pigment

Idag såg jag en tjej på kliniken som varit där under hela min behandlingstid.
Vi hade inte sett varandra på kanske en och en halv vecka nu
och jag frågade henne om hon hade börjat glesa ut sin tid där nu.

Det hade hon till två dagar i veckan nu.
Även måtten, även vågen(vilken jag hade glömt bort)...
och då jag vände mig om såg jag endast sådana som börjat där till våren.
Hon var personen som gått lika ofta där som mig själv,
bara under en längre tid och det slog inuti mitt huvud en sådan där känsla.


sade den och det ilade nedför min ryggrad.
Vad gjorde jag här?
Varför i hela friden hade jag inte blivit friare som de andra som
började samtidigt som jag själv på behandlingen?
Det kändes kväljande i min mage, som om rummet pressade
in sina väggar så att jag näst intill skulle kvävas.

Plötsligt kände jag ingen frid där inne längre, ingen trygghet som unnade mig lugn.
Jag hörde inte hemma där, jag hörde inte hemma någonstans.
Fötterna stod mer som ute i det öde utan mål.

Varför, varför behövde den ständigt löpande känslan nu börja gå på full kraft?
Mitt huvud och mina ben orkar inte mer längre.

Fötterna står inte båda ned på marken.

Jag avskyr dessa dagar... som det känns som någonting jagar efter en själv.
Stjäler och sinar ned det resterande syre som finns kvar.
Man kvävs inombords i själen.
Den känslan kan så ofta möta mig i vägen om jag inte har någonting att passa
och istället sitter här hemma.

Kanske är det just den där känslan som alltid fanns där då allting handlade om studier och mat.
Att av tvång sitta och slita på min rygg medan jag satt framför mina projektarbetsmålningar
timvis dagligen i hopp om att det skulle ske någonting där hemma.
Men det gjorde det inte.
Båda mina systrar att "flygit" ut ur boet en halv månad efter varandra
och lämnat mig ensam där hemma.

"Måste hitta nya recept och hälsosaker så att jag kan variera lite i livet",
hade varit mitt uns av tröst.

Och ändå åt jag alltid av samma sort. Samma mat och mellanmål.
Jag kunde alltid förundra mig själv över hur alla människor någonsin hann med
med att prova alla varianter av smaker där ute. Varför inte jag?

Vad var det för någonting i mitt liv som gav mig motivationen att dra nästa andetag?
Jag visste inte det.


I fredags visste jag att min behandlare skulle få en ny patient på kliniken med,
och jag kunde märka vem det var. Jag hade inte sett henne innan.
Medan alla andra antingen skrattade eller umgicks i sofforna framför filmen
i samlingsrummet, satt hon bara där med knäna omfamnade av sina armar.
Hon sade inget, hon log inte heller.


Var exakt som mig själv för ett dryga år sedan?
Hon satte på ett vis igång som en slags déjà vu-upplevelse inuti mitt huvud.
Jag hade aldrig haft ett eget tredje öga att betrakta saker och ting med,
men maten på hennes gaffel var nog av en näst intill lika liten i mängden som min egen förr.


Att se tillbaka kunde vara som en slags tabu för min del, samtidigt som det inte kunde låtas bli.
Jag skulle alltid minnas vad som skett, och gräma.
Därför vände jag mig alltid om så fort jag såg en gammal bekant från skolan.
De fick inte lägga märke till och se mig.

- Därför var jag så tom på ord då jag bestämt mig för att träffa A från min klass på gymnasiet igår.
Hon hade själv sagt saker förr som inte fallit mig i smaken,
men jag intalade mig själv att det var en enstaka gång.
Sedan skulle jag kunna släppa taget om det hela.

Under frukosten den dagen, satt mamma och log tvärs över bordet.


Jag satt tyst under ett par sekunder med blicken på skålen med müsli innan jag andades djupt.


Då var någon vid frukostbordet glad iallafall.
Jag satt mest där och frågade för mig själv vad jag hade gett mig in på.
Det var inte exakt adekvat att mitt i allt säga att
"Men jag tycker inte så mycket om henne".
Det skulle bara förstöra den fina stämningen antog jag.


När A väl kom snett bakom ryggen på mig, log hon.
Hon hade gjort av sig med sin kolsvarta hårfärg och
istället gått tillbaka till sitt ursprungliga bruna.
Hon såg ut att vara bättre än sist vi sågs.
Då hade jag varit rätt så undvikande på grund av känslan att ingen ville mig väl,
att alla dessa människor var djävlar.

Varför det känts som en bättre orsak att träffas var att hon också visat sig ha diagnos.
Då kunde man inte alltid kontrollera sina val av ord.
Bara att ventilera sina tankar med någon som visste hur det kändes,
och inte bara läst det i en 300-sidig bok på universitetet.

Ändå så höll det en aning tillbaka att hon skulle se mig på det här viset.
Att jag nått min målvikt och i min mening inte var smal längre...
det var vad som fick mig att hesitera med gamla bekanta som allra mest.
Skulle de se ned på mig?


Självklart, ordet "rädd" var i och för sig ett laddat ord...
Men jag tog emot det med en slags skräckblandad förtjusning.
Det spelade ingen roll ifall de var rädda för mig kändes det som,
då hade jag som en slags impakt på dem.
Ett litet leende trängde sig fram på mina läppar.


Just det. De hade inte en aning hur mycket jag gav i jämförelse till dem alla.
Studier var och varenda dag, hela mitt liv var ett schema.
Allt för att jag hade ett mål, att jag hade bestämt mig själv.


Att plötsligt få reda på vad de andra tänkte om mig från en annan människas perspektiv...
jag hade ingen aning om hur fyllande det skulle kännas för mig.
Oroliga... rädda... orden som jag inte hade hört utanför min familj.

"Helt väck" var ordet... och ändå gick jag ut gymnasiet med MVG:n i ämnen såsom japanska,
bild och nutida konst... fick ta emot skolans kulturpris med inriktning på bild...
allt för att jag intalade mig själv att jag inte hade något annat att andas för.
E hade hoppat av utan ett enda ord, kuratorn slutat innan sommaren,
skolsköterskan jag pratade med, under sommaren...


Min då omedvetna Asperger hade sina parallella för- och nackdelar utan att jag visste om det.
Hade jag väl verkligen bestämt mig för en sak,
så skulle ingenting komma i min väg. Ingenting.
Vad det än var.
Som en bok som berättade om hur en alkoholist med Asperger hade slutat dricka helt och hållet
till sin nästa psykologtid därför att "Du sade att jag skulle sluta, så".

Hur orkade jag egentligen...
jag omvandlades till en mänsklig robot, byggd på endast regler och scheman.
Det fanns ingen känsla, det fanns bara plats för förnuft.
Moralen och förnuften var mitt bränsle.
Min 3- kilo tunga kropp var mitt långsamt bräckande skal som stack ut.

Vad jag fann då jag hittade mina gamla block i garderoben under vårstädningen idag var tre saker:

- Studier
- Planerade matlådor för veckan, om inte andra recept
- Att göra-listor och scheman


Jag gjorde iallafall mitt bästa.

"Den person som inte ens vill försöka är den som då får minst i retur"

 

Min nyaste målning som inte verkar ta slut ännu...

