pigment

Plötsligt kan allting att röra sig emot en,
attraheras mot ens riktning för att sedan slå ihop och efteråt falla ned i bitar.
Fastän det inte gått en lång tid alls, tycks jag bli allt mer kluven och delas i två bitar.
Kan inte sluta tänka, kan inte lämnas ifred utav dessa vindar.
Ibland kan jag inte göra någonting annat än att stirra ut in
i ingenstans och låta en ensam tår rinna ned för min högra kind.
Mitt i allt... vet en i slutändan inte ens om vem den är.

Allting på grund av att mitt första uppföljningssamtal på
ätstörningskliniken är i övermorgon, på onsdag.
Vad jag skall känna inför det, vilket parti att ta är det som särar mig själv i minst två delar.
Friheten har sitt ultimata, sitt gyllene värde. Saken i sig att kunna välja och ta vad som helst.
Detta kontrat emot faktumet att de omkring mig yttrar annorlunda ting.
Min äldre systers ord om att jag gått ned i vikt med den allvarliga tonen. Att jag vägde för lite.
Överraskningen jag kunde känna inombords då min pappa igår under lunchen
sade att jag skulle ta en till köttbit, sedan följt av


Det var den första gången han sagt någonting sådant till mig.
Innan hade han endast sagt saker som om fullkomligt empatilöst, att det bara var att äta.
På en och samma gång som det hittills så pass sällsynta visade sig, föll en klump nedför halsen.
Först min syster, sedan dessutom han.
Följt av att min såkallade byst kunde liknas med en planka.

Så varför såg inte jag det på detta vis då?
Varför kunde jag vid vissa få, få tillfällen känna mig tillfreds i spegeln
och under de allra flesta känna mig som ett berg? Med låren ifrån helvetet?
Känna mig fulländat vedervärdig och äcklig momentet
mina svarta strumpbyxor dragits av benen? Hemska flicka, hemska människa.

Innerts inne önskar jag att jag kunde veta vilken roll att ta som betraktaren i spegelbilden.
Som den sympatiska människan, vilken sätter handen på den andres axel längs orden


eller som den dömande

Det finns en sak som jag definitivt och utan tvekan älskar, och det är regn.
Att behöva vandra en långpromenad utan sällskapet av ett paraply må vara en pärs i sig,
men det finns ingenting bättre än att sitta inomhus och höra det smattrande ljudet på fönstren.
Bortsett ifrån de dagarna då stormar utav snö härjar omkring en,
är det endast under dagarna med regn som jag knappt kan känna av den "klaustrofobiska" ångesten.
Ingen vill frivilligt ut och blöta ned sig i onödan, inklusive en själv.

Och det är då som jag verkligen tycks kunna koppla av samtidigt som
jag praktiskt taget sitter ned under den mesta av tiden.
Allting är tillåtet, ty regnet tycks ge tillåtelsen till det.

De senaste dagarna har varit rätt så bra och lugna för min del,
kanske det på grund av regnet och de alltmer täta molnen.
En latte tycks smaka, värma mer på samma gång som den tycks räcka längre.
Mitt i allt skulle man vilja bo på sitt stammisfik och leva tillsammans med boken...
vilket i sig kan beskriva gårdagen då jag satt och läste i två timmar på il caffe, haha.

Som yngre fann jag inget som helst intresse för att läsa en rad efter en annan,
under min längsta vikt kunde jag inte läsa alls då näringsbristen
fick det att ta tio minuter att läsa en enda sida på samma gång som ting knappt absorberades.
Och nu satt jag där och kände en nästan kärleksfull vänskap till "Kafka på stranden".
Det är sådana ting som på sätt och vis kan få mig att känna så tillfredsställd och levande.
Då saker och ting, vilka inte tyckts existera låter sig slå in min tillvaro i omslagspapper.


