pigment

Det har varit lite glest med uppdateringar nu i helgen,
på grund av att det varit lite brist av tid.
Bara det där fullkomligt depressiva inlägget i fredags(...), oops.

Hur som helst...
i fredags på eftermiddagen efter kliniken träffade jag min coach som vanligt.
På ett sätt hade jag egentligen ingen ork att träffas, samtidigt
som jag visste att det skulle brusa upp en enda rejäl ångest ifall jag låg hemma.
Huvudet kändes som om det skulle gå itu, luften höll om min strupe.
Becksvart mörker som endast jag på tunnelbanevagnen kunde se.

Då jag någon timme innan träffat nutritionisten på samtal,
hade jag bara suttit där med ett leende på läpparna.
Småskämtat och skrattat... samtidigt som jag höll hårt om en liten blå stödordslapp
med orden "Jag orkar inte äta så här mycket mer längre!"

Den visade sig inte fram förrän efteråt då jag för mig själv åter pressat ned den i väskan.
Det var troligen bara något dumt påhitt.
Hej, jag var en patient på en ätstörningsklinik som inte orkade äta mer.
Hej, vad normalt och förståeligt~!

Dock stämde det ju för min del.
Det var hårt, det var så tröttsamt att knappt aldrig ens hinna bli hungrig,
utan endast gå rund antingen mätt eller proppfull.
Jag saknade den där platta och tomma känslan så otroligt mycket.
Hatade känslan av att alltid känna mig uppblåst.
Krälade innerst inne efter den enstaka känslan av vara rak och fin.
Stuprör, slank, graciös, platt och ren.


Jag svarade coachens sms och började åka dit
efter att ha handlat mammas choklad till mors dag.
Solen i ögonen och sedan alla dessa längor av uteserveringar längs vägen.
Jag avskydde dessa, iallafall då jag var den som vandrade förbi.
Det kändes så blottande, som om de hann se varenda fel och skavank av en.


Det kunde jag iallafall då jag var som smalast,
för då visste jag, då var jag medveten om att jag var bland de smalaste av folkmängderna.
Då var min borg utav ett falskt och inbillat självförtroende som starkast.
... som sedan behandlingens "smutsiga" mat högg i bitar.

Därför kunde jag knappt och näst intill aldrig se på den "orena" med en from blick,
för det gjorde aldrig mig någonting gott, det var ont.

Dessa dagar då allting känns så evigt tungt.
Dessa dagar som jag inte orkar ta itu, samtidigt som ickegörandet ger mig ångest.
Dessa dagar som min kropp vill krypa ihop på huk i ett djupaste hörn.

Jag avskyr då min kropp och sinne krampar på detta sätt.
Samtidigt som jag inte endast kan löpa ifrån det här.
Kroppen är jag, mitt huvud är jag, allt helvete sitter permanent.
Utan dem överlever jag inte, samtidigt som de får mig att vilja skära av.

Ingen människa utanför får se mitt inre på den yttre sidan,
det får jag dölja med ett vagt leende och ett intalande.
Allting är okej, allting är bra, allting är prima.
Ingen människa vill vara och umgås med någon så pass försummad.
Jag skall duga så gott jag kan.
Även fast jag innerst inne inte kan uppnå det.

Rädslan finns där överallt, omkring mig.
Vad att göra fel, vad ont att komma och visa upp.
Faktumet att börja svälja "lyckokemikalier" då E-ämnen klöser i mitt huvud.
Förfäran över att det svarta skynket faller allt och allt mer för mina ögon.

Igår, måndag, var det en vanlig dag på universitetet.
Vad som skilde sig från det normala var att vi hade en musikterapeut som föreläsare.
Han var inte av den allra yngsta kategorin, så mycket han höll på med kassettbandspelaren
medan vi andra väntade tystsamt.


Mitt i allt hade han satt på någon stillsam, något öde musik.


enbart ljudet av den där flöjten mig en obehaglig känsla längs ryggraden.
Från en aning av obehag till en innerst ångest av panik.


"Så jag vill att ni skall stå stadigt på era fötter, ni skall kunna känna hur rotade de är.
Tänk er ett träd, ute på slätten bland en skog"

Åter och åter talade han om hur man skulle se ur nedrotat trädets rötter var
och vilket vackert väder, omgivning det omgavs av.
Men mitt träd... det var inte vackert. Det var inte sprakande grönt.

