pigment

berättade de för mig.
Samtidigt så kunde jag ändå inte ta in deras ord som om helhjärtat

De skulle, de kunde inte heller direkt bota mig ifrån min diagnos och det...
fick mig på ett sätt att rygga mig själv tillbaka.


Jag skulle vara dömd till att se mig själv springa ifrån
någonting som ingen runt omkring mig ens kunde se.

En ätstörning skulle man kunna lindra,
men vad om de andra diagnoserna som faktiskt cirkulerar runt i samhället?
De är ju kroniska,
från det första andetaget människan tog utanför den första tidens trygga bo.

Jag hade alltid förr trott att alla dessa ljud hörde till livet.

Människors prasslande tidningar, stegen på marken,
de som ropade på varandra tvärs över gatan, fläktarna, bilarna,
samtidigt som hörlurarna i mina öron för det mesta
endast kunde ligga på den allra lägsta volymen.

Att jag behövde lära mig genom wikipedia av alla platser
att människor kunde fokusera hörseln på enstaka saker,
stänga ute.
Att det inte var normalt att fokusera och ta in allting
som nuddade inom min hörsels räckhåll.


var min pappas respons förra veckan.



Hur jag än sprungit efter och ständigt jagat ett ord kallat "normal",
så har det bara flytit änne längre bort ifrån mitt grepp.
Istället, så har det varit som om min egen yngre spegelbild
som fyraåring stått framför ögonen på mig med ord i sin mun.


Känslan av att vara mindre värd,
den av att inte ligga på en och samma nivå som människorna omkring en...
det finns knappt någonting värre än det egentligen.
Ångest med mera ångest,
kanske ett antal självmordstankar som pricken över i:et.
Om lyckade, så var det stavat med en blodröd färg.


Om vi skulle tala om och säga ordet "ätstörning",
vart vänder våra tankar mot för riktning då egentligen?

Hur vissa anser att det är väckligt, vanvettigt sjukt, vridet?
De som anser att
"Det är synd om dem"?

I första början,
så kan det ju lika gärna handla om dessa par av kilon.
Iallafall innan det fortsätter längre längs den nedåtgående
backen som blir alltmer brantare med tiden.

Handlar det egentligen inte innerst inne om någonting
med en människas egen spegelbild av sig själv?
Att någoting inte ligger rätt till?

Själv, så tickade det igång med min mammas uttalande om att


Och det klingade bara till inuti mitt huvud.
"Klang" lät det om det.
Självklart, hon hade ju förstås rätt då jag själv låg där framför TV:n
med antingen Maltesers, lantchips och Maryland cookies.


... vilket jag sedan gjorde.
Lite mindre av det söta med mera på vardagarna,
vilket ledde till att jag kände mig piggare, mer energisk, jag orkade mer.


Sedan började jag känna mig fastare och alldeles mer rörlig.
Adrenalinet bara rusade inuti kroppen på mig.


iallafall innan det spårade ut.
Det fanns bara det där om skillanden om det yttre,
innerst inne så var jag nog den exakt samma personen som innan.
Föt att lägga till ordet "besatt".
Bara jag går in på "Mina foton"-mapp på min dator,
så har jag rena galleriet av bilder på mig själv
i underkläder efter varenda gång på gymmet.
Från det normala, till det allra minsta innan jag inte längre fick
tillåtelsen att gå dit på grund av min "avmärgade" kropp.

Varför måde jag inte bättre,
varför i hela friden mådde jag inte bättre?
Kroppen var det som jag långsamt blev något nöjdare med,
men resten var ju fullkomligt skit.


Och det är här vi(åter igen) har de två liknade orden,
som vi bör lära oss att skilja åt.

Självförtroende är en tillit till vad man gör.
Självkänsla är tillit till vem man är.


Ingen är perfekt.
Vi har alla våra egna svårigheter och begränsningar.

Vad vi måste börja inse är att vi inte alls behöver vara
ensamma om att vara annorlunda från mängden.

Under tiden som jag hittills gått längs min ätstörningsbehandling,
så har jag kommit i kontakt med människor med andra diagnoser/funktionshinder.
En person led av dyslexi, andra med ADD, även Aspgers syndrom.
- Vilket har fått mig att inse hur normalt det faktiskt
är att ha en annan diagnos bredvid en ätstörning.

Du ser inte att en människa lider av dyslexi,
inte heller att den har Asperger med mera,
och oftast inte heller bulimi där majoriteten samtidigt är normalviktiga.
Alla sitter inte i rullstol eller är mongolid.

Det är så svårt då att ens veta saker om en själv som samtidigt kan vara så självklara.
Vissa ting anses vara skamset,
andra utav en ren tabu.
Vi vågar inte alltid uttala våra svagheter inför de vi inte känner väl
som inte kan greppa och förstå,
samtidigt som vi inte vill att kraven skall gå ut över våra lock.

Om jag till exempel skulle råka uttala mig på något aningen offensivt sätt,
så kan jag inte heller räcka handen upp i luften med ett
"Jag har Asperger!",
som en protesterande advokat i rätten.

Ha svagheter, svårigheter...
det finns så mycket som på en och samma gång
kan skjuta ned ens självkänsla ned i stupet.

Känslan att inte räcka till,
den kan ibland vara så grov och genomträffande.
Vi vill ju alla vara jämlika med de vi ser upp till,
vi vill känna oss tillfreds och hemma.

Vad som helst för att komma upp på de andras nivå,
vad som helst för att duga.

Vad som nästan var ironiskt med mitt hälso- och kostintresse...
det var att det var på en gravt maniska intressepanelen,
vilket anses typiskt för Aspergers syndrom.

Vanligt är de som faschineras av nummer, vetenskap,
saker som hela ens liv börjar kretsa runtom som om det vore ett jordklot.
Kalla det nikotin, kalla det drog, som om jag var fullkomligt besatt av något spöke eller helgon.

Tittar jag nuförtiden på min lista över äldre Googlesökningar så
är troligen fler än hälften sådana som kretsar kring mat och näring.
Ska jag skriva ordet blogg, så kommer först av allt "blomkål nyttigt".

Innan jag började min behandling,
så var jag fullkomligt låst i mitt beteende och tankesätt.
Jag rörde inte ens en godis, den var bara full av kemiska ämnen och socker.
Risifrutti hade jag aldrig ens smakat, hade inte en tanke på det heller.
Allting skulle vara rått. Rått, rått, rått.

Den allra första gången som jag var tvungen att prova på
en hamburgare på Mc-Donalds fick jag bara i mig halva.
Mitt mentala gick utöver ett enda stort kaos,
som om det försökte berätta för mig själv att jag blivit fatalt förgiftad och skulle dö.
Om jag hade haft någon kräkreflex då jag stoppade ned fingarna i min hals,
så hade jag kräkts och blivit en bulimiker.

Jag tackar idag för att det inte gick igenom,
men den dagen, så grät jag vid sidan av toaletten.
Min vänstra arm var redan självmant slagen blå
utav ångest och panik från någon dag innan dess.

Now how about that?
Någonting som jag kommer ha liggandes på mina axlar livet ut
skulle ha tagit livet av mig~


... gud, där löpte jag verkligen ur med min text på slutet.
Får ursäkta om det,
men vad var det jag försökte få ut ur den här väggen av text nu egentligen...?
Hmm, hmm, hmm...

Igår, så skulle jag till Habiliteringscentret för mitt såkallade
introduktionssamtal tillsammans med en kurator och en psykolog.

Blandade känslor var orden för det antar jag.

Så fort som jag ringt på, kom en korthårig medelålderskvinna
som öppnade upp dörren åt mig.
Inte direkt det allra mest välkomnade uttrycket,
hon kunde ju lika gärna ha haft en kvast upp där bak.


Vilket trevligt, lakonskt svar,
vilken sådan otroligt trevlig människa.


Hastigt så förde jag ned min hand i väskan tvärs
över min axel och rotade runt i ordning och oordning,
hoppades att hon inte skulle få för sig att stänga igen dörren
efter sig innan jag ens fått chansen att hitta någonting.


Fel. Det var av någon orsak mitt papper till universitet som gömde sig inuti det ena kuvertet.


sedan ett


Så fort som hon vänt sig om och gått sin väg,
så hade jag lusten att räcka ut min tunga efter hennes rygg.
Kasta ett sudd på hennes huvud med svaret att
"Det var inte jag".

Här trodde jag att en skulle vara trevlig och förstående
då det här skulle föreställa att vara en hjälpsam plats för alla,
inte känslan att få nobben.
Jag satte mig ned på vänterummets himmelblå soffa
och lutade mig bakåt med huvudet.
Såg mig omkring.


