Stress
Innan någon kort tid sedan så hade jag aldrig haft en enda förkylning under över två års tid.
Och så känns min mage helt plötsligt döende.
Usch, jag skäms nästan.
Att springa iväg och kräkas mitt i allting medan folk började lägga upp till lunch borta på kliniken.
Folk som antingen var anorektiker, eller till och med bulimiker.
Gråta av både skam och smärta.
Vad svag det får en att känna sig, speciellt då det är sex bestämda måltider att följa var dag.
Strax innan behandlaren skickade hem mig,
så frågade hon mig ifall det var någonting som jag tänkt på mycket på sistone.
Ifall jag hade oroat mig.
Aningen hjärnsläpp, men sedan så slog det mig om saken som inte kunnat lämna mina tankar under den senaste tiden.
Visst, att söka studierna... med det ena och andra...
Skulle de ta bort grönsakerna på min tallrik tills jag börjat äta normalt, eller åtminstone för att göra kvitt med det "gröna" tvånget.
Där var det.
Enligt henne så kunde ens inre stress vid vissa fall till och med på en att kräkas
- som om det mentala tog över det fysiska i kroppen.
Lite distant lät det, men nu när jag tänker efter så vet jag vad en stressmage är iallafall.
Även fast detta var en sådan smärta som jag knappast upplevt förr.
Men det var i fredags iallafall.
Kanske tack och lov för det eftersom att det var helg strax efter och att jag inte hade någonting förplanerat.
Så under helgen så har jag alltså satt hemma med en vriden mage.
Troligen naturligt.
Helt naturligt.
- Bara att jag har sex bestämda måltider var dag att följa!
Tungt att till och med dricka blåbärssoppa, vad är fel med mig?
Att bara vara kapabel att ligga och dåsa framför "Pianisten" och läsa igenom högskolekatalogen i periodvis.
Jag SKA studera i vår, det ska jag bara.
Jag ska allt visa dem~
Se bara.
Själv så låg jag och nästan rent ut sagt grät framför filmen, vilket är på tok för sällan
bortsett från filmer med Tom Hanks...
[En av de allra bästa scenerna i filmvärlden av de jag sett~]
Magen påverkas lätt av hur man mår. Även om det är svårt att förstå att det kan göra så ont trots att det inte finns någon fysisk förklaring.
Man har ju ofta hört att man kan kräkas av för mycket stress och påfrestningar (dock har jag aldrig varit med om det), och förhoppningsvis är det de som får dig att må som du gör; om inte, låt inte tankarna ta över! Det är så lätt att trots fysisk friskhet, fortsätta tänka att man inte klarar att äta någonting, inte ens blåbärssoppa.
Varva ner, tillåt dig att göra det! Gör någonting för att lugna ner dig; andas!
Svar; du har rätt i det du skriver du också. dock är det ju egentligen bara du själv som kan bestämma dig fullt ut, som
kan bestämma att du VILL kämpa, att du vill bli frisk osv. men lite push kan ju vara bra då och då.
Tycker du att du har blivit hjälpt av behandlingen du går i nu? (och var ärlig nu)
Ja Adrian Brody är i min mening en av jordens vackraste män (iaf som jag har sett) och oerhört rörande film.
Tack för din blogg och allt du delar med dig av.
Stor kram. Tror på dig.
