pigment

Blicken följde minutvisaren på klockan mitt på universitetets station.
Minuten slog om till 14:19.
För var minut som tickade, steg den svarta klumpen inombords.
Plikten sade att det var ett måste, känslan ville springa för livet, bort, långt bort ifrån.

Bara någon cirka kvart innan hade jag med ett leende sagt till de andra
att jag skulle på gastroskopi och vandrade ut med lätta steg.
Men egentligen var jag den lömskaste lögnaren av dem alla.

Faktumet var att jag var fobisk för sprutor.
Samtidigt detsamma när det kom till att stoppa i mig utifrånkommande ting.


Då min äldre syster som frågat om att följa med väl kommit,
kändes en del av mig som om distant. Ingenting var närvarande,
allting ville vara på någon annan plats.



visade kvinnan leende med en gest.
Momentet jag såg in förbi dörröppningen, slutade mina andetag dras.
I mitten av rummet stod det en bädd med en snett liggande rutig duk.
Bredvid bädden en stor, svart maskin som närmast påminde om pappas slipmaskiner i garaget.
En slang hängde ned på golvet från den, sedan en genomskinlig sådan,
sedan den bredaste av dem som var svart...

"Nu kan du lägga dig ned på bädden, Victoria"


Jag stod kvar där jag redan var.
Först med ögonen på den stora "helvetesmaskinen", sedan på brickan med sprutor.


Fingertopparna lyfte på duken.


Sekunden efter att jag gått med på att lägga mig ned på britsen,
hördes det tydliga ljudet utav en öppnad sprutförpackning.
Vad som helst förutom det...


Tårarna rann, jag grät.
Allting som kretsade kring inuti mitt huvud var min fobiska rädsla för sprutor,
längs den vedervärdiga rädslan för att få medel insprutat i mig.
Jag skrek utav smärta, längs rädsla innan ingreppet ens påbörjat,
utan bara då det var menat att spruta in halva dosen av lugnande.


Plötsligt var det en annan människa i rummet, vilken visade sig vara läkaren själv.
Hon såg på mig medan det rann längs mina kinder, på gränsen till hyperventilation...


Mitt i allt förstod jag ingenting.
Varför kände jag inte en enda verkan av det morfinet?
Varför kändes allting bara pina då medlet enligt andra skulle få en att vara halvt sovande...


Det gjorde ont, det gjorde så förbannat ont.
Från att de verkar ha fört ned den största, svarta slangen, fördes det ned en till i den.
Var fanns luften, varför kom det inte ut något trots mina så pass starka kräkreflexer?
Varför existerade ett sådant helvete i det verkliga livet...



Jag hörde bara rösten, men inte ifall hon log eller inte.
Rädd för livet låg jag bara med huvudet och öppen mun,
samtidigt som den vänstra handen kände på halsen för att försäkra att de inte gröp ur ett hål.
Framför mina ögon hade de lagt ut ett par lager papper för mina svarta kinder.

"Enligt vad vi såg i vår undersökning, så fanns det inga fel.
Inga sår eller dylikt, så det var väl bra?"

Min syster stod bredvid mig med ett leende på läpparna tacksamt,
medan jag endast satt där fullkomligt tyst, frågandes


Om det inte var någonting, hur skulle man då kunna få bort det?
Det fanns inga tabletter, det fanns för guds skull inga behandlingar för "ingenting"...
skulle det i slutändan endast resultera i ett konstanterande om att jag
inte var passande för att gå och läsa på universitetet på grund av stressmage?
Att det var inte något man kunde ta bort genom medikament?

---

Mitt fullkomliga sinne är i ett ständigt kaos just nu.
Först på grund av att resultatet inte var något jag hoppats på,
och sedan det stora hålet mellan måltiderna som medföljde undersökningen.
Elva, närmare tolv timmar är att likna med ett fulländat helvete
då jag normalt inte skulle gå med på mer än fyra timmar.

Det känns som om jag kommer att dö,
som om min ämnesomsättning utan tvekan kommer att stanna av.
Då middagen blev senare än beräknat,
stod jag och slog på min högra arm till den punkt att jag hukade mig ned utav smärta.

Det enda förslaget jag fick var att begränsa min kost.
Inga nötter, inga hårda frukter, fibrer, grova, hårda bröd...
i lika med allting som jag vill och tycker om att äta. Allting som är nyttigt.

Mitt lilla alter ego känns som om det säger ordet "karma".
I slutändan får man ingenting, utan bara ger ifrån sig, ifall man skall vara något icke-optimistisk.
Mitt svalg känns bokstavligt talat som om någon gröpt hål i det
med en spade från någon sandlåda. Eller en tårtspade om det skall låta finare.

Jag har aldrig någonsin varit lika rädd för livet som jag varit idag.
Inte ens då jag vägde 3-kg. Det här var värst. Aldrig mer.

Vad jag känner just nu... är den där känslan av att tiden plötsligt rusat förbi.
Att det känns så långt till någonting, som plötsligt står där framför en.

Ååh,... måste jag verkligen genomgå en gastroskopi imorgon?
Måste jag få en slang nedför svalget på mig och som pricken över i:et
inte äta en enda smula mat de närmaste sex timmarna innan dess?
Det är fel tankar som gnager inuti mitt huvud just nu...
just dessa nummer. Dessa timmar. Antaler timmar.

Fastän jag kan äta vissa saker, är det strukturen som har
sina starkaste tvång och kontroller över mig och mitt sinne.
Inte längre än tre, fyra timmar mellan varje mål.
Inte kortare än två och en halv timme.
Det känns inombords som om jag skulle dö av att inte äta under tio, elva hela timmar...
att det skulle vara dokumenterat att ämnesomsättningen skulle stanna av totalt.

Ämnesomsättningen har alltid haft en makt över mina tankesätt.
Vad skulle hålla den uppe, att feber var bra då den skulle öka dess tempo.
Längs allting känns mitt huvud som ett upptrappat schema.
Skulle någonting bräcka dess kontur, skulle allting falla ihop längs kontrollen.
Faller det, så faller även jag.