I bokhyllan stod det om olika slags stödgrupper och
sedan ett antal träningsgrupper för de med rörelsehinder.
En tavla med kronprinsessan Victoria sida vid sida med rullstolsbundna barn.
Ingenting sade ordet Asperger av någon orsak, ingenting...
och så lade jag märke till logotypen av "Findus" snett uppåt vänster.


sade mina fortsatt matfokuserande tankar.
Dock, så var det inte exakt vad jag skulle kalla för en normal katalog.
Vad det handlade om i dess uppslag, det var olika slags patéer,
bitar av färdigmat för de som inte ens kunde tugga korrekt.
Jag lade ifrån mig katalogen och såg upp mot takets riktning ifrån soffans sits.

Riktade jag mina ögon mot höger sida,
så såg jag mitt i allt min mamma hojta på utsidan
av glasdörren med sina flaxande händer.
Hon välkomnades in med ett leende iallafall.

Någonting sade mig bara att jag inte ville vara på den här platsen.
Det här kunde väl inte vara platsen för mig?
Jag var inte rullstolsbunden, inte heller en mongolid.
Samtidigt... så kände jag mig på ett sätt aldrig hemma var jag än var,
bara som om vilse i skogen.

Jag längtade efter att kunna dra sängtäcket över
huvudet på mig och bara blunda för allting...


Upp såg jag och fann mig en äldre man med kulmage,
sedan en rätt så ung blond kvinna med ett välmenande leende.

Och de gav sin tillåtelse till det med ett leende på läpparna.
Var det ens meningen att kuratorer skulle ha sådana fina och varma leenden?
Av alla människor som jag gått till förr, psykolog som psykolog...
så hade de ju alltid varit desamma.

Först det där ytligt vaga leendet för att verka någonting säljande,
och sedan enligt mina egna ord "tandkrämstubsmetoden".
I andra ord att de antingen pressade ut fakta ur mig och
om inte den där vedervärdigt obekväma tystnaden oss emellan.

De hade alltid fungerat på just det sättet,
alla utom just den där personen som jag aldrig skulle se mer.

Plötsligt, så lade jag ärke till att vi alla tre satt där,
mitt emot varandra, i ett rätt så stort rum till ytan.


De vände sig om och såg på varandra
innan de båda vände sig tillbaka mitt emot mig.


Ett andetag. Sedan så flöt det nästan på.
Kanske hörde det inte till det vardagligaste med att en människa skulle blotta
så enormt mycket om sig på ett sådant flytande sätt under det allra första tillfället,
kanske var det.
Jag var det iallafall, jag var van.
Jag hade gjort det så pass många gånger,
inför så många kuratorer och psykologer att på ett sätt var enkelt för mig.
Ändå så gjorde det så ont att höra mina egna ord.

En person som hade svikit mig,
en annan som hade lämnat mig.
Den personen, den andra förra kuratorn...


Vad jag lade märke till då jag skiftade ögonkontakt till psykologen,
så nickade han tillbaka till mig. Varenda gång.
Och det kändes verkligen som om det var någonting komplett nytt för min del.

Var det inte meningen att psykologen skulle sitta stilla
där med sin genomstrålande blick med handen
antingen inuti sitt block eller lutad med huvudet emot?
Var de ens intresserade av vad jag hade att säga,
att de inte såg mig som ett av flera objekt att lägga till i sin lön?

Så fort som jag var klart, såg den ena ned på sitt armur.



Då jag vred upp min mobil för att kolla tiden,
så var jag själv någonting överraskad.
Där hade jag suttit och berättat om vad jag varit igenom - i över 35 minuter!


Vi bokade en ny tid nästa vecka
och sedan så fick jag en broschyr angående Aspergercenter
som jag skummade igenom för mig själv.

Bara känslan jag fick av att röra vid ullen på min ytterjacka
väckte en sådan stor ångest inom mig.


En sådan panik fick jag inte under min gymnasietid, aldrig.

Var det på grund av att jag inte kände mig
som ett berg under den tiden i jämförelse med nu?
Eller var det på grund av att att människorna där,
de var alla av samma sort.
Samma slags,
de som jag innerst inne för det mesta bara fann som skal...

Fast inte heller... så var mina yngre skolår en dans på rosa moln.
Inombords... så fanns det där trycket, den där stressen alltid och evigt närvarande.
Som att jag gott kunde försäkra mig om att det
skulle dröja ett par år innan jag kom utanför skolans murar.
Jag skulle ha all tid i världen till att mogna upp totalt.

Och så stod jag där nu, med ett hårt grepp om den där jackärmen.
Rädd för det som för de flesta anser som den bästa tiden i ens liv,
en ny värld bara beredd för att öppna upp för en.

Mina ögon kändes som om de skulle vara röda som blod.
Alla tankar var inte endast riktade åt mig själv...
utan också bilden av mamma vid middagsbordet igår kväll.


Hennes ögon hade redan hunnit bli alldeles för glansiga.
Jag ville inte se henne på det viset,
kunde inte hon förstå nu varför jag inte ville yttra mig för mycket utan att ljuga?


Nu rann en tår nedför min kind.
Hemskt, hemskt, bara hemskt.
Kom det ord ut ur mig, så trängde det med sig svarta ting vid sidan om...
i slutändan satt jag och grät där så att jag darrade
och näst intill skrek av ångest och desperation.
Mamma torkade sina egna ögon.

och jag ryckte till.
Av allting som fanns, så tänkte de nu börja med någonting som jag fann intresse för
sedan jag kollat in det lite innan.


Det var nästan något skrämmande att läsa dem, de där orden.
Av dem, så var jag som starkast på vänster,
på de flesta av den högra sidans, så var jag nästan rent ut chanslös.


Med ett annat klick på sin bärbara, så fick hon upp en tecknad bild
föreställande en hjärna och dess två halvor på skärmen.

Den vänstra... den var grå och blå, den var stel och trång.
I kompakta bås trängandes med varandra satt det små figurer vid sina datorer,
det fanns ingen som helst glädje.

Den högra däremot var full av liv, glädje.
Blommor och växter som slingrade sig, en människa som målade på ett staffli,
folk som dansade runt med ett leende på sina läppar...

Vad var det här,
vad var det här för någon ilsket smärtsam klump som satt inuti bröstet på mig.

Föreläsarens ord,
de verkade alla förespråka det högra.
Sammanhörighet till folk omkring en, känslor, det absoluta nuet.

Vänster stod för det forna, för det som egentligen
inte behövdes tänkas på i överhuvudtaget bortsett
från då en människa önskade det medvetet.

Var det därför jag inte kunde släppa det förflutna?
Var det därför jag inte kunde glömma och leva för dagen?

I en video där en känd hjärnforskare som själv hade fått en stroke vid ett tillfälle,
på den vänstra sidan...
så lät det nästan som om någonting sådant bättre.
Hon befann sig i sitt "Lala-land", livet skulle vara så otroligt
mycket härligare ifall det fanns mer av det högra.

Jag började se mig omkring på människor både framåt och bakifrån.
I smyg vända mig om åt alla och vardera håll.

Var det därför mitt liv var för hemskt?
Levde de som på svävande moln i jämförelse med mig själv?

Det ena var bättre än det andra, bättre än det andra...

mitt huvud, det kändes så olidligt tungt.

Det känns något aningen underligt att börja öva på dem igen,
hade på ett sätt vant mig med att inte göra det ett tag nu.
Fast samtidigt...
så hade jag nog inte heller klarat av dem så som jag mått på sistone.

Men.
Från och nu, så har vi satt en ny regel angående övningarna som tar sig på kvällen:

- En efter timme, inte en minut senare, efter att jag påbörjat en övning,
så skall jag ligga i min säng för natten.
Punkt och pricka, inga fungerande argument...

och det känns så förbannat hårt på ett sätt.
Som att jag gladeligen skulle lägga mig ned och sova strax efter
att jag ätit någonting som jag jämför med smuts och gift.

Det är inte direkt att  jag lägger mig halv tio på en fredagskväll,
men jag vill ju inte heller proppa i mig en choklad klockan elva på kvällen...
Puuuh, jag får väl köpa mig en riktigt bra tidning att unna mig själv.

---

Igår så fick Bergqvist ta emot en guldbagge, och inte ensam heller.
Även lilla jag fick ta emot ett pris
från Johanna och antar utamningen att berätta sju sanningar om mig själv:

• jag har gått estet och innan dess på en konstkurs sedan jag var 12 år gammal

• jag älskar att skriva fastän jag aldrig läser skönlitteratur på egen fri vilja

• min dröm är att antingen bli en barn- och ungdomspsykolog(yeah, right) eller en ätstörningsbehandlare~<3

• jag har aspergers syndrom

• jag fick ta emot skolans kulturpris med inriktning på bild då jag tog studenten

• jag har en ovana att vara makabert grinig då jag inte får som jag vill

• jag... har en liten förkärlek till filmer med 1700-tals tema och gråter till alla filmer med Tom Hanks

när du fått en award ska du:

- kopiera awarden från min blogg
- länka personen som du fått den av
- berätta sju sanningar om dig själv
- välja och visa bloggar som du vill ge den till
- lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award

---

Ååh, det finns ju så otroligt många fina människor där ute
som skulle förtjäna ett fint pris att ta emot...
men för att göra det lättare för mig, så tar jag två stycken den här gången.