Dagen i sig har varit... regnig och kall vädervis, och det har ju allt kännts av sig~!
Det finns ingenting bättre än att dra sig själv till universitetet under ett
peppande snöblask om ironin skall flöda till fullo... men det är ju ändå nyttigt.
Jag får iallafall ett gott samvete av att självstudera på universitetsbiblioteket,
även fast det tröttar ur mig rejält.

Alla folkmassor som helt enkelt smälls ihop till en tusande mängd av intryck för mitt huvud
har trots allt sina nackdelar i sig.
Och sedan de reflekterande tankarna över hur jag "kräkts ut" ord över mamma
på grund av desperation och en ren uppgivenhet... det tär på min moral.

Tankarna gled isär ju mer jag satt och fokusera i mitt kompendium.
Ett skrivande omvandlades till ett enda stort klotter av snirklande cirklar på nästa sida.
Jag var så trött, så trött att det kändes som ett litet gott jubel då
det var tid att åka in till stan för att träffa min coach och fika.

Ordet "fika" lät något distant inuti mitt huvud efter att ha suttit ned på universitet under dagen...
Ingen rörelse, ingen kompensation i andra ord. Och det var en god sak att öva på.

Efter ett litet promenerande på Sofo, satte vi oss ned på ett fik som mitt schema sade
- det fick bli en "snickerskaka" med en liten latte till det~

En sak som är så speciellt med att umgås med min coach, som själv haft ätstörningar förr,
är hur jag ibland ändå kan lägga märke till dessa ting som fortfarande finns där hos henne.
I början innan jag ens visste om hennes förflutna,
kunde jag näst intill jubla inombords över att jag hittat en till nyttig människa.
... Vilket senare visade sig vara en av "samma sort" som mig själv.

Och det där med att vara nyttig i tankesättet, det har jag ju sett själv på hemmaplan
hos min syster som själv haft ätstörningar
- som exempelvis dricker en aloe vera-shot var morgon. Och det vet jag ingen annan som gör.
Så det var ju inte så konstigt vilken förbannad tortyr det var för mig då jag väl fått mitt matschema,
att se henne komma och fråga ifall hon kunde ta ifrån mitt nyttighetsförråd.
Varje gång hon var hemma. Just hon som var en slags förebild för mig, en som jag såg upp till.
Vissa dagar kunde jag få raseriutbrott över den vedervärdiga orättvisan som rådde.
Jag grät. Och det rejält.

Men det var då, och nu är nu.
Och denna längtan finns fortfarande där inom mig.
Fast jag vägrar åtminstone inte att dricka svart té i jämförelse med min coach
för att det inte tillför kroppen lika mycket och för att de innehåller koffeinliknande ting.
Vi är alla olika människor.

 

... och för att inte glömma bort...

så har jag till slut fått en plats i en grupp på Aspergercenter nu i maj~!

Som sagt, det är troligen inte någonting som trollar fram mirakel, men mamma är glad iallafall.

Och det är bland det viktigaste~

 

Annars spenderar jag min kväll genom att lyssna på Beiruts nyaste album och målar~

Idag under en promenad med min mamma, ville hon ha ett svar till slut.
Vad var det för någon mening att fortsätta gå vidare om vi inte ens kunde prata normalt?
Antingen eller, och det var det som jag avskydde så mycket.

Jag kanske inte ville prata om allting.
Vissa saker och ting kanske kunde jämföras med ordet "tabu".
Det gjorde bara ont att påminna sig själv om så tyngre saker genom att uttala dem.
Jag ville inte att det skulle göra ondare än det redan var.


Inget till svars, jag började endast öka takten för att "fly" från det hela.


Jag ökade takten åter igen och sade knappt något ord mer under promenaden,
förutom ett "Jag är bara i vägen, är inte jag".

Mammas ögon var då röda.

Jag ville inte blotta mina inre tankar, för då skulle bara det slå emot på båda håll.
Emotionella slag mot båda tvås kinder, ord som gjorde ont att höra.
Mitt huvud bestod endast av svart, så varför.

Idag var jag ängslig över att komma till kliniken under dagen
på grund av mitt omedvetande om jag skulle få tillbaka måtten eller inte.
Jag hade ju försökt så hårt nu i helgen, så hårt...
och det visade sig att även min behandlare höll med om det.
Så jag slapp återvända till användandet av måtten just nu iallafall.
Men ändå fanns det inte alltför mycket uppskattning av det från min sida.
Gårdagen verkade ha tagit ganska hårt på mig.

Bara faktumet att mamma imorse satte sig ned bredvid mig
och sade att antingen skulle jag säga vad det var, eller skriva ned det.
Något av dem bestämt och faktum.
Det gjorde inte saken bättre, inte alls.
Endast tyngden över mina axlar ökade då.

Jag ställde mig framför mitt målade träd som jag gjort på kliniken,
undrandes över om jag skulle ta med mig det hem, eller inte.
Vad som fick mig att hesitera en aning över att ta med mig det därifrån
var väl för att den alltid låg där mitt på pysselbordet.
Såg de trädet, såg det också mig, den som skapat det på ett sätt.

("Glöm mig inte..."),

att bli bortglömd var bland det värsta jag kunde finna.
Då jag väl rullat ihop målningen till slut, mötte jag min behandlare i korridoren.
Hon fick lov att rulla upp pappersarket och tog på det med sin mobilkamera.

"Nu har jag kort på alla dina verk~!,

sade hon och önskade mig en god vecka med en kram.

"Men vänta lite. Följ med in på mitt rum"

För att jag hade antsträngt mig så hårt i helgen,
fick jag ta mig ett paket ur den såkallade belöningskorgen som
alla som följt sitt matschema väl fick plocka ett ur.
Det gröna paketet i min hand fick mig på ett sätt känna mig alltmer distant.
Känslan gav mig en otrygg känsla nedför ryggraden.

---

Presenten visade sig iallafall vara en liten teddybjörn med en T-shirt på sig.
Lappen på örats logga bestod av en solgul stjärna.
"Min stora dag"
"Stiftelsen MinStoraDag förverkligar svårt sjuka barns önskedrömmar..."
Det kändes nästan så typiskt, som om det var förberett i förväg.
Orden "svårt sjuk", "önskedrömmar"... de kändes alla bära som en slags innebörd för mig.

Jag drog en djup suck för mig själv och såg mig omkring.
Klädgarderoben var på gränsen att välla sig över,
så att jag fick pressa ned kläderna i sina korgar.

När jag väl började tömma dem, så var det så mycket som var av den minsta storleken,
samtidigt som det var så pass mycket kläder som jag aldrig använde.
Dessa dagar tittade jag inte alltför mycket på min egen
spegelbild om det inte var så att jag skulle iväg.
Samma kläder så ofta.
Kroppen kunde jämföras med något besudlat, något sannerligen fult då den inte var trådsmal.
- vad fanns det för någon mening att pröva sig fram bland alla dessa kläder?
Vem skulle ens vilja se på denna kropp?

Det som var så litet, så minimalt,
kändes inte endast som enstaka klädesplagg.
De var mer som vibbar av nostalgi, sådant av en näst intill vänskaplig kontakt...
jag kunde inte slänga dem.
Dessa var ju en del av mig, bitar av min mentala himmel.
De var mina barn.

Ändå bar känslorna dock på ett uns vemod.
Skulle dessa någon gång vara ett mått att följa efter,
att eftersträva att dra över min torso?
Fastän dessa tubkjolar vid en tidspunkt var det enda som knappt gled nedför min kropp?