Och samtidigt...
känns det som ett enda alternativ då jag lider och har lidit av
min smärtande mage i vågor sedan jag började universitetet.
Att jag kanske inte vill känna behovet att sätta sig på huk med
magen omfamnad av mina armar som om någonting skulle bryta sig ut.

Någon dag... vill jag kunna vakna en morgon utan mardrömmar,
utan ett pressat inre som får mig att vilja stanna kvar i sängen.

Någonting är en del av varje dag är velandet, om vad man skall ha på sig.
På sätt och vis blir det som en labyrint, ett enda stort mattetal att lösa,
för hur det än blir, så verkar det aldrig bli 100% bekvämt.

Vissa klädesplagg trivs jag i, men samtidigt finns den där tvångskänslan,
rädslan över att folk skulle börja påpeka att jag "antagligen tycker om det där plagget".
Men det värsta av allting är nog ändå mitt ständiga ifrågasättande ifall plagget verkligen
beskriver den jag är, att det inte skulle ge andra intrycket om att jag var någon annan.
Men vem är då den här människan? Vart finner man svaret på den frågan?

Alla dessa morgnar som jag står där framför hallspegeln och
griper tag om de nedre kanterna på plaggen med mina händer.
I morse kom min mamma till och med ut i hallen och frågade vad jag höll på med...


Just den frågan kändes så träffande och dömande på en och samma gång.
Någon hade satt en pil i mig bakifrån.
Det var så självklart, samtidigt så melankoliskt på ett sätt.
Hur tappar en människa bort sig själv?


Förr satt jag och ritade var dag, jag levde med det.
Hade en "obligatorisk" klotterbok med mig varenda dag i skolan.
Hade en dröm om att vilja arbeta med det i framtiden.

Allting som sedan alltmer vandrade parallellt med tanken om att må bra med mat,
för att sedan vika sig av från spåret för att platsen inte räckte till.
Ökade krav om att kunna säga att jag gjort mitt bästa,
dessa långsiktiga mål om att känna mig på samma nivå som alla andra människor.
Ingen tid till fritid, jag hade ändå ingen.
Att sitta hemma och studera, arbeta med mitt projektarbete genom att måla på
tre akrylmålningar tre timmar var dag för att ens hinna med.

Allt för att sedan vakna dagen efter projektarbetets inlämningsdag och känna att någonting var borta.
Det fanns ingen kreativitet kvar, jag kände ingenting.
Någon hade huggit av mig mitt fullständiga kreativa sinne
i likhet med att någon människa en morgon skulle vakna upp utan ett vänstra ben.
Någonting som alltid funnits där, varit en del av en... som sedan skulle vara detsamma som luft.
Såg jag en tavelduk, ville jag kräkas.
Det fanns ingenting kvar längre, bara mat och hälsa att eftersträva.

Så vem var jag i slutändan, då maten inte längre fick vara en del av mitt liv?
Ett skal. Ett skal med en inre tomhet utan kompass.

(bilden är från deviantart.com)

---

Någon dag skulle jag nog lyda min äldre brors råd och dricka te.
Men främst skulle fokuseringen ligga på att få sömn.
Det var ingen mysig känsla och känna att mina ansträngda ögon
även tryckte på mitt huvud då jag vaknade på morgonen.


Men jag känner inte för det just ikväll,
eftersom att ångesten håller mina fötter på tå just nu.
Jag kan inte koppla av alls, utan bara tänka på fel saker.
Saker som att jag hade ett obligatoriskt kvällsmål bestående av en kexchoklad och en burk cola.

Det var inte just  kexchokladen som väckte alla känslor, utan läsken.
Att en burk kunde se så stor ut.
Att människor ens skulle kunna tänka sig att dricka en sådan på kvällen...
mitt huvud befann sig i ett enda stort kaos.
Allt jag kunde höra var ekandet av orden


att det inte var bra för skelettet, att jag fortsatt hade tänder som skulle lagas.
Tanken på den där enskilda känslan av det där "lagret" på tänderna.
En dryck utav ondska, ren ondska.
Ljuden av att öppna burken, att hälla ned i glaset... ljudet utav kolsyran gav mig gåshud
och rysningar längs hela ryggraden som när man skrapade av is på bilen.

Snälla, kunde inte någon ta bort det här från mig?
Kunde inte någon ta bort denna leda från mina axlar?

En sida av mig känns som om den allt mer vecklar sig inåt,
ifrån det som kretsar mig omkring.
Som om det näst intill skulle skydda mig från den yttre kylan,
samtidigt som det skulle sluta in så att min inre kyla skulle bli varm.
"Likgiltighet" skulle kanske vara det passande ordet,
eftersom att jag under sådana här dagar pratar allt mindre, blir begränsad.

På sätt och vis blir det i somliga fall som ett slags dagligt mönster.
Annars skulle min kropp vara mindre kapabel till sådant
som de allra vanligaste människor inte märker av,
då deras sinnen automatiskt filtrerar det onödiga.

En med ADHD har svårigheter med koncentrationen.
Min koncentration finns,
men det strömmar ständigt fram saker och ting som blockerar det övergångsstället.
Ljud, ljus... människor... de skriver att ett klassrum för en med min diagnos,
är som att läsa en bok i julhandeln var och varenda dag.
Klappar en människa sina händer hörs det svagt, medan hundra gör en publik.

Det är egentligen så konstigt... hur alla dessa människor kan läsa så pass ostört
i sina böcker i den "tysta" salen på universitetet.
Den var femte sekund "ljudisolerande" dörrens ihopslag,
kanske dryga 25 människors vända sidor, stolarna som kommer emot sina bord,
ett hostande som leder till en ytterligare kör utav detsamma...
det är underligt. På ett vis är den "tysta" salen en orkester utav ljud,
då det inte fungerar att stänga ute ett enda ett av dem.
Längs faktumet att kompendiets kritvita pappersark bländar mina ögon och texten i svart.

---

Samtidigt kände jag att mina steg smått stapplade sig framåt istället för att gå.
Min ängslan kändes längs hela ryggraden medan jag stod på vågen
medan min behandlare höll för viktvisaren.
Den där krypande känslan av att vara så maktlös...