Mina pristagare är...

Malin eftersom att hon verkligen är en sådan söt och härlig person,

och sedan pinkhelp eftersom att hon också är en person som kämpar kontinuerligt och som man verkligen känner med och håller tummarna för~

Kramar från mig!

Att det skulle hända igen, att allting skulle bli så svart.

Känseln av att jag i en allt mer ökande takt brakar isär.

Slöt jag mina ögon, så såg jag mig själv jagas ikapp
av ett svart och dovt mörker.
Det fick inte ta över mig, det fick det inte...

och mina ögon fälldes upp.
Vitt i de mörkare tonerna på det kala taket av ett av klinikens vilorum.
Något slags par av händer utav luft kändes som om
de slutit ett strypgrepp runtom min hals.
Känslan av att inte stå ut,
den som vägrade att släppa taget om mig.

Då mina egna händer och blicken vände sig till min bruna väska vid min sida,
så verkade min egen kärna dra mig en vits.

Hallucinationer,
varför jag mitt i allt såg en burk av sömntabletter skymfa ut ur den
- då det egentligen inte ens fanns en sådan.


En syn av en vilja att föra ned en handfull genom gapet och sedan svälja...
det rådde kaos inuti mitt huvud.
Det gjorde så smärtsamt ont.

Vad jag nu såg, det var mina egna knän,
det var golvet,
dropparna som i slowmotion föll ned på det.

Allting bara gick så långsamt, men ändå så förhastat inombords.

Jag var hemsk, mina tankar var alla dem så hemska.
Upp från marken fördes min blick...
för att sedan plötsligt mötas samman med den där tavlan,
den med oljemotivet av kvinnan ute på fältet
- som jag förr stirrat och rört på i sällskap av döden och lugnet i tanken.

Tårarna rann ned längs hela min kind nu, nedför halsen.
Densamma låten som valsade runt på min hjärna,
var den som samtidigt hade varit som allra svartast.

Det svarta lakanet verkade hålla på att dras över mig helt och hållet
och armarna fördes runt mina ben på huk.
Jag grät utav en rädsla som förr i mitt liv har omfamnat mig.
De som under vissa fall hållit mig själv vaken på grund av förfäran för sömnen,
då jag aldrig skulle kunna se vad jag tog mig till...


Ett ryck på axlarna.

Hon visste inte vad jag kände inombords.
Hon visste inte hur dränkande djupt det var,
utan trodde bara att jag var överkänslig och skör.

Varför behövde hon använda just ordet "ledsen"?
- Det fick mig bara att falla ännu lägre, det gjorde ont i tusen...


Då det väl var slut för veckan... så stod jag utanför min behandlares rum.
Plötsligt öppnades dörren eftersom att en annan patient sökt efter sin egen behandlare
och hon såg mig på håll.

Hjärtat slog ju närmare hon kom med sina steg,
tills hon stod där ute mitt framför mina egna ögon.


och hon omfamnade mig.

Jag ville fälla tårar eftersom att det gjorde ont att hålla dem alla inne.
Jag ville hålla om så hårt som mina armar var kapabla till,
men då skulle hon undra.
Jag ville säga att
"Du betyder så otroligt mycket för mig
och jag är så glad att jag har haft dig som min behandlare".


Det gjorde ont, det gjorde så ont.
Jag var så skräckslagen och rädd över ifall jag aldrig skulle se henne igen
ifall jag inte skulle klara mig själv till tisdagen efter universitetet.
Tårarna rann ned inombords och att släppa taget
om henne var som att släppa taget om min själ.

Jag släppte taget.
Vi gick åt våra egna separata håll.
Jag grät då ingen såg.

Att jag skulle börja på universitetet i onsdags hade jag blandade känslor om.

Jag hade varit medveten under en längre tid att det skulle ske förr eller senare,
fast ändå... så låg den där känslan där som om jag fått reda på det dagen innan.

Antingen skulle det vara ett fullkomligt misstag,
eller en helt ny och god början för mig att komma tillbaka.

Trött hade jag ständigt varit dygnet runt av oro under den senaste tiden...
och sedan så fort som jag kommit hem efter Fryshuset i måndags,
föll jag ned på min säng och sov två timmar streck utav en ren utmattning.


alla ord.

Att allting kändes så stort och enormt.
Var jag ens redo för det här, var det nya ens inom mitt räckhåll?

Så fort som jag på vägen stannade till,
så svärmade det skockar av folk igenom och förbi.

Några runt trettioårsåldern vred och justerade en karta.
En annan man justerade till på en halsduk.
Allting behövde inte kretsa runt omkring min enda individ
- det fanns ju mängder av dem omkring mig.


Jag visste inte, men ändå så förde mina fötter mig vidare.
Så som blicken förde sig runt och granskade allting,
främst på alla människorna.
Hur klädde de sig, hur såg de ut?
Var jag ens under deras samma kategori?


Det fanns som en säregen rädsla över blickar.
Var de riktade mot min riktning i den mer negativa lutningen?
Skulle min korsa en annan människas, så skulle jag lida av panik.

Så låg var min självkänsla.
Så hög var min spegelbild av dispyt och hat.
Så stark att det strålade igenom min egen ryggrad.

Som om.
Själv så satt jag ju där och började prata om olika sorters maträtter
och mat utav en ren spändhet och nervositet
- inför min egen behandlare!

På senaste tiden hade jag kännt mig som någon insomnisk
- trots att jag för det mesta lyckats sova sju till åtta timmar per natt.
Som om jag istället sovit minus sex timmar...

Det var tankarna, det var stressen...

Rent ut, så kändes det på ett sätt så otroligt overkligt.
Här, på medborgarplatsen, så satt jag och min behandlare
och åt sushi innan vi skulle fara iväg till Fryshuset till en bokad tid
för en intervju för att sedan hitta en coach till mig.

Under natten hade jag mitt i allt vaknat innan halv sex,
sedan vaknat stup i kvarten.

För de flesta kanske det här inte exakt ha verkat som om jordens undergång,
dock sprang det vilt inuti mitt huvud.

Dessa "om" och "om", åter och åter igen...


Så fort som vi sedan steg av Tvärbanan,
så pekade hon bortåt min högra sida.



Djupa andetag, ett efter ett annat.
För guds skull, vad hade jag att oroa mig för egentligen?
Det var ju faktiskt bara...


och jag lade märke till ett par gymnasieelever vandrande förbi oss längs trottoaren.
Klumpen i min hals blev plötsligt alldeles hård.
Längs varje steg som vi tog...
så kom vi allt närmare...


Elever stod och samtalade på planen i olika slags grupperingar.
Och vi behövde gå förbi dem alla.


Ååh, vilken panik som började stiga över huvudet på mig,
så att jag började pladdra vilt ut för mig själv och emot min behandlare utav nerver.
Tankarna inuti mig själv som stormade i krig och kaos.



Punkare, emos med varsin cigarett i mun,
andra tjejer med något annat uppstylade yttre...
jag fick inte möta deras blickar.
Det fick jag bara inte.

Jag skämdes.
Jag skämdes för den personen som jag var,
så illa till mods att det inte kunde likna någonting annat.
Min själ kändes som om den bit efter bit började slitas itu.

Vi var tidiga, runt 25 minuter för att vara petig.
Det var också fullpackat med elever som fikade bredvid caféet
eller bara umgicks med varandra,
så vi fick sätta oss på varsin stol mitt emot varandra näst
intill ytterdörren eftersom att det var det som var ledigt.

Hon frågade ifall jag med ville ha en Stockholms City eller någon broschyr att läsa i,
men fick ett skakande huvud till svars.

Först min redan borttappade energi,
folket, sedan ljudet av dem alla som pressades in i mitt huvud.

Åter igen det där intalandet av att jag befann mig på en annan plats just nu.
En annan plats, en annan plats...
någonstans där ångesten över folket omkring mig inte fanns till.
Där jag inte behövde få ångest tills en panikattack
utav känslan av att jag inte hörde hemma där.
Eller att de såg ned på mig, som någon fet och misslyckande...
att jag ständigt skulle känna mig glidande efter.

Men den platsen fanns inte.
Jag satt här, mitt inuti det vridande och gastande helvetet.


jag skämdes något så rejält.
Att sitta där bland alla människor och
bara kontinuerligt gnugga mina fingrar emot ögonen.

Det fungerade bara inte,
ögonen kunde ju aldrig ge upp...


Jag var generad över att folk hade möjligheten att se mig på det här viset.




Det hade aldrig varit så att mina egentligen ljudtäta lurar någonting blockerat ute ljudet totalt,
men just nu behövde jag min låt mer än allting.
Bara den kunde segla mig bort mentalt,
någonting för en stund,
om än så en sekund.