... vilket snart kanske kommer bli en ironi i sig.
Ifall min äldre systers ord visar sig stämma in i klangen.
Vad kommer då att hända under onsdagen nästa vecka, kommer människorna åter igen
att slå fast att frukosten kommer att intas på en ätstörningsklinik klockan 8 på morgonen?
Räcka över en tallriksvåg i violetta färgtoner, skriva ut ett matschema?
Berätta att jag inte längre får välja vad jag vill till min sojalatte?

Mitt i allt balklänningletande tillsammans med min mamma i den lilla vintageaffären
på Kungsholmen idag... såg jag ett par med slanka, smala ben i min spegelbild.
Bortsett ifrån den gamla Palmgrensväskan som hölls i ett stadigt grepp inuti min famn,
tycktes allting annat släppas taget om medan min kropp vred sig åt olika håll.
På en och samma gång som en aning självförtroende visade sig, drogs två olika tankar.
Den första med frågeställandet om varför olika speglar visade olika bilder,
medan den andra skrev upp ordet "behandling" i stora versaler.

Det är nästan tragiskt hur en sådan positiv känsla inom ett kort varsel
kan tas och falla ned i "kanske"-korgen.
Ingenting går på garanti, inget tycks kunna slås fast säkert.
Det ena momentet kunde jag pladdra på som om jag hade vingar, fylld av en kraft.
Momentet strax efter... ville orden stanna kvar inombords. Som om det regnade.

Men till min lycka följde i alla fall Palmgrensväskan ifrån sjuttiotalet med mig ut ifrån
affären inuti plastpåsen i min famn. Lyfte min hand upp den framför mitt ansikte,
kunde jag åtminstone under stunden känna en lättad tyngd lyftas ifrån mina axlar.
Lagom stor nog för att ha utrymme för ett skissblock i sommar, plats för mitt allt.
Tanken på den tillsammans med den randiga kjolen jag köpt på American Apparel
dagen innan kunde tillsammans sudda bort de allra flesta molnen framför mina ögon.

Dagen i stan fick avslutas med en riktigt fin sojalatte, för vanlighetens skull,
samt en slags marrängbakelse med smak av choklad och hallon, min smak~

Ett moment innan hade jag fått reda på ifrån min såkallade vän att hon inte kunde ses idag.
Medan jag stod där och väntade. Efter att ha skickat ett sms till henne och sedan fått ett
som hon skickat ifrån sin syster där hon berättade att hon inte hade pengarna på sin mobil.
Samman med frågan ifall jag inte sett hennes mejl. Det hade inte kommit något mejl vad jag såg.

Det är sådana här dagar som är av de allra tydligaste exemplen på hur en dag som står
stadigt upp på fötterna, med en motvind kan blåsas omkull ned i backen.
Ibland när jag möts utav dessa, grips jag utav en stark ångest i form av panik.
Med inte en blottaste aning om vad att ta mig till, den impulsiva forsen utav
känslor vilken innerst inne vill tvinga mig till att gråta ibland alla omkretsande människor.
De kan ändå inte känna vad jag känner, de vandrar ju för guds skull med en riktning...


Medan jag gick längs den avlånga längan utav byggnader i alla slags toner utav kräm,
kunde jag känna solen hålla sin varma hand om min rygg.
Vad som tycktes tynga ned mina steg som allra mest kunde inte fingret sättas på.
Motvinden från ett moment innan denna stund,
eller faktumet att min äldre syster skulle flytta ned till Göteborg i början av juni.
Det enda som är, var säkert är att ett motstånd sällan kommer på egen hand.
Det andra, att ängslan alltid finns över vad som skall komma härnäst.