För var gång som en skulle vara något skeptisk till att jag studerade på heltid...
skulle det alltid ta emot på ett sådant tyngande vis.
Varför skulle jag inte få vara normal och kunna ha samma förutsättningar
som alla andra människor omkring mig,
fastän jag var mer allmänlärd än de flesta och inte funtad i huvudet?

Innan jag visste det hade hon skrivit upp exempel på dem sakerna som jag
hade som övningar tre gånger i veckan, samt en 0 och 10 på var rad.
Jag var medveten om vad det var.
0 var ingen ångest alls, medan 10 var ångest i fullaste nivå
och jag skulle sätta ett nummer på vardera av dem.
Choklad, fika och glass hamnade över mitten...
medan pizzan på 8-8,5 och hamburgaren på 10.

"Det är speciellt. De saker som du övat mycket på, det är dem som du känner minst ångest för.
Och samtidigt är de fortsatt höga då du övat på förbjudna livsmedel i över ett år nu?"

Blicken fördes åt sidan, fingrarna flätade sig i varandra med munnen bakom.
Skulle jag träffa hennes blick, skulle jag le.
Det gjorde jag alltid då jag var nervös och det var fullkomligt fel tillfälle till det.


Nu log jag stort, som alltid då jag kände mig träffad.
Och det skulle som alltid fälla mig i slutändan.

En extra utmaning skulle från och med nu läggas till i veckan
och det kom att bli en fastspikad kexchoklad med en colaburk på tisdagskvällarna.
Ååh, skräcken. Känslan av det där klibbiga lagret på tänderna,
och mitt i veckan som pricken över i:et... nej, nej, nej.

Bara ordet av läsk och tisdag ihop lät så fel som det kunde bli.

Steg för steg känns det som.
Att en inte kan se någonting närmare om inte den tar ett kliv framåt.
Det är en känsla som jag innerst inne inte tycker om,
för då medföljer ju givetvis också alla dessa negativt laddade förutfattade meningar.
Som om man vore Gud, visste svaret på allting.


Frågan skulle vara hur mycket min mage skulle klara sig idag...
den enskilda tanken fick mig att ställa mobilen på fem minuter.
Tre minuter. Ytterligare fem minuter i hopp om att jag skulle ha en impulsiv, god dröm.

Jag skulle äta.
Jag fick inte gå ned i vikt inför morgondagen,
för då skulle det troligen medföra sina mindre konsekvenser.


Just det. Kladdkaka, choklad... en sådan där skräckblandad förtjusning.
Förr hade stamcaféets kladdkaka varit min allra största favorit,
och samtidigt hade jag inte ätit den på över två hela år.
Och hittills hade jag alltid valt paj varenda gång som övning
eftersom att de alla innehöll antingen frukt eller bär.
Det var något av en otrygg mark att korsa för min del.

Än var jag låst fast i tankesättet

"Minst tre frukter per dag",

som om jag annars skulle få näringsbrist.



Det var nog ganska självklart att jag fortsatt hade dilemma med ordet "fika".
Ingen vettigt frisk människa skulle behöva "placera" om sin mål
med ordet klingande i sitt bakhuvud.
Bara om den var på diet, eller i dispyt med ordet "socker".

Om inte jag hört de orden,
hade jag lutat mig åt rabarberpajen i det innerst velande kaoset.
Längs att tankarna om att jag övat på Pocky under fredagen
och chokladglass under lördagskvällen brusade upp sig.
Det behövde bara vara den här gången, det behövde inte vara fler.
Bara för att få bukt på det hela.

Det skulle vara för min egen skull.

Hur många gånger jag än skulle vrida mig själv i smärta,
hålla handen för ansiktet för att inte visa mitt uttryck för kvinnan i kassan,
skulle det bara fortsätta med ett "Fortsätt äta" i bestämd ton från min äldre syster.


Någonting säreget med en människa som är prydd med, eller har lidit av en ätstörning,
är hur skärrad tilliten från de omkring en blir. Präglad med ärr som aldrig verkar tvina.

Det gör ont då det knappt spelar någon roll hur många ord man argumenterar med,
då den där skeptiska hörnan i den motsattes ögon korsar en.
Därför vill jag bara bli av med alla oändliga pinor med magen.
Från att den gör ont i grunden, läggs det på extra lager längs stressen att behöva bevisa.

Just faktumet att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker intyga,
så går det ju aldrig att gräva fram ett facit att visa upp.
Det är det som är det allra smärtsammaste.
Att orden inte innhar någon som helst verkan, knappt gråt,
utan att det i värsta fall skall behöva sluta med att man kräks för att det tar stopp.


var vad jag fick i luren då jag berättade för min mamma att inte alla sushibitar gått ned.
Jag ville kasta luren, innerst inne skrika
"Tror du fan att jag gör det här för skojs skull?!".
Det gick inte. Det gick för guds skull inte...
då skulle jag bara få en extra bit av ångest inuti min mage.

---

Dagen i sig har väl varit något av en Gott & Blandat-påse.
Det finns de fruktiga smakerna, samtidigt som de vidriga med smaken av laktits...
(inte att jag tycker om den slags godis i sig, men).
Som skrivet innan åt jag sushi tillsammans med en av mina äldre systrar på stan
och annars vandrade jag runt ute på stan solokvist för att handla nedskriva saker.

En flanellskjorta att sitta och plugga hemma i, två böcker på rea, och torkade mullbär...
och sedan ett fullkomligt impulsivt inköp då de ändå hade 20 procents rabatt i Västermalmsgallerian
- macarons~!

Jag hade aldrig ätit någonting sådant, inte heller sett dem i en affär heller...
men de hade ju en så underbar färg att jag vill ha dem.
Så jag köpte med mig två stycken hem för att ha dem liggandes där då dem väl skulle vara i behov.
Det kändes på sätt och vis bara självklart, eftersom jag att måste lära mig själv vara spontan.
Att unna(någonting som inte "tillför") inte behöver vara detsamma som ett tröstätande.

 

Det har råkat vara riktigt glest nu med uppdateringarna,
och det för att min mage slukat min energi samtidigt som skolan tagit alltmer tid~!
Energi nog för att jag skulle gå till tandläkaren för att sedan upptäcka att
det var nästa fredag som jag skulle laga ett av mina hål...
så jag antar att jag varit lite väl trött för att kunna imponera med det.