Mina ögon var slutna helt.
Kinderna hade redan åter blivit kanor för tårarna än en gång.


Trots dessa slutna ögon och sluten syn,
kunde jag ändå medvetet känna att personen framför mig riktade sin blick åt dem.


Jag antog att hon redan sett för länge sedan vad som mina tankar unnade sig åt
och nickade som respons innan jag torkade kinderna med den ena handen.
Det här skulle ändå inte vara för alltid.
Inte för alltid, det fick det inte.


hördes det bakifrån våra ryggar.

Jag vände mig om och fann där en kortårig, violettklädd kvinna
med det allra största leende.


Av vad jag minns,
så lyckades jag pressa ur mig något vagt leende,
samtidigt som jag förfärade mig själv över hur jag möjligtvis
kunde se ut nu under det allra första intrycket oss emellan.

Hopp om att mina ögon inte var röda så att det nästan rann om dem.
Hopp om att jag inte såg ut som ett pratiskt taget lik...



Efter ett tag, så bad hon om att vi skulle sitta ensamma
och svara på en stencil med frågor tillsammans.
Antingen skulle vi ta det nu, eller så skulle vi ta det en annan dag.
Vad skulle det vara?

Och jag var det fullkomliga diffuset.
Bättre att få det gjort förr eller senare,
men orken att ens sitta fanns knappt i närheten.
Jag ville inte sitta och vänta där nere ensam en annan dag.
Om, om, hur, vad...


Så fort som vi stängt dörren om oss och sedan satt oss ned,
så log hon och pratade på.

Vad fanns det för folk hemma, hur var det där...


Själv så satt jag där utan något som helst ord inuti min mun.
Varför... varför då jag egentligen var en sådan svag människa?



Det kändes så...
udda att höra en människa säga positiva ord om
och till en total främling som om det ore någonting flytande.

Ingen hade sagt att jag haft blåbär i mig,
ingen hade sagt att jag var modig.

Jag hade alltid varit den svaga.

Det är nästan lite underligt...
nya veckor och veckoslut, de kommer ju hela tiden,
vems liv det än handlar om.

Och ändå, så springer mina tankar vilt om ju närmare nästa kommer.
De hoppar, de studsar, bryter igenom allt det trygga.
Allt är som ett enda stort men samtidigt stillsamt kaos.

Folket omkring mig, de kan inte läsa mina tankar,
de kan inte se igenom och granska dem.
Troligen inte heller mamma som för det mesta kan läsa mig som en bok.

Jag försöker att ligga i sängen så att jag riktar mig åt runt åtta timmar per natt.
Och ändå så är det som minus fem.

Som om ett lidande självhat långsamt,
men kontinuerligt groddar upp sig innanför skinnet på mig.

På ett sätt...
så är det som om jag är rädd för den människa som jag innerst inne är.
Jag ville inte se henne... hon för för det mesta bara ont med sig.

Då jag var liten, så var jag alltid sedd som den där envisa ungen.
Så mycket egna och påhittade teorier, som knappt ens byggde på någon fakta alls.
Det var bara så, det bara var.

Jag tyckte inte om skaldjur, jag tyckte om gratänger.
Spela roll att de andra påstod att jag aldrig ens prosmakat, jag gjorde inte det.
Jag ville inte prova på någonting som troligen skulle vara äckligt, som om.

"Varför ska jag behöva lära mig simma, mormor kan ju inte det",

ingen chans att jag skulle låta mig själv rubbas av någon individ.
Jag var ju för guds skull stark, jag hade ju en stomme av stål.

Under min behandling, under mitt sista år i gymnasiet...
så minns jag hur jag betraktade människorna omkring mig.
För var gång hade de nya kläder... såg annorlunda ut...
för var gång hade de gjort någonting nytt.
Jag såg det helt enkelt.
Och jag avundades dem.


Men jag hade ju inte någon som helst tid till det.
Först gick det ned tid till studierna,
sedan planeringen om vad och vilka frukter jag skulle ha
i mina frukostar under den kommande veckan.
Om tid, så var det jakten på kost
och receptfakta över Internet som hade ett försprång.


Och nu är det år 2010.
Jag skall börja gå på universitet på onsdag.
Flera saker som kan öppna upp ett nytt uppslag i mitt liv...
och ändå så drar jag på något sätt mig själv tillbaka.


Jag borde ju vara det, jag borde vara tacksam.
Jag som alltid trott att allting skulle vara bra vid just den tidspunkten.

Men varför... varför känner jag mig ändå så otroligt tom innerst inne just nu?
Likgiltig, öde, på ett sätt så vill jag bara lägga mig ned på marken
och lära mig själv hur det känns att sluta andas...


Men jag kan inte hindra det.
På en och samma gång,
flera saker som skulle sätta min stabilitet på prov.

---

Måndag - En tid för intervju på fryshuset hos "United sisters"
för att finna en coach som passar mig själv.

Onsdag - Universitet börjar, en yogalektion som valigt.

Torsdag -  En tid hos min psykolog...

---

Imorse så var det som om jag fått ett slags snäpp inuti mitt huvud.

Vem var jag, vad skulle jag ha på mig?
Vad, vad, vad...
som om jag var i någon slags identitetskris.

Först började jag ifrågasätta ifall mina kläder var för barnsliga,
sedan gormade jag ut emot min mamma att


Stressen har börjat stiga upp över huvudet på mig, det vet jag.
Och det som gör mig som räddast,
det är ifall jag skulle "gå in i väggen", vilket har hänt förr...

Andra ring, så hade jag utav det fått som ett slags hjärnsläpp i runt omkring två månader.
Jag kunde inte tänka som jag brukade,
kreativiteten låg nere på noll.
Det gick bara inte att upptäcka mina egna bilder att därefter rita av.

Panik.
Det gjorde inte exakt saken bättre av att jag läste söndagsbilagan
vid frukosten där det ansågs att stress fäste fett runtom buken,
det triggade bara upp det hela.

Det är tungt att skriva...
mitt ordförråd verkar som om det långsamt, men säkert töms på innehållet.
Och det skrämmer mig... det tar bort min förmåga.
Konsumerar min energi.
Att gå runt och vara rädd för att sluta mina ögon då jag sitter på roslagsbanan...

jag bryter ihop.

Vi hade precis satt upp min nya hylla under gårdagen,
så att jag inte längre behövde ha ett par lådor och påsar i den bortre hörnan.

Vissa av sakerna hade jag inte rört på några år,
så vissa saker visste jag inte vad jag skulle få hitta där.

Plötsligt så låg min gymnasiekalender fråntredje ring där på golvet.
Då jag lyfte upp den, så föll det ur små papperslappar ned på golvet.
Så fort som jag granskade dem, så högg det något igenom mig.

Där var det min kallelse till vuxenpsykiatrin,
den med remissen från BUP vid sidan om.
Överläkaren av psykiatrins kort,
kuratorns privata mobilnummer...
min kalender hörde nog inte till det allra normalaste bland ungdomar.

På ett sätt... så fick jag ändå något av en chock av den.


jag skulle ju trots allt sätta min fot inne på universitet nu på onsdag.
Med en anstränging, så fick mina ögon försöka blunda
och lägga ned den i en av mina nya IKEA-lådor.


och jag fann en tub, en tub fylld av sämre minnen.


Julafton 2006...

satt jag där och höll mina tummar med en förväntan tills jag
väl fick julklappen från min storebror i mina händer.


Dock... så visade det sig att inte vara direkt på det viset.

Vad jag fann i paketet var något rött slags klädesplagg,
som sedan visade sig vara ett träningslinne.
En burk. Det var vitaminpiller.
Sedan den här cylinderformade tuben med vad jag antog
var någonting liknande med C-vitaminbrus.

Händerna, de omvandlades till knutnävar.


Det som gjorde det hela så otroligt mycket mer offensivt,
det var ju den enskilda tanken på att jag inte tränade någonting alls på fritiden.
Bokstavligt talat sade han väl antagligen åt mig att "röra på fläsket".

En tjej ska inte behöva få någonting sådant här - av sin egen storebror,
det är ju alldeles på tok för beskt.
Fan vad kränkt jag kände mig...


log mamma på håll med en nyfiken blick som prydde sina ögon.

Inget svar till respons fick hon alls.
Jag var alltför upptagen med att riva omslagspappret i tusen små bitar.


Han hade alltid påpekat vad jag än gjort.
Alltid och alltid... att det på ett sätt drev mig till vansinne.

Det fick mig känna så otroligt dålig och efter.

Det var definitivt en del av det adrenalin som mitt
"nyttiga och hälsosamma" leverna gav mig senare i livet.


Och nu när jag väl åter igen höll i, enligt vad jag kommit ihåg, vitaminbruset...
så visade det sig inte ens vara det.


och sedan en pil uppåt locket.

Då var det alltså dokumenterat. Min bror baktankar.

Vad som sprack mig helt och hållet var dock inte det...