Dyrt må det ha varit, fast på samma gång kanske var jag i behovet
av att kunna unna mig själv någonting lite dyrare för själen.
Det finns det som är nyttigt för kroppen, sedan det som är nyttigt för själen.
Mörk choklad för till dem båda, chokladmousse till det senare.
Vad som är viktigast av allting, är att själen själv inte glöms bort.
Ty vad är man om det inte finns en varm, levande själ djupt inom en.


svarade hon samman med sin självklara ton på rösten
simultant med att hon vände sin blick om en aning.
Som gott förväntat visade min dåliga tendens genom att fastän ett starkt motstånd från topp till tå,
visades ett tillbakadraget leende på mina läppar utan nervositet.
Och som alltid... skulle det slå mig tillbaka.


På någon dryg sekund hade nervositeten omvandlats till en dömd spegelbild.
Hon, av alla människor kring mig, yttrade de där orden. Hon.
Hon som i alla fall visste vad hon pratat om när det kom till ätstörningar,
den människan som varit sjuk innan mig och vid ett tillfälle skällt ut mig med
meningen om att det nu fick vara nog när jag låg ned som lägst.

Plötsligt slog tanken mig, om att just det var fallet... skulle jag vara tillbaka igen.
Sitta där på ätstörningsklinikens soffa i allrummet, sitta tillsammans med dessa människor
och väga upp min mat på min tallriksvåg. Det eller en frihet.


När vi inte pratades vid, då våra blickar inte tycktes möta... betraktade jag mina handleder.
Rörde vid med fingertopparna, greppade kring med ett löst grepp.
Jag var smal, var jag smal, vad var ärlighet, vad var sanning...
kunde inte bara någon vänlig själv berätta för mig vad som var fallet?


Mitt i allt, tycktes mitt sinne endast virra runt i cirklar. Utan något som helst mål i sikte.



Uppfattningen av tiden som går verkar endast bli alltmer förvriden inifrån mitt perspektiv.
Ännu har inte en vecka vandrat förbi, och nu känns det som om två stycken av dem.
Fyra månader tills jag sätter mig ned på flygplanet till den andra sidan av jordklotet,
detta kommer att bli ett lå~ngt lov för min del, haha.

Den andra dagen på mitt sommarlov,
samtidigt som det känns som om det gått en hel vecka av någon orsak.
Men troligtvis kommer förhoppnings allt som blåser i form tankar inuti mitt huvud
börja lugna ned snart och skifta över till sköna brisar.
Desto mer jag tänker, desto mindre tycks jag hålla mig till dessa regler som jag skall.


- dryck till VARJE huvudmåltid
- om smörgås till lunch, en baguette - ät upp HELA
- om toast till lunch - ät upp den hela
- påverkas inte av vad andra äter och deras ätvanor
- du skall, behöver ändå äta mer än dem alla
- du kan äta tryfflar, flera dagar, varenda dag om du så vill!
- du har helt perfekta värden, så du KAN äta
- du kan äta "laddade" ting varenda dag i veckan, utan att någonting händer
- känner du för att äta någonting, men tanken slår emot
- ÄT ÄNDÅ
- rikta dig mot att äta som matschemat, INTE mindre
- du skulle ändå kunna gå ett kilo eller två
- ligger till och med under din målvikt, normalviktens nedre del på "kartan"

[reglerna jag skrivit ned i mitt klotterbok på vägen hem ifrån min "friskskrivning"
efter att ha tagit in min behandlares bestämda ord]


Det känns verkligen inte som att jag följt dessa helhjärtat, haha..
Först att tanken på att sitta en heldag på universitetsbibilioteket brände sig fast i pannan på mig,
för att inte säga då det flesta man i ren allmänhet såg folk äta, dricka
på universitet om inte lunchtid var en lite pappersmugg med kaffe inuti.
Drycken finns tendensen till att hoppas över då det längs det hela
känns som ifall jag skulle ha "mer plats" till det andra att äta,
medan brödet på baguetterna framför mina ögon tycks mer liknas som berg.

