Till offensiv, till försvar

Visste inte direkt vad jag skulle ha att vänta mig då jag skulle gå på en makrobiotisk
middag hemma hos min gymnasielärare i japanska under eftermiddagen idag.
Kanske skulle det vara trevligt, kanske skulle det inte...
men vare sig ödet ville det eller inte, hamnade jag i slutändan bredvid den alltför
påträngande mannen som levt helt "rent" under trettio år.

Först påbörjade han sitt propagerande över hur pass mycket socker förstör ens liv
och att hans "skit" inte försvunnit ännu tillsammans med bordsgrannarna.
Det medan jag förgäves försökte rikta bort mina tankar ifrån vad som
praktiskt taget riktades in i mina örongångar.

"... men jag är i alla fall inte beroende utav socker.
Dricker ingen som helst läsk och nöjer mig med en riktigt mörk choklad istället för det söta"

"ledsen, inte för att kasta din glädje nedför stuprännan, men...",

och flamman inom mig flammade igång.
Mitt i allting befann jag mig i försvarsställning med sköldar i form av
argumenten att det var bra för hjärta, lugnade leder...

"jaha, så vad gör koffeinet emot en då?",

svarade han med ett leende, vilket abstrakt uttryckte "du har fel medan jag har rätt".
Detta medan jag ville och kunde se det framför mig hur mina händer
ville pressa ned en marabou i halsen på honom.
Momentet då han började nämna ordet "kaffe" bestämde jag mig för att istället vandra
ut till köket där jag började prata med en japanska ifrån Osaka.
Eftersom att det var fullkomligt fel plats att yttra mig om att jag haft ätstörningar
och föredrog att man inte skulle prata om hur "dålig" mat var för en, kunde jag endast fly.
Man skall inte behöva ha ett dåligt samvete för allting som man äter.
Och det har jag en alltför god erfarenhet av, vilken helst undviks helt.

--

jag dricker min sojalatte, jag tackar
--

Kanske var inte makrobiotisk mat min egen kopp av té,
men jag fick i alla fall en trevlig kontakt att hälsa på under min tid i Japan.
Livet består ju ändå utav ett oändligt antal prövningar och situationer att lära sig av.
Annars tar man inte sig framlänges utan står stilla.

Fastän det tagit en sådan energi att jag gått och lagt mig tjugo över nio på kvällen
och sovit nästintill nio timmar, kändes min kropp fortsatt kraftlös då klockan ringde.
Alltså var jag fortfarande alltför enkelt påverkad angående maten.

Men samtidigt fann jag en sida som jag inte sett hos mig själv förut.
Istället för att svepa in allting som om jag vore en tvättsvamp,
hade jag tagit till min defensiv, redo att försvara vad jag hade, istället för att ge efter.
Så jag åt mörk choklad, vilket faktiskt är bra för en.
Ja, jag drack mjölk, dricker mjölk varenda dag. Vi bor i Norden, för guds skull.

Lever en för att äta, eller äter den för att leva.,

helt enkelt uttryckt.
Enbart att lyssna på den där människan fick minnen att svepas igenom mitt sinne
vilka alla berättade om hur fullkomligt uttömmande på energi denna kontroll varit.
Gör jag ett enda försök till att räkna, stänger mitt huvud av
som om proppen gått då alltför många elektroniska ting varit igång på samma gång.
Kroppen har ställt in sig på att den inte tolererar ett återfall igen.
Okej, även fast en liten kontroll återstår.

Ett sista uppföljningssamtal

Imorgon återstår det en exakt månad tills jag lämnar allting som påminner mig
om det förflutna och flyttar till Japan för att studera.
För vardera dag som passerar, räknar jag den ena efter den andra.
För vardera dag som går, känner jag som om jag springer med en underbar stress
i hopp om att hinna med allting som den lediga tiden kan fyllas upp med.
Dagen då jag sätter min fot på flyplanet skall det inte finnas någonting kvar
som jag ångrat att jag inte tagit itu med. Kommer att vara redo för att tackla självständigheten.