Det var kallt, kyligt och vinden blåste hårt.
Träden var mörkgröna, fuktigt blöta, kalla och höga.
Mitt emellan dem var mitt träd, ett dött sådant.
Flera av grenarna var av och brustna, löven fanns inte och
barken var fullkomligt täckt av en askafärgad vitmossa.
Vinden slog, en storm tog plats.
Hur mycket jag än försökte se och intala att trädet stod stabilt,
flög det nästan med den råa vindstyrkan.
Det enda som höll en fast kontakt med marken var rötternas minsta, smalaste toppar,
likt ifall det skulle ha varit mina egna pek- och lillfingrar.
De höll så att det gjorde ont, samtidigt som styrkan av stormen ständigt ökade...


Efter föreläsarens uttalade ord, var jag inte fokuserad något mer.
Mina ögon satt bara och såg antingen ned i intet eller blundande emot min pressande handflata.
Det var skrämmande hur otroligt identiferande trädet var med mig själv.
Grå inombords, köldskadad inuti i själen att det gör ont
och traumatiskt livrädd för att släppa taget och bli lämnad.
En bit efter en annan som faller itu.

Vad det var som gällde, var att min syster höll i en sådan där ask med
ICAs frysta bärkombination av goji-, havtorn och andra bär.
Och jag som följde ett matschema, fick inte äta bär.
Det kunde ibland vara för svårt att motstå frestelsen att
handla sådant... att jag redan hade gjort det.


Det fanns så mycket som jag ville prova på ute i det fria nu, i synnerhet under sommartiden.

---

... och det är det som jag försöker frambringa nu:

- belöning längs framgång = guld~!

... det är iallafall en god sak i sig, särskilt då man går emot sina egna "åsikter" och tvång.


det är enkelt hänt att man hamnar i dessa oändliga ifrågasättningar som inte får vara.
Bara den där viljan av stål efter att vilja vara den som har rätt och inte de andra.
Troligen är vi många som känner igen oss i detta.

- Och det är därför det är att föredra att ha ett slags belöningssystem~!

Exempelvis kan det handla om att sätta kortsiktiga och långsiktiga mål,
de korta kanske under en månads tid framåt.
Kraven och förväntningarna skall inte stiga en över huvudet,
utan det skall vara rätt så enkla saker och ting för att
från början ha en liten översikt över sina gränser.
Hellre någolunda enkelt än alldeles för svårt.

Jag är själv en sådan människa som har svårt för att ge mig själv beröm och ros,
så att bestämma mål i förväg kan i det fallet vara att föredra.
I synnerhet eftersom att det i ätstörningens mentala perspektiv inte föredras
då det kommer till att svälja ned sötsaker och "smuts".
Under de stunderna avskyr jag mig själv och vad jag håller på med.
Men.
Det är de allra mest utmanande uppgifterna som är de allra nyttigaste erfarenheterna~!


I en av min första blogg från i fjol(som dessvärre fick stängas ned)
minns jag hur jag i ett inlägg skrev och lade upp ett foto på en "tampongväska"
i ett fint 60-talsmönster som jag hittat på Designtorget.
Jag tyckte att den var så söt, så otroligt fin i sitt bruna och gröna mönster
att jag nästan hade lusten att köpa den...
men jag hade ju inte ens min mens... - jag hade inte haft den sedan 2007!

Men så slog det en tanke på mitt huvud.
Jag hade precis börjat en behandling och skulle gå upp i vikt
- någon gång skulle jag definitivt få min menstruation tillbaka.
Så jag tog ett foto på den innan jag gick till kassan med den i handen.


Så fort som jag lämnat butiken,
stannade jag till och lyfte upp den genomskinliga påsen framför mina ögon.
Den här silversprakande presenten skulle ligga i hörnet i mitt rum,
och den skulle inte röras vid ett enda dugg, tills dagen väl anlänt.
Den "efterlängtade" dagen visste jag skulle bli svår,
jag kunde endast se framför mig hur den dagen skulle
omvandlas till en enda stor storm av ångest.
Men då skulle den där lilla kassen ligga väntandes i rumshörnet.
"Bra gjort", skulle det öppna silveromslaget tilltala mig.


... egentligen skulle jag ha visat det gamla fotot,
men det var lite problem att hitta den just nu.
Dock, har jag en liten bild på vad jag hittade på Bondens marknad förra lördagen~!

Torkade bär som jag längtar ännu mer efter att kunna ha över frukosten(fördömda matschema).
Fortsätter det på det här sättet kommer jag väl inom en snar framtid ha
en hel låda full med saker att senare prova på, haha~!