Längtan finns fortfarande där ändå.

Idag åkte jag med min bildterapikurs på som en slags utflykt till en gammal barnby i Ekerö.
Allting var bättre än att sitta still i en kall lässal på universitetet,
men ändå så hade jag alltid funnit det otryggt på något sätt då man skulle långt ut.
Sitta under en timmes bussfärd ändå mot Skå vart jag aldrig varit förut...
till att se tomma fält stå så öde... jag hade aldrig varit i dess närhet.

De flestas reaktion på att vi för en gångs skull skulle måla,
var att de backade ett steg bakåt då vi fått reda på det någon vecka sedan.
Själv så kände jag att det nu var min tid att skina,
äntligen något som jag ville göra, som inte var av detsamma kraven...

men det blev så vridet på ett sätt.
Att få veta att de två meter långa pappersuppsättningarna inte var skydd,
utan att de var våra egna målningsfält, fick mig själv att stiga ett kliv baklänges.
Så stort, så otryggt... jag kunde ju inte fylla ut det allt - jag ville ha en kontroll.
Det var de som njöt, inte jag.
Folk skvätte med sina färger, smetade ut med kritor och kladd.
Skrattade och pratade högt med varandra, medan jag var så absorberad i vad jag höll på med.

Från att det skulle vara ett träd med ett människohjärta i tanken,
råkade det likna det romantiska hjärtat på tok för mycket att jag bara fyllde ut det mer och mer.
Till slut var det som om hjärtat löpte amok, att det brann.


jag ville att det skulle vara blod.
Jag ville att det skulle lida, jag ville att det skulle gå sönder långsamt och säkert,
utan att det skulle bli ett enda stort kladd på pappersytan.
Till slut stod jag där fullkomligt tyst och enbart stirrade på verket i långa stunder.
Då jag väl vände mig om, hade folk nästintill täckt hela sina ytor med starka färger.
De skrattade och man kunde se hur de njöt av att bara smeta runt där.

Idag träffade jag min vän Sofia,
som jag inte träffat på ett antal månader vid den här tiden.
Och bara att det var tid sedan sist, fick min ängslan att stiga.
Hur mycket hade den här personen varit igenom och inte jag,
hur mycket hade jag glidit efter?
Hur i allsin dagar såg jag ut... så mycket som hängde på mitt "skal".

Näst intill lika kort som jag, tippade hon fram igenom tunnelbanespärrarna och log.
Jag vinkade, och hon tillbaka.


Det var som en förfriskning att höra någon annans tanke och synpunkt på det,
någon som i alla fall inte var en del av vården eller min egen mamma.
Vad som helst för att inte känna att det var "alla mot en".
Hon visade och drog en gest med sina fingrar om hur det gick från upp och ned, zig och zag,
till att sluta upp som en enda lång och rak linje.


Och det kändes så genomhuggande om att höra hur hon berättade
om att hon under två års tid av gymnasiet avskydde en viss tjej.
Hon var aldrig glad, kunde inte ens unna någon ett leende eller sannerligen uppskatta.
Det gick Sofia på nerverna så in till cellerna, tills en annan person
slutligen påpekade att tjejen gick på antidepressiva medel
som fick henne att fungera på detta sätt.
Det hade gått rakt in på hennes samvete på ett vis.

Jag ville inte bli en sådan, jag ville bli en sådan människa.
Jag ville vara en levande människa, en som visade upp sitt sanna jag och sina kontraster.
Personligheten var ju en människas mest egna och utstående ägodel.
Den var så värdefull, så pass att man inte kunde släppa taget om den,
utan bara neka ett blott faktum.

Nu var jag mer hesitant mot att använda ett antidepressivt preparat.
Jag skulle inte gå med på att svälja dessa kemikalier.
Frågan löd endast hur jag skulle ha ryggraden att passa över det till mamma.

Att hålla huvudet uppe var nog svårt som det var.

Vid frukosten imorse hade jag sällskapet av vemod och ängslan.


samtidigt som rädslan av att överstiga fick mig att skopa ur
ett par skedar av fil från den djupa tallriken.

De som inte varit tvungna att använda mått till allt kan inte heller spegla innebörden av det.
Allting skall vara till punkt och pricka, allting skall ta sin goda tid.
Det ses inte alltid som något att rikta sig mot att ta 20 minuter på sig vid frukosten
- enbart till förberedelserna.
Fastän jag tog kanske fem minuter till på mig förr då allt hade sin plats och sina bestämda lager...
min yoghurt med tillbehör kunde likna sig med en tårta
eftersom att jag ville ha så många olika smaker i,
samtidigt som det inte fick vara alltför mycket... för då skulle magen påbörja en protest.
Och det, är magens motsvarighet till glädjen att mörda.

Jag har Aspergers syndrom, det vet jag, och därmed behovet av kontroll.
Samtidigt vill jag vara fri att välja, fastän rädslan att gå tillbaka till ett ändå
cirkulerande ätande fortsatt ligger där inombords.
Det är ett helvete att vara rädd för sig själv...
att inte knappt ens våga lita på sin tanke, sin kropp.

Mitt ensidiga ätbeteende gav mig innan en grav näringsbrist,
karies i fyra tänder... en långt utebliven mentstruation...
hur i hela friden skall ett förtroende finnas där? Ett att sannerligen lita på?

(bild från deviantart.com)

Det fanns en tid då jag även var tvungen att kontinuerligen ställa min klocka på alarm
(genom att trycka upp en sak på baksidan av den),
medan jag nynnade "Blinka lilla stjärna där" eftersom att versen
innehöll sju uttalade vokaler i sig.
Om och om igen skulle jag räkna längs jag tryckte knappen upp och ned
tills det kändes säkert att den stack upp där bak.
Allt eftersom att jag inte litade på min egentligen klara syn,
den ljög nog troligen för mig än en gång.

... Och likaså är det med de schemalagda russinen i min frukost.
Vissa dagar är det fem stycken av dem som gäller,
andra kan jag till och med våga ha i åtta stycken...
men ändå främst udda antal.

Allt sådant blir så fullständigt värre då jag lider av stress, som jag förr skrivit.
Då finns nummerna överallt om så värst.
Och då kan jag bli utmattad utan att ens få någonting gjort,
tankarna räcker gott som de är inuti mitt huvud, vilket bara leder till ångest.

Jag vill bli frisk, jag vill bli det.
Det handlar endast om att ens tro på mig själv, på mitt enda psyke.
Nog må jag komma ha nyttighetstänkandet kvar med mig livet ut,
men frågan lyder hur pass mycket av det...

skall jag få panikattack i form av skrik och tårar så fort jag får medvetandet
om att antidepressiva kan öka ens vikt med ett fåtal kilon?
Kommer jag alltid känna mig som en människa på en annan nivå?
Vill mina mardömmar under nätterna följa mig till den allra sista?

Kan jag ta av mig min rustning och sköld, och slippa leva och andas som en robot?

Att gå till rummet och klä av sig innan vågen var en av de saker som jag fann mindre omtyckta.
Så fort som jag endast stod på plattan i mitt linne och stumpbyxor,
höll jag alltid för mina "skavanker" med båda armarna.
Det kändes så skamset på ett vis att blotta mina kurvor så pass.
Näst intill räknade jag sekunderna innan det blev tillåtet att dra kläderna på mig.