I andra ord drammades jag av någon aning ångest
längs en rädsla av att jag inte skulle få någonting nyttigt gjort idag.
Min lilla mor hade nog rätt i att det bara är nyttigt att släppa taget om saker ibland,
vilket jag får försöka lära mig själv innebörden av~

Annars än det, så har jag gjort ting som annars inte skulle
ha blivit gjorda under en vanlig universitetsdag, såsom

- Plockat lingon i skogen tillsammans med mamma för att göra lingonsylt
(vilka de allra flesta troligen redan plockats av thaiplockarna i Täby...)
- Bakat mina första frökakor från Saltå Kvarn-kokboken

- Fått en kallelse hemskickad till en gastroskopi till sist!
I övertaget är jag knappast den typen av människa som skulle längta efter en operation,
i synnerhet en där de för en slang nedför svalget på en,
men samtidigt skulle det bara vara skönt att få det gjort.
Bara faktumet att få ett svar istället för att i återkommande rundor
hämta ut både recept- och ickereceptbelagda Omeprazol från apoteket.

Kakor med både goda och "onda" ting.
Alla ingredienser är älskvärt bra för en, om man bortser från sirapen...
men som min mamma säger, alla behöver socker för att inte hamna i botten.
Än har jag inte smakat på dem, men jag har svurit till mig själv att äta en i helgen.
Vad man lagar, skall man även smaka.

Min mage befann sig i dispyt mot allting som gick den emot.
På sätt och vis var det som om ju mer press den fick höra,
desto mer press utvecklades inombords.
Pappas ord om att


fick mig att impulsivt ryta emot honom.
Jag gjorde ju så gott som jag kunde, och ändå fortsatte det bara.
Efter att han gått ifrån bordet för att dona med annat,
satt jag och min syster, som gott och väl var som en hök, kvar.


Ord och ord, som sedan växte till dispyteri.
Efter mitt första stressrelaterade "ryt" lämnade hon bordet med sina
resterande smörgåsar och satte sig framför TV:n i vardagsrummet.
Det var som ett test, definitivt. Vad skulle den kvarsittande i köket ta sig till?


Lite, bara lite soppa till...
men för var sked med spenatsoppa, var det som att i dess plats svälja trubbiga häftstift.
Kanske fyra, fem till, så gick det bara inte mer.
Det åkte ned i diskbänken, medan jag efteråt hasade
mig uppför trappan med handen om magen.
Alltid att jag själv skulle vara det svarta fåret. Alltid...



Sekunden efter att jag lagt ifrån mig telefonen för att gå till toaletten bredvid mitt rum,
hörde jag min systers röst ekandes nedifrån köket.
Alla mina rörelser stannade till,
ty det fanns en ängslan över att hon kanske skulle prata om mig...



Det blir... som ett enda stort ironiskt dilemma.
Vad en första sida av mig uttrycker och gör är att rycka på axlarna längs uttrycket
"Det är väl på det viset som det är".
Den andra sidan... vet jag ärligt talat inte.
Det finns för många ord, alltför många kontraster.

Gör magen ont, gör humöret det med i dessa fall
som folk pressar på mig att allting skall ätas upp.
Är jag absorberad av stress,
blir min reaktion på en negativt laddad överraskning eller åsikt
vrede utav en impulserande panik.

Min kropp i sig verkar bara kunna nå halva vägen till den ribban som tankarna sätter.
Just då jag kände en inre frid i att mamma kommit hem från jobbet vid tio på kvällen,
sade hon med den där blicken att jag aldrig åt upp mina matlådor dessa dagar.


ville jag säga så att det gjorde ont.
Samtidigt fanns inte orken till någonting sådant.
Jag ville bara ligga på min säng, med täcket över
och blicken riktad in mot den harmoniskt gröna tapeten.

medan den andra sidans lår består av något såsom flätad bomull.
Vart finns kraften att resa sig upp, då man inte ens känner av sina inre muskler?
Vad att göra då man känner sig så pass vek?


Ibland får jag endast sluta mina ögon och försöka blunda för allt det materiella,
för att försöka urskilja det som är viktigast.
Ting som att jag skall ha det första samtalet med min behandlare på två veckor.
Den där ängslan över att inte veta vikten får mina fötter upp på tårna.
Andras ord får mina öron på spets...



... varför var det på sin vakt på det viset?
Hade jag förlorat vikt och att de kunde se det, eller?
Gång på gång sträckte jag ut mina armar framför badrumsspegeln.
Framåt emot glasskivan, nedåt, åt de båda sidorna...
jag kunde inte räkna med mina ögon. Jag kunde inte addera och sätta minustecken.

Längs det faktumet som egentligen inte borde vara konst,
sätter det mig med knäna pressade emot bröstkorgen.
Som om maten, vad jag skulle stoppa in i min mun,
innerst inne skulle vara ett diffust fält där jag inte såg siktet och gränserna.
Det göder känslan utav rädsla, på ett dåligt sätt.

Under fikat tillsammans med coachen, fanns det knappt ord.
Blicken var ute mitt i intet, känslan strax ovanför likgiltighetens streck.
Det gick inte att möta blick, det gick bara inte.
Och jag kunde känna att det inte var det som skulle främja ett samtal.

Minuter, minuter... av att se på en punkt, kanske ibland se upp för att försäkra
sig om att folk inte skulle lägga märke till det tysta hörnet i rummet.
Orden kom inte ut ur hennes mun heller,
eftersom att hon troligen inte visste vilka som skulle vara de rätta att välja.
Mina ögon sved, det gjorde de alltid då jag var utmattad.
Ju mer jag stirrade ut i luften, desto mer kände jag mig somnande.


Blicken fördes till de något rastlösa fingrarna flätade runt omkring den vida tekoppen.


Flätan kring tekoppen lossade.


Huvudet skakade på sig. Det fanns inga ord för vad jag kände inför det.
Främst inte orken att uttrycka dem under just det momentet.