Men det är väl endast en god sak att ha något att längta efter och se fram emot?
Det betyder att jag iallafall har ett långsiktigt mål~

mumlade mammas röst något skeptiskt.
Självklart svindlades jag något av att inse så pass höga de stående stafflierna var,
men jag ville ha ett och nu stod vi igår till slut på Kreatima och valde ut ett.

"Jag känner... att jag vill ha ett stående, för då kan jag använda kroppen mer.
Jag kan "lägga ned mer känslor" på det...
jag vill kunna rinna och kladda allt jag vill"

Normalt använde jag aldrig något kladdande material alls,
kontrollbehovet fanns alltid där med mig.
Det kunde vara nedstressande,
samtidigt som det kunde bli så frustrerande och trängande. Låst.

"Eftersom att jag inte verkar ha fått tag i något sommarjobb,
så kan det kanske vara skönt för mig att måla, att göra stora projekt att fullfölja"

Mitt vaga leende var mer för mammas skull än min egen.
Egentligen fanns knappt orken där för att göra det enkelt.
Jag mådde uselt, jag mådde fullkomligt skit...
min ängslan över hur sommaren skulle bli steg mig långt över huvudet.
Måste, måste stimulera mig.

Det fick inte bli som en av sommarna under början av gymnasiet,
då jag för det mesta vandrade runt hemma.
Folk reste bort, alla sommarjobbade.
Jag befann mig i ett rum utav endast tid.
Runt sju, halv åtta vaknade jag, tvprogrammen kunde jag utantill på minuten,
bristen på stimulation drev mig på god väg till vansinne.
Var natt en period tog det fyra, sex timmar att bara somna på kvällen...
under natten sov jag två till tre timmar.


grät jag utav desperation till mamma.
Jag stod inte längre ut med att under de sömnlösa nätterna få hemska visioner
framför mina ögon där jag tog kökskniven och stack ned i sängen.
Hatade mina ögon mig så otroligt mycket?
Efter det vågade jag inte sova längre,
för då skulle jag inte veta vad jag gjorde i sömnen.
Skulle någon låsa min dörr utifrån skulle jag känna mig trygg,
för då skulle jag inte kunna göra något.


Att bära staffliets kartong ned till tunnelbanan var tungt,
men det bar på en speciell känsla att se på paketet lika mycket som folket omkring mig.
Det var mitt, och bara mitt.
Och ingen annan kunde ta det ifrån mig heller.

... ändå så började tårarna rinna nedför mitt högra öga
så fort som vi satt oss ned på roslagsbanan.
Att allting kunde vara så tröttsamt och energikrävande.
Så fort som folk steg på tågvagnen, lutade jag mitt huvud mot kartongen.
Då kunde ingen förbipasserande människa se mina ögon,
bara mamma efter ett tag som lade sina händer på mitt knä.

Jag skakade smått på mitt huvud.
Det var ingenting, det var ingenting... som jag ville att min mamma skulle veta.
Jag hade sänkt hennes huvud nog genom att vara nere
då vi möttes vid centralen efter ätstörningskliniken.
Avskydde av hela mitt hjärta då hon vid vissa tillfällen kunde säga


Det fick mig bara att känna i hennes väg,
då jag så längtat efter att umgås tillsammans.
Jag saknade hennes sällskap så mycket att det gjorde ont,
jag ville bara göra henne glad på något sätt.
Något sätt som jag inte visste vilket då jag för det mesta bar på en smärtsam,
svart klump inombords.

Ensamhet

Allting är svart, allting är på ytan genomskinligt.
Ingen håller en ögonbindel för dina ögon,
för att dölja detta svarta hav av rum.
Luften är sin enda, den är kall.
Ingen mänsklig värme håller den varm, den fryser.
Inte ens trädens grenar sticker till en,
för de kan inte må sig att nå dig.
Den kalla luften är så pass kall, rummet är så stort.
Ingen håller dig, ingen värmer dig.
Du känner hur bitar alltmer börjar bryta itu,
i dess plats att falla samman.

Vad gör en för att förtjäna detta?
Vem är så ond?
Vem är så hatad?

---

Eller, dikt vet jag inte ifall det var - själv är kan jag inte ens göra tramsiga rim bra.
På tunnelbanan idag kände jag bara hur allting bara höll på att kollapsa inombords
och slet fram mitt slitna, randiga pappersark ur min väska och skrev.

Ibland... måste man bara få det ur sig...

På morgonen vaknade jag innan klockan ännu slagit till.
Jag vände mig om igen, såg upp mot den klarblå himmeln
som sken in bakom och ovanför mitt huvud.
Mardrömmarna hade inte jagat mig omkull under natten,
men ändå kände jag mig som halvsovande.