Stod jag mer obalanserat än normalt,
eller var det bara en inbillning, frågade tankarna inuti mitt huvud?


Frågan varför kom förstås därefter och jag var tvungen
att tömma mig på vad som hölls inombords.
Kastas ned emellan ett vemod och beslutsångest, och sedan att om ta antidepressiva
medel medföra risken att gå upp två, tre kilon i vikt.
Allting var så pass utmattande för mitt huvud och kärna...


Jag skjutsade fram det ihopvikta pappersarket mot henne
som hon tog emot och vecklade upp.


pekade hon på onsdagens ruta för dess kvällsmål.


Blicken fäste sig på mig.



... så, ja. Jag hade gått ned i vikt.
Nu av alla tider och döma på tonen av hennes röst,
så handlade det troligen inte om ett enstaka hekto.
Mitt mentala bestod nu av ett helt antal av kontraster av olika färger.
I bakgrunden ekade det en euforisk symfoni utav ett långvarigt "Halleluja",
samtidigt som det kom till en liten röst vars ord var "Oooh, boy...".

Pina och plåga, ingenting var ju gratis.
I synnerhet inte på en ätstörningsklinik då det handlade om tappade kilogram.


... så min behandlare satte en stark och fatal regel på min panna.
Om på något ynka sätt skulle få för mig att kompensera, äta utöver tiden,
hålla mig utanför matschemat... skulle måtten vara tillbaka på tisdag.

Jag vet att jag har förmågan att ta lite, lite under det normala.
Jag vet att det ger en lugnande känsla, samtidigt som det inte finns en säkerhet i det.
Jag vill inte vara låst.

Min fina mor och jag vandrade till Ben & Jerry's på Gamla stan för att inta mitt
schemalagda mellanmål bestående av glass idag~!
Och eftersom att jag måste följa mitt matschema till full och pricka...
så fick det inte bli någon av sorbeterna som jag så velat prova där...

Det fick i dess plats bli en våffelstrut med Chocolate Fudge Brownie och Strawberry~

Allting skulle vara så bra, så bra.
Men varför kom det plötsligt så mycket på en och samma gång?
Jag kunde, jag kan bara inte förstå det.

De senaste dagarna har mitt huvud bestått av ett enda evigt kaos.
Och det har också tagits över maten... den blir så förbannat vedervärdig,
samtidigt som rädslan om en nedsaktad metabolism sprider skräck inombords.
Vad jag än gör, så passar det inte in.
Vad jag än gör, så splittras och delas det i slutändan.
Kan jag inte bara dra täcket över mitt huvud?


Hur mycket jag än pressat tillbaka då folket omkirng mig hade propagerat
om antidepressiva medel, så hade jag till slut gått med på att sätta det på prov
(inte att jag hade sagt ut det högt, dock).

Vi hade en bokad läkartid på onsdagen för att få intyg till aktivitetsersättning under mina studier,
min ansökning till universitetet var inskickad...


ställde mamma sig emellan mig och TVn i vardagsrummet.


Allting rann över. Tårarna rann nedför mina kinder och jag greps utav en grav panik.
Det fick inte vara sant, det fick bara inte vara sant,
nu när jag för en gångs skull vågat ha förväntningar och hopp...
hur kunde jag lita på någonting någonsin? Hur?


Så patetiskt egentligen.
Det var inte mamma som bestämde dessa saker,
hon var blott meddelaren och ingenting annat i det.
Och ändå tog jag det över henne på grund av min inre desperation.
Så dumdristiskt svag.

Hon intalade mig vid middagen att imorgon skulle vi till läkaren.
Då skulle allting ordnas, alting skulle bli bra.


Då var det ännu en gång som jag ringde på psykiatrins dörr.
Ställde mig framför receptionen vars skyddsglas skjutsades åt sidan.


Det visade sig att mina besök räknats upp till det rätta antalet att jag fick ett frikort dit.
Så mycket pengar att inget mer behövdes betala där.


och jag tyckte inte om den tanken. Alls.
Det kändes som att få rena rama kalkonpriset för stunden och
jag stirrade upp mot taket så fort som jag satt mig ned.
På barnböckerna i hyllan som jag läst som liten,
Friskis och Svettis-tidningen på bordet...
och en tår började samlas nu i ena ögot.

Jag ville inte vara här.
Jag ville inte vara någonstans.
Jag ville bara bort från allting som kallades för verklighet.


Mamma stod vid sidan om med ett lättsamt leende på läpparna
och fick ett skak på huvudet till svars.
Nu rann tårarna i dess plats.


Ett nick på huvudet hann jag med knappt innan läkaren nu ropade ut min namn.
And so the hell began...


Då grät jag.


Det var allt jag visste,
så jag fick rycka på axlarna så fort hon kom med efterfrågorna om det.
Kändes så bisarrt på ett sätt.


- Men det ville ju inte jag!
Jag ville läsa vad jag ville läsa om jag ens skulle vara på universitetet!
Självaste sitsen jag satt i fick mig nästan att kräkas utav mental tortyr.


säg inte det som om det skulle vara rent omöjligt för mig...
Hur i hela friden hade jag hamnat i en sådan position?


... säg inte sådant som jag inte vill höra.
Det var aldrig någon som gjorde allt, det flesta åt mig,
utan det var alltid jag själv. Alltid.

Och nu hade jag blivit placerad på en sits där jag skulle välja emellan att få pengar, bidrag...
eller läsa vad jag ville läsa, som de andra ansåg för komplicerat för mig.
De satt och näst intill nickade i takt med varandra då den ena sagt sitt ord.
Jag satt och grät som jag aldrig någonsin hade gjort hos någon
av de alla kuratorer och psykologer jag gått till.
Känslan av att vara fullkomligt chanslös gjorde så förtvivlat ont i bröstet på mig.


Mammas ansikte frodades upp med hopp.


... där var den lömska boven bortsett från kemikalierna.
Denna fråga om man antingen gick upp, eller ned.
Här bevittnades det. Att jag ganska definitivt inte var utan issues då det kom till kroppen.
Jag greps av panik.
Om det var tillåtet fanns också lusten att kasta stolen tvärs över rummet.
Den fattande pricken hade slutligen nått i:et...


Min blick möttes inte med hennes, den var alltför bortkopplad av det enorma kaoset inuti mitt huvud.
Antingen eller, piller och gå upp... jag ville säga till mamma att jag önskade att jag vore död.

Drömmarna finns fortfarande kvar inuti mitt huvud under nätterna.
De som från att endast vara på tok förvridna, löper ut till en punkt.
Sekunden som alarmet på min väckarklocka ringer.

Nattens dröm var likaså som de andra svåra att minnas till fullo,
men en del finns fortsatt kvar att kisa efter.

Det handlade iallafall inte om att jag sprang efter tåget mot universitetet och såg
alla människor lämna mig kvar på perrongen,
och det var nog kanske bara bra.

Men vissa ting var sig lika ändå...
en viss liten bokaffär som jag brukat handla böcker i fanns där åter igen,
i samma omtvistade version med svarta väggar och tjocka, nya vita hyllor.
Nu lös det även neonlampor tvärs över, också dunkande musik.
Boken jag ville ha, den fanns inte inne ännu. Igen.

Mitt i allt befann jag mig utomhus där det var duggigt regn
och en nedgång till tunnelbanan inom synhåll.
Det var inte en plats som jag befunnit mig på förr
och ändå så visste jag riktningen vart att gå.

