pigment

Det finns troligen en hel del med just ätstörningar som läser min blogg.
Vissa är kanske mitt under en behandling, medan andra inte ens funderat tanken på en sådan.

Vad innebär en behandling och varför ens gå på en?

- Att få prata med personal, personer som på något sätt kan förstå vad du går igenom.
- Arbeta med att minska mängden laddning när det kommer till olika slags livsmedel.
- Få hjälp när det kommer till vikten.
- Med mera.

Det finns nog utan tvekan en hel mängd av människor som funderat på behandling,
men som samtidigt är rädda för att ens se vad det hela innebär.

Oftast då jag lägger märke till en ny person på behandling, så brukar jag fråga den.


Varför skulle det ens kännas bra att veta att nu skulle en definitivt upp i vikt då egentligen?

Eftersom att den personen tagit modet till sig att ta itu med sig själv.
Bättre förr eller senare, för någon gång måste det ske.
- det handlar bara om att bestämma sig för när den tidspunkten skall vara.

Att leva med en ätstörning...samtidigt som det enligy vissa kan se så glamoröst ut på utsidan, så kan det lika gärna vara att vara fängslad i bojor.
Du tar med dem vart du än går... släpar med tyngden vart dina fötter än tar dig.
De försvinner inte bara av att du släcker ljuset med ett par stängda ögon.


Att folket omkring en inte förstår.

En första grupp kan idealisera.

En annan kan särsortera.
"För fan, det är väl att bara att äta", "ÄT",
"Jag hatar anorektiker! Jag tycker att Ni är självupptagna människor som söker sympati!"

Att det kan vara så otroligt delat när det kommer till åsikter.
Vi är psykiskt sjuka.
Vi är själviska. Egocentriska. Lögnare.
Hur många ord finns det i folks ordförråd egentligen?


Det ska vara nummer på vågen, de rätta.
Det ska vara den passande spegelbilden.
Allting ska vara rätt, vara perfekt.

Men vi människor är inte perfekta, inte alls.
Vi har alla våra olika flammor, bara att vi är olika skickliga på att dölja dem.
För de flesta så tror jag knappast att det börjar med att en person vaknar upp på morgonen och får en uppenbarelse:



Så simpelt brukar det inte exakt vara, till skillnad från vad en del människor tror...

För en del människor så kan det framkallas adrenalin.
Att saker och ting som en försöker sig på faktiskt fungerar och den vill bli även bättre.
Personen vill bli bättre än de andra, bäst, segra.
Folk ska se upp på en, den ska vara ett ideal.
Hon eller han ska synas.

Samtidigt så kan vissa synas eftersom att de endast kan uttrycka sig genom ett indirekt rop på hjälp.
Hur många människor är kapabla att gå runt och uttala
"Jag mår skit!" ute på staden egentligen?
Inte så många enligt vad jag tror.

För en tid sedan då jag steg på roslagsbanan vid Mörby, satte jag mig mitt emot en annan tjej på tåget.
Helt oberört satt hon där och läste en svensk deckare medan jag började lägga till ett streck.
Sedan ett till, ett till - hela hennes ena arm var täckt av ärr.
Det allra fetaste av dem alla, det hade fortfarande kvar resterna av ett plåster runt omkring sig.
Det gjorde ont att bara se det.
Samtidigt som jag verkligen ville få ut ur mig ett
"Gjorde det ont?", så kunde jag det inte.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle tala med en total främling om sådant...


Dagen då jag fick samtalet om att jag skulle få börja på behandlingen...
Minns jag att jag satt i källaren i en loge
för att hjälpa till att misslyckat försöka lappa ihop röda tygstycken till scenografin
till klassens examenmusikal och telefonen ringde.
Det var inte ett nummer som jag kände igen och det började bubbla upp inom mig.
Kunde det vara?

Så fort jag vandrat runt hörnan så fällde jag upp mobilen.


Det var från kliniken(anonym) som jag ansökt till.
Jag var välkommen dit nästa vecka på onsdagen klockan nio på förmiddagen.
Så lycklig som jag var.
Jag ville hoppa upp i luften och tjuta av spänning.
Äntligen så skulle någon ta mig ut ur det här helvetet.

Jag skulle inte längre behöva vara rädd för inbucklingarna i min bröstkorgs mitt,
jag skulle inte känna en rädsla för att någonting skulle bryta av då jag drog av mig långärmade plagg.
Jag skulle inte behöva stanna kvar i skolhelvetet.