Jag log, kunde inte hålla det ifrån mina läppar och ansikte.
Förnekelse, ett avvisande småskratt...
samtidigt som ett uns av panik började ta form inombords,
vaknade utifrån sitt kortvariga ide.
Jag ville inte. Jag ville, ville, ville inte.


Svärdet var nere i marken och jag kände mig besegrad.
Det kändes svårt att se henne i ögonen.


dock fanns inte ryggraden för att först medge tanken över sockret också.
Tanken över vad en läsk innehöll...
men vad som gjorde mig som allra mest förfärad inombords var rädslan att gå tillbaka "dit".
Skulle jag längre fram kanske dricka läsk nästan var dag?
Skulle jag kanske tappa min egen kontroll vid en tidspunkt?
Jag ville inte bli äckligare än jag var... jag ville inte bli mer "förorenad" än nu...

Det var underligt att hur länge jag verkade ha gått en behandling,
så fanns alltid ett antal av dessa bitar kvar i mig.

Jag stannade bredvid den näst intill osynliga grinden och
såg en sprakande grön park mig och sjukhuset emellan.
Folk satt ned på gräset, vissa på sina utlagda filtar i grupp, andra på de lediga bänkarna.
Solen lyste värmande på min rygg, som om den försäkrade mig om att det stod rätt till.
Att jag kunde ta mina steg framåt.

Det var som en slags skräckblandad förtjusning över att ens stå där och betrakta byggnaden.
En god sak att till slut få det gjort, att äntligen få komma in på Aspergercenter på Söder...
samtidigt som jag innerst inne hesiterade.
Känslan av att egentligen inte vilja vara där,
tvekandet om att ens behöva vara där.
Jag var inte handikappad, jag var inte en såkallad mongolid...
jag bar på en kronisk diagnos. En neuropsykiatrisk sådan.


Jag tryckte lätt mitt pekfinger emot den markerade knappen
innan ett starkt ringande ljud slog till.


När en av kvinnorna öppnat upp dörren, vandrade jag mot toaletten i tystnad.
Den där känslan som kryper upp längs ens ryggrad... jag kände den.
Och fördömde mitt utseende framför spegeln på toaletten.
Håret satt inte rätt, åter igen, varför dessa kläder.
Mina fötter stod inte de båda på jorden,
jag var en fullkomligt labil människa.
Jag kunde känna, jag kunde se det.
Vad gjorde jag på denna plats?


En lång, djup suck drogs och jag vandrade tillbaka till väntrummet.
Naglarna lät sig grävas ned i min ena hand och arm.
Ingenting tycktes sätta mig till lugn och ro.



Hon satte sig ned tvärs över väntrumsbordet och jag sade inte ett ord.
Andning hade näst intill stannat av utav en inre panik av ångest.
Snälla, inte behövde den här människan granska mig?
Snälla, inte behövde hon se snett på mig med en negativ blick?
Så god var min självkänsla. Självbilden var fullkomligt svart.
Vad i hela friden skulle jag ta mig till?

Vissa dagar kan jag bara undra för mig själv ifall min kropp egentligen är en förbannelse,
om mina tankar är dörrar till det realistiska helvetet.
Händerna är omedvetet bundna bakom ryggen och jag kan inte fly.
Endast ren misär och maktlöshet.


Igår var det en fin dag, med sol utomhus.
Det var varmt och bara jag och min äldre syster var hemma.
Hon kopplade för det mesta av medan jag satt ansträngande
med blicken ned i min studielitteratur.


Hon satte sig på den öppna balkongen med sin laptop i knäet och
jag kvar med studierna i min andras systers rum mitt emot.
Egentligen ljög jag.
Jag kunde knappt ens fokusera med musiken i bakgrunden,
men ville bara inte förstöra den avslappnade stämningen i luften.
Det skulle vara en god dag idag och sedan yoga på kvällen.


Dock alla låtar tar de slut någon gång,
och ett rätt så lågt ljud av en efterkommande låt kom.
Jag stannade till, släppte pennan och satte mina öron på spets.


Min kropp for upp från den svarta skrivbordsstolen och sken ut i hallen.


och dörren till mitt rum slog igen bakom mig i all sin hast.
Allting höll på att bryta isär,
allting höll på att kollapsa inuti mitt huvud.


Sekunden jag fann den liggandes ovanpå mitt skrivbord,
stupade jag ned på skrivbordsstolen med hörlurarna pressade in i öronen.
Det gick knappt att bläddra fram en rätt låt på grund av
händerna och fingrarnas darrande skakningar.