Höga, branta trappor tills en dörr öppnades framför mina egna ögon
innan jag gick förbi folket där.
En varm belysning i något gula toner färglade omgivningen medan
jag lade märke till instruktören A från min onsdagsyoga.
Någon mer orientalisk danskurs var det jag var intresserad av, dock minns jag inte vilken.

Det var trängande människor längs den avlånga och smala hallen
men ändå var det inte att jag råddes utav en panik av det.
Jag var bara lite obekväm och trängd, visste inte vart jag skulle gå
tills en medelålderskvinna från min universitetskurs vinkade åt mitt håll.

Plötsligt hade jag en kopp med té inuti mitt grepp då jag satt där på en barstol.


sade hon och jag ryckte till en aning, såg upp på henne.


ropade nu en man ett par människor bakom personen framför mig.


en annan.

Det var som en slags skräckblandad förtjusning i det hela.
Jag var inte ensam om det, samtidigt som jag inte fick det heller.
Jag fick inte äta sådant enligt min behandling... det var inte friskt att göra det...
och tyngden över mina axlar växte sig allt tyngre.

Jag fick det inte.
Det var inte tillåtet.
Det var begränsat, jag var begränsad.


Strax efter det öppnade mina ögon på nytt.
Väckarklockan ringde än en gång.

För fem minuter sedan,
tryckte jag på knappen "anmäl" och såg min egen ansökan till universitetet mottas.
... och det var en och är en väldigt säregen känsla i sig.
Att här och nu, är det mina egna beslut,
samtidigt som den allra enklaste åsikten får mig upp på tå.

Hur och hur i hela friden skall man göra? Vad skall man ta sig till?


ville jag säga tillbaka till henne, men hade inte greppet att göra det.
Min coach var en dryga femton år äldre kvinna än mig, dock ändå rätt så lik i sig.
Hon hade själv tagit antidepressiva under år sedan sin egen ätstörning och
kanske var det därför hon kändes mer förstående enligt mitt eget perspektiv.

Ändå kunde jag inte lita på henne till fullo.
Jag hade inte sedan jag varit alltför liten vågat lita på folk.
De skulle alla svika mig förr eller senare.

Mammas och psykologen på vuxenpsykiatrins ansiktsuttryck var inte alltför medgivande
under den senaste torsdagen då jag till slut tagit mig själv i kragen.


samtidigt som jag inte kunde det.
En privat psykolog kostade troligen minst 500 per tillfälle
och det ville jag inte tynga ned på min mammas axlar.
Jag tärde på henne så mycket som det var.
Istället fick det dras fram envisa argument som om jag vore fem år gammal igen.

... Jag är rätt så nöjd med vad jag valt för något att prioritera i höst.
Ett språk som första alternativ eftersom att jag behöver börja lära mig själv
att gå på känslan igen i höst(trots milalängder av ångest)...
och sedan filosofi.

Om magkänslan stämmer,
så kommer det i höst vandra en filosof här i skogarna.

1. Jag skriver på tangentbordet med mina två långfingrar

2. Jag har en viss förkärlek för kolibris har jag märkt på sistone

3. Min favorit när det kommer till té hittills är apelsin med kanel

4. Jag har sedan så länge jag kan minnas varit besatt av krummelurer~

5. Solhatten är den finaste blomman av dem alla

Min stationära dator har bestämt sig för att protestera nu genom att lägga av med grafiken fullkomligt.
Och sådant gör mig bara så otroligt... "glad".
Men sådant är livet. Nu fanns det iallafall en god orsak för varför jag inte kunde uppdatera här~

Helgen för min del... har varit något av Gott & Blandat-påse.
Vissa godbitar, medan lakritsbiten tagit sig in i påsen.

Ibland vill jag bara beordra mig själv att


men så simpelt och enkelt är ju inte livet som man skall vara realistisk tyvärr.
Istället får jag se mig omkring och misslyckande försöka visa upp en vit lögn till ansikte.
Allting är okej, allting skall vara okej... samtidigt som det inte är det.

Det känns som om prat om piller och antidepressiva omvandlats till
en förbannad spridande pest under den senaste tiden.
Från en psykolog, till mamma... och sedan så verkar de alla sammans propagera för dem
som om de verkligen skulle vara "lyckopiller", att de skulle uträtta mirakel.


Från dagen min behandlare sade åt mig att välja emellan pizza och McDonalds och
jag sedan valt det första alternativet vandrade jag under en ständig ängslan.

En halv pizza, vem åt det? Vem, av alla människor?
Jag kunde bara föreställa mig en kladdig, rinnande sak som skulle ned i mig
och hade all fokus på att OM jag ens skulle äta en sådan, så skulle det vara på dagtid - inte kväll.
Aldrig att jag tänkte pressa i mig någonting så pass
"förorenande" endast ett par timmar innan sängen.
Då skulle det väl fräta sig fast i magen på mig medan jag sov.


Innan vi skulle in till stan på lördagen för att bland annat äta pizzan där,
sökte jag för fullt på Internet.
Det fanns inget svarsalternativ då jag googlade på "nyttig pizza",
det var bara hembakta pizzarecept som då kom fram.

("Självklart, det är ju pizza...")

-"Den mest genuina pizzan är den på det här stället. Den kan anses lite torr enligt vissa, men-"-

("Den tar jag!!")

Fastän jag var en fena på lokalsinne och södermalm, så kände jag mig vilsen för en gångs skull.
Vi vandrade på vägen som jag lärt in mig, men vi kom aldrig fram hur långt vi gick...
och gick... och gick... längre och längre in dit vi aldrig gått förut.
Kanske någon kilometer senare fann vi stället, men det öppnade klockan tolv.


... och till vår överraskning var det tre Second Hand-affärer på en rad.
Mindre affärer som vi inte sett förr -
och sedan en affär med mindre designers som jag läst om förr - men aldrig hittat.


Och jag befann mig i den första porten till himlen.
Kläder som inte fanns någon annanstans... egna kläder.
Jag log lite blygsamt för mig själv.
Kanske var det för att det inte var mitt i city, att det var något jag ville se,
samtidigt som det inte vällde människomassor i vägen som förde med sig krav.

Fast när min mamma pekade på klockan att det var dags att gå till
pizzerian sjönk klumpen än en gång ned i halsen.Det var det finaste och mysigaste pizzastället jag suttit på,
men att vi satt oss ned mitt emot pizzabakarna gjorde mig ganska rejält begränsad.
Jag fick inte visa ett missnöjt anisktsuttryck, för då skulle de lägga märke till det.


Fast kanske var det ändå för det bästa.
Jag behövde lära mig själv att hålla ansiktet i styr.
Jag var nu tjugo år gammal, jag kunde inte fälla tårar i publik.
Det gjorde det nog också något mycket bättre att det var en äkta pizza,
att det inte rann om den... och när jag väl klarat av utmaningen(på 35 minuter)
utan att ha gråtit så att det låtit av det,
så kände jag mig på ett vis stark.
Jag hade klarat den här utmaningen,
den var enklare än för ett halvår sedan.
Och den tanken fick mig att skina upp delvis inombords
- jag kunde äta pizza!
Inte att jag tyckte om det eller smaken,
men om man så väl skall fokusera på innebörden av det...