I och för sig att jag fick en partiell remission och inte en fulländad friskskrivning,
men jag trodde förr att om jag ens skulle bli friskskriven,
att ting skulle kännas så mycket enklare och fridfullare.
Att kost och allting som kretsar sig omkring det hela inte skulle fästa sig fast
på min panna momentet jag inte lägger ned en tanke på resterande.

Huvudsaken är att mitt första efterföljningssamtal är inbokad den första juni,
och att ingenting minskats ned på alltför mycket.
Känns bara en aning förvridet då de berättar att ifall jag skulle gå ned ett enda kilo,
att det skulle vara riktigt illa emot min kropp, och att jag skulle få sitta där åter igen.
Detta samtidigt... som jag undviker att se mig själv i spegelbilden ifall jag inte har
mörka strumpbyxor på mig, vilka får mina lår att se smalare ut.


Det skulle vara trevligt, ifall jag skulle kunna vakna upp en dag
då det känns som om alla är ärliga och ingen ljuger.
Då man inte skulle behöva hysa misstankar emot någon alls.
Kunna vandra runt i ett par korta shorts utan att unna en enda tanke över det hela~

"Den var precis som jag hade tänkt mig, känslan som jag skulle
känna när jag anlände till universitetsområdet i morse.
Hur det slog mig att ingen utav dessa människor skulle vara kvar.
Då jag satt mig ned på kaféet för att studera inför min tentamen in i sista sekund
var det inte en enda själ där inne bortsett ifrån personalen som satt ätandes.

En nektarin i min väska, samt den lilla Lindtchokladen med mintsmak
som jag handlat för att ha som en räddare i nöden ifall blodsockret skulle svika
efter att ha sett hur M alltid handlat två praliner till sitt vardagliga morgonkaffe.
Nu fanns det bara jag kvar där, tillsammans med chokladen.
Jag betraktade den en stund i tystnad. Utan någonting att fylla mina tankar med.

-"En räddare i nöden... jag som hade köpt den som ett stöd under studiera
och nu har alla dessa lektioner redan tagit slut"-

Djupt inombords satt den där personen som ville äta den inför den sista tentamen
som om det skulle vara alldeles symboliskt då jag ansträngt mig in i sista sekund.
För att inte säga att den vidriga grammatiken utan tvekan
skulle innebära huvudet ned i bordsskivan efter ett tag.
Varför tycktes allting som jag efter möda och besvär
vant mig vid alltid ta slut vid något kommande tillfälle?

Fastän allting inombords ekade att det var ett fullkomligt vansinne att äta en bit choklad,
vilken inte ens nådde de åtråvärda 70 procenten, under en förmiddag,
bet jag ihop läppen medan händerna vecklade upp pappershörnen.
Javisst, det var en ren symbolik i sig.
Så som den lilla oskyldiga chokladen blivit alldeles missformad efter
tillbringade dagar i det yttersta facket under de soligaste dagarna.
Den var som jag in i det djupaste. Mycket ansträngande, mycket motgångar...
men ändå vid livet i slutändan. Skulle jag äta chokladen vid något tillfälle,
skulle det vara vid detta moment. Annars skulle det helt enkelt vara fel."


Det som står ovan skrev jag i förrgår, och av någon orsak tycktes jag inte kunna fortsätta
med skrivandet av det inlägget, utan endast tryckte på utkast-knappen i dess plats.
Det fungerade inte utan kunde endast ta stopp.
Mitt sinne, mina händer tycktes inte kunna röra på sig mer.
Istället fanns inte viljan till att göra någonting alls att jag helt enkelt vandrade därifrån.

Känslan av att allting, alla faktum slagit emot en som en enda övermannande motvind,
vilken fått en att falla ned på sängen. En sandstorm,
vilken om man reser sig upp kommer att slå till emot ens ögon, ens öron.
Kanske är det därför man vill hålla för båda dessa.
Har inte suttit och skrivit någonting alls sedan i fredags,
varken inlägg eller i min orangea dagbok.
Ty ångesten har suttit och vilat på mina axlar under den hela tiden.


