gjorde någonting av tiden,
jag ville inte känna att jag bara fanns.
Som om vilande på något sätt gjorde mig värdelös.

Vad sprang jag ifrån egentligen?
Försökte jag neka vem jag egentligen var som person, eller var det bara verkligheten?

Att se mitt rum, att se mitt hus, allting påminde mig ju om vem jag själv var.
Vad hade jag för svagheter, vad fanns det för någonting som jag ville stänga ögonen för?
Inte så konstigt att helgerna för det mesta gick ut på att hitta saker som kunde ta mig ut därifrån.


Nu ilade det även inuti mitt huvud.
Att jag sovit för lite, allt folk omkring mig och nu fick jag även
god titt på min egen spegelbild i omklädningsrummet då jag tog en omväg till Täby centrum?

Varför fanns det ingenting som gav mig energi istället för att ta?
Var det så himla svårt begärt?

Tog jag ett djupt andetag och pustade ut långsamt...
så kändes det som om allting gick så mycket snabbare än jag själv.
Folk forsade förbi, folk sprang, de log, skrattade.
Vad allting kunde kännas som om det gled förbi utan mig ombord.
Även då jag gick där ute i mörkret emot tågstationen.



Förr vid den här tiden på eftermiddagen... inte befann jag mig i ett centrum med affärer.
Inte heller satt den här ständiga oron inom mig, rädslan för att inte duga till.
Min tankar, de räckte inte till en sådan kapacitet.

Hade jag chansen, så banne mig tog jag det första tåget hem till värmen.
Att min skolas värmesystem ständigt var utom funktion räckte
nog för att jag inte skulle ha haft orken att stanna.

Så orkeslös att jag till och med var tvungen att sitta och plugga
under min hela fritid eftersom att min energi inte räckte till fullvarv..
Om inte, så satt jag och letade efter näringslära och fakta om vad som innehöll vad.
Mitt liv, det var inrutat, det var en cirkel utan cirkulation utanför gränserna.
Det stod stilla.

Jag var medveten om att jag var smalare än de flesta andra,
så inte behövde jag lägga ned energin till det.
Att vara det där så kallade "skelettet" byggde upp en slags mur som skyddade mig.
Ett slags inbillat självförtroende som det troligen bara var jag som kunde se.


Två minuter tills tåget skulle anlända till stationen och
jag höll upp mina handflator bredvid varandra.
Drog ett djupt andetag.
De var inte uppspruckna i skinnet tvärs över tills den punkt att det blödde om dem.
Inte heller var de som bepälsade.
Mina ben vacklade inte heller.

Och ändå... så var jag inte nöjd.
Jag mådde som skit, som allra lägst.
Mina tankar och icke-uppfyllda krav satte mig alltid under en enda stor press.
Jag blundade och sekunden som jag öppnade ögonen,
så steg jag på tåget och satte mig ned på första, bästa sits.
Lutade bak med nacken emot huvudstödet, såg upp emot taket.
Jag var trött.
Trött och sliten trots att jag inte var den vandrande pinnen längre på grund av min behandling.



Så fort jag väl kommit hem så satte jag mig på mitt rum framför datorn.



Nu fick det allt stå "antagningsbesked" och inte "urval förbereds" på mina sidor till slut.


Vad skulle jag göra, vad skulle jag göra?
Så som jag hela tiden utan stopp tänkt på ifall jag skulle komma in på en 15-poängskurs eller inte.
Huvudet ilade för fullt.


Jag skrollade ned med musen och såg ordet "antagen", rakt framför mina egna ögon.
Satte ned mina armbågar emot skrivbordskanten.


Till slut så reste jag mig upp och vandrade till trappan.


Långsamt hördes det att steg närmade sig trappen där nere.



Så jag kom in på mitt förstahands val i universitetet i Stockholm.

Egentligen kom jag in på både mitt första och andra hands val
eftersom att de båda var halvfartskurser, men det får nog allt bli en som jag väljer.

1. Barnkultur med inriktning på bildterapi
2. Autism och autismliknande tillstånd
...osv

Från början så var jag fokuserad på att söka en 15-poängskurs nu i vår,
innan jag börjar plugga på en bestämd inriktning i höst.

Egentligen skulle jag ha börjat plugga redan i höst,
fast var då istället tvungen att tacka nej till mitt antagande till
Praktisk filosofi A pågrund av min sjukdom och behandlingen.