Som pricken över i:et hade jag i torsdags dessutom mitt sista uppföljningssamtal
innan min resa och flytt, vilket jag under en tid trippat runt på tå inför.
Dock visade det inte att vara något att lägga ned sin ängslan på.
Hade inte tappat ned i någon vikt sedan sist, och dessutom hållit mig till minst fem mål om dagen.

Vissa som jag gått min dagsbehandling tillsammans var åter igen tillbaka
efter att ha haft ett återfall. Behandlarna mötte mig med ett leende
och överöste mig med komplimanger för mitt "fina" hår(fastän det praktiskt taget var smutsigt).
Även jag kunde känna att min sinnesstämning var mer flytande än sist.
Kunde tala med en större ranson av glädje i tonen, hålla ett leende utan ansträngning.
Då jag väl såg min egen behandlare sken solen,
fastän det var lunch och vi kunde talas vid senare i stället.

Men då mitt uppföljningssamtal väl var färdigt, kunde jag inte se henne någonstans och gick.
Och efter att ha tänkt på att jag under två års tid greppat mig fast vid henne,
slog faktumet att det skulle ta över ett halvår tills nästa blickmöte fast vid mig
och en stark smärta utav ångest skrek.

Varför, varför hade vi inte talats vid mer? Det är för lång tid,
jag hade så mycket att berätta om och visa att även jag själv kunde le med värme...


men troligen var det för det allra bästa. Att släppa taget förr eller senare hör till livet.
Vare sig man vill eller inte. Sanningen kan även den svida vid vissa tillfällen.

--

Under gårdagen anmälde jag dessutom mig själv till ett kurstillfälle i makrobiotisk matlagning
hemma hos min japanskalärare ifrån gymnasietiden som för någon vecka
mitt i folkvimlet hojtat till mig helt oförväntat. Ödet talade.
Första orden som min mamma yttrade var frågan ifall det var vegetariskt
följt av att det inte fick påverka negativt och få mig att falla tillbaka.
Vilket det det förmodligen inte skall heller. Känner endast att det är som en gåva ifrån himlen
att kunna få gå i en japansk matlagningskurs innan jag flyttar dit.
Vare sig det är en hälsosam sådan eller inte.



Det har jag bestämt mig själv för.

En trygghet

Momentet jag vaknade upp till det "harmoniska" ljudet kommandes ifrån min väckarklocka,
slog det mig. Under förmiddagen jag satt i universitetsbiblioteket och räknade
förbigående pappersmuggar med kaffe inuti, tycktes fokusen slätas ut med ytan.
Det gick inte att utföra någonting alls. Det fungerade helt enkelt inte.

Orsaken till att en bokad tid hos ungdomsmottagningen kunde
få mig så pass disträ kunde jag dock inte sätta punkten på.
Vare sig det handlade om att jag inte hade inte satt ned min fot där inne sedan
psykologen skickat mig vidare med en remis i handen för ett par år sedan.
Eller ifall det kretsade kring faktumet att jag kunde drabbas utav en
förlust på ord och inte kunna öppna munnen i över huvudtaget.
Det senare alternativet hade redan skett då jag skulle boka tiden
och personen som svarade visade sig att vara en man.

Skulle någon människa kunna svara på funderingarna som jag burit på under år
utav tid, skulle väl den ändå befinna sig där utav alla ställen.

--

Då jag och kvinnan väl satt där i samma rum, såg jag på hennes minspel att hon inte
direkt snappat upp vad jag behövde stöd för.

"Så du är här för..."

"L-låt mig förklara bara. För det första visste jag inte direkt hur jag skulle formulera mig själv,
och när människan på den andra sidan luren visade sig att vara en man
blev det bara kaos inuti mitt huvud...(etc)"

Vad jag var där för, var för att kunna få svar på ängslan som långsamt
klöst sönder mitt bakhuvud under en väldigt lång tid.

"Fastän jag är tjugoett år gammal, har jag aldrig känt mig sexuellt attraherad till någon människa,
just den där känslan av att bli varm i hela kroppen bara på en tanke.
Har aldrig lyckats med att onanera, kan inte ens få in mitt lillfinger.
Det första och sista tillfället jag skulle bära en tampong, slutade det med att jag
stod i en halvtimme gråtandes i badrummet medan jag smärtsamt försökte dra ut den.
Så vad är det för något fel på mig..."