Det kom inga fler ord. Plötsligt kände jag hur det plötsligt fick hållas emot.
Som om det skulle komma en offensiv utav tårar rinnande nedför mina ögon.
Efter ett par dryga sekunder, var ögonen redan suddiga.
Varför kunde jag inte hålla dem emot,
varför skulle de komma nu?

Vad är ensamhet egentligen?
Att inte ha några vänner?
Att inte materiellt ha någon att prata med, lita på?
Känslan av att ingen förstår en?
Eller känslan bestående av ett gapande hål av tomhet utan ände inombords?


Var hon tvungen att välja min fullkomliga akilleshäl?
Det av alla mina överstimulerade sinnen som låg som allra värst till?
Det här skulle inte gå... inte alls... inte då jag inte kunde stänga ute ett enda ljud i salen.
De gnisslande stolarna... hostandet, stolarna som slog emot borden...
knapprandet på alla dessa tangentbord... hand i hand med att jag var på snäppet att fall i sömn.


Tanken på att det inte var något jag kunde kompensera med att ha läst en text,
inte förhindra alla slags misstag slet i själen på mig.
Jag ville ju vara bra, jag ville vara bland de allra bästa. Jag ville glänsa.
Varför var det så nödvändigt att få mig till bristningspunkten att gråta inombords?

En gång sade hon var och varenda ord.
Inte en gång till. Endast då hon uttalade de rätta svaren efter att alla skrivit.
Rätt, rätt, fel... fel... jag ville skrika ut alla dessa näst explosiva känslor inom mig själv,
samtidigt som min överstimulerande stress fick mig på gränsen till att somna ihop.


Fastän jag såg andra i gruppen stå tillsammans på håll,
kunde jag inte gå dit, fastän hur mycket jag än sagt till mig själv att göra det.
Allting var kaos, allting var helvete, jag var tvungen att fly.
Men vart jag än gick kändes det inte som om jag verkligen fick luft.
Allt kändes öde, allt kändes tomt.
På ett vis fick min lilla hunger den fullkomligt tomma känslan som bekräftad.

Varför skulle jag alltid känna mig så kyligt tom inombords?
Varför kunde jag aldrig känna en sådan så kallad värme?
Varför... hade jag alltid vanan att falla ned i "svarta" hål?

Det finns, det fanns ingen Gud.

 

Jag sade knappt ett ord som respons till mamma då jag väl kom hem.

Orkade inte läsa i studielitteraturen, att sitta vid datorn gav mig ångest.

Hur många gånger jag än fallit ned i sådana "svarta gropar",

tycks jag aldrig vänja mig med dem.

Viljan att bara kasta runt och slå sönder alla möjliga ting,

lockelsen att riva, åter slå min vänsterarm tills den är täckt av blåa nyanser igen

(vilket den inte kunde eftersom att den efter de längsta "slagperioderna"

på något vis blivit immun mot färgskepnaderna).

 

Allting är kaos. Man vill bara skrika.

 

Som vanligt. Storasyster skulle alltid ha rätt.
Näst intill naprapat, så om någon kunde svar på frågor, var det hon.
Sitta där och säga att tabletterna efter ett tag skulle tappa sin verkan fullkomligt
som om det varit antibiotika jag svalt ned varenda morgon för en helvetes mage.

Jag hade inte gjort något fel, gått till läkare och fått receptbelagt utskrivet.
Fyra rundor av icke receptbelagt Omeprazol, och två på recept under ett år...
jag hade ju för guds skull inte gjort något fel.
Jag andades, försökte leva ett sansat liv, få bättre ätvanor...
och ändå slår det mig tillbaka i vevor som vågor.
Som om min kropp sade åt mig att jag inte var kapabel,
att den inte skulle klara av att utforska livet som en vettig människas.
Varför skulle stressen alltid klösa ned insidan av min kropp,
från sinne till magens centrala?


som om jag kunde säga det viset.
Allting kändes som en permanent del av mig själv, som om det satt i märgen.
Likaså att se på livet i alla dessa grå toner.
Kommer en strimma av färgat ljus framför mina ögon,
blir det som om sinnet vill rygga sig tillbaka,
ty rädslan för att vara detsamma som likgiltiget ifall
händerna skulle släppa taget om dessa stora delar av själen.

Huggen i magen hade jag inte under gymnasiet,
utan det var den sinade hungern som var styrande majoritet.
En apelsin räckte gott och väl på eftermiddagen,
hungern skulle ändå inte komma och härja med dispyter.
I perioder kunde jag näst intill bara äta frukt
eftersom att det var den födan som "gled" nedför svalget på mig.

Varför skulle maten behöva ses som en betraktad fiende?
En främling? En som man inte såg hela ansiktet av?

Bränsle.
Äter man för att leva, eller lever man för att äta.
Om maten skulle medföra sig risker,
skulle gott så många positiva ting medfölja alltet.
Alla tuggor skulle tjäna till, allting skulle ge en något och inte endast ta.

---

Av någon orsak älskar jag att se på "Halv åtta hos mig".

Kanske har det att göra med att jag under de allra värsta viktminskningarna
och "fallen" satt som klistrad framför alla möjliga matprogram,
att jag även skrev ned tiderna på "Att göra"listan.
Kanske eftersom att jag vill lära mig att maten innehar en social roll.

Att maten inte endast är ett "bränsle" och materiellt, utan så mycket mer...
och ändå känns det som någonting så pass onödigt och felaktigt.
Ifall det inte tillför någonting till kroppen, tar det något istället.
Det är fastbränt på mina hornhinnor, inuti mina väggar.

Jag minns knappt sedan båda mina fötter stått på jorden.

Den här dagen hade jag i förväg ängslat och stönat inför.
Att sitta stilla i en förläsning i tre timmar, samtidigt som jag skulle ha en lektion 10-11
och därmed vara på universitet från tio till sex på kvällen.
Helvete, helvete, helvete,
en sådan lång dag hade jag ju inte ens haft i våras!

Vad som jag fruktade främst för, stod inte mina fötter jämnt över.
Det första faktumet av att jag skulle vara på universitet,
och därmed vandrande längs strömmarna av människor,
krockade frontalt med tanken på att sitta still i över sju timmar...
min rygg skulle inte kunna klara av mer belastning i form av mellanmål
då mina två väskor redan bar på fyra böcker, block, mapp, matlåda...