... så nu börjar jag alltså med att läsa en kurs på halvfart för att
återvänja mig med studierna sedan jag stressade sönder
mig själv då jag var som smalast.

Huvudsaken är att man tar det i sin egen takt.
Ingenting får gå för snabbt.

Jag trodde att det äntligen hade försvunnit ut ur mitt liv för gott,
men nu har det kommit tillbaka har jag märkt.

Jag har börjat att se i nummer igen.

Vad jag än lägger upp, vad jag än äter
- så tolkas vad jag ser i nummer.

Det blir en automatisk sak att jag börjar se en tugga eller
någonting liknande i antingen udda eller jämna nummer.

Alla kanter avrundas ihop av sig självt.
Är någonting spetsigt, kallt i färgen eller långt... så är det udda.
Är det platt, varmt i färgen eller brett, så är det jämnt.

Vad det än är som jag äter...
så får det bara inte avslutas me någonting udda.
Då blir det hela ute på hal is.
Jag kan inte förklara det,
men allting vänder på något sätt om till en enda stor otrygg känsla.
Det skrämmer mig.

Jämna och udda.
Står jag med båda mina fötter på marken... så har jag stadga och balans.
Står jag på ett... så faller jag.

På ett äpple, så måste jag avsluta med den rätta färgen.
Det får inte ha den rundaste sidan kvar,
inte heller den varmaste och ljusaste färgen.


Folk som inte lever med obehagliga tvång, vilket man får längs en ätstörning...
de kan inte möjligen förstå.

Som att vissa säger att
"Det är väl bara att börja äta".
"Det är väl bara att inte tänka och bry sig".

Det funderar inte på det sättet.

Det blir ångest, det blir stress.
Det måste bara fungera på det här sättet för att tillvaron skall vara harmonisk.
Samtidigt som den under ytan bygger upp mer stress och kedjor omkring en.

Det är helt enkelt bara att försöka inse vad det kan vara som.
Nästan för var tugga... så "räknar" du kanterna.
Sticker det ut alltför mycket på ett ställe, så måste det rättas till.
Det skall vara fint, det skall vara så jämnt som möjligt.
Vad du än äter.
Även antalet gurkor på smörgåsen, att du till och med känner att tvunget bryta dem itu.
Lunar är jämnt, inte de nästan fulla månarna.

Åter och åter igen.
Räkna och räkna.
Och det sliter på en.


Då jag satt under ett samtal med nutritionisten idag, så läckte jag ut det.


Min blick drog ifrån hans.
Fan ta stressen.
Den hade inte bara tagit min tid, den hade dragit med sig saker.
Och nu så hade den lämnat tillbaka det som jag önskade minst av allt.

Mina ögon, de svider.

Kanske av att jag sovit på tok för lite,
kanske för att jag gråtit dem röda.
Kanske av alltsammans.

Är jag trött, mår jag dåligt, då ska jag dessutom
förstås ha tendensen att brusa upp, vilket jag gjorde vid vissa tillfällen.

Jag är glad över att mamma har kommit hem igen från akuten, det är jag.
Samtidigt så är det så mycket som kretasr runt inuti mitt huvud konstant.
Det här bara adderade ett par extra lager ovanpå det hela.

Att höra mina systrar viska upp mig på skarpen om att inte stressa upp mamma.
Känna att någonting kommer att gå fel snart,
någonting kommer att komma fel ut ur min mun.
Det är tröttsamt att vara på vakt hela tiden, för att inte säga maten.

Till skillnad från de som tröstäter, så är jag den rena motsatsen.
Det känns alltid så mer behagligt att minska(vilket jag inte får).
Det får mig att känna mig ren.
Som om jag tömt mig själv på det svarta.

Vad det var för fel på henne, det visste vi fortfarande inte.
Kanske var det en tumör, kanske en liten stroke, röntgen visade iallafall inget synligt.

Och ändå så hade hon blivit som lam på den ena sidan av sitt ansikte.
Tugga fick hon göra på ena sidan eftersom att smaken var borta.
Vi fick åter och åter igen säga till henne att blinka ögat.
Det gjorde mig lidande att se henne på det viset.

Hon lutade sig bakåt i kökssoffan.



Och alla mina systrar runtom bordet såg på varandra.
Det måste vara praktiken, det måste vara att hon åker ända till Norrtälje för den.
Tiderna, dagrna, säg det.

