pigment

Helgen, den har varit en aningen lång för min del,
fast ibland så kan det faktiskt vara skönt.
Även fast jag för det mesta blir på tok för rastlös eftersom att jag känner att jag kommer efter när jag inte är sysselsatt... men kom ihåg ordet optimism. Det är bra.

Eftersom att pappa under fredagskvällen helt enkelt bara tagit ett kliv in i vardagsrummet och uttalat
"Vi är bortbjudna till morfar på middag imorgon",
så var jag förstås nästan låst hemma.
Jag skulle inte hinna åka in till stan, inte heller åka någonstans annorlunda.
Great, just great.

Men det var väl ändå rätt så skapligt.
Sofia(systern) var hemma ifrån stan
så vi åkte till second hand för att trängas bland pensioner utan att hitta något enda fynd
innan vi hämtade bibimbab(min favorit, koreanskt) till lunch.


Nej.
Nej, nej, nej, nej - så fick det inte vara...!


Korkade Victoria. Som om pappa, han som ifall det ligger ett äppelskrutt står där
tills man flyttat över det till komposten.
Han som påstår hur jävla varmt det är i ens rum,
kaffesumpet åker i komposten,
skulle ta en extra rutt med bilen.


Spela roll, det var inte det det handlade om.
Det handlade inte om vad, det handlade var och hur sent.
Det var principen.

Hon bad mig att bestämma vad jag skulle göra.
Antingen med och äta sent,
stanna hemma och vänta tills Hanna(den andra systern) kom hem till middagen.
Båda två hade någonting negativt i sig.... jag hatade det...


Av ett rent sammanträffande så ville inte Sofia komma hem på tok för sent heller.
Hon hade ingenting emot att stanna hemma, det förklarade hon.
Men jag trodde knappt på det.
Det kändes så frampressat av någon orsak.


Mamma fick det där ansiktsuttrycket igen,
det som jag hade sett på tok för många gånger för att jag ens skulle acceptera det.
Det där känslosamma, ögonen.
Hon höll handen emot mig medan mina händer täckte ögonen.
Jag avskydde när folk skulle se mig så otroligt känslosam och svag.


Inuti mig fanns samtidigt detta vid vissa tillfällen återkommande självhat.
"Vad fan håller du på med, människa", "Hon kan bara för det mesta göra fel", "Hon kan brinna i helvetet!!"
Att höra sig själv stumt skrika orden, det gjorde så ont.
Att hamna i en dispyt med sig själv.
Hur dumt låter det?


Sofia insisterade på att hon ville vara hemma.
Som alltid så ville hon gå och hyra en film hos ICAhandlarna.



Roligt att hon frågade.


Hon drog en gest med handen


innan hon vände sig om för att gå till förbutiken där min andra syster jobbade normalt.

Vid fruktdisken kom hon bakom min rygg.


Vi bastade tillsammans i källaren med skivan i bakgrunden som hon använt till det sedan hon gick i sjuan
innan vi satte oss i soffan för att titta på filmen.
Självklart slumrade jag till och vaknade till scenen där en viss person blir ass-raped av en äckelgubbe.
Det var oväntat... men det var iallafall mysigt att ha henne hemma för en gångs skull.
Någon som jag kände att jag kunde öppna upp för.
Någon otroligt godhjärtad.


Sofia, min högstadievän, hon svarade inte på mitt sms, troligen liggandes med baksmälla hos sin pojkvän.
Sofia, systern, hon skulle spurtplugga.

... så jag fick ta itu med "veckans utmaning"-fikat med min lilla mor istället under söndagseftermiddagen~

Det var samma kafé som Sofia och jag förr brukade äta kladd- och morotskaka,
fast nu fick det bli någonting nytt som hallon-/blåbärspaj!
Med en överdrälld vaniljsås som jag inte förväntade mig....
men så får det vara.
Det handlar om träning, det handlar om att kunna äta!
Så det blev en paj med en latte iallafall...
som jag fick byta ut till kaféets "vitaminkick" eftersom att jag precis som under de
andra gångerna fortfarande är känslig för koffeinet...

jag får bättra mig med mina "men" från och med nu.

Men iallafall...