... vad var det för något sätt att vara beroende av hemgjorda mellanmål?
Vad var normalt med att bära på ett beroende,
byggt på tvånget att veta vad som stoppats i vad?

Och samtidigt kändes näst intill allting på hyllorna så fullkomligt oresonligt.
Jag fick inte bara äta nötter, godis var jämlike med tabubelagt,
en kritvit baguette med ost och skinka, vad tänkte de egentligen...?
Kunde ingenting kännas rätt utan tanken på att det skulle vara fullkorn?
Var det inte tillåtet att lägga märke till en sesamkaka utan
att vända den om för att se innehålls- och energiförteckningen?

Mitt i allting bland hyllorna och tankarna om att variera sig,
fördes blicken upp till den översta hyllan.


vad var det?
Det verkade inte vara en fullkomligt garanterad sötkaka,
samtidigt som det på samma gång verkade ha någon slags nöt i.


Som vanligt, energimängden på baksidan.
För att vara ärlig, hade jag förut vandrat förbi och lagt märke till de alla sorterna,
med en undran över vad de skulle kunna smaka som.
Flapjacks var energibomber, inte heller hade jag provat på dem.
Hur skulle jag kunna bedöma dem som en utmaning eller inte,
så att jag kunde bli av med en av veckans tre utmaningar...?


I slutändan föll jag svagt.
Jag var tvungen att ha en utmaning den här dagen,
och det fick bli min gamla tillflyktsutmaning - en Sandwich-glass.
Till skillnad från andra glassar innehöll den "bara" 180 ,
som jag vetat sedan en lång, lång tid sedan.

Det kändes fegt.
Fegt, samtidigt som den kontinuerande tankarna över att efter dess
sitta ned i en föreläsningssal i tre timmar brände sig fast i huvudet på mig.

Men jag fick ta det längs mina egna steg.
Ingen var väl perfekt, alla väl sina egna akilleshälar att dölja bakom den andra.
Min råkade bara vara osynlig för de andra kursarna ännu.
Frågade de ifall det var min frukost alla de gånger jag åt innan lektionerna
som började klockan nio på morgonen,
löd mina ord att jag bara ville hålla blodsockret uppe,
inte att jag hade ett matschema att följa med livet.
Skulle någon ifrågasätta glassen då det var september,
skulle jag troligen bara vara sugen på någonting sött.

Fastän jag egentligen inte är, aldrig varit en god lögnare,
var de såkallade vita lögnerna en del av mitt liv nu.
Samtidigt kunde man väl ändå inte kalla det för lögner,
då de inte frågade mig direkt på ämnet.

Fastän jag kan ha svårt med att omfamna sociala situationer med mina öppna armar
på grund av krav, nervositet och bristen på ord,
får jag omfamna det jag klarar av... det som erbjuds mig.

Kanske är det en god sak att jag ändå valde att gå på den japanska kursen.
Folket är inte en norm, de är inte stela,
utan det är de som får för sig att leka någonting som fotleken innan lektionen stängt sina dörrar.
Det är tillåtet att skratta med en människa, fastän du än inte lärt dig dess namn.


En del av mig är på snäppet till att falla omkull utav sömn efter den gångna dagen.
En del av mig sprudlar av lycka sedan en av japanskorna skickat det första mailet.

En tredje del vill ställa sig upp längs rastlösheten av att ha suttit ned "alltför länge".

Igår då jag hade samtal hos min behandlare och även vikttagning,
hade min ängslan och oro varit och funnits i onödan.
Jag hade inte rasat mer i vikt, utan lyckats hålla mig kvar på densamma som veckan innan...
och det är så skönt att veta.

Sekunden jag fick höra det själv, fördes fingrarna för ögonen,
som om jag inte kunde tro det själv.
Att jag för nu inte behövde låsas fast vid vågen ännu en gång
och inte ha samma mellanmål var och varenda dag.


Innan hon väl sagt orden och frågade hur det gått med måltiderna under veckan,
kändes det som om mina fötter stod på tårna fastän jag egentligen satt ned på en stol.
Troligen som att de var beredda att ta till sig språng nästa kommande sekund.
Orden strömmade ut som om de skulle kunna försvara mig emot allt kommande hinder,
ty min övertygan om att ha gått ned ännu mer i vikt var så pass stark.

Personens ord fick mig att inombords vilja gråta över en lättnad.
Jag litade inte, jag litade inte på mig själv och min kontroll.
Det var behagligt, bekvämt att äta mindre och ändå så var det så fruktansvärt fel.
Det var inte tillåtet att lyssna på mina, enligt behandlarna, skruvade mättnadskänslor
för då skulle glaset falla ännu en gång igen.
Vem sade att "dömmande" med ens ögon skulle vara så simpelt
då kroppen samtidigt skulle ha en annan mening om saken.


Allting verkade vara ut och in, bak och fram.
Istället för vad jag förväntat mig, blev det den raka motsatsen med plusset över kanten.
Hade jag... gjort bra ifrån mig? Hade jag verkligen det...?

Mellanmålen var fria, längs tanken att de alltid skulle vara i ungefär samma
energimängd som de originella på matschemat.
Ansvar staplat på ännu ett lager utav ansvar.

Efter samtalets slut, viftade hon in mig till personalrummet med ett leende på läpparna.
Fingret pekades mot det vänstra hållet och
en del av mig insåg redan då vad det var som det handlade om.
Att jag hade gjort gott ifrån mig, att jag förtjänade att ta ett valfritt paket ifrån
"belöningslådan" som var menad åt patienter som kämpade och gav.
Så det var detta som det innebar, att vara så fokuserad på att göra framgångar
att den endaste tanken på belöning inte ens flöt uppe vid medvetandet.


Stämningen bland behandlarna som annars satt framför sina datorskärmar
lös upp och de såg på mig med en blick jag inte var van med.


Jag gick därifrån med ett litet paket i väskan.
Jag hade lyckats hålla mig kvar på vikten under en vecka
och dessutom fått ett fritt kvällsmål(vilket gjorde mitt matschema i lika med noll).
Människorna hejade på och visade sitt stöttande.