Tummen hade klickat på Fionn Regans "Be good or be gone"
och tårarna rann nedför mina kinder nu.



Varför nu?
Varför nu av alla tider?
Varför behövde den låten komma och bryta in och isär mig just nu?
Jag, en 20 år gammal kvinna, led av en panikattack och grät ihopkrupen på mitt rum.
Av en låt.

Vissa skulle nog definitivt fråga sig själva,

"Vad är det för fel på den här människan egentligen?"

Man säger att en människa av min diagnos bär på en annan minneförmåga än det normala.
Vissa på en bättre, andra på en sämre.
För en del kan det oväntade vara svårsmält och medbringa en grav ångest.

För min del handlade det om att vissa ting aldrig kunde glömmas.
De få låtar som jag fann obehagliga på ett visst sätt,
kunde klistra sig fast på min hjärna och inte glömmas bort under en lång tid.
Denna var troligen den värsta av dem alla.
Därför var det så många år som jag sov med radion på under sängtiden,
därför kunde jag minnas hela låten kristallklart bara jag hörde tre sekunder av introt,
och plågas av den om illa i två veckor.
Som liten kunde dessa låtar vid vissa få tillfällen tränga sig in i mina drömmar.
Då fanns det ingen radio eller MP3 att sätta på.

Jag lyssnade på MP3n innan jag sov under natten.

--

Mitt huvud är en port till helvetet.

Idag då jag fick frågan ifall jag skulle lägga till även en till utmaning den här veckan,
stupade någonting inom mig ned.

Vad skulle komma emot mig ifall jag nekade till min behandlares förslag?
Att jag inte försökte nog?
Att jag inte ville, försökte bli frisk?
Vad det ens skulle vara för någon mening, kanske?

Vilken av dem det än skulle omvandlas till, så skulle jag inte vilja höra.
Orken att få ännu en pil utav luft in i min ryggrad hade jag inte.
Jag var så olidligt trött som jag var.
Ansträngningen för att hålla mig fulländat till mitt matschema, att följa måtten
- att det kunde vara så olidligt och svårt.
Bara faktumet att jag dagen innan näst intill föll ned
på golvet ifrån min stol på universitetet av sömn...


Innerst inne rodnade jag längs en fullkomlig ånger.
För guds skull människa, kunde du inte ens sitta upp utan
att nicka till var femte sekund trots ansträngning?


Snälla, Gud, inga fler alternativ att lägga ned min tomma, gapande energi på.


Jag höll mig tillbaka en stund, rädd för dömande rakt på.


Jag log svagt, men ändå in i själen.
En något varm känsla inuti mitt bröst.
En stor saknad, ett stort gapande hål.


Pilen hade träffat i mitt hjärtas mitt.

Jag har börjat försöka mycket mer när det kommit till att följa mitt matschema.
Jag har på ett sätt bestämt mig,
lyckats hålla det utan kompensationer i hela två veckor nu...

...och det känns något så rejält.
Som om någon slags kväljande känsla.
Fastän det troligen endast handlar om mitt psykes trakasserier på min bekostnad,
är det som om ett slag slår in i min mage.
Det drar aldrig sig ut igen, utan fortsätter bara att pressa allt mer in i min mage.
Jag känner mig så förbannat äcklig, så förbannat oren.

Det håller på att driva mig till vansinne snart...
någonting sådant simpelt som att följa ett enda matschema som skall vara möjligt...
ibland finns den längtande tanken om att någon skulle kunna separera mitt huvud ifrån kroppen.
Då skulle jag inte behöva se, så skulle jag inte behöva döma, slå ned.
Då skulle jag vara vid en omöjlig frid.

Det verkar som om mamma hade glömt bort att hämta ut mina antidepressiva i fredags
och jag kan känna ett långt och djupt andetag dras ut inifrån.
Inga kemikalier i min kropp ännu, inga utifrånkommande kemikalier till attack.
I slutändan finns endast den där enstaka känslan av paranoia.


kanske.


Det får ursäktas om att jag verkar tappa tråden totalt och späda ut i endast svarta tankar.

Då den inte akuta, men ändå långvariga ångesten regerar tycks allting vandra i gråa toner.
Kontrasterna har alla de smuts i sig.
Luften låter sina handflator pressas emot mina tinningar.
Hungern är inte densamma, mättnaden pressar tillbaka i motvind.

