pigment

Visst, kanske har jag ett tvång relaterat med broccolin, grönt, med nyttigt.
Kanske har jag tendensen
- att lägga dem i storleksordning på tallriken
- skära av "buketterna"
- ha viljan att skära så att jag har småsmå bitar av grönt i var och varenda tugga.
Kanske har jag inte lätt med allting, men jag äter snabbare hemma än förr.
Till och med påpekar mina föräldrar, min mamma det.
Hon ser hur jag vid vissa tillfällen fäller tårar när jag lagt märke till att köksklockan slagit över den utsatta tiden.



Jag tog illa upp med pizzan,
men att jag ändå tog beslutet att inte välja den minsta bananen vid frukosten
för att visa dem alla.
Jag anstränger mig för att inte pressa naglarna in i skinnet, utan sitter och förbannar mig själv.

Det gör ont, så ont.
De säger att jag duger, så varför gör jag då inte det?
Varför känns det som om allting konkret att greppa tag i, långsamt flyter i från en?

Jag satt där i ett av de enskilda vilorummen och vred på min låt("Elephant Gun" av Beirut) och tårarna rann.
Ingen kunde höra mig, men själv höll jag för öronen och ögonen eftersom att mitt mentala skrek av känslor.
Vrede, ilska, sorg, desperation.

Den person jag ringde, hon kunde inte förstå hur det var.
Mobilen fälldes ihop och längs det så föll den ned bredvid.
Jag såg på den med en tystnad omkring oss och efter ett tag,
så greppade jag tag i min Ipod och bläddrade vidare i mitt bibliotek.

"Birds" av Emiliana Torrini.
Där var den.

Med ryggen lutandes emot väggen bakom mig satt jag med händerna frmaför ansiktet.
Jag kunde se.
Med musikens ekande i mitt öra så kunde jag se.