På ett vis kändes det främmande, samtidigt skrämmande.
För jag var inte van med detta, allting var så pass nytt för min del.

Vad som fanns inuti det inslagna paketet var en liten fotoram i en silverfärg.
Förhoppningsvis skulle jag ha någonting nytt och nyttigt att fylla den med.

Ännu igen blev det ett stort gapande hål emellan inläggen...
så det här är vad det innebär att plugga på heltid
- att knappt ha någon fri tid i överhuvudtaget!

Men jag borde ju ändå inte klaga,
att ha saker att göra var vad jag mest av allting ville ha då
jag endast var fast på ätstörningsklinikens heltidsbehandling.
Frågan är vad som är bäst,
att antingen sitta och låta rastlösheten driva en till vansinne
eller låta mängden utav ting få en att falla ihop utav utmattning.
Att låta kraven och tvången få en att spricka inombords
eller låta dem slita och dra sönder i dess plats.

... det är nog ändå det andra alternativet ändå,
för då känns det som att mitt liv rör på sig, att jag lär mig någonting nytt var dag.
Alla mängder utav intryck består både av svarta och kristallklara sidor.
Känner jag mig under press finns den där vanan vid medvetande,
att jag enkelt drar mig undan som reaktion,
för att inte de sociala sidorna skall trötta ut mig ännu mer...
så var dag får jag intala mig själv att det inte är okej. Det är inte något att eftersträva.


... men varför jag inte uppdaterat här har varit på grund av att jag knappt varit hemma alls.
För att vara mer tydlig så umgicks jag med japanska studenter under helgen!
Först under fredagen var det konversationsgrupper, rundvisning
och sedan en gemensam middag emellan de 30 japanerna och oss 20 studenter
från japanskastudierna... vilket jag tror var väldigt nyttigt för min del.

Just den där känslan av att kunna släppa av,
att kunna ha äkta använding för sina kunskaper
(eftersom att japanerna precis som stereotypen var fullkomligt värdelösa på engelska),
istället för att hela tiden vara medveten om att personen framför
mina ögon lika gärna kan prata svenska... var så härligt på ett vis.
Utmaningen och hur roligt det var att visa vad jag var bra på
fastän jag glömt bort en hel del på ett år sedan gymnasiestudierna.

Fast den bästa delen var nog ändå att nästan alla av dem var i min ålder
så att jag kunde se hur de var, vad de hade för intressen...
Då jag sade ett par japanske artister jag funnit tycke för,
blev de överraskade på det där typiskt härliga asiatiska viset.
Det var även en tjej, Risa, som jag kom i kontakt och pratade med hela tiden.
Då hon presenterade mig för ett par andra japanskor var deras ord

”甘い!!”

(vad söt)

”本当に甘い!”

... vilket gjorde mig så glad.
Det var fastbränt inuti mitt huvud att sådant inte kunde vara möjligt,
men ändå blommade det verkligen upp inom mig utav lycka.
Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle få höra det från japaner,
jag som enligt min spegelbild var så pass ful.
Det var en dröm som försöktes skakas av...

Och sedan lärarna under slutet av kvällen sagt att det skulle vara fritid
mellan 10:30 och 19:00 dagen efter på lördagen, spikade vi det att jag och K
från japanska skulle visa Risa och en annan runt på stan.

Så hela lördagen fick jag för första gången umgås med japanskor(3 stycken)
i min egen ålder... vilket ärligt talat kändes så overkligt. Det måste ha varit en dröm.

Och på ett vis fick det mig också nostalgisk.
Som om det fick mig att känna små minneskänslor av hur min passion
för den japanska kulturen var, landet i sig, folket...
hur mycket jag innerst inne återvända dit.

Vi lovade varandra att då jag skulle komma dit,
skulle vi gå ut och äta okonimiyaki, sukiyaki...
uppleva sådant sådant som fått mig att älska deras land på ett sådant sätt.
Kanske är det just det som är det viktigaste av allting,
att följa den röda tråden som visar känslans väg för en.

Varför jag endast skrev ett fullkomligt annorlunda inlägg igår
var på grund av att jag inte kunde tänka detaljerat eller koncentrerat i överhuvudtaget.
Kunde inte resonera på något sätt, så att jag lät annat än mina minnen från dagen styra.

Så det är detta som man kallar som mental och sensibel utmattning...
att känna hur ens eget kroppsliga batteri nått botten, samtidigt som det inte är laddningsbart.
Jag visste, jag visste för guds skull att inte heltid var detsamma som att studera halvt
- men redan innan veckan vandrat till slutet, är jag tömd på energi.

Fast det hänger nog samtidigt ihop med faktumet om att tappar jag något kilo innan tisdag
nästa vecka, förlorar jag även friheten till fria melanmål och måltider utan våg.
Och. Det. Vill. Jag. Inte.
Bara den enskilda tanken på att ha samma mellanmål dag efter dag,
lägger ännu ett piano över mina axlar...!

Jag får lägga den resterande energin på att försöka hitta en lösning med maten...
för i byggnaden i Kräftriket finns det ingen micro, och att sitta och äta i det Södra husets
(det största huset av dem alla på Stockholms campus) korridorer kommer
längs tiden att bräcka både mig, mitt hunger och mitt förhållande till mat dessa dagar.

Det finns nog troligen de människor som vill allting hellre
än att sitta och äta inför strömmande människor som sveper förbi.
Den inbillade känslan av att det skall döma en medan den äter...
samtidigt som rösterna, stegen, allting kombinerat skär in i ens öron och huvud.
Mina sinnen skriker av sådant, så att energin mitt i allting försvunnit i luften
för att sedan lämna mig gäspandes på gränsen till fall.

Jag vill klara av det här. Det vill jag.
Och samtidigt bränner minnena över hur jag utav ren mental utmattning
låg och sov från och med innanför dörren, till middagen de första veckorna i våras.
Jag ser på silhuetten mage och höftben emellan och ser finare konturer.
Då vet jag att jag antingen vandrar eller springer igenom stressen,
för då är det tydligt att hungern sinat och låtit det tas över maten.
Igår högg det till i magen medan jag pratade med mamma i köket så att jag grät.