Jag kunde känna av det då jag igår beslutade mig själv för att måla på en tavelduk.
Allting skulle ha svartare djup i sin mitt och allting skulle sitta ihop.
Plötsligt hade det åter igen blivit ett något "förmultnat" hjärta med sina aortor.
Ingen färg var utan den svarta tonen.

Jag mådde dåligt av att se färgerna.
Det kändes illamående att bara betrakta målningen.
Jag ville ta en kökskniv och hugga den i bitar. Tusen av dem.
Förgöra den så att den inte fanns mera.

Men mitt i allt vandrade en annan medlem av min familj i hallen utanför.
Hunden satt något bredvid min sida.
Vad höll jag på att omvandlas till?
Var jag hälften monster, hälften människa?



log mamma med ett leende då hon kommit hem från jobbet,
medan jag endast stod och såg på den.


och jag gick därifrån.
Någon dag skulle jag förgöra den där målningen.
Det fanns ingen god mening med den alls.
Den var ond.

Strax efter halv sju på lördagskvällen.
Någon gnutta ångest över en övertygan om att mina kläder inte såg bra ut.
En rejäl ångest över hur kroppen visade sig i spegelbilden.
Händerna spännande åt håruppsättningen,
en vacklande blick åt kommunaltrafikkartan vid min sida.

Till slut kom min syster i snabb takt med ett leende på läpparna.
Med smultronscarfen och håret på sitt vis såg hon ut som den gången vi såg på Owen Pallet.


Som sagt, vi skulle till slut få se Salem Al Fakir spela på Berns den här dagen.
Och jag kunde känna en gnutta av förväntan inombords,
förväntan efter två dryga månaders väntan.
Åt helvete med ångesten.
Den skulle alltid finnas där hur mycket jag än försöte vända blicken ifrån.
Huvudsaken var att det skulle finnas någon variation inuti mitt huvud.


Då vi väl hittade till Berns-byggnaden kunde vi båda se mängderna av folk köande utanför,
och jag kunde känna en hård klump nedför min strupe.
Så mycket folk, så mycket folk uppfixade som ingenting annat.
Där skulle jag väl inte höra hemma, de skulle se snett på mig.
Huvudet började gå på fullspin.
Jag frös så in i ryggraden och det enda alternativet var att tränga mig in.
Ångesten höll hårt om min hals att det gjorde näst intill ont.


mina tankar höll på att få mig på helt andra vägar.
Jag var här, här och nu. Bara en enda gång, inte igen. Och gick in.

Folkmassorna var i hälen på varandra och ändå så hade alla inte ens hunnit in ännu.


Den innersta oron om att jag skulle överstimuleras fanns ständigt där.
Det var illa nog att jag nästan fallit ihop under Salvador Dalí-uställningen på Moderna muséet
på grund av ett "övergrepp" utav intryck i fjol... jag fick inte vara svag och begränsad.


Dundret från de enorma högtalarna på sidorna slog in på mina öron.
Folket bredvid mig hoppade som om de var speedade.
Min övertygan om att jag sovit alltför lite.
Jag fick inte falla ihop, på all bekostnad...

... och så kom tjutet.
Han kom fram till pianot och längs det den overkliga känslan.
Var det han, var det verkligen han som stod där framme i ljuset, en rad framför mig?
Känslan var som knappt ingenting annat.

Keep on Walking var bäst av allting.
Hela havet av människor gungade med som vågor då längs hans ord.

Idag var det en sådan där självstudiedag som jag alltid brukar ha på mina torsdagar.
Strålande sol, vår mitt i allt... lite solstrålar fanns det fastän mina ögon
fortsatt sved efter nätter med drömmar i mängder.
Jag kunde inte sätta punkt på ifall mina ögon blev alltför bländade av kopieringspappret
eller bara helt enkelt var trötta.

Samtidigt som jag på ett sätt ständigt kunde känna en svag ångest
av någon orsak ligga där under skalet, var jag tvungen att försöka blunda för det.
("Det skall vara bra, det skall vara bra... bara bra..."),
det handlar bara om att jag skall ha orken med det.
Vissa dagar kan det vara så tungt, både med maten och mitt huvud i allmänhet.
Mättnaden kommer så mycket snabbare att det blir tungt att äta.


Attans.
Här hade jag lagt upp både förväntan och övertygan att det var bortglömt,
och så släppte hon det glaset i marken.
Piller, piller, piller, jag hade bara ordet av det.
Humöret låg ned i botten och de begagnade ICA-kassarna likaså.


Jag såg på henne bakifrån i den långa, obekväma tystnaden.