Men vad som var så roligt i den där lilla affären var att allting var maskinsytt för hand.
Vissa saker och ting var egagnade, annars handgjorda.
Sommarklänningen blev jag bara kär i,
medan min mamma roligt nog nästan haft en kopia av den bruna då hon var i min ålder.

Och dessa ekollon skall jag troligen bära imorgon~

Just nu, så känns det näst intill hela tiden som att jag balanserar enbent på en brant.
Kommer jag att stå emot och trotsa vinden,
eller kommer jag att falla nedför?


Då jag väl satt mitt emot min behandlare idag, öga mot öga,
visste jag innerst inne inte vad jag skulle säga.
Ännu en mardröm inatt igen,
det verkade inte som om det räckte med min raktion under vårt senaste tillfälle.

Vad jag grät uthjärtat då.
Hur kunde det bli så ännu en gång igen?
Jag ville inte bli lämnad...
då det egentligen endast handlade om ett steg framåt.
Jag behövde inte vara där så pass ofta längre
- jag åt alltför bra för det. Jag behövde inte den ätträningen lika mycket längre.

De flesta längtade troligen till den dag dessa ord ekade i deras öron.
De skulle vara näst intill fria bortsett från sina matscheman, inte lika mycket klinik...

För mig tolkades det som ett uttryckt


och det gjorde så ont inuti mitt bröst.


Sekunden hon reste sig upp, vände jag mig mot dörren bakom min rygg.
Hon höll emot den med sin utspretade hand.
Blockerade min väg.


Min ena hand pressade för mina ögon.
Det kändes så patetiskt att kinderna var alldeles dränkta utav floder av tårar.


Här var det människor i praktiskt taget en och samma sits,
här fanns det inte desamma kraven som dem på universitetet.
Fanns det ingenstans att höra hemma?
Fanns det inte sådant för mig?

Hon lättade på handen och jag for förbi.
Jag ville försvinna, bort från allting.
Kunde jag inte bara det


Jag märkte hur hon nu fokuserade på allt annat som inte hade med incidenten att göra.
Kanske var det bra, kanske inte...
varken eller kunde ju förändra faktan av det som skett och bestämts.
Huvudsaken var att jag slapp höra predikan om hur det skulle vara att sjuk fyra år till.
Det räckte gott som det var.
Jag orkade inte mer ett uns mer över mina axlar.

Än en gång stod jag där vid receptionen på vuxenpsykiatrin idag,
just anländ från en självstudiedag på universitetet.
Att jag var där åter igen var ingen rosenröd känsla i sig.
Det fanns ingenting gott i det till pricka.


Jag såg mot receptionisten som frågande betraktade min "vårdsremsa" och höll den i sin hand.


Blicken fördes till partiet hon pekade på med sin fingertopp
och jag lade märke till att stämpelns titel var namnet på min ätstörningsklinik.
När kunde det vara, när kunde det vara...


ett helt år sedan då.
Hur kunde jag ha låtit det glida mig förbi då det här var så stort?
Vem var jag då till skillnad från nu egentligen?

Faktumet att det var en sådan lång tid som passerat mig
väckte upp känslor inom av alla slags, både de goda och negativa sådana
- att jag för mig själv sträckte ut armarna rakt i luften.
Det här var jag, det här var vad och hur min kropp såg ut.
Här var jag, en person som troligen till slut strax blir övertalad om att ta antidepressiva...
det fanns ingen lust över att se på min egen kropp.
Den var inte som förr längre, inte ens i närheten av det.
Och det var det som räknades.

Från en ständig del i vardagen att vara förskräckt över tanken att armarna
kanske skulle brytas av vid nästa tillfälle jag drog en tröja av mig,
att inte ha händer som spricker upp till blödande sår längs ett likgiltigt "jag",
till att vara en person bestående av explosiva kontraster och ett självhat.

Vem är jag egentligen?
Vem är den mänskliga varelsen jag ser i min egen spegelbild?
Den som hyser känslan av att ständigt vara på flykt och löpa förarlöst för all tid?
Spegelbilden har fallit ned i grunden och jag har inte klistret för att sätta ihop den igen.


Jag är inte samma person som förr, är jag?

---

"En mening

Det har gått en tid nu sen mitt senaste inlägg nu.
Saker, en massa, har hänt samtidigt som livet har kännt allt mer stilla... men onsdagen innan skärtorsdagen kom den dagen som jag hade väntat på så länge. Både av nervositet och spänning faktiskt.
Jag började min behandling på ---, som jag var tvungen att slippa den traditionella musikalarbetet vi estettreor normalt alltid gör, men sånt är livet! Saken är iallafall klar att jag knappast orkat med att sitta tills 11 på kvällen och sy en massa dräkter - blev helt tom på energi efter att ha hjälpt till i några timmar efter lunchtid en dag förut... det skulle bara bli skönt att komma bort från skolan, träffa nya människor som jag kanske kunde känna en aning gemenskap med! Det är nästan som om jag känner en rädsla för att gå tillbaka till skolan. Känner ingen motivation, tar bara min energi genom plugg, plugg och återigen plugg! Står inte ut!

Sen dagen jag fick redan på att jag skulle börja där, kunde jag känna en grövre stress eftersom att de skulle bestämma och rätta ett matschema efter mina behov. Måste hinna äta passionsfrukt igen, mango, björnbär, det där har inte jag provat! Jag hade svårt att acceptera en sådan förändring(precis som jag kan ha det ibland med förändringar, men det här var en aning större) och kunde inte koppla av tills kanske en vecka efter då jag insett och lugnat ner. Men. Jag hade varit helt säker på att jag skulle börja på måndagen direkt efter jag fått tillbaka mina provresultat, men så var det inte - de var ju tvungna att hitta en behandlare som var villig att ta emot mig. Jag fick och greps av en inre panik - vad skulle jag exakt göra den här veckan nu då!? Själv hade jag ju sagt och förklarat för alla lärare redan om hur jag skulle vara borta minimum 6 veckor framåt - inte kunde jag svansa in igen och säga "Hej här är jag igen!" när de troligen redan hade berättat för alla de andra esteterna om min frånvaro(hade varken ork eller viljan att göra det själv). Aldrig! Aldrig i livet! Tur som det var hade de ju ingen gjort det än för att de kände att mitt godkännande behövdes att jag ändå kunde kila in och med en förklaring att jag hade bokade tider så jag inte stannade för länge och lät scenografiarbetet ta allt av mitt blodsocker som fortfarande existerade iöverhuvudtaget. Men. Fredagen innan påsklovet, dagen jag ärligt sagt till scenografiläraren att det skulle vara den sista, ringde mobilen och jag fick reda på min start på onsdagen. Livet lekte, äntligen! Solen sken som om det var den första vårdagen och hem skulle jag för att fixa mitt mysmellanmål. Jag kunde äntligen känna att mitt liv var på väg framåt och inte gick i samma ständiga cirkel längre!