Plötsligt hade jag sagt ut dessa ting som jag aldrig vågat yttra i någons närhet.
Exakt som min neuropsykiatriska diagnos, dock mycket mer tabubelagt
att mitt sinne abstrakt skrek vad jag hade gjort.

"Har du någonsin haft känslor för någon människa i överhuvudtaget?"

"Självklart, dock här uppe",

visade jag med händerna cirkulerande kring mitt huvud.

"Just att jag blir nervös, känner hur hjärtat kan slå så otroligt snabbt...
men aldrig att kroppen "reagerat", så som vissa människor kan skriva
att de gör då de ser någon särskild människa.
Är det för att jag varit deprimerad och haft ätstörningar under den större delen utav min
pubertet, eller är jag asexuell längs min diagnos...?"

"Att du varit deprimerad kan ha påverat det hela finns det inte någon dokumentation över.
Dock kan asexualitet räknas som ett symptom till din diagnos.
Men du kan känna känslor till andra människor?"

Huvudet nickade.

"Nn"

"Vilket lika gärna kan ta form i att endast kroppen fungerar på detta sätt.
Det mentala finns där, dock att kroppen kanske inte alltid fungerar i en och samma takt.
Du vet människor brukar komma in med smärtor efter samlag?
Det är eftersom att deras kroppar inte varit redo vid den tidspunkten
och att de velat "ställa upp" för partnern i rädsla för att annars inte räcka till.
Man måste ge det hela tid.
Men du har ingen pojkvän, eller?"

"... har inte direkt varit så aktuellt då jag varit deprimerad och haft
ätstörning under flera år, vilket nästan dödade mig...
men det är just det. Det som de flesta upplevt har jag ännu att ta igen.
Det är som om allting är som en tickande klocka"

Kvinnan som satt i sin datorstol såg mig rakt in i ögonen.

"De är faktiskt många som känner att det är på det viset.
Det är viktigt att också vara rättvis mot sig själv",

vilket jag innerst inne visste att jag för det mesta inte varit.
Exakt som det tomma pappersarket och det becksvarta kalligrafibläcket
skulle det senare alltid täcka över samvaron på all bekostnad.
Och på sätt och vis var det helt annorlunda att tala tillsammans med den här människan
än alla dessa antal utav psykologer som jag kastat iväg min tid hos.
Eftersom att en annan person avbokat tiden efter, satt vi över tiden.

"Tänk vad mycket killar det finns där ute som skulle vilja ha dig som sin flickvän.
Ser du inte hur vacker du är?"

"Det är rätt så enkelt att ha komplex ifall man haft en ätstörning.
Sedan blir jag aldrig någonsin bra på bild"

"Och som om alla kändisarna skulle se bra ut ifall man tog bort all retuschering.
Längs mitt intryck utav dig, verkar du vara väldigt, väldigt klok och tänker efter.
Dessutom har du ett mycket större hjärta än så många som kommer in hit, må jag allt säga.
Du sitter och oroar dig över att såra andra människor,
medan du tycks glömma bort dig själv i allmänhet"

-"Glömma bort..."-

"Du måste börja att älska dig själv mer.
Det är först som man sannerligen älskar sig som man kan älska andra människor,
och längs det få kärlek tillbaka"

Och under det momentet insåg jag hur ett enkelt uttryck med praktiskt taget
samma ord om igen kunde ha en allt större inverkan än en variation utav psykologer.
För av allting, så är nog förmodligen en människa säker i sig själv
det mest attraktivaste attributet utav dem alla.

En samvaro

Idag, söndag tycks hela tillvaron hemma cirkulerat kring hundens hälsa,
att hålla ett öga på ifall hunden satt sig ned och inte ville ta ett steg till.
Att se föräldrarnas aningen spända uttryck har satt sig in i min märg,
och hur pass min pappa ringde som en tok efter den bekanta veterinären,
fick blicken att vandra längs rummet.
Momentet han väl fick syn på honom klippandes gräset i sin trädgård och förklarade,
verkade det som om det skulle bli bråttom.
Om den starka antibiotikan inte skulle ha någon som helst effekt efter ett tag,
skulle det helt enkelt vara att "komma in med honom".