Innerst inne så var jag ju medveten.
Förr eller senare skulle jag behöva möta upp med tvången i en återvändsgränd.
Men allting... allting på en och samma gång...?
Det var ju på något sätt så långt över kanten...


Det skulle alltid finnas någonting att vinna med över mina egna argument.


Naglarna grävde sig ned i skinnet på de motsatta händerna, tårarna rann.
Jag avskydde att ständigt ha fel,
jag rent ut sagt hatade vad faktumen gick ut på.

Det var stressande och tröttsamt längs mina tvång,
men det skulle gott bli på en allt högre nivå
om jag skulle pressa dem i en motsatta riktningen.

Jag var svag, jag var inte spetakulär...
jag skulle inte kunna tackla dem alla på en och samma gång.

Innerst inne var jag inte medveten om vem eller vad som jag ville slå mot med handen.

Mig själv, om hur otroligt misslyckad jag kände mig...
de som visste vad de gjorde,
som samtidigt byggde upp ett handgjort helvete åt mig...

... jag visste inte. Jag visste inte.

Jag var bara en vilsen flicka i det svarta mörkret.

Som räckte upp handen efter en annan hjälpsam sådan.

Tankarna har varit värre än vanligt,
nuförtiden, så räknas en dag då jag inte gråter som en god sådan.
Så ska det ju egentligen inte behöva vara...

Det blev ju inte exakt någonting bättre under min mammas födelsedag i måndags då hon berättade att



Farmor satt där nere i soffan med glimten i ögonen.
Hon skulle ha någonting att säga om dem, det visste jag,
då jag själv egentligen inte ville se på dem.
De hade alltför dåliga minnen fasthäftade i sig...

Mamma, hon ställde upp dem alla tre på en radlängs två stycken stolar.

sade hon med en viss ton i sin röst.
Inte längs en lättsam suck,
utan en mer djup och hopplös sådan.
Som om synden lika gärna kunde vara en skam.

Det fanns en känsla av att mamma såg på henne med den där blicken.

Jag hade redan gott och väl känt mig vilsen och full av velan.

Gjorde jag rätt, gjorde jag fel?
Hade jag gjort det rätta beslutet, eller skulle jag få en enda enorm ångest av det hela?

Jag var orolig, hela tiden... att all min resterande energi inombords sinade.
Nätterna som följde blev allt värre.

Natten till i förrgår,
for dörren upp av min mamma som skrek
att vi var tvungna att fly norr från det kommande kriget.
Natten efter...
så knivhöggs en man mitt framför ögonen på mig på en tunnelbanestation.

Mardrömmarna brukade alltid komma då mina tankar
var som allra flest och värst.


Jag får ångestattacker... gråtattacker...
allting bara rasar som en enda stor misär.

Min behandlare sade än en gång att hon aldrig hört mig
säga någonting positivt under våra samtal - IGEN.

Samtalens mening var väl att en människa skulle få lätta på allt svart inuti sig?
Eller var det inte så?
Bara att tiden inte skulle räcka till utan bara rinna ut...

Det spelade ingen rol hur många gånger de orden skulle komma ut ur hennes mun,
de skulle ändå alltid göra lika vedervärdiga ont att höra,
om inte mer.

Den där inre vreden, den där ångesten som orden skulle väcka upp inuti min kropp...
Saker skulle ta fyr, ting skulle brinna,
och därmed långsamt förkolna min själ med ett svart täcke.

Hat, hat, hat,


Att knogen skulle slå in i den hårda, vita väggen att det rann ned blod längs den.
Att någonting som helst slets ut ur min kropp...
alla tankarna skulle för en stund endast vara kolsvarta som intet.

Spegelbilden jag knappt ens ville se...
hur kunde en människa avsky sitt eget "jag" så otroligt mycket.
Någon som om en dryg timme skulle åka till universitetet för att registrera sig.


Så snart som jag satt där på tunnelbanan,
började en nervositet grodda upp sig till en inre panik.


Jag drog ett så djupt andetag att det hördes om det.


Där, mitt i tunnelbanevagnen satt jag inriktad mot fönstret
med en anstränging för att pressa ned min oönskade lock,
kammade försiktigt...
medan jag definitivt hade den där äldre kvinnan längre fram i vagnen som min publik.


Ett andetag till, med ögonen slutna.


Det stämde ju, egentligen så stämde det.
Jag var en människa, precis som alla andra...
och ändå, så fanns den där otrygga känslan ute på isen
då jag stod där mitt på den branta rulltrappan upp mot Universitetets utgång.

Plötsligt så strålade solen rakt på mitt aniskte, och starkt dessutom.
Som om den berättade för mig att

Igår så träffade jag min gamla vän Sofia över en lunch på stan.

Hon var lika glad som hon alltid hade varit,
hon hade precis som alltid så mycket att uppdatera och berätta om.

Det är nästan underligt att hur lika vi än må vara,
på sättet vi talar, våra längder, våra konstintressen...
så skiljer vi ändå så långt ifrån varandra på livskvalité.

Majoriteten av de gånger som jag hörde av mig till henne,
så var hon alltid upptagen med någonting annat.
Ute var helg på kvällen med sina andra umgängen, sina studier...
och här hade jag praktiskt taget varit fastklistrad i mitt ätbetende sedan början av gymnasiet.

Allting var så otroligt perfekt.
Så snart som året skulle vara klart, så skulle hon och sin pojkvän från högskolan
starta sitt eget företag för att sedan skriva och illustrera sina egna barnböcker.



"Vuxen", bara ordet av det kändes på något sätt distant för mig själv.
Hon menade det, och seriöst på saken.
Självklart, det var nog troligen någonting fullkomligt naturligt att tänka på det sättet
då vi båda skulle fylla tjugo år, månaden efter varandra.

Men ändå... så verkade någon slags mur av luft befinna sig oss emellan.
Jag kände mig inte vuxen, inte i närheten av det.
Närmare tre hela år av för det mesta tankar riktade mot mat och kropp...
jag hade inte gjort allting som hon hade gjort.
Inte i närheten av det.

På ett sätt så hade jag nog praktiskt taget "legat kvar i idet"
under den tiden då alla andra människor levt sina liv...

Jag hatade den tanken, av hela mitt hjärta.
Samtidigt som den gjorde mig själv sorgsen inombords.



Av de flesta människor som jag kände,
så hade jag känslan att det skulle vara lättare att berätta det för henne.
Hon hade ju själv en yngre bror med autism.


Någonting gick sönder inuti mig.
Jag kunde känna det, och det fanns som något slags mentalt eko kvar av det som lät.


Det fick inte vara så, det fick bara inte vara så...!!
Av alla människor - hon fick för fan inte ha det...!!
Jag skulle hellre villa dö än det, jag skulle hellre sluta leva än att andas vidare!


Jag fick inte gråta, jag fick inte gråta...



Den där personen... hon hade en roll i det hela.
Hon var troligen den största orsaken till att jag mått på detta sätt.
Hon var hemsk, vidrig... sjuk i huvudet...!


var vad mamma sade till mig en gång i tiden.
Hon, som alltid var så klock och förstående, acceptabel...
hon kunde se det illa i den här personen.


och ändå så stod jag kvar vid hennes sida.
Jag var tvungen till det, jag kunde ingenting annat.
Skolan som vi båda gick i, den var liten.
För att inte säga starkt grupperad.
Majoritet av snobbiga brats som bara tänkte på sig själva.

Det var jag, det var Sofia och sedan den där personen.

Då hon gick på dagvård på Löwenströmska,
så var hon aldrig i skolan.
Under helgerna var hon hemma hos sin pappa i staden.

Jag minns en dag då de värsta bratsen kom fram till oss en dag
och frågade om vi hälsat på henne ibland.


var deras respons till vårat svar.

"Själviska", alltså...
en tid innan så hade de ju kallat henne för ful högt i luften så att alla andra hörde.
Så det var inte själviskt alltså. My ass.

Då hon var borta... så var det som något slags anderum för oss två.
Vi behövde inte vara som spända eller hålla koll.
Hon behövde inte utpressa mig med sitt såkallade mående.
Jag var alltid på något sätt nervös.

I början hade hon slutat äta,
sedan sagt ut högt till mig att hon spytt som om hon berättat var hon såg på TV igår.
Efter så började hon skära sig...
en kväll då vi möttes kom hon där med ett enda stort bandage om sin hand.


Då hon virade upp bandaget,
så var det som bestod av handen för det mesta en köttklump,
täckt av var.

Hon försökte ta livet av sig, igen och igen.

Även fast jag blev sliten av henne rent mentalt, så kunde jag ändå inte lämna henne.
Även fast jag kom till min syster och grät i hennes famn om att jag inte vill bli som henne,
att jag höll på att bli galen...
jag vågade inte lämna henne.
Om hon skulle ta livet av sig,
så skulle jag delvis få skulden för det.
Jag skulle bli det svarta fåret,
folk skulle se på mig med den där blicken...

jag skulle bara inte överleva det. Jag skulle inte det.