Själv så satt jag där tyst för mig själv och såg ned på bordet.


Då de väl började komma in på ett samtalsämne om parabolboxen så gick jag gick jag ifrån middagsbordet.


Då jag precis stigit ut ur duschen och öppnade badrumsdörren, så hörde jag min ena syster.
Hon skrek i en kombination av gråt och förtvivlan från köket.

De höll fortfarande på.


Svart och vitt.
De var mitt fel.
Jag var bara i vägen, förstörde min egen mamma.
Jag gjorde henne sjuk i stress.

Så fort jag gått nedifrån trappan, så gormade min syster åt pappa.
Självklart var det pappa som inte kunde kompromissa.
Han kunde bara se det på antingen på sitt eget sätt eller "de andras" felaktiga.



Det fick mig inte exakt att må bättre... bara sämre.
Som om hon förutspått i förväg att jag bara skulle komma med skit.
Det gjorde mig galen inombords.
Jag var inte en förbannad skit, jag var en förbannad människa jag med.


Och om inte.
Jag skrek, jag pressade ut mig allting förbannat som jag kunde få ut ur mig emot pappa.
Jag var så trött på det hela, jag ville få ett slut.
Varken hade jag orken eller lusten till det egentligen, men jag hade tvånget inuti mig själv.
Jag ville inte se mamma lida ännu mer.

Varför behövde jag säga allting?
Varför behövde jag gorma ur mig hur jävla miserabelt allting var?
Det var så fel, så fel...

Jag stod där och pustade in luft i mig medan min andra syster lade sin hand på min axel.


Jag vände mig om emot honom.


Vad skulle jag ha sagt till svars emot honom egentligen?
Om varför jag inte pratat med honom?
På ett sätt så avskydde jag honom, på ett annat sätt äcklades.
Framför allt så hade jag under den senaste tiden inte ens haft orken att argumentera med honom.
Jag var trött på det, jag var utmattad.
Och ändå så kunde han fan inte greppa det.


Då jag letade efter mamma, så fann jag henne i sitt rum.
På sängen. Med släckt ljus.
Det gjorde ont.

Jag sov runt omkring högst fem timmar i natt.
Allting kändes så tungt då jag var tvungen att vakna.
Armarna, ögonlocken, huvudet.
Att vakna upp och se hur allting var släckt.
Mamma låg på sjukhuset i natt för säkerhets skull.

Den där tystnaden, det där mörkret... det var troligen det värsta av allting.
Att allting kändes så öde och övergivet.

Det är ju nästan underligt.
Eftersom att jag hade satt uppe till över tvåtiden, så var jag ju hungrig då jag vaknade.
Ändå ville jag inte ha frukost, som om jag inte var "mentalt" hungrig.

Jag var redan något knäckt av min spegelbild i ett av H&Ms omklädningsrum
och sedan så släpptes bomben ned sent på kvällen.
Nu fick det vara nog, jag är inte lika kapabel till påfrestningar som de allra flesta.
Allting pressas ju in på en och samma gång i mitt huvud.

Inte några fulla mått någonstans. Alls.
Ifall inte min pappa kommit för att äta sin frukost,
så hade jag definitivt inte ätit upp hela min.


Det kan nog anses lite patetiskt och konstigt.
Jag vill egentligen inte äta.
Samtidigt så är jag rädd för att hoppa över en måltid eftersom
att jag är livrädd för att min metabolism(ämnesomsättning) ska trappas ned då.

Fullt med beslut och beslut, då och då.

Jag är klart medveten om att min behandlare kommer att
ifrågasätta mig varför jag inte tagit fulla mått på måndag.

Varför förstår den här flickan inte att det inte blir bättre
att hon låter andra områden dras ut över maten?
Det vet hon ju.

Och av någon så korkad orsak,
så kommer jag troligen inte heller kunna hålla undan ett litet leende då.
Det går inte att hålla inne trots att det är det jag vill.
Det kommer att komma av sig självt, som alltid.
Som om mitt inre ego skrattar åt mig själv omedvetet.

Ändå så kändes det något så harmoniskt att inte äta upp allting.
Att varken ta fulla mått eller äta upp hela mellanmålen.

Det är matens fel.
Någonting intalar mig att allting är matens fel.
Det är den som gjort mig sjuk, det är den som förstört så mycket.
Det är den som gör mig så "ful".