 

Jag kunde knappt heller sova på morgonen på grund av en uppspelt känsla, vaknade kanske fem och kunde inte somna om. Inte brydde jag mig, jag skulle ta det kolugnt och avnjuta min sista frukost hemma under en vardag, för nu skulle jag äta den i den lilla kliniken. Kom dit klockan nio, mellanmålet, mitt första mål där, skulle intas 10. Själv kunde jag känna en stor förändring i omgivningen där jämfört med vad jag var van med hemma, frukosten där mamma tog minst en halvtimme på sig att äta sina två lingongrova medan hon läste DN eller förmiddagsfikat i lugnet. Här var det powerwalk som gällde! Alla nästan bokstavligt talat "sprang" runt med sina decilitermått o teskedar, fyllde, bredde på mackorna. Själv tog jag det i min takt oh fixade vad jag hade valt att äta(hade inte haft samtalet angående mitt framtida matschema med nutritionisten än förrän på eftermiddagen, så minns inte vad..). När jag var klar förstod jag att powerwalken inte var för skojs skull. "Ookej, ni har 7 minuter kvar att äta" Jag hade låtit majoriteten av mellanmålstiden gått till spillo genom min långsamma takt att fixa iordning någonting ätbart, vilket troligen var något de var emot. Smörgåsen som jag rent sagt var tvungen att pressa ned på grund av tidspressen tog emot hårt, speciellt den där teskeden med smör som var obligatorisk. Lunchen på vågen, nu i början av behandlingen tog emot hårt på magen. Själv kändes det som om någon dragit och töjt magen att den inte kunde gå tillbaka till sin normala form, en aning döende känsla. Av ren omtänksamhet(+ att det hör till behandlingen) hade iallafall behandlaren bokat mig ett värmerum efter måltiden, i andra ord ett rum där man ligger och jäser. Även fast min mage var "trasig", kändes det ändå lite småtryggt på något sätt. Jag mindes inte senast jag varit i ett så varmt rum som samtidigt varit så lugnande. Låg på sängen, tittade rakt upp mot taket och spretade på mina fingrar emellanåt. Det blev som en automatisk sak att verkligen tänka på alla slags saker. Vad gör jag här?

Hur har jag kunnat ta mig till den här sitsen? Vad gjorde jag för fel?

"

Jag kan äta mer saker nu, jag kan läsa i böcker till och med.
Jag har fått släppa taget om mina mått, kanske även vågen om en månad.

Jag uppskattar så mycket mer utifrån, omkring mig
- i bekostnaden av ett förlorat inbillat självförtroende om att en flicka med BMI 15
var överlägsen i jämförelse med dem med ett på 19.

... Och ändå är det så otroligt mycket som är beckmörkt för mina ögon.
Saker tolkas som lögner, det finns inget ljus att sträva efter...
ingen skulle finna tycke för en sådan här flicka vars självbild
ligger i grunden bestående av tusen spillror.

Jag är så rädd av tanken av att ta antidepressiva, så in i själen.
Jag vill inte låta kemikalier hugga av mina toppar
och lämna mig kvar som en likgiltig människa.

 

... trädet fortsätter nästan mot sitt slut.

Först att det var påsk och sedan att jag fyllde år...
så kanske det inte var så konstigt att det blev så söta saker ändå,
men de kändes ändå inte fullkomligt smärtfria för min del.

Visst, choklad är choklad.
Fikat har jag övat med min coach under ett par veckors tid nu.

Men tårtan... gav mig en sådan ångest.
Jag vet inte, kanske var det eftersom att jag i protest såg på medan min äldre syster
bara öste strösocker i grädden och sedan mängder ned i bären.


Jag hade en sådan lust att säga tillbaka att det är gott som syrligt,
men hon var klart irriterad över att jag klev in i hennes eget.
Och sedan att det var så pass många människor omkring mig då jag skulle äta den
gjorde det ju inte exakt bättre.
Det var bara rejält påfrestande att sitta där med en vit lögn till ansikte.


... usch.


Men huvudsaken är att jag iallafall tog mig tag med dem.

---

Fikat sågs som ett självklart alternativ då jag skulle träffa min coach i helgen
och det är nog bara bra egentligen.
Det skall ju inte endast handla om att "pressa i sig" sådant som är laddat och svårt,
det skall ju också läras på ett naturligt sätt.
- Fikat är ju trots allt bland det allra vanligaste sättet att umgås på dessa dagar!
Prata, ha roligt... vad som helst för att försöka förtränga dessa tyngre tankar och ångest.

Och de 100 grammen av lösgodis har jag redan öppnat mina känslor och åsikter om.
De är jobbiga, de är förbannade
och det gör ju knappast allting bättre genom att det från och med
nu är bestämt att jag skall ta det som jag TROR är 100 gram.
- Jag avskyr ju lösgodis av hela mitt hjärta! Hur i hela friden!
Tiden får allt se...

Och angående pizzan... så är det pizza.
Min behandlare hade till slut lagt märke till hur lång tid det varit
sedan min senaste övning med pizza och likande,
så hon gav mig två stycken alternativ att välja emellan som ett tredje den här veckan:
- McDonalds
- eller Pizza.
... så jag valde pizza med motstånd.
Lyckas inte utmaningen den här veckan, så kommer den även veckorna efter
tills jag tagit mig igenom en halv pizza till middag.

Så det får allt se den här veckan i andra ord.

Det får ursäktas över att uppdateringen uteblivits även de senaste dagarna här på bloggen.
Vissa dagar är ju trots allt sådana då man helt enkelt vill sitta
i det allra bortesta hörnet med händerna för ansiktet.
En sådan var i söndags.
Då fyllde jag 20 år.

Det var mycket som min mamma tyvärr fick höra mig säga om,

"Det finns ingen mening med att fylla år",
"Det känns ingenting speciellt",
"Vi kan lika gärna hoppa över den här dagen",

exakt som det var under mitt studentfirande.

Men det var dessvärre efter morgonen,
efter att de sjungit hela vägen uppför trappan och sedan satt sig runtom min säng,
hunden på mitt täcke.
Alla blickar på mig och paketen som skulle räckas över.

Förr hade jag alltid legat vaken minst tre timmar i förväg på grund av iver och längtan.
Jag hade räknat veckor och dagar under en månad.

("Vad är det för någon mening?")

Mitt ego öppnade paketen med ett vagt leende,
altet ville dra täcket över huvudet.
Kunde inte allt bara försvinna?

Varför jag inte kunde känna någon som helst glädje kunde ha sina delar.
Känslan av att vara ett på tok för patetiskt fall av en färsk såkallad vuxen, kanske.
Inte redo.
Bara den intalade rösten om att det inte fanns någon orsak att fira.

Skulle inte ens 20-årsdag vara den bästa tiden i ens liv?
Livet skulle flöda utav glädje, liv och förhoppningar,
det skulle vara en enda stor fest på glid.
... Eller kanske var det bara en klassisk inbillning,
en förväntan som inte ens var i verklighetens närhet.
Mitt liv var inte på det videt.
Kanske var det därför.
Mitt önskade, mörka staffli fanns inte i mitt grepp,
kanske var det därför.

Vissa kunde väl lika gärna kalla det för en slags 20-årskris om så rätt,
och det fick mig att bryta av ångest. Inte värdig.

Den uppätna tårtan fick mig att sitta med handen blockerad för den ena sidan av ansiktet.
De fick inte se att tårar rann nedför kinden.
Istället klöste jag mina naglar i duken tills mamma drog tag i överarmen på mig.


Det var för ohyfsat att gråta inför mina farföräldrar och morfar.
Skamfyllt. Otrevligt.

Istället satte jag för mig själv och grät på det översta trappsteget.
Efter ett tag med min ena storasyster S vid min sida, sägandes

"Men vad är det, gumman?"

Hon skulle säga samma sak som de andra hittills om jag yttrade mig ett
"Jag hatar mitt liv".