Och bara tonen på hennes röst var något av en svag skam.
Ingen mamma ville säga sådant,
ingen mamma ville visa upp sin dotter som skulle ha "lyckopiller" uthämtat på recept.
Det var tabu, ingenting att vara stolt över.
Inte konstigt att det sista ordet låg på en allt lägre volym än de innan.

Ja, man kan undra hur många det är som skall gå och skrika
efter Lady Gaga på Globen imorgon som mina systrar...
men jag känner mig alltför nöjd med att se Salem på lördag~!

Det finns ingen som inte blir glad av att se den där fina människan~<3

"Att försöka är bland det bästa en kan göra"

Idag fick jag göra en sådan där stepwise-undersökning som görs varje halvår.
Frågor, en efter en annan, 124 frågor efter 36... ja och nej, hur mycket.
Att kryssa i sådana direkta frågor kändes som en slags spegelbild.
Jag kryssar i den här rutan, på detta sätt är jag som person.
Det känns så blottande och naket.

I helhet så känns det mer och mer som om jag är ett skal, att fyllningen fattas totalt.
Jag har börjat försöka så hårt och ändå finns inte värmen inombords.
Som om min kropp vore ett skämt, något artificiellt.
Jag avskyr den så mycket. Hatar den av hela mitt hjärta.
Vill att den skall gå i tusen bitar och sedan i sandkorn.

Innan jag skulle gå till sängs under gårdagen greps jag av panikångest inombords.
Det kändes som om jag var på gränsen att spy och den gråa känslan täckte allting.
Orden för det fann inte. Det fanns inga ord. Inga ord alls.
Mamma höll om mig och frågade vad det var som var fel.

Men jag hade inte orden för det.
Det fanns inga verbala uttryck för mitt huvud.
Kaos, korpsvart, splittrat,
de räckte inte till.

Idag var jag åter en dag på universitetet,
trött efter att ha gått på fullvarv med skrivuppgiften som skulle lämnas in innan tio.
Jag var orkeslös i allmänhet, ville bara ligga kvar i min säng med täcket ovanför huvudet.
Men väckarklockan ringde ändå.
Drömmarna tar alltid slut på morgonen då man måste stiga upp.

Den enskilda tanken att dra ett spel om att föreställa sig vara sjuk fanns inte.
Mina krav skulle aldrig ens tillåta det, utan bara blotta mig som en svag människa.
Någon som inte räckte till.
Jag ville inte vara den varelsen.

Allting bara ekade på en sådan hög volym inuti mitt huvud.
Inte endast vad som kretsade omkring mig, utan också det inuti.
Det ekar så att det gör ont.
Jag lider, jag led.


Att sitta på universitetet och lyssna på föreläsningarna har sina olika sidor av sig,
speciellt då man går en sådan kurs som jag.
Idag började vi med delkursen med inriktning om övergrepp och det...
bär en speciell känsla att se utsatta barns teckningar.
De ritar det "smutsiga", vad som inte står rätt till... om och om igen...
och ändå lägger ingen märke till sådant på allvar.
Barn, de hittar på och blandar med så mycket fantasi... det är nog inget...
vilket på ett vis gör ont att se.

Vissa av dessa ser ut som om de kommit ut ur mitt eget huvud, bortsett från övergrepp.


precis som jag själv kunnat påstå att


Att allting i form av skuld skall läggas på ens egna axlar.
Man duger inte, man duger inte alls.
Allting är svart, det syns inte något ljus.


Då föreläsaren nådde den punkt där hon förklarade hur vissa som fullkomligt förträngt
sedan återinsett det i vuxna år på grund av påminnelser i relaterade former,
stannade jag till.

Var det detta som gjort allting förr, som på en sekund brytit mig isär vid ett tillfälle?
Jag hade mått dåligt ända sedan tolvårsåldern,
men det var under början av gymnasiet som allting bara kollapsade för mig.
En enda person, en enda person som genom ord slagit sönder mig i bitar.
En kurator av alla människor.


Jag hade varit där för att prata med henne om hur jag kunde hjälpa en bekant,
innan hon börjat pressa saker ut ur mig som om jag vore en tandkrämstub.
Och den där känslan av att hon öppnat upp min inre Pandoras ask,
att all dold inre misär som rent ut sagt flög ut ur mig,
som jag på ett sätt inte vetat ha funnits genom förträngan...
den var så mäktig.
Vad i allsin dagar var detta, hur kunde detta mitt i allt ha kunnat ses förbi?

