pigment

Just nu, så känns det näst intill hela tiden som att jag balanserar enbent på en brant.
Kommer jag att stå emot och trotsa vinden,
eller kommer jag att falla nedför?


Då jag väl satt mitt emot min behandlare idag, öga mot öga,
visste jag innerst inne inte vad jag skulle säga.
Ännu en mardröm inatt igen,
det verkade inte som om det räckte med min raktion under vårt senaste tillfälle.

Vad jag grät uthjärtat då.
Hur kunde det bli så ännu en gång igen?
Jag ville inte bli lämnad...
då det egentligen endast handlade om ett steg framåt.
Jag behövde inte vara där så pass ofta längre
- jag åt alltför bra för det. Jag behövde inte den ätträningen lika mycket längre.

De flesta längtade troligen till den dag dessa ord ekade i deras öron.
De skulle vara näst intill fria bortsett från sina matscheman, inte lika mycket klinik...

För mig tolkades det som ett uttryckt


och det gjorde så ont inuti mitt bröst.


Sekunden hon reste sig upp, vände jag mig mot dörren bakom min rygg.
Hon höll emot den med sin utspretade hand.
Blockerade min väg.


Min ena hand pressade för mina ögon.
Det kändes så patetiskt att kinderna var alldeles dränkta utav floder av tårar.


Här var det människor i praktiskt taget en och samma sits,
här fanns det inte desamma kraven som dem på universitetet.
Fanns det ingenstans att höra hemma?
Fanns det inte sådant för mig?

Hon lättade på handen och jag for förbi.
Jag ville försvinna, bort från allting.
Kunde jag inte bara det


Jag märkte hur hon nu fokuserade på allt annat som inte hade med incidenten att göra.
Kanske var det bra, kanske inte...
varken eller kunde ju förändra faktan av det som skett och bestämts.
Huvudsaken var att jag slapp höra predikan om hur det skulle vara att sjuk fyra år till.
Det räckte gott som det var.
Jag orkade inte mer ett uns mer över mina axlar.