Min mamma kom nu med ett


och fällde armarna över mig som en vana.

Hon sade åt mig att torka tårarna och gick sedan åter igen
ned till den nedre våningen medan jag till badrummet.
Fem gångers tysta intalanden om att samla tag i mig,
viskade jag för mig själv innan jag kände mig redo för att lämna det.
Med mina tysta steg kunde jag även höra min mamma i köket med en brytsam röst.
Min syster komforterade henne vid sidan om.

Någonting otydligt det första.


En klump av bly föll ned innanför mitt bröst.
Det var så fel att lyssna på ett annat samtal,
men ändå så kunde jag inte stänga dörren bakom mig.
Att höra min mammas upprivna röst över mig,
den gjorde så smärtsamt ont att ta in...

-"Vet du vad hon behöver?
Hon behöver verkligen någon samtalskontakt utanför familjen.
Så att hon kan säga sitt, släppa taget om det och sedan gå vidare"-


hon hade ju så fel.
Psykolog efter kurator - de hade ju alla skickat mig vidare redan.
De var endast svin som antingen slutade eller passade mig över till nästa person inom räckhåll.
De fick mig inte att känna tyngd lyftas från mina axlar,
utan bara lät mig själv påminnas om det jag helst ville dränka långt inom min kropp.

"Du, det stämmer inte alls!",
ville jag kliva nedför trappan och utropa, men som om jag kunde det.
Det skulle endast strö salt utöver mammas sår.
Jag ville så gärna berätta för henne att
"Förlåt att jag finns"...
samtidigt som mina fötter nästan som bränt fast sig där jag stod
tills de båda gick åt skilda vägar.

Då gick jag ned för trappstegen och såg på mamma.


och jag grät i hennes famn.

("Vad är det för någon mening?")

[I torsdags]

Då jag väl satt på roslagsbanan på väg in till stan
höll jag mig bara för mig själv och drömde mig ut ur fönstret.
En konsert kunde väl inte vilja mig något illa
och det lättade ett uns tyngd från mina axlar.

Mina syster kramade om mig så fort som hon såg mig vid vårt vanliga sushiställe på Söder.
Bara att det var en kram stället för ord eller blick var så mycket bättre...
personen framför mig kunde då inte "se igenom" mig som det alltid brukade kännas som.

"Ja, det här skall allt bli intressant
- att se en konsert med en artist som jag aldrig ens hört~!",

log hon så fort som hon hämtat sin misosoppa.


Efter att vi suttit där till runtom åttatiden började vi vandra längs hela Horngatan.
Vantlös som jag var, fick jag hålla hennes mössa emellan händerna i dess plats.
Södern på en skärtorsdagskväll... allting var stängt, inte mycket folk...
det var ett sådant tillfälle som jag tyckte om.
Att jag knappt behövde ha den där känslan i bakryggen att folket omkring granskade mig.

Allting var stilla och lugnt...


Vi stod där i ett par minuter och pekade runt våra fingrar på Second Hand-fönstret
innan dörren till affären mitt i allt öppnades.


log medelålderskvinnan som ägde affären och släppte in oss.



... så det slutade med att vi köpte oss varsitt par av örhängen därifrån.
På en skärtorsdagskväll, cirka 20.15 på Hornsgatan... vilka var oddsen?

Och upplevelsen av att sedan se Owen Pallett stå på scenen rakt framför mina ögon
då jag stod närmast scenen var det som slog allting.

Fiolen vars ljudnivå var så hög, strålade igenom hela ens kropp
och jag svängde med musiken.
Min syster lät som om hon var den som tjutade högst av alla människorna i lokalen
och jag kunde inte minnas när vi lett så mycket tillsammans på en och samma gång.
Jag hade inte druckit en öl på en sådan lång tid heller
och att göra det med en sådan pass mängd av människor
omkring mig fick mig att känna så levande...

... aldrig att jag kunnat förvänta mig vilken impakt en konsert kunde ha på mig.

Under ett par sekunders tid satt vi bara där i en något obekväm tystnad.
Rådde det inga ord oss emellan alls,
lunde det näst intill alltid vara något av illa innebörd.
Bara illa...

"Det är faktiskt så att jag har tänkt på en sak.
Vill du bli frisk egentligen,
eller vill du återvända till ditt gamla ätbeteende?"

Någonting högg inuti bröstet på mig.
Nu kändes det som om en offensiv tagit sitt språng.
Den var på god väg...


"Det har jag inte sagt emot.
Jag gav precis dig beröm för en stund sedan.
Men vill du det här egentligen?
För vad är annars meningen med att du går här?
Vad är det du vill få ut genom den här behandlingen?"


"Ja, och jag sade då vad som då skulle behövas för att du skulle må bättre.
Och då gäller det också att du följer det"

Det var svårt för mig att tänka över hur de andra
patienterna normalt reagerade på sina övningar.
Var det på en daglig basis som vissa hojtade att
"Idag vill jag öva på pizza~!".
Gjorde folk på en ätstörningsklinik det normalt?
Det kunde jag inte greppa tag om alls.

Hon skrev ned frågan på ett randigt pappersark som hon sedan
rev utifrån sitt skrivhäfte och lade det framför mina händer.
Det var uppgiften att ha till nästa tillfälle,
och jag kunde verkligen känna hur min hjärtrytm gick på topp.
Sådant gjorde mig alltid så skräckslagen på grund
av rädslan för att bli lämnad eller uppgiven på.

Jag försökte ju så gott som jag kunde...
behövde min migrän, min ytliga sömn, magproblem
behöva löpa ut till magsår för att det skulle synas?


Från att få en sådan hemuppgift,
till att komma till min psykolog på Habiliteringen som sedan
anser att jag även tycks och kan lida av tvångssyndrom...
när skulle det räcka?
När skulle alla blockader stanna upp eller brista itu ur min väg?
Hatade någon övermäktig mig?

För en halvtimme var jag tvungen att "pressa" i mig ännu en 50-grams chokladkaka
och innan dess hade jag intalat mig själv att
"Nu skall jag inte gråta, inte den här gången!",
för jag vill inte känna mig så misslyckad,
samtidigt som det alltid rinner över inombords mentalt talat...

Känslan i magen av att
"ja, nu känner jag att jag har en chokladkaka i min magsäck... mjölkchoklad..."
skall alltid driva mig till ett tyst, men ändå nästintill mördande vansinne.
Förorenad, det tunna resterande lagret på mina tänder...

jag satt i soffan och pressade naglarna in i knogarna,
intalandes om att vi nu faktiskt hade hyrt en bra film,
att jag ville se på den,
att jag ville inte alltid i slutändan sitta framför min datorskärm med händerna för ansiktet.

Och ändå så slutade jag upp där nu och sitter och skriver här.


Och jag är så arg och besviken på ett sätt.
Två dagar från att vara tjugo år gammal,
vad är jag för någon slags "vuxen" om man skall kalla på det sättet?
Som bara inte kan rå för att det inte fungerar att sitta kvar framför en film
för att ångesten för mig därifrån?
För att den fick mig själv att känna så besudlad på ett sätt?

Ibland vill jag bara gå tillbaka till att slå min arm blå utav självhat.
Men det går inte.
För den har tappat den funktionen sedan en tid tillbaka.


En osynlig del av mig känns som om den sitter ned på huk och
ropar efter hjälp från någon som inte ens verkar existera.