Att tränga sig runt omkring ute på stan en lördagseftermiddag,
det var nog inte ett så klokt beslut för min del.
Folk hostar, harklar, att man knappt ens kunde gå framåt.

Allting blev bara för mycket.
Samtidigt som jag på ett eller ett annat sätt försökte fly från mitt hus,
så ville jag samtidigt därifrån med.
Vart jag än skulle ha tagit vägen, så skulle saker
och ting bara svärmats omkring mig som en jäkla bikupa.

Att jag blev så trött, knappt ens orkade gå normalt.
Jag var iallafall inte nära på att kräkas av stress som jag varit förut.

Samtidigt som jag försöker le och uppträda mig som en normal, vettig människa...
så sliter det så mycket på mig då jag inte mår bra.
Varför kan det aldrig bli bra för mig?
Räcker det aldrig, hur mycket jag än försöker?

Då jag väl kom hem, så stod mamma där med ett leende
och armarna formade som en öppen omfamning.
Jag hade inte orken att le tillbaka.

Jag kände mig hemsk.

Ångest av chokladen,
samtidigt som jag inte kunde lämna den med min syster som en hök.
Jag orkade bara inte sitta kvar och titta vid Idol-semin.
Jag ville bort ifrån TV:n och vara för mig själv.

Men så slog ytterdörren igen och prassel hördes ifrån hallen.


Mamma var hemma ifrån jobbet.


Jag mådde dåligt som det var, jag ville inte pressa i mig choklad.
Och så fort som jag var färdig, så gick jag iväg därifrån så raskt som jag kunde.
Bort, bara bort.
Så fort det var ångest, så skulle jag alltid sätta mig framför atorn.
Vara ensam, föra bort tankarna så fort som möjligt om.

Fast samtidigt så ville jag ändå se det omöjliga ske framför mina egna ögon.
Att se Calle gå vidare till Idol-finalen.

Men jag orkade inte vara social, det var jag alldeles för trött för.
Så jag tog försiktiga steg nedför trappan för att kunna se igenom glasdörren till vardagsrummet.


Nej, nej, nej.
Jag fick hålla mig och såg ändå gott nog.


"Det är ju helt otroligt!", hördes Hannas(min storasyster) röst utropa.


Och jag for upp med dörren.


Så till sist så satt vi klistrade framför TV.n tillsammans ändå.

Någonting negativt, chokladen.
Någonting positivt, Calle som jag alltid kännt varit någonting speciellt
från den allra första början var den första att gå till finalen.

Det var bara att jubla tyst för sig själv.
Tills jag hörde ett par kliv bakom min rygg.
Det var varken mamma eller pappas, utan Hannas och hon hade röda ögon.


Hon stod där nere i köket med telefonluren i hand.


Att hon sade det.
Allting blev på ett klirr totalt svartvitt.
Längs mina kinder så rann tårarna ned i floder av sig själva.
Paniken tog över min andning.


Men jag kunde inte.


Det fick inte vara sant.


Det satte gränsen för mig.


Vad skulle jag ta mig till?
Hur skulle jag uppföra mig medan hon stod och packade sin neccessär inne på den mindre toaletten?

Hyperventilerade. Grät.
Vanrade runt i en meterscirkel utan stopp.
Det var ett enda stort kaos.
Tusen efter tusentals bilder strömmade igenom min kärna sekundvis.
Allt från förr till nu.
Vad hon sagt, vad vi gjort.

Den senaste kramen.

Vilka egentligen allvarliga saker som jag intalat mig själv innan jag ens var medveten om att folk inte föder tvillingar eftersom att de älskar varandra extra mycket.


Och hur skruvat det än må låta, så hade jag alltid hållit mig vid mitt ird.
Hållit det emot mitt hjärta.
Hon är viktigast, hon är den enda som sannerligen kan förstå hur jag känner och är.


"Victoria, nu får du sätta dig framför TV:n, så kommer jag
och sätter mig bredvid dig så fort som jag packat klart"

Och ändå så sade hon de orden med tårar i sina ögon.
Hennes tårar hade, så länge jag kunnat minna, brännt in i mina ögon.
De gjorde ont att se, hur och när de än var.


Hon satte sig bredvid mig och höll om medan jag både hyperventilerade och grät.