Vad som får ställas in på fokus under detta moment är att inte låta ordet
"sommar" stiga mig över huvudet och ge mig kallsup.
Det visste jag djupt inombords ögonblicket jag stängde igen
dörren till den senaste universitetsbyggnaden bakom mig.
Ut, människa. Ut, och utforska allting som finns omkring dig
nu när tiden inte kommer att vara en bristvara. Lev och andas all slags luft.

Direkt efter att jag tagit min tentamen åkte jag för att fika tillsammans med en bekant
och fick sällskapet av en bit krusbärspaj, samt en sojalatte.

Och under gårdagen tog jag mitt eget initiativ till att åka och titta
på Konstfacks vårutställning, vilket jag inte ångrar det minsta.
Det påminde mig om det japanska dramat ハチミツとクローバ(Honey & Clover)
där huvudpersonerna faktiskt är konststudenter vilka gjorde verk uppåt taket.
Mitt i allt kom den svaga längtan till att hålla en pensel i handen igen
fastän det sista försöket till det slutade med att slog sönder tavelduken utav en ren
desperation då känslorna ifrån mitt projektarbete damp ned längs ryggraden.

Sedan får jag väl själv göra mitt bästa när jag har motivationen till att lära mig
att skriva uppåt 500 kinesiska tecken inför hösten.

Ibland undrar jag hur det skulle vara att träffas med min egen spegelbild på gatan.
Betrakta och lägga märke till vad intrycket har att erbjuda.
Skulle den där människan eka utav tomhet i ögonen, eller uttrycka ren och skär värme.
Skulle hon uttrycka viljan till närhet, eller rent av reflektera bort det som kommer henne nära,
samman med en rädsla för att falla ihop utav de sprickorna kommandes ifrån hörnen.

Vissa dagar, kan jag känna hur mina fötter tycks ha grundat fäste i vad de trycker emot.
Andra... tycks allting omkring sväva en omkring utan att stanna till.
Under detta moment kretsar det sig allt närmare det andra alternativet.
Plötsligt, finns det en ekande röst kommandes ifrån det djupa inre,
beende om att endast få huka ihop sig på marken och skrika utav en ren och skär desperation.
Varför tycks inte allting stanna till. Varför känns det som om ting glider ut ur ens grepp.




De senaste dagarna, den senaste veckan har jag praktiskt taget inte haft någon frihet alls.
Från att stå där utanför universitetets glasdörrar till sitt bibliotek väntandes
tillsammans med resterande med troligen ordet "tentamen" ekandes inuti sina huvuden,
till att springa till den bästa fönsterplatsen och praktiskt taget leva där tills eftermiddagsmål.

Onsdag, torsdag, fredag, var i lika med antalet tentor som jag hade att blicka fram emot,
så gott om motivation hade jag i mitt baggage i alla fall.
Till skillnad från under mitt projektarbete skulle detta endast handla om en veckas tid,
så tid till att rasa i vikt låg nog inte på schemat... även fast jag dock blev en aning påverkad.
Minskade på mina mellanmål, endast en latte på förmiddagen till skillnad från
under den tiden som jag levde tillsammans med ett matschema hand i hand.
Fullkomligt påfrestad som ett arg bi när tanken på att ha suttit stilla
med en bok framför mig i sex timmar på en dag.
Och detta fastän det var ungefär lika länge som en vanlig dag på gymnasiet.
Kanske blir det hela så pass laddat då det är mitt val att sitta där och sitta kvar.

"En vecka, en vecka" har jag fått intala mig själv,
praktiskt taget exakt samma sak som då jag upprepade orden
"Fem sekunder, fem sekunder" det första tillfället som jag satt uppe på Fritt Falls topp.