Sedan så lade hon in på psyket under sluten vård.

Kanske var hon där inne, kanske behövde jag inte längre oroa mig på samma sätt.
Men jag var inte samma person längre.
Mitt gamla jag var borta.
Jag var ett vrak med inre dödslängtan.


De som läst min första, äldsta blogg(som sedan var tvungen att bli nedlagd),
kanske minns så ofta jag skrev att
"Jag är inte ett psykoffer".

Jag minns hur jag åter och åter igen intalade mig själv och behandlarna att jag inte var det.
Ordet "psykoffer".
Då jag sökte min behandling, och kom in...
så såg jag inte mig själv som sjuk.
Inte alls.
Jag råkade bara vara underviktig, jag hade bara råkat äta på tok för lite.
Men jag var inte sjuk, jag var inte det...


Jag var inte sjuk, jag var inte det.
Jag var inte henne, jag var inte henne...!
Det rev mig i själen av att höra dem kalla mig för sjuk.



Så fort som vi ätit, så hade hon en annan sak som hon skulle iväg till.
På ett sätt, så var jag innerst inne besviken,
men det där var jag ändå van med.
Hon hade ju alltid så mycket som skulle göras.
Samtidigt...
så visste jag inte heller hur länge jag var kapabel att hålla det kvar inom mig.


Det är ju egentligen sjukt,
så många tillfällen som jag hade gått längs Drottningsgatan...
och ändå så var det så otroligt överansträngande för mig själv.
Allting var så diffust, balansen var så svår...

Jag ville gråta ut så att rösten skulle övermanna allt cirkulerande omkring mig.

Det gjorde så ont i min mage.

En så förbannande kväljande smärta.

Jag ville kräkas, jag ville kräkas ut allting.
Ut med allting bara, ALLTING!!!
Ut med allting som ens fanns kvar av min själ där inuti.

Igår, så fick jag en väldigt säregen hemuppgift tills på måndagen nästa vecka...



Först, så ansåg hon det som en tvångstanke och inte en handling,
fast med vad jag visste så kunde det inte vara det enbart.




Så det kanske märks att jag har fått en hel del tvång
längs mina omständigheter med maten...
men det kluriga är att skilja ut handlingarna från de ensamma tankarna.

Tänker, det gör jag hela tiden men... jag ska försöka göra mitt bästa.

---

Mina fem starkaste tvångshandlingar...?:

1. Att se i nummer i vad jag än gör.
- Jag räknar på något sätt automatiskt vad jag gör, jag tolkar olika saker som nummer
- vilket i en mängd leder till saker som att jag måste nudda en sak om och om igen,
vrida,
rätta till,
bryta itu i speciellt formade bitar(jag kan inte avsluta med en rundare bit),
med mera...


2. Att tvätta mina händer så fort som jag rör någonting som min pappa har rört vid.
- Kommer han mig riktigt nära, så backar jag, i värsta fall ryggar bakåt av reflex.
- Jag kan inte gå på samma toalett efter honom,
kommer han åt mig, så måste jag tvätta just den delen av min arm med tvål...

... Han är bara så oren som en människa kan vara,
jag äcklas av honom hur elakt det än låter,
men det kan vara riktigt plågsamt för mig... att jag får ångest.


3. Att ha svårt att lägga mig i tid efter att ha tagit mig igenom en laddad måltid.
- Det är bara en sådan hemsk och otäck tanke
att sova med någonting i min tanke hälsohotande och farligt...


4. Mitt tvång till att alltid tvätta mina händer om jag rör någonting där hemma som jag anser som orent.
- Jag kan inte möjligtvis bara nudda en disktrasa utan att tvätta mina händer därefter.
Jag känner mig ständigt... så äcklig, så smutsig, så otroligt oren.

Från vad jag skulle gissa på,
så har det nog med att göra att jag innan behandlingen försökte
äta mat som var så pass "rent" som möjligt.
Och sedan dess... så har jag ju längs min behandling varit tvungen till att äta allting,
inklusive det svårare och mer lidande.

Jag känner mig bara så... förbannat förorenad, missfärgad...
orden för det finns helt enkelt inte.


Det som var som allra mest överraskade under vårat samtal då,
det var då jag precis berättat det där om min syn på min pappa...


pekade och bildade hon en cirkel med sitt ena pekfinger
utöver den ena halvan av bordet.

Och det var där det kom.

Så borta var jag inte att jag inte hade lyssnat på vad hon pratade om
och att hon inte var seriös med sitt exempel.

Och ändå, så studsade jag mig bakåt i stolen någon centimeter.


Lite komiskt samtidigt som det ändå var något patetiskt och sorgligt.
Jag skämdes något över mig själv,


Det var något självklart som låg i orden som hon sade,
men innerst inne så dunkade mitt hjärta hårt och snabbt som bara den.
Hemska visioner, hela min kropp rös så in i ryggraden och jag var på gränsen att darra.
Det var nästan så att jag kände ett enda stort illamående.

Vad det än skulle vara som skulle sina mina tvång,
så fann jag inte ett enda medgivande till att min pappa skulle få röra vid mig.
Jag skulle få panik, speciellt om jag inte ens fick gnuggamig själv i vatten om så mycket.
Jag skulle troligen skrika av ren panik och äckel.


Vad är det med mig själv egentligen?

Åhh, jag vad jag kände mig låg och sur på mig själv då jag bara tagit upp de negativa
igår då jag lade märke till att klockan tickat iväg alltför mycket...

...men. Jag kan ju göra det nu istället.

Det kan ju inte möjligtvis vara att en människa kan må bättre
av att bara skriva ord uppbyggda av minustecken...

Hur som helst.
Jag har börjat få lite, lite lättare för att fylla i min positiva bok,
det här året ska allt vara det första som jag ens håller ett bestämt nyårslöfte.
Att visa att jag kan, vad jag går för~!


Så fort som jag kom in utifrån den råkalla kylan,
så hörde jag min mamma i köket.


Kanske så stod jag där ute i hallen som en isbit tom på ord.
Men känslorna inombords var allt blandade.
En aning nervositet, en klump i halsen, sedan den där nyfikenheten.

På bänken bredvid spisen, så låg kuvertet.
Det var ett stort sådant och behövde inte ens en brevkniv för att öppnas upp med.

Då jag drog upp det, så var det mitt konfirmerande informationsbrev.


En del av mig vred sig med panik.
Som om hon mitt i allt kastades ut i en helt ny värld iklädd i sina nattkläder.

Efter ett tag... fanns ju den där nervositeten och det spända,
självklart, men jag fick intala mig själv.


Att oroa mig själv skulle bara trigga upp stressen till en högre nivå,
så nu fick det lov att vara stopp för det.
Hur svårt det än skulle vara.

Den första sekunden som jag ens drog upp det där
pappersarket ut ur kuvertet var svår att smälta ned.
Men nu när jag tänker efter...
så är det nog ändå en god sak i det hela.

En människa varken växer eller mognar av endast en ren sympati.
Den behöver någonting att klättra och sträva efter för att komma upp på den höjden.
För att se den fina utsikten, så måste hon/han se saker innan.
Erfarenheter, människor, lärdomen om livet.

Det var inte bara ett brev från universitet,
det var också ett brev som bekräftade om att liv i rörelse
- en rörelse som sträckte sig utför den runda cirkeln.

Mitt liv börjar nog, sakta och säkert, röra på sig.

Själv så har jag alltid varit en sådan person som tagit allting upp till det högre steget...
haft svårt att smälta saker och ting... men det är nog en del av vem jag är iallafall.

Kanske är det som en slags överreaktion, kanske inte...
men jag kan ändå minnas känslan som ilade igenom min egna kropp
av hur jag hyperventilerade i en timme utav ångest och panik,
att jag nästan svimmade av syresbrist
efter att jag väl fått höra på min psykologs utlåtande.

Jag var rökt, jag ett permanent misslyckande,
allting blockades av svart för mina ögon.


Att min mamma kunde välja sina ordval så otroligt korrekt
att hon till och med läst mina egna tankar.

Det var inte ett resultat av ett misslyckat prov i matte,
det var ord nedskrivna om att jag inte fungerade som folket omkring mig.
En stämpel, en blodröd stämpel mitt på min panna.


Fast samtidigt... så kanske det mesta handlar om det själva medvetandet.
Märker en människa plötsligt ett enormt blåmärke på sitt ben,
så ilar det utan tvekan något mer än förr.

Det kanske också strödde något extra saltkorn i mina sår av att hålla
på att söka upp på sådana mer seriösa fakta om diagnosen över nätet.
Vad hade jag egentligen förväntat mig själv?
Att det skulle stå om danser över röda rosor och hav av rosa moln?
Eller bara att jag inte ville överraskas av ond fakta då jag minst av allt ville ha det...
men ändå... dumt.


Min behandlares ord liknade mammas.