Hon nickade och höll mig allt hårdare tills pappa öppnade dörren.
En bils gnisslande hördes.
En ambulans backade nedåt längs uppfarten.
Hunden skällde för fullt.

Hennes kram av hej, den räckte inte till.
Jag behövde mer, jag behövde mer.

Att stå där i det rutiga fönstret med de färgglada färgerna i trapporna...
att se hur de lade henne på en upphöjd bår med en filt över.
Körde iväg.
Strax innan midnatt skulle slå till.



Jag hade en klar bild av mig själv som fyraåring.
Hon gormade, hon grät, hon skrek efter sin mamma.
Hon ville inte bli lämnad ensam kvar i världen.
Hon ville inte dö.

Att de hade samtal med min mamma, det oroade mig alltid på något sätt.
Vad säger de, vad berättar de för varandra om mig.

Under de första gångerna de hade sådana, så vandrade jag alltid förbi längs korridoren.
Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Jag ville höra allt.
Men nu så hade jag åtminstone lärt mig hur jag skulle behärska mig själv.

Då jag väl fick fråga min behandlare,
så hade de knappt ens pratat någonting om maten, utan om andra saker och ting.
Och kommit fram till saker.


Jag ville tappa ned något i marken.
Jag ville ha någonting att kasta ned i marken med.
Någonting inuti min mentala kärna kändes
som om det tryckt till den punkt att det spruckit.
Jag visste varken hur jag skulle tänka eller ta mig till.


Mitt huvud skakade i blygsamma, långsamma rörelser.
Tårarna började lagras i ögonen.


Jag var rädd, något skräckslagen.
Någonting skulle gå fel på det sättet, det var jag övertygad om...
samtidigt som jag innerst inne var medveten om att det var för mitt bästa.

Frukosten, den skulle kunna vara en liten sovmorgon.
Mellanmålet, det kunde vara en fritid att jag enkelt
skulle hinna åka in till staden på eftermiddagen.

Dessutom... så skulle jag förr eller senare vara tvungen
att ta ett steg framåt ut i det mer osäkra.

Efter ett tags tystnad, så lade hon fram ett utskrivet och ihopsatt pappershäfte.
Lite här och där hade hon strukit olika partier
med hennes rosa överstrykningspenna.


Mening efter mening uttalade hon dem högt.
Och jag kunde knappt greppa det
- faktumet att jag kände igen mig på ordet och orden.
De kunde lika gärna handlat om mig själv.

Dock så kändes det ändå hårt.
Det var så självklart formulerat, inget återhållande här inte.
Det var som om psykologens sammanfattningar åter igen låg där framför mina ögon.
Pappersark efter pappersark, bara en ren fakta om en.


Hon stängde igen sin mun och försökte med all
sin ansträngning att inte yttra ifrån sig ett enda ljud.
Vi satt helt och hållet ensamma i det mindre rummet.


Jag stängde mina ögon, andades bara tyst med min näsa.


Jag visste inte ifall det antingen var inne eller utanför rummet,
det var jag inte kapabel till att veta.


Hon satt där, fullkomligt tyst, framför mig.
Visste inte vad hon skulle säga, det såg jag i hennes ögon.


Och hon spärrade upp sina ögon.
Som om jag skulle ha rätt kanske(vilket jag sedan hade).

Jag hörde dem alla på en och samma gång,
saker som hon knappt ens kunde lägga märke till
förutom ifall hon hanske lade all sin fokus på ett.


Kanske anses det som någonting coolt enligt vissa,
dock inte av mig själv.
Längs tiden... så blir det så tröttsamt.
Det spelar ingen roll vad jag gör, vad jag tänker på...
- jag hör. Och alltid.
Ibland så att det är till gränsen att det gör ont i öronen
ifall det är mycket på en och samma gång.

Du ser allting.
Du hör allting på en och samma gång.
Känner lukten, smaken, konsistensen,
på den nivån som de allra flesta inte ens tänker på.

Medvetandet finns alltid där.
Medvetandet om att det inte finns någonsing som en tystnad.


Hon vred om pappret så att jag kunde se vad det stod med mina egna ögon.


Right on, kunde man allt säga.
Så som alla människor påstod att jag alltid följt dieter till
full och pricka då jag egentligen inte hade det.

