En skärtorsdag

"Du vet att du inte kan ha té till fikat"

"Jag tyckte bara att det passade då hon också drack té...
dessutom så hade de ingen latte på det där caféet"

"Ja, men läsk hade de väl ändå"

("urk...")
"..."

Då på söndag tränar du på tårta iallafall och dricka till"

"Och det finns ingen latte hemma heller precis..."

"Men nog allt kan du ta ett glad med läsk till det"

"... det är vidrigt med det där lagret på tänderna efteråt"

"Det skall du klara av nu.
Det finns ju faktiskt dem som övar genom att dricka läsk till middag varje kväll
Kanske att vi skall prova på det?"

"Jag dricker en läsk till tårtan på söndag då"

Under ett par sekunders tid satt vi bara där i en något obekväm tystnad.
Rådde det inga ord oss emellan alls,
lunde det näst intill alltid vara något av illa innebörd.
Bara illa...

"Det är faktiskt så att jag har tänkt på en sak.
Vill du bli frisk egentligen,
eller vill du återvända till ditt gamla ätbeteende?"

Någonting högg inuti bröstet på mig.
Nu kändes det som om en offensiv tagit sitt språng.
Den var på god väg...

"-J-jag försöker faktiskt...!! Det gör jag!"

"Det har jag inte sagt emot.
Jag gav precis dig beröm för en stund sedan.
Men vill du det här egentligen?
För vad är annars meningen med att du går här?
Vad är det du vill få ut genom den här behandlingen?"

"D... det har jag ju sagt..."

"Ja, och jag sade då vad som då skulle behövas för att du skulle må bättre.
Och då gäller det också att du följer det"

Det var svårt för mig att tänka över hur de andra
patienterna normalt reagerade på sina övningar.
Var det på en daglig basis som vissa hojtade att
"Idag vill jag öva på pizza~!".
Gjorde folk på en ätstörningsklinik det normalt?
Det kunde jag inte greppa tag om alls.

Hon skrev ned frågan på ett randigt pappersark som hon sedan
rev utifrån sitt skrivhäfte och lade det framför mina händer.
Det var uppgiften att ha till nästa tillfälle,
och jag kunde verkligen känna hur min hjärtrytm gick på topp.
Sådant gjorde mig alltid så skräckslagen på grund
av rädslan för att bli lämnad eller uppgiven på.

Jag försökte ju så gott som jag kunde...
behövde min migrän, min ytliga sömn, magproblem
behöva löpa ut till magsår för att det skulle synas?

--

Från att få en sådan hemuppgift,
till att komma till min psykolog på Habiliteringen som sedan
anser att jag även tycks och kan lida av tvångssyndrom...
när skulle det räcka?
När skulle alla blockader stanna upp eller brista itu ur min väg?
Hatade någon övermäktig mig?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0