Jag ville bara veta allt,
inte behöva höra det från någon annan människas läppar.
Det gjorde så mycket ont då.


Igår så åkte jag tillsammans med min äldre syster till Moderna muséet
för att se på Salvador Dalí-utställningen som snart skulle nå sitt slut.

Spela roll att jag fick höra att det troligen skulle vara mycket folk där under en ledig dag,
skulle jag, så skulle jag dit allt.
Dock var det mycket folk... kö efter kö...
under alla mina år som estet så hade jag aldrig sett något liknande där.
Mer är tre gånger fler än vad jag sett där förr.


Det visade sig bara vara en, och en liten sådan
- med alla skockar av människor.
Kö till varje målning, uppåt tjugo per tavla...
nu började allting kretsa runt inuti mitt eget huvud.

Samtalet av de två äldre damerna vid sidan av oss.
Rösterna av paret på den andra sidan,
stegen och klampandet emot den bruna parketten.
Ljudet av folket tvärs över salen...
-"Jag undrar ifall de här är riktiga, Dalí skrev ju bara under många kopior"-.

Alla de olika människornas kläder som cirklade runt omkring oss två.
Kraven som steg och den ständigt tappande, redan låga självkänslan.

Allting. På en och samma gång.
Togs in av mig och mitt huvud.


troligen längs min diagnos, så hade jag under hela mitt liv levt med förmågan
att inte kunna stänga ute något som helst ljud.
Vare sig det var människor som samtalade, steg som gick, en fläkts blåst, prasslet av en tidning...
allting bara absorberades in på en och samma gång.
Istället för att fokusera på en sak i taget,
så kan man säga att allting fokuserades på en och samma sekund.

Strax, så kom en gäsp.
Sedan så kom flera och snart även tätare.
Jag visste att jag hade sovit oroligt på sistone på grund av mitt sämre mående,
men nu blev jag på gränsen till livrädd för att sluta mina egna ögonlock.
Ifall de skulle det, så skulle nog troligen mina ben också falla ihop utav en ren utmattning.

Så fort som vi hade vandrat ut ur salen efter att ha tittat på allt,
så tackade jag innerst inne för det.
Tack och lov att jag inte hade fallit ihop inför alla människorna.
Jag ville bara ut därifrån...


men som ödet ville, så blev det så ändå - och dessutom på en bänk, belägen mitt framför klädskåpen.
Det bara stötte emot att svälja.
Det var på ett eller ett annat sätt olidligt.
Jag ville bara slippa allting och allting som hade med maten att göra.

Så jag väl kommit hem,
så lade jag mig bara ned på min säng och sov i över en timme.
Jag kunde knappt minnas hur länge sedan det var sist jag hade varit så
orolig för att somna på roslagsbanan på vägen hem.


Att vara en diagnos och ha...
vissa saker är jag ändå.
Vissa saker kan jag inte ignorera.

Sensorisk överstimulering, överkänsliga sinnen att det kan göra ont.
Vissa färgkombinationer kan jag rent ut sagt må dåligt av att se...
Hörseln hör allt och utan stopp...
konsistensen av olja och brylé kan jag inte tackla...
vid vissa få tillfällen så måste jag till och med dra mig undan för
att kunna återhämta och bearbeta vad jag tagit in.

Det behöver inte handla om ett markerat motstånd,
det kan lika gärna handla om en ren utmattning.


Och det är det som samtidigt gör det så otroligt svårt för en...
att ifall det inte syns på utsidan för att försvara, vad gör en människa då?

Vad gör den för att övertyga om att saker inte är lögn egentligen?
Vad har en normalviktig människa för att visa att den
har en sann ätstörning och inte bara en diet att följa?


Att en människa alltid måste bevisa och försvara sig själv...

Jag satt där fullkomligt tyst utan ord.


Jag hade redan tidigare under dagen varit ett totalt nervvrak inombords.

Så stressad att jag inte längre kunde hålla fast kontrollen inuti mitt grepp,
utan nästan hoppade mitt förmidagsmål helt och hållet.
Vad jag då kände mig svag och ångestfylld efter det.
Inte bara för att min hunger delvis försvinner under press och stress,
den inre inre rädslan för att min metabolism skulle sina av dem.

Jag hatade av hela hjärtat vad som pågick inuti mitt huvud.
Det var kaos, det var krig, liv och död.

Så mycket energi som tankar kunde tömma ut ur huvudet på en människa.
Det borde inte ens ha varit lagligt.
Det var bara ett rent lidande och ingenting annat.

Innerst inne så var min egen spegelbild svart som djupet.

Hur kunde den här människa vara någon sådan hemsk egentligen?

Vad hade jag för någon ursäkt att tidigare under dagen ha skränat
och brustit ut i ett gråt inför min egen mamma om hur jag inte stod ut längre?

Att tankarna slukat mig helt och hållet.
Att nummerna maskerat vad jag än gjort eller rört...
allting, allting..., den vidriga personen framför spegeln.


Nu började jag få en panikattack också.
Så som jag ansträngt mig in i nerverna om att jag dög som jag var,
en diagnos behövde inte vara ett hinder,
det behövde inte vara något handikapp.

Jag var inte den personen som orden uttryckte sig vara,
jag var inte henne/honom.
Jag var jag, jag var bara jag...

Och tårarna rann som om jag inte hade en uns av muskel att hålla det inne med.
Så svag...



Senare... så kom mamma in i mitt rum och fann mig gråtandes där.
Hon såg upp mot datorskärmen.


Så fort som hon läst vad det stod där,
så stängde hon ned det fönstret
och höll mig i sin famn där jag grät i över tjugo minuter.

Det gjorde ont, det gjorde så ont...

Det är morgon just nu, kvart över åtta för att vara exakt.
Och ändå... så är det bara kaos inuti min huvud.

Både igår och hittills idag... så har det varit rent ut sagt olidligt.
Det är ju ändå konstigt, jag har ju tagit fulla mått förut, det har hänt...
fast inte under en sådan lång tid och medan jag varit ledig från kliniken och hemma.

Det är helvetet.
Först alla tankar som kommer längs att jag är innanför mitt hems
väggar och sedan måtten på en och samma gång.
Mitt nummerseende i vad jag än gör är tillbaka.
Och det har aldrig någonsin... varit värre.

Folket omkring mig här hemma, de tror bara att det handlar om att jag är grinig, omöjlig.
Fast samtidigt... vad ska jag säga med för ord i så fall?

"Mamma, jag ser nummer"? "Mamma, jag får ångest av att vara hemma"?

Det får aldrig handla om huset, vilket gör det hela så svårt.
Hon tar ju allting som kretsar runt det som någonting offensivt.

Med räsla för att uttrycka mig själv på ett felaktigt sätt,
så slutar det bara med att jag sitter där och känner hur mina egna tårar rinner nedför kinden
och droppar ned på grunden.

Samtidigt som jag försöker intala mig själv att
"Det kommer att bli bättre, det kommer att bli bättre",
så ekar det med en ännu högre volym
"Det kommer att bli sämre, det kommer att bli sämre", "Det kommer att bli likadant".

Stressen har tagit över mig helt och hållet nu.
Tankarna, ångesten, mina överbelastade sinnen,
stressen av att börja universitetet snart.
Allting bara rinner utöver min kant av kontroll.

Då jag just nu känner på min arm... så kan jag nästan inte tro det.
Den är öm, den är röd.
Hur lång tid hade det tagit sedan jag senast slagit den av panik.

Vissa människor, de brukar kanske skära sig eller något annat.
Fast i somras, så hade jag egenheten att slå min vänstra arm blå.
Det värsta blåmärket hade gått smått tvärs över, kanske varit en dryg decimeter.
Att folk kunde tro på min förklaring att jag fallit på vägen ned från trappan.
Jag kunde knappt greppa det.

Dock kan den inte bli blå längre,
den förmågan verkar armen ha tappat för ett tag sedan.

Fast jag behöver nästan ändå inte se.
Jag känner själv hur allting börjar rinna ut ur mina händer just nu.

Igår, lördags, så mötte jag upp med min ena storasyster,
som bor i staden, efter att ha vandrat runt i olika affärer
innan jag skulle äta mitt schemalagda mellanmål i hennes lägenhet.

Som alltid... så vinkade hon stort med sina armar och höll ut dem,


Hennes rum, det var alltid så fint, som henne.
Precis som sist,
så hade hon fortsatt kvar ett par styrkeord som hon satt upp på sin ena vägg.
Jag var ombedd att inte lusläsa dem, men aldrig kunna jag hålla mig
ifrån att göra det i smyg om chansen än fanns där.

Det var så fint att skriva ned i papper som sedan satt uppe på huvudhöjd.
På ett sätt... så kändes det alltid så bättre att läsa det än att intala sig själv här och nu.
Det var inte personen själv, utan ett annat pappersark som berättade alla de fina sakerna.