Huvudsaken var, är att i slutändan kunna med en ren och klar ärlighet
säga att jag i alla fall gjorde mitt bästa.
I andra ord exakt samma tankesätt som jag hade under gymnasiet och
rasade nedåt på alla sätt och vis. Att det handlade om endast en vecka gjorde det tillåtet.
Och nu när det nästan är i slutändan kan jag medge att jag är lite stolt över mig själv,
vilket är en liten framgång i sig för att vara jag.
Om man bortser ifrån att jag kan ha skrivit fel partikel någonstans
kan det bli högsta betyg på dagens tentamen♥~     

Morgondagens tentamen: kanji(kinesiska tecken och dessutom min styrka) samt kalligrafi
Fredagens tentamen: --s helvetiska grammatik med "svenska" satsdelar och kompaniet...


På sätt och vis skall det bli som om himmelskt att kunna få koppla av,
samtidigt som det kommer kännas underligt att inte ha tvång till någonting synnerligt.
Jag antar att sommaren får lov att användas till att öka mitt självförtroende
även fast det kanske är den värsta tänkbara tiden med strand och bad, haha.
Läsa alla möjliga slags tidningar och böcker, uppdatera mig själv,
komma igång med att sätta upp nya håruppsättningar och dylikt...
allt så att jag i höst kan komma till det annorlunda landet och
inte känna att det är någonting som jag behöver öva på.
Eftersom att det skall jag kunna då.
Stå på mina egna fötter, utan att titta ned på dem ett dugg.

Igår fick jag syn på en blixt då jag tittade ut igenom balkongen.
Som landade på vårt garage och därmed slog ut internet,
vilket i sig hindrade mig ifrån att skriva på bloggen, haha.
Men saker och ting händer, och det kan ingen förhindra hur mycket den än har viljan till.

Faktum är att det kommit rätt så mycket i mina vägar under de senaste dagarna.
I onsdags exempelvis... hade jag min sista lektion av den nuvarande kursen innan min sluttentamen.
Eller rättare sagt flera stycken av dem då jag till skillnad från de resterande
får lov till att sitta tre dagar i efter varandra då min neuropsykiatriska diagnos ger mig den rättigheten.
Självfallet är det inte någonting att längta till, onsdag, torsdag, fredag, i lika med tentamen...
men ändå hellre tre kortare tider än att sitta två i ett streck.

När jag vaknade på morgonen i onsdags...
kändes det ganska tydligt att en del av mig tycktes vilja ligga kvar i sängen.
Sista dagen, sista dagen. För det mesta har alltid den dagen varit som en gyllende ändpunkt.
Denna dag kändes den dock som att ta tjuren i hornen.
Helt enkelt faktumet i sig, att behöva släppa taget om saker som man vill behålla för en bit.
Och det i sig känns så pass distant för att handla om just denna person,
vilken för det mesta i sitt liv inte direkt känt en ren längtan till skolan. Rent av innerst hat.

Ett år är en väldigt lång tid, fastän på en och samma gång väldigt kort.
Den tid som släpat efter en som om en tung kedja, tycks ha försvunnit med vinden.
Kanske är det eftersom att jag tycks ha vuxit så mycket som en ren människa
under denna tid, upplevt och utforskat det som jag förr inte ens nuddat vid.


[ur mitt klotterblock ifrån igår]

"Det tycks fortsatt vara svårt att greppa tag i realiteten.
Iår hade jag min allra sista "riktiga" lektion och nästa kommer
att ta plats i ett annat land, på andra sidan jorden.
För en dryg minut sedan satt jag i universitetsbiblioteket på den sidan där man har utsikten
över alla antingen rökande eller kaffedrickande studenter vid huvudingången,
just nu skriver jag detta bland just detta stim utav människor.
Ibland känner jag endast att jag måste ut ifrån studierna när jag ser människorna.
Plötsligt slår en ensamhet till vilken kväver en om man sitter kvar med blicken i boken.