Alla mina långt inne inlåsta känslor om att jag endast gjorde fel.
Min pappas vredesutbrott över saker som att jag haft en
alltför hög värme på mitt rum medan vinden börjat mögla.
Han kom ned då jag var färdig för skolan, med en termometer i handen,


och mer och mer.
Vad jag än sade, så slutade han inte, han lyssnade inte.
Till slut var min syster tvungen att bryta sig emellan oss
och jag sprang till bussen medan jag grät bland alla förbipasserande människor.
Jag gjorde inget rätt, jag gjorde INGENTING rätt.
Det var de mot mig, inte de för mig.
Kunde jag inte bara sluta leva?


Att mitt i allt plöstligt vara medveten om detta igen den dagen hos kuratorn,
var allting endast korpsvart för mina ögon.
Jag kunde se piller framför mig, rep, knivar...
att bara gå omkring kändes så förbarmat svårt att jag var nära intill att lägga mig
ned på golvet i korridoren och hoppas på att dra ett sista andetag.
Kunde jag inte bara sluta andas?


Då jag kom hem efter universitetet, orkade jag inte göra någonting alls.
Allting kändes ändå på ett vis kvävande.
Luften höll om halsen på mig.

Innerst inne avskydde jag att välja vad att ta under övningarna på mina "förbjudna" livsmedel.
Jag velade mig fram och tillbaka, om och om igen.
Välja mellan "pest" och "kolera"... det fanns alltid för- och nackdelar med var och en av dem.
Det gick inte att undvika kaloriundersökningen av dem jag velade emellan.
Sorgligt, men sant. Så fungerar jag fortfarande.

I slutändan blev det att mamma och jag köpt hem en magnum var
- Jag den nya sorten med tranbär i och, mamma den med hasselnötter.


kom min syster in med från bakgrunden.

Mamma log tillbaka då hon vände sig om.


Med ett leende till svars nickade hon och mamma frågade pappa detsamma.


svarade han lättsamt tillbaka.
Nu var det tyst. Mamma såg på hans nu oskyldigt frågande ansiktsuttryck
medan jag själv satt och betraktade min rosaglänsande glasskartong.
Jag ville inte ha, jag ville inte ha den alls.


Tystnaden var nu fulländad,
och mammas blick mot honom något mördande och fatal.



Efter dryga tjugo minuter hade jag nästan tvingat i mig hela glassen motvilligt.


Det var min mammas knutnäve som slogs ned i bordet.

Det kanske har märkts att jag inte varit så aktiv här på bloggen på sistone.
Det har inte handlat om att jag struntat i det hela,
utan bara att jag inte mått alltför bra.

Tankarna hinner alltid ikapp mig, hur mycket jag än riktar mig mot annat.
Och jag kan inte hugga av dem heller.
Ångesten av att bara höra tankarna inuti mitt huvud är så stark,
att jag inte duger, vad andas jag ens för, finns det någonstans att öppna upp sig.

Då årets "Inför Eurovision"-program till slut började på TV,
var det en låt som den svenska juryn satte ett på. Ett, ett,två.
De rynkade på näsan,
en sade att det var under en sådan låt som man fyllde på chipsskålen,
och en annan kunde helt enkel inte greppa vad det var med estländarna.
Mådde de ens bra, var de glada?

Men jag satt kvar stilla i soffan och kände något så enormt för Estlands bidrag.

Den lät som mitt mentala kände sig, klangen gick i min takt.
Den här låten var jag och ju mer mina öron lyssnade på den,
desto mer växte den fast inuti mig.

Även texten då jag sökte upp den sade så mycket.

---

"Siren in my head is making awful sound
It’s time to make it clear what is lost and what is found

My life has been oh lame, has been oh lame so far
I wasted years, I wasted time trying to reach the stars
My life has been oh lame, has been oh lame so far

Give me time and give me strength, give me strength to carry on
Give me bit of hope now, help me through the night
Give me time and give me strength, give me strength to carry on
Give me bit of hope now, help me through the night

Siren in my head, yes I can hear it again
Is it just the beginning or is it the end?

My life has been oh lame, has been oh lame so far
I wasted years, I wasted time trying to reach the stars
My life has been oh lame, has been oh lame so far

Give me time and give me strength, give me strength to carry on
Give me bit of hope now, help me through the night
Give me time and give me strength, give me strength to carry on
Give me bit of hope now, help me through the night

Give me time and give me strength, give me strength to carry on
Give me bit of hope now, help me through the night
Give me time and give me strength, give me strength to carry on
Give me bit of hope now, help me through the night"

---

Jag kommer definitivt rösta på Estland i år~