Förr eller senare kommer dessa moment då tiden plötsligt slår en uppmärksam
över att den trots allt hela tiden rör på sig.
På en och samma gång som mitt sinneslag helst vill lägga sig ned med ansiktet in mot soffan,
kan man inte heller lämna in esset.
Dock höll det nästintill på att driva mig till vansinne efter nästan två timmars vaktande
på nedervåningen framför de fatalt värdelösa dagsprogrammen som teven hade att erbjuda.

Den nödvändiga sysslolösheten tycktes klösa sig in inuti mitt huvud,
just faktumet att jag endast kunde sitta i sällskapet utav mina egna tankar.
Ville göra någonting, någonting. Laga den där kryddiga äppeldesserten
och ha den stående färdig på bordet då alla väl kom hem. Kan inte, måste vara tyst.
Måste hålla igen mig så att hunden som funnits vid min sida under halva livet samlar kraft.


[mina kryddiga äpplen tycktes i alla fall att vara uppskattade]


Kan inte lägga mina tankar på mitt uppföljningssamtal hos ätstörningskliniken
som tar plats under torsdagen.
Har jag möjligtvis tappat vikt under två månaders tid, tappat muskulatur, låt det vara.
För momentet tycks inte mat, inte min kropp att spela någon roll.
Bara den hela samvaron i hemmet inte krackelerar innan jag själv försvinner.

En alltför brant bergstopp

Just nu tycks jag stå på en sådan där bergstopp där man inte vet vilken nedförsbacke
man skall ta för att samtidigt inte falla ned framåt.
Kanske en aning som en identitetskris där någonting fullkomligt annorlunda
ifrån det bakom ens rygg väntar rakt framför en, bakom en stängd dörr.

Vardera moment, vardera dag tycks smått överraska både positivt och negativt.
Fast på sistone har det nog förmodligen dragit sig mer emot det andra alternativet.
Då jag i fredags kom hem ifrån min dag i stan, satt hunden utanför kontoret med
den ena tassen i luften och haltade som aldrig förr.
Dagen efteråt var det värre och de åkte till veterinären med honom.
Under det momentet föll någonting kvickt och fatalt ned mot ytan på min insida
och det mentala känsloläget lät sig ta formen av ett illamående.
Tio år, tio år, kunde det höras ekande djupt inifrån.
Hunden var tio år, vad om de skulle säga att det inte var meningen att lägga ned pengar på honom.

"Det är ganska definitivt borelia"

satt föräldrarna och höll med om innan dess.
Hunden fick inte dö nu, inte nu. Hellre då jag inte var hemma längre,
hellre då ag var så långt därifrån som man kunde komma.
Skulle jag se mina föräldrars melankoliska ansikten,
pappas sällsynta tårar då han väl förlorat sin bästa vän,
skulle ryggraden till att lämna dem ensamma i huset inte räcka till.

Imorde då det väl var dags för morgonpromenaden
med hunden städade mamma och jag där hemma,
och mitt i dammsugandet hördes hennes mobil blinka sig igenom bakgrunden.
Något slogs ned i min mages djup och då ögonen blickade
pappas namn på mobilskärmen kom som ett slag i ansiktet.

"Nu har väl någonting hänt",

suckade hon med en brysk ton medan jackan drogs på.
Efter att dörren slagits igen kunde endast regnets
smattrande emot fönsterrutornas närvaro höras.
Någonting tycktes abstrakt riva skinnet av mig och benen tog ett språng uppför trapporna
innan jag med hjärtat i halsgropen slog numret till min äldre syster på besök i Stockholm.

"Hallå~?"

"H-hej, kommer du hinna hem någonting...?"

"Nej, det kommer jag inte... hur så?"

"S-snälla kom hem och hälsa på Sigge, han mår inte bra...!
Han kan inte ens gå, han har så ont...!!"

"Vad menar du? Var är han, var är mamma någonstans just nu?"

"Hon gick för att möta pappa, för han s-slutade att gå borta vid grannen...
d-de håller på att bära hem honom nu...!"