Ett helt år utav studier alltså. Väldigt många förändringar.
Under den första tiden jag satte ned min fot inuti den södra byggnaden,
lät jag mig själv inse hur en kvävande panik kunde kännas som.
Att jag med kvicka steg ilade förbi, med förfäran över att kunna möta blickar
och därmed träffas av tanken på att de skulle "se igenom" mig.
Alla dessa måndagar som jag tillbringade den mesta av tiden med
att vandra igenom den långa "källarkorridoren" där knappt någon gick. Helvetet hade ett namn.

Nu... kan jag ta mina steg igenom den huvudledande korridoren.
Om jag känner mig bekväm i klädseln,
kan min blick tillåtas att faktiskt möta andras ännu främmande.
Jag betraktar dem och vad de har klätt på sig och låter mig inspireras av vad jag vill uppnå.
Det går, det ör möjligt att både andas in och ut.

Genom detta år har jag lärt mig att kunna vistas kring detta främmande hav utav liv,
ibland även umgås med ett större antal på en och samma gång.
Mina fötter tycks ha fått ett stadigt fäste och grundande i marken.
Och jag kan stå upp med en rak rygg."


Som vanligt satt min kalligrafilärare på en och samma
busshållplats som jag anlände till på onsdagarna.
Denna gång var det hon som kom fram till mig medan jag rotade igenom min väska efter mobilen.
Och som alltid började och talade vi endast japanska med varandra på bussen.
Det märktes att jag under den senaste tiden blivit mer flytande i talet efter alla
studier som jag ägnat inför sluttentamen hittills.

Ursäktandes att jag skulle gå in till studentkaféet för att handla en latte,
bugade jag farväl till henne än så länge medan jag satte mig på den vanliga
yttersta platsen på den naturgröna skinnsoffan i den ljusa lokalen. Klockan drygt kvart över.
Några fem minuter sedan anlände både M och J vinkandes.
En mellanlatte till mig, en liten kaffe samt två belgiska chokladbitar till M
där även vi satt och pratade på språket som vi studerade som om det vore naturligt 
tills innan klockan visade sig redan att ha blivit fem i nio.
Som om det hade varit vilken tidig morgon som helst,
men kanske var det därför det var en sådan fin sak i sig.

Allting tycktes falla på plats, från mitt fullkomligt tillfredsställda ansiktsuttryck
samman med slutna ögon när jag väl smakade på det första skummet.
Vilket i sig dessutom grodde ett smått melankoliskt frö djupt inombords.
Skulle detta vara den sista gången vi skulle göra på detta vis,
det som vuxit sig till att praktiskt taget bli en del av vad som gjorde livet mer levbart?
Detta var nog det första moment som jag känt att jag inte velat släppa taget om
studierna, bortsett från det enkilda faktumet att känna mig sysslolös under ett lov.

Alla tycktes att ha anlänt i aulan då vi väl kom dit.
Det kunde man se då varenda människa sedan länge tyckts ha bestämt sig för sin nedrotade plats
i en större salen med fönster ända upp mot taket.
Även "den där" personen satt på sin vanliga plats på andra sidan.
Vad som jag funnit som någonting så pass svårt i början, alla dessa antal utav människor
hade vuxit sig till att vara en del av mig själv. Alla var individuella varelser och inte ett stim.

Faktumet att den sista lektionen av dem alla dessutom skulle vara kalligrafin,
vilken jag alltid känt som närmast kändes som om det var smått symboliskt.
Dock kunde jag känna hur varmt det började kännas inuti mitt huvud,
stelt och alldeles krypande i min kropp, vilket jag kände till alltför väl.

Definitivt separationsångest, blandat med ängslan över att det plötsligt
inte fanns någonting emellan nuet och att flytta till Japan i höst längre.
Endast det ekande hålrummet utav tid. Med knutna nävar emot bordet satt jag och
intalade mig själv att jag inte fick börja få rodnader i mitt ansikte.
Inte fick börja fälla tårar. Men hur kunde allting plötsligt ha blivit så pass svårt?
Fastän det var min styrka att skriva, tycktes det bli fel åter och åter efter ett misstag
som om jag var en konståkerska som fallit en gång under sitt nummer.
Kunde inte någon vänlig människa stanna tiden.

