pigment

Av alla dagar, så fick min mage inte längre vara i protest - det fick den inte.
Ifall gruppen skulle hinna iväg i tid, då var deadline klockan tolv.
Men än en gång så hade jag satt mig i en sådan härlig sits igen.
Det gjorde ont, det handlade inte bara om att pressa ned något...

Åter och återigen så påpekade de två behandlarna vid bordet och tvekade på att jag ens skulle orka följa med.


Så här var det.
Mia Törnblom skulle ha en föreläsning igår, tisdag,
och behandlingen hade ett par platser för de som önskade att gå.
För de som inte vet, så är hon kvinnan med sitt leende och lika kritvita hår som pryder böcker.


Kvinnan med ett stort leende och lika kritvitt hår.
Självkänsla.
Det är kvinnan Mia Törnblom.


Efter en kamp och en skvätt näringsdryck så var vi iväg.
Det var smått intressant faktiskt.
Så olika som vi var och troligen såg ut i jämförelse med varandra,
så levde vi ändå med en gemenskap
- en ätstörning.


En annan bekant från behandlingen pekade förväntansfullt bakom mig.


Hon stod där, ett antal meter ifrån platsen där mina fötter stod.
Jag kunde inte tro det, hon satt där borta där folk köpte böcker att få signerade.
Det var overkligt.


Tro det eller ej, men jag erkänner.
Jag har aldrig någonsin varit en skönlitterär person.
Och hennes senaste bok "Så dumt!" den första skönlitterära boken jag någonsin läst ut under min frivilliga fritid.
Det fanns en tid då även jag var som min pappa, min bror, en som trodde att hennes prat bestod av en ren rappakalja.


Men så såg jag sedan en av pocketböckerna i Akademibokhandelns kassa då jag bland annat skulle handla skrivhäften.
Jan Guillou... en framsida med röd text... och sedan så såg jag den.
Jag såg en bok med den där kvinnan på omslaget - och hon hade inte sitt pressade leende.
Hon såg för en gångs skull en aning seriös ut.

""Mia Törnbloms efterlängtade självbiografi är en personlig berättelse om hur hon tagit sig från ett liv fyllt av kriminalitet, droger, våld och sjupaste självförakt till att börja respektera och älska sig själv som den hon faktiskt är. En sann berättelse om förlåtelsens läkande kraft."..."

Jag köpte boken, jag behövde bara göra det.
Jag ville se, se ifall jag kunde känna igen mig, ifall hennes ord kunde hjälpa mig att förstå.
Jag ville må bra.


Det är det som är så speciellt med henne.
Precis som en ätstörning kan liknas med ett drogmissbruk.
Hon är ett liknande ideal, som en slags "idol".

Jag ville se hennes soliga personlighet med mina egna ögon,
se om hon var kapabel att smitta av sig sin härlighet.

Hon var glad på scenen, delade med sig både av fakta, sina egna tankar och av sig själv.
Vi skrattade så att det hördes, i synnerlighet de två männen bakom oss som hon tidigare presenterat som sina barndomsvänner.


En sådan tillit till sig själv, öppenheten.
Hur kunde en människa tycka om sig så hjärtligt mycket.


Efter att en av behandlarna givit med sig att låna ut tvåhundra till mig för att handla ett signerat ex, så stod jag stilla och såg hur hon stod och pratade med en någon kvinna.