Jag hade kunskaperna som jag inlärt mig själv och använde dem.
Att vissa hade påstått att jag följde en blandning av alla möjliga slags dieter,
Atkins, Gi, säg det,
det hade alltid gjort mig så arg och påhoppad.


Blicken var nere i bordet.
Fan, fanns allting om mig redan nedskrivet i ord?
Fanns det ingenting alls som var unikt med mig själv som person?


Behövde allting vara så självklart och rakt på?
På ett sätt så ville jag inte höra någonting mer.
Ett slags självförakt, en slags rädsla.
Allting växte inom mig i en ständig takt.


Då jag väl fann intresset för maten så var det hela så... faschinerande.
Det var så stort och oändligt, så mycket att variera sig emellan.
Så mycket intressant fakta som jag alltid kunde ta in i mig.

Att kunna blanda, kombinera, göra fint, allting.
Det var som en ny variant av att blanda färger för mig.
Allting kunde ändras om till det bättre.

Inte var jag ute efter att bli manisk, bara goda tankar.
Jag ville bara må bra och få i mig det som behövdes - och därmed må ännu bättre.


Hon såg på mig, sade inte ett ord.


Och jag hukade mig framåt på bordet i gråt.
Jag gjorde ju inget fel, jag gjorde inget fel.

Vad var det för något fel på mig?
Varför skulle allting som jag gav mitt allt till alltid bli så misslyckat?


Efteråt så hade jag trappat upp en rädsla för mig själv.
Jag var en farlig människa för mig själv.
Hur skulle det sedan gå då jag någon gång i tiden
åter igen skulle få fullt ansvar över mig själv?

Rädsla.

Som jag skrev förut...
så var övningen med kladdkakan en total mardröm
- eftersom att övningen råkade ta plats mitt i Kista galleria!
Så mitt lilla tips är... välj en plats där det är rätt så lugnt i omgivningen.
Det är påfrestningar nog som det är, seriöst(iallafall för mig)~

---

Okej, då...

Vitt bröd var det rätt så länge sedan jag övade på nu.
Vissa människor har problem med det, andra inte.
Jag får försöka vänja mig vid tanken att jag faktiskt enbart åt det gammalmodiga rostbrödet som liten.
Get used to it, get used to it...

Fikat blev struket eftersom att det inte fanns en tid för något tillfälle att öva det på.

Och pannkakor... ja, pannkakorna tacklade jag med idag.
Vi är fortfarande varandras nemesis.

Jag log idag.

Vilket är hur naturligt som helst för en människa.
Det ska vara mycket för att vara inkapabel till någonting så vardagligt.

Samtidigt ändå inte för mig.
Jag har ju levt under en depression under ett par år innan nu.
Inklusive långa tidsperioder då jag knappt ens kunde le.
Allting hade färgen grått.
Inte bokstavligt talat, inte färgblint,
men allting kändes som om det var grådaskigt.


Den första gången jag någonsin skrattade sedan jag började min behandling...
det kändes overkligt.
Både jag kände mig stum inombords mitt i allt,
likaså min familj som satt runtom middagsbordet.

All denna tid som min mamma sett mig sitta där,
lutandes på min bordsstol, med en tom blick i ögonen.
Bara riktande nedåt.
Jag ville knappt ens gråta, bara vara grå.
Jag ville inte låta fler människor tränga in sig innanför mina inre murar
och skada känslorna än en gång.
Det gjorde alltför ont för att ta risken.

Och till slut, så hade jag suttit där och skrattat blygsamt och sedan högt.
Känslorna hade troligen väntat alltför länge inuti det där mörkret för att vara diskreta.
De ville bara tränga sig ut i den vida världen.


Det finns ingenting som känslan att skratta med hela sitt hjärta, ingenting.

Fast ändå vid vissa tillfällen... så vill en del av mig hålla det tillbaka.
Precis som idag.

En rädsla.
En rädsla för att leendet skall spricka upp min "mur" av trygghet.


Det är en god sak att le.
Ett leende borde inte ha någonting som helst negativt i sig.

Inte heller är det en tävling i vem som mår sämst.

Inom mig så gömde sig rädslan för att skickas vidare, kanske inte spela någon som helst roll längre.
"Hon mår ju ändå inte så dåligt".