Mot lektionens slut kom studierektorn in i salen, vilket läraren redan påmint oss om.
Varje år var den en person var ifrån de två grupperna som skulle
utses till bästa elev på kalligrafi och kanjikunskap och från och med att jag fått
höra om det för en vecka sedan hade det varit på mitt sinne dagligen.
Tvungen att släppa ned pennan, lutades mitt huvud tungt emot händerna. Det var varmt.


Handen lyftes ned ifrån mitt huvud och applåder hördes kring den hela aulan.
Blicken spred sig ut omkring mig. Applåderna var riktade emot mitt håll.
Det var mig. Jag var den som alla dessa människor, dessa individer applåderade åt.
Utan att veta om jag skulle resa mig upp och gå fram eller inte, tittade jag mot studierektorn.
Det var meningen att jag skulle komma fram dit och med all fokus på att inte falla
och med intalandet om att inte vara röd i ansiktet, vandrade jag fram förbi de alla.


drog han fram ut ur en platspåse en t-shirt med ett tryck,
föreställandes min japanska kalligrafilärarinna klädd i en kimono.
Hon själv kom fram med sitt leende och omfamnade mig med
orden att jag verkligen gjort ifrån mig bra med studierna.

Efteråt möttes jag av gratulationer ifrån de andra studenterna när jag där framme
skulle tacka henne för ett fint år tillsammans på japanska.


Det var den första gången som en lärare bett mig om
den tjänsten och jag log tillbaka med ordet "självklart".
Livet är synnerligen en rubriks kub i sig, ty man kan vrida och vända åt alla håll som går.
För ett år sedan hade jag aldrig kunnat se detta med mina egna ögon.
Just faktumet att jag fann skrivandet som ett rent frustrerande helvete i höstas
berättar för mig att man faktiskt kan förändra ting så länge som man ger sitt allt.

Att få den där utnämningen... var som att få en stämplad dokumentation på att
jag givit mitt bästa och i slutändan fått en bekräftelse på det hela.
Att jag vid studenten fick ta emot skolans kulturpris med inriktning på bild
inför alla andra examenstagande var stort i sig,
fast på en och samma gång var det just den ansträngningen som nästan tog mitt liv.
Denna gjorde jag med meningen att hitta tillbaka till mig själv,
till skillnad från den tidiga då jag i slutändan förlorat detsamma.

När jag i söndags tillsammans med min mamma satt och tittade på programmet "Det blir bättre"
där Linda Lampenius talade ut om sina ätstörningar, kändes det smått blottande.
På sätt och vis åt de båda riktningarna och laddningarna.
Att någon annan utifrån samma perspektiv som mig berättade "för henne"(min mamma)
så att inte vartenda tabubelagt ord behövde komma ifrån min mun...
samtidigt som orden hon nämnde om ortorexin faktiskt kändes blottande för mig.

Någon dragit bort det enda täcke jag hade att täcka min kropp med.
Mitt i allt satt jag där och hade förnekande tankar som att

"Vad är det som får människor att falla tillbaka, vad är det som får deras sinnen att uttrycka ren rädsla.

Vad är i ren allmänhet rädsla?

Jag finner att jag har upplevt den i sin som allra mest fullständiga form. Känslan av att inte kunna, inte våga greppa sig fast i någonting som ens omgivning har att erbjuda, på en och samma gång som tilliten till ens eget själv och ego inte tycks existera. Att man tycks löpa runt utan att kunna känna av en konkret grund att gräva ned tårna i, pressa ned fotsulorna ovanpå. Dessa moment när det är ett faktum