Så glad hon altid verkade vara, med ett leende på läpparna...
behövde hon ens något sådant då?
Eller var hon bara något enormt skicklig på att visa ett leende?


Hon drog fram en vackert illustrerad bok som såg dyr ut.


uttryckte hennes leende innan hon såg på mig.

"Du borde också pröva det, Victoria.
Det känns verkligen bra att skriva ned för ord vad du känner.
Det känns verkligen bättre då"

För en dryg sekund, så satt jag där alldeles tyst.
Hon visste inte, hon visste inte att jag hade min blogg.
Med en allvarlig nervositet inombords,
så förbarmade jag mig själv över att inte visa något avslöjande uttryck på mitt ansikte.

Jag skämdes, som om det var en synd att skriva en blogg
utan att någon jag kände ens var medveten om det.
Jag hade inte stulit någonting, knappast tagit ens liv,
bara uttryckt mig själv i ord på nätet.

De fick inte få reda på någonting, det fick de inte.
Vad för någonting skulle ske ifall min ätstörningsbehandling fick reda på
om den här bloggen och om vem som var författaren åt den?


Mitt hjärta slog hårt att det gjorde ont.

Jag var det svarta fåret.

[Från och med nu, så ska jag börja skriva i dagbok dagligen]

Då jag vaknade upp på morgonen, så var det fortfarande den första.
Första dagen, första januari, en ny början.
Jag hade alltså klarat av ett år till,
vilket jag i fjol antog hörde till det omöjliga facket.

Det var sol, det var förmiddag, snö...,
precis som en nyårsdag egentligen skulle vara.
Jag ville bara ut i snön och andas in den nya och friska luften,
känna hur ren den var i jämförelse till det svarta som låg inom mig.
Jag behövde nog troligen det som ingenting annat.

För stunden...
så var allting så lätt så länge jag inte träffade på folkmassorna
som verkade ha någon slags rusningstid för längdskidor.
Tankarna var på ett eller ett annat sätt loss.
Allting som befann sig ovanför mina axlar var bara luft.

Så fort som jag hamnade i korsningen där två- och ett-och-halvan(motionsspår)
särade sig itu, så stannade jag till.
Det var fint väder, det längre spåret var beläget i den skinande solen.


Jag var medveten.
Samtidigt så satt det där kompenserande tänkandet inuti mitt huvud.

Så jag sprang,
jag sprang för mitt liv för att det längre spåret
inte skulle ta någon som helst längre tid.


Kaoset hade inte försvunnit längs tolvslaget, det fanns kvar, gott och väl dessutom.

Från en allra första förmiddag av ro och frid...
så tog mina inre dispyter en marsch.

Med en ansträngning, och två igensluttna ögon var jag tvungen att åter intala mig själv.


Och så slog det mig en sak.
Att min behandling åter igen öpnnade den sjunde,
det var jag redan gott medveten om,
men det var att jag hittills inte hade planerat någonting under helgen.


Det var redan påfrestande som det var med att vara hemma under en dag.
Så som tankarna rent ut sagt sakta men säkert slet sönder mig själv i bitar,
för att inte säga då jag samtidigt verkligen ansträngde mig för att ta de fyllda måtten.


Så fort som jag kollat in tiden på min mobil och sedan lagt den ifrån mig,
så vändes min blick tillbaka till den.
Såg på den och tänkte.


Tiden slog ett stopp.


Men jag funderade, och hårt på det.

S-a-n-d-r-a(inte hennes riktiga namn), som jag inte hört av mig till på en sådan lång tid.
Inte bara ordet "inte", det var mer än så.
En rädsla? Kanske.
En inre oförlåtenhet, någon slags av avsky? Ja, definitivt.

Fan att jag kunde se på henne som en och samma människa som förr...
hon hade ju en slags roll i det hela.

Mitt alter hatade henne, av hela sitt hjärta.
Fan att förlåta den människan, fan att det...

Fan att jag behövde få reda på det under den allra första skoldagen i tredje ring
som jag bokstavligt talat släpat mig till skolan för att vara med som en god elev.
Ängslan, oroligheten för att ens ställa ned min egen fot innanför väggarna.
Jag tyckte inte om folket, de var inte som mig.
Ytliga, fjortisar... kopior av varsammans.


För var minut sedan jag ställt mig utanför aulan där inledningstalet skulle hållas,
så tittade jag upp och ned, upp och ned på klockan.
Sedan så vinkade en person mitt framför ansiktet på mig.
Låt oss kalla henne för Kajsa.


Inne i aulan, så kändes det som om luften tagit slut för min del.
Jag var tvungen att gå ut, tvungen att gå ut,
om bara inte det stått lärare som murar för dörrarna.

På vägen till bildsalen där vi åter skulle samman som en klass och få olika enkäter,
så sprang jag nästan.
Jag behövde svar, jag behövde svar...

Och så såg jag min handledare/bildlärare ståendes där med högar av pappersark vid sin sida.
Hon var ju en god och förståndig människa,
någon som innerst inne var snäll och vänlig.


Hon drog fram sig ett leende på ansiktet.


medan hon snurrade på handen för att torka en tår av luft
samtidigt som det där flinet satt kvar på hennes läppar.


så där fick en människa fan inte göra... det fanns ju inte ens något mänskligt i sig!

Och så skulle jag vara tvungen att sitta där tillsammans med min klass
och ta emot olika slags pappersark och enkäter.

För var femte sekund... så for min blick upp emot salens vita väggklocka.
Händernas knutna knogar var gjorda av sten.
Benen kunde inte sluta att röra sig, förutom då de spändes ihop som en enda stor nerv.
Jag ville bara bort, jag ville bara bort därifrån...
fan att tiden gick så förbannat långsamt...

Efter varenda utdelning, så frågade jag åter igen ifall det var det sista
och fick ett nej till svars.
Att en sådan här tortyr ens kunde existera.


Med ett leende, så gav hon mig ett


och jag slet min väska med jacka ifrån stolen som de båda hängde på.
Snabba steg, så snabba som jag kunde, att jag nästan sprang.

Hennes uttryck slocknade sitt leende och vände sig tvärt emot mitt håll
där jag försvann längs den smala korridoren.


Hon försökte ta kontakt med mig,
men utan en tur i det.
Jag ville inte vända om,
jag hörde inte det,


Så fort jag stod där ute i den friska luften,
så kramade mina egna armar om min kropp som lutade sig emot den rispiga skolväggen.
Vart skulle jag ta vägen?
Vart skulle jag för guds skull ta vägen?


Mobilen i min väska började vibrera nu.


Det var min mamma som satt där och väntade på mig i sin blå Audi på den bortre parkeringen.

Man kan ju undra hur det kändes för en mamma att se sin dotter under sin första dag i tredje ring
komma och sätta sig i bilen medan hon samtidigt såg ut som ett lik...


det kunde inte ens komma fram ett "Hej" ut ur min mun.
Jag var stum och det enda uttrycket var mina tårar som rann ned längs min kind och fönstret.

Strax innan vi var framme vid ICA... så ringde min mammas mobil.


Minuten efter att hon släckt ned sin telefon, så vände hon sig emot mitt håll.


Det verkade som om de flesta hade hört om att hon hoppat, utom jag.
Det var mig i klassen som hon främst umgåtts med under skoltiden,
och ändå så hade hon inte ens skickat ett sms i förvarning till det.

Kanske någon, två månader efter... så fick jag ett sms av henne.
Precis som vilket vanligt kompissms som helst, frågade bland annat vad jag gjorde.
Vad var det med henne egentligen, den människan?

Jag hörde inte av mig på ett tag.


Och nu så satt jag där med min mobil i handen.

Den allra största orsaken varför jag ens funderade på att skicka ett sms till henne,
det var att fråga om att möta upp till någon lunch i stan och sedan ställa henne till svars.
Skälla ut henne, vad som helst,
bara tömma ur mig all den jävla skiten som hon fått mig att växa inombords.

Men så kunde det väl ändå inte fungera...
hon var ju en sådan person som kände alla och alla omkring sig.
Rent ut sagt enkelt att sprida ut vad jag sagt, vad jag gjort...

... jag ville inte ses som en jävel till människa..
jag ville ju bara må bra.
Jag ville kunna leva ett gott liv som alla andra omkring mig.


Jag skickad ett sms.
Och fick ett svar strax därefter.
Hjärtat slog som aldrig förr, jag var innerst inne som livrädd.

Vad hon skrev var som vilket spontant sms som helst.
Hur mådde jag, vad gjorde jag...
och så frågade jag henne om det gick med en lunch under helgen.

Under helgen gick det inte,
men under måndagen var det ledigt från hennes jobb.

Men måndagen gick ju inte, då var jag upptagen.


Efter det sista sms:et... så satt jag där på min skrivbordsstol och lutade bak mitt huvud.
Tittade på taket i ändlöst under tio minuter.

Vad gav jag mig ut på...
vad i hela friden gav jag mig ut på...?