Men jag gjorde det, vilket skrämde vettet ur mig.
Den ena sekunden så log jag, kanske även skrattade,
och någon minut efter...
så ville jag falla i gråt.
Ett förbannat självhat, en fördömd ångest,
ett skållande om varför jag ens visade en slags mask
av att jag mådde bra då det inte ens låg till på det viset.


På ett eller ett annat sätt, så känns det som om jag springer.
Ständigt löper ifrån ett mörker, ett mörker som vill svepa sig över mig.
Det förbarmade skynket som än en gång vill blockera allt ljus ifrån en.

Jag vill inte tillbaka dit, jag vill inte tillbaka dit.

Än en gång första december.

Är det ändå nästan lite underligt hur tiden går förbi en nuförtiden?

När jag var yngre,
då kändes ju dessa månader som om de var årstider, de tog aldrig slut.

Så som jag alltid skulle vara i förväg eftersom att jag inte kunde hålla mig.
Första oktober, det var den dagen då jag satt gränsen för mig att


Ifall jag hade skrivit ned allting jag tänkt ut i förväg,
då skulle jag alltid se mig runtom i rummet i jakten på ännu fler onödiga saker att fylla min lista med.

Kanske två veckor innan första advent,
då skulle jag alltid kuta ned till farmors hus för att försöka få henne
att gå med på att plocka fram sin kritvita julstad i keramik.

Julen var rolig, julen var lycka.
Efter min födelsedag i påsken, så handlade allting om den.
Nu var det sex månader kvar, sedan fem.

Men det var dåtid.
Det här är nutid.

Visst, julen tappar en del av makten om en med tiden som man växer
- det vet vi alla troligen.
Men under de senaste åren, då jag mådde som allra sämst...
så hade den på ett eller ett annat sätt bleknat.
Tappat sin betydelse och därmed känslan.

Först en depression och sedan en konstant sjunkande vikt.
Mitt "jag" verkade tyna bort med det hela.

Då folk frågade mig vad jag för en gångs skull ville ha, så hade jag inget att komma till svars med,


Så småförbannade de skulle bli ju närmare det kom dagen.
Vilken människa skulle ha noll på sin önskelista?
Det fanns ju inte.

Att känna noll, att vara borta.
Vart fanns den där mytomspunna julaglädjen?
Vart jag än rotade inuti mitt huvuds garderob, så fanns det inte någonstans att finna.
Jag var en vilsen liten flicka som satt på huk i ett enda stort mörker och höll för ögonen.


Ingen mamma vill höra någonting sådant.
Det bryter nog rättare sagt hennes hjärta itu.
Hur förlorad kan ens dotter bli att förlora någonting som haft en sådan stor roll för en?

För två år sedan, så hade jag lite grann koll på vad jag åt.
Jag skulle hålla mig stilla, jag skulle inte upp.
Men visst åt jag lite grann av det söta, det var naturligt för en i min ålder.

Förra året, så hade jag stenkoll.
Inte att jag satt och räknade "37+48", men jag avrundade till hundratal.
Satt där, vad jag än åt, och hypotiserade om vad som kunde vara hundra eller två.
- vilket är egentligen är så fel.
Under en högtid av glädje och umgänge, då ska ens tankar ämnas åt det omkring en
- inte det som stoppas in i minnen.
Tala om vilken glädje jag hade då jag upptäckte att jag
till och med hade minskat i vikt istället för det motsatta.

Jag hade trotsat vad alla tidningarna skrev om att majoriteten ökade i vikt under juletid.

Så som jag kände mig stark av faktumet att jag klarat mig.
Och ändå så frös jag så in i märgen.
För att få vara fin får man lida pin?
Annat än det så kände jag ändå ingen ren lycka eller glädje.
Det var vikten, annars ingenting.
Allting var grått.


Mycket har förändrat med mig under det senaste halvåret då jag fått hjälp.
Jag är inte längre gravt underviktig och undernärd, jag kan faktiskt le ibland.
Men samtidigt, så finns det alltet kvar innanför mitt huvud.
Tankarna, kraven, ångesten, en örvärrad spegelbild.

Hittills så har jag inte haft en gnutta känsel av jul.

Att folk går omkring mig, med stora kassar från Åhléns City kanske, färgglada rullar av julpapper.
Att de skrattar och pekar ut saker som skulle kunna passa i ett paket.

Det känns så borta och distant för mig av någon orsak.
Jag vill kunna känna glädje igen, jag vill inte känna mig inkapabel.
Vart finns julen?