(bilden är från deviantart.com)

Ett öga blundar, det andra står vitt öppet på vakt.
En sida vill så mycket, vara lika aktiv och normal som alla runtomkring sig,
den andra står med knäna nere på grunden.
Så det är alltså så här man skall känna sig på kanten?


Min behandlares ord är detsamma som faktum.
Och samtidigt vill jag förneka och se så långt upp som jag kan.



Annat än det har dagen varit som normalt antar jag.
Var på ett grupptillfälle hos Aspergercenter, i vilket jag höll på att somna hela tiden
att en av gruppledarna reagerade och var orolig över ifall jag ens skulle orka skolan.
Men hon fick få ett svar om att jag endast var trött.
Hellre hoppa av den där gruppen än universitetet, samtidigt som även den var viktig.
De kallade gruppen för "Strategi"-grupp, så den skulle väl på något vis hjälpa mig ändå?

Annars som annorlunda, så bestämde jag mig för att stanna till då en
av alla de vardagliga Amnesty-människorna stod utanför universitetets tunnelbana...


blev den första reaktionen från killen som såg ut att vara något år äldre än mig själv.


"Så, vill du bli medlem, eller?
Bara 20 kronor i månaden räcker, bara en Gott & Blandat-påse i månaden!"

Hans reaktion blev ännu mer då jag tackade ja,
allra mest då jag skrivit på 50 kronor i månaden...
vilket jag efter en stunds fundering efteråt kom på att det var lika med 600 kronor om året...
... men det kanske var lika bra ändå.
Vissa människor skulle behöva dem där pengarna,
och sedan var killens reaktioner och uttryck ovärderliga~

Bort ifrån temat lite, men eftersom att det är asienfestivalen på Östasiatiska muséet
nu den tolfte september(där jag definitivt kommer köpa melon- och currybröd),
så tänkte jag göra ett litet japaninfluerat inlägg.

Precis som jag gjort något inlägg om musik förr,
så tar jag fram några typer som det japanska urvalet har att erbjuda en.

Smaken är som baken kan man väl ändå säga,
men det finns så mycket som inte ens finns att existera i den svenska musiken.
Bisarrhet, übersöthet, eller helt enkelt över kanten...
men ändå finns det så mycket som jag helt enkelt älskar för att det är så alternativt~!
(Lyssnar sönder alternativ musik som är ny för mina öron)

Den första gången som jag kom i kontakt med musik var...
ganska typiskt nog genom introt "invoke" till en mechaanime
(anime med krigarrobotar/ inte transformers)
som min bror visade mig då jag var 14 år... vilket fick mig falla fullkomligt.
Diskanta ljud, technoartat och bara främmande.
I självfallet lyssnar jag inte på just den slags musiken längre dessa dagar,
men det är fina minnen som en positiv tanke.



(Gick inte att få tag på det själva introt, men i alla fall artistens musikvideo)


Om man bortserfrån att den japanska musiken särskiljer sig något enormt från
vad västländernas musik har att erbjuda...
så är det till exempel vanligt att en välkänd artist sjunger intror till programen som visas på TV.
Intron till animes(som förhoppningsvis alla vet vad det är) har för det mesta populära artister som
får sjunga deras låtar.
Vilket i självfallet inte behöver vara så konstigt eftersom att dessa låtar om tur blir
fruktansvärt populära och frodas upp till miljoner tittare på Youtube~




Haha, varför inte börja med det mest alternativa.
ALI Project(vars karriär började redan 1988) är välkända för sin udda stil,
vilken i andra ord kan kallas för neoklassisk, progressiv rock eller helt enkelt darkwave.
Duon är populära som intromakare till de mer mörkare, kanske lite mer lolitaartade serierna.



Ännu en duo åt det mer ovanliga(dock ibland älskvärda) hållet, Yousei Teikoku(Fairy Empire).
Deras genre kan förklaras som gotisk rock, elektriskt blandat med klassiskt.
Själv skulle jag ha lust att kalla det för lolitarock eftersom att musiken
av en viss orsak får mig att tänka på dockor med skruvlockar...
men jag låter det hålla sig kvar.
Det fanns faktiskt musikvideor med dem på youtube,
men den här låten är en av mina största favoriter...
vilket som ni ser bara fanns som en bild som synd var(väldigt vanligt med japanskt).
Den andra stora favoriten har namnet "Baptize"~




... och sedan kom det till den här som variation.
Dir en Grey är en sådan där tvättäkta hårdrock, och en bisarr sådan som pricken över i:et.
De har haft en, två konserter här i Sverige förut, men inte med mig i publiken dessvärre.
Dock är de en av de mest välkända grupperna utanför Japan
och finns även på Spotify som brytande mot normen.



Ikimono Gakari är namnet på den här lilla gruppen.
En sådan där mysig, mjuk och glad J-pop med det där kännetecknande munspelet i vardera låt.
Blue Bird, som den här låten heter, är deras allra populäraste,
just på grund av att den råkade vara intro till den allra populäraste serien av dem alla~



UVERWorld är en i mängden, bland alla dessa J-rockband med unga killar som
japanerna älskar. Gud, hitta fyra söta pojkar som sjunger bra och ni har en hit,
titta bara på Tackey & Tsubasa... eller Kat-Tun... vilka bara skulle göra listan längre...



Perfume gör en sådan där dansande elektrisk musik som en har svårt att sitta still till.
En trio utav unga tjejer vars videor hör till miljonkategorin.



Och till sist... Gyaruru. Vilket jag bara inte kunde låta bli, haha!
De gjorde endast en singel, vilken sålde bra, sedan hände inget mer.
Det här kariesframkallande är även det som surströmming.
Vissa skriver att de älskar, andra att de är chockade för livet.
Skämmigt, men även jag blir glad och vill dansa med dem...
(finns till och med videor upplagda där folk gör anspråk till dansen)


... det blev ett långt inlägg!
Jag kunde ha tagit väldigt mycket mer
(mina kurskamrater på japanskan hade troligen ha påpekat väldigt väl),
men någonstans får det samtidigt räcka till.

Japans musiksamling är som en en enda stor Gott & Blandat-påse.
Frågan är bara vilken som är din favorit~