Under samma ögonblick som tåren rann nedför kinden, så jag hur de kom nedför uppfarten.
Pappa med sitt lilla ryggskott bärandes på hunden med dess oskyldiga minspel.
Den lydiga lilla pojken hade sagt till då hans tass inte gick med på att haltas mer med
och rent av satt sig ned på den dyblöta asfalten.

Medicinen vill de inte lämna ut till oss förrän om tio dagar,
och för var gång som jag går i närheten av honom ger jag honom en kyss på huvudet.

Ett hålrum

Plötsligt slår det en då det är mindre än en och en halv månad som återstår.
Steget emellan mer än två månader och mindre känns som en stark vind som väcker upp.
Längs allt detta befinner jag mig i som det ekande vaakumet,
vilket tar plats mitt i hålrummet som skiljer åt ängslan och förväntningar.
Om imorgon exakt sex veckor sitter jag i Paris flygplatsterminaler i väntan på ett byte.
En och en halv månad må verka långt, men med räknade helger blir det kort.

Mitt emellan detta finns det en lista skriven "ända ned till golvet" som väntar med tomma rutor
längtandes efter att bli ifyllda med djupaste bläck.
Från de allra mest grundläggande som att skaffa mig linser(till slut),
till att kunna skriva och läsa mitt självbestämda mål på 650 kinesiska tecken...
bortsett ifrån faktumet att mitt sista uppföljningssamtal på ätstörningskliniken
innan min utresa väntar på mig under nästa vecka.


Låt det vara bitter, låt det vara sött.
Huvudsaken är att jag håller mina måltider på en passad variation
så att behandlarna inte ifrågasätter mina val ifall vikten råkat vackla en aning.
Nog kommer jag iallafall inte att leva på nötter och frukt då nästintill varenda vardag
kommer att tillbringas i universitetets bibliotek med ansiktet nedgrävt i grammatik.
Väckarklockan ställd på halv sju, då det fortsatt är vad de flesta kallar för "lov".
Men. Bekräftelsen av att känna sig duktig och bestämd slår nog det mesta
och kontrollen behöver riktas åt någonting annat än just mat.
Och i sällskap av en sojalatte som studiesällskap gör vem som helst lycklig.

Ett hårt arbete lönar sig alltid i slutändan på något vis.
Och genom allting vill jag visa alla andra omkring mig, framför allt mig själv, att jag kan.
Att jag kan klara mig själv på egen hand, utan att falla nedför djupa stup åter.
Att jag fastän min erfarenhet utav depression och ätstörningar sedan kan växa upp.

Livet kan för vissa innebära att vandra i cirklar och risker krävs för att bryta sig ut ur dessa
och upptäcka omgivningen som väntar på en utanför.
Exakt som vissa människor klipper av längden av de svåra åren på hårlängden,
har jag bestämt mig för att klippa mig en lugg inför min flytt.
För att jag kan. För att jag alltid hyst en avund för de som bar en med glädje
medan modet till att skaffa en själv inte tycktes finnas till.
Min spegelbild skall inte visa den som inte vågar utforska konsekvenserna utav risker,
utan den andre som betraktar dessa med ett förstoringsglas.

en krusbär- och rabarberpaj tillsammans med sällskap, man tackar~



Att falla

Hur en människa än må vända på omständigheterna åt alla dessas vinklar,
ligger ändå det där smått dåliga samvetet kvar där inombords i en dunkel ton.
Stirrar på mig, på en och samma gång som mitt sinne omedvetet förnekar dess faktum.

Med handen på min bringa, betraktar jag var morgon mitt aningen kantiga axelparti.
Med en röd penna i tusch har jag under gårdagens kväll skrivit "ÄT!!" för att lägga på minnet.
Beordrar mig själv till att göra en sak, samtidigt som min kropp inte handlar på samma vis.
Det enda som jag kan säga med en säkerhet är att jag känner mig som
sexåringen med den opassande saken dold bakom ryggen.

Tar jag en extra ruta utav mörk choklad till mitt kvällsmål för att lägga till,
etsas tanken på just den lilla saken fast innanför ögonlocken på mig.
Vandrar jag runt omkring, ser jag den. Blundar jag är det fortsatt där.
I slutändan tycks känslan utav maktlöshet stiga mig ovanför huvudet.
Det blir som om ängslan som jag går emot attackerar tillbaka
och tar ett grepp fast om min strupe i ett defensivt försvar.

--
"du får verkligen inte återvända till det vegetariska igen, Victoria",
--

mammas smått lättsamma leende längs ett

--
"vem skall sitta och säga till dig att äta upp då du är i Japan"
--

Mitt i allting tycks jag vandra runt i ett mörker med ett band för mina ögon.
Eftersom att vad jag skall göra, tycks jag inte ha den blekaste aning om.
Det enda jag kan göra är att se hur min kroppsform långsamt men säkert ändrar skepnad
och inte lyfta på handen för att förhindra det.

Känner mig som om stel utav rädsla.
Rädd för att tappa tag om räcket och falla tillbaka.

Dagens tanke

"att ge upp har aldrig varit, eller kommer att vara ett alternativ"


En värme

"det är särskilt hur pass en dag i sig kan låta sig vändas till en annan sida.
Faktumet att pengarna på kontot sinat och den andra, randiga tröjan hos Weekday
med tårarna i halsen fick släppas taget om,
tappar sin laddning då en tillåter sig att dra ett djupt andetag.
Hade köpt ett klädesplagg redan, varför inte minska risken för ytterligare ett impulsköp.
En varm latte på ett utav Söders fik, en sista ledig sittplats i det yttersta rummet vid bageriet.
Mitt i allting lättas de allra tyngsta molnen upp ovanför en inuti himlavalvet.
De första sidorna lästa i nästa bok i Haruki Murakamis följe, "Sputnikälskling", vilka trollbinder mig.
En sotig zebra utav kol springandes längs väggen
och Sigur Ros instrumentala signum korsandes luften."...

var vad som fylldes i på mitt klotterblock som låg väntandes i väskan.
Var och varenda människa har sina små indivduella guldkantade ting i vardagen...
medan jag finner frid och lugn nog i en sojalatte för att skriva de allra mest utspridda tingen.
Kaffe, te, låt det vara, så känner jag en stark vurm för någonting varm att dricka.

Och förmodligen det efter det sista året under min gymnasietid då jag endast
åt mina kalla, likgiltiga matlådor utav bulgurblandningar i skolbiblioteket.
Det, medan värmesystemet inte fungerade alls. Folk vandrade runt i sina Canada Goode inomhus.
Bristen utav underhudsfett fick mig att näst intill falla ned ifrån stolen på golvet utav utmattning.

Vissa saker låter sig helt enkelt gräva sig ned under skinnet på en, och dessutom stanna där.
Och på all bekostnad försöker jag att vända mig ifrån all möjlig påminnelse som detta innebär...
vandra omkring med raggsockor hemma fastän det endast är augusti,
till att väldigt, väldigt sällan välja kall mat då den skall beställas.
De musiklåtar som jag alltid lyssnade på dessa tider i biblioteket slås av direkt,
eftersom då kan jag se hur jag drog de knappt existerande fettspringorna i smörgåspålägget
för att sedan pussla samman de största resterande bitarna på överkanten.
Det gick i perioder, dock var lunchen alltid densamma varenda dag.
Detsamma frukosten under de alltför tidiga morgnarna då klockan var ställd på halv fem.

Just denna känsla av att hela tiden vara på flykt, på språng.
Spring människa, spring så att ingen av dessa människor utan förståelse ser dig.
Ensamheten ilande längs den hela ryggraden, längs en självvald avskildhet.
Dessa dagar, vilka inte unnade ens kropp en enda gnista utav värme...



kanske är det inte så konstigt att en helt vanlig latte upplevs som hopp ändå.
Kostar visserligen en liten summa, finns inte upphällt i glaset i sin evighet...
dock skänker den värme momentet min hand håller om den.
Är täckt utav ett ljuvligt skum till skillnad ifrån mina utstickande höftben
vilka gjorde det smärtsamt att lägga mig ned på ryggen emot en matta.

Så länge som det finns en gnutta värme, finns det liv.

En helg

Då jag väl satt ned på tåget som skulle lämna Göteborg med slutdestinationen Stockholm i söndags,
kunde jag känna hur hela min kropp drog en djup suck ifrån topp till tå.
Nog hinner en med mycket under fyra dagar på en annan plats,
vare sig det laddas med en negativ eller en positiv laddning.
Från de mindre uppskattade tingen som att nästintill missa tåget nedåt,
till att utforska nya platser.

Det som jag under den första dagen främst lade ned mina tankar på var
ifall min äldre syster skulle påpeka någonting om min kropp eller inte.
Om det skulle ha skett någon skillnad, skulle hon allt se den. Om någon, i synnerhet hon.

Därför var det vad fokusen var siktat emot, de få moment som jag inte stirrade ut igenom
tågets fönster som den allra mest nyfikna femåringen.
Hur omgivningen skiftade ifrån att vara stad till landsbygd, brant till slätaste äng.
Har man under en behandling endast fått tillbringa sina dagar inomhus dag ut och dag in,
samt instängd i värmerum, lär det en att uppskatta de allra men bortglömda tingen.
Det brinner en liten flamma utav lycka över att kunna sitta på ett tåg.

Hon nämnde ingenting angående min kroppsbyggnad då vi möttes med varandra,
inte heller då jag utmattad av västkustens fuktiga värme bytte om till svalare.
Det fanns ett uns utav hopp trots allt detta ändå...

"Du tar en smörgås till. Annars tolererar jag det inte",

... tills vi ätit färdigt middagen under kvällen.
Medveten om att en argumentation mot henne skulle sluta upp i förlust,
valde jag att göra som tillsagd utan att yttra ett ord.

Medan jag kunde höra Bon Iver spelas i bakgrunden på hennes Spotify
kunde jag dessutom betrakta hur hennes hallspegel fann mig för mager.
Mina armar var formade som streck,
min bringa var smått kantigd istället för att svänga ut i kurvor.
För var gång som jag vandrade förbi den,
vred jag på mig själv i profil för att försäkra mig om saken.
Lägenheten var så pass liten att den  tycktes vilja lämna mig ifred
lika mycket som smärtan i min nacke efter att ha släpat på väskorna ville släppa taget.

"Du borde börja träna"

("B-borde jag börja träna...?")
"Vad?"

"Ditt axelparti. En borde inte kunna få så pass ont utav att att dra på en väska"

"Jag tränar faktiskt, har bara inte kunnat göra det alltför mycket då jag varit på landet"

Det var faktiskt sanningen. Och jag hade inte slutat träna yoga heller för den delen...
vilket ledde till att jag vred på min kropp ännu mer.
Hade jag kanske förlorat muskler?
Var det därför hon var på mig att jag skulle lägga till och äta upp vid måltiderna?
Vad skulle jag göra om jag förlorat muskler och istället omvandlat dem till rent fett?

Det gick inte att hålla upp i hennes takt då jag hade matproblem,
i synnerhet inte då hon gick och åt lite grann hela tiden.
Utan istället fick jag gå runt och känna mig fylld ända upp i halsen,
svälja maten med ett vagt leende och brist på ord för att sedan
smått gråta till mamma i telefonen över vad att göra då jag väl satt ensam.

Jag var medveten om att jag behövde äta, vilket jag dessutom gjorde.
Fem till sex måltider om dagen vilket skulle kallas för normalt.
Och ändå fann jag mig själv obehagligt rektangulär där överkroppen skulle vara oval.
Hade sett det komma. På samma gång som ögonkontakten med dilemmat tog emot.

--

Dock fanns det förstås det positiva ting att lägga på minnet.
De soliga morgnarna vilka vi tillbringade på den lilla balkongen mot innergården
tillsammans med somriga frukostar, en lördag på Liseberg.






[grannen på uteserveringen tycktes ha en riktigt intressant artikel att läsa..]

Göteborgare tycks uttala ordet "päron" med "y"(i alla fall han i pressbyråns kassa).
Som att betrakta vilken stor vikt ett par kronor innebar för min syster som "fattig" student,
då jag själv kommer att ha det rätt så påvert i höst som utbytesstudent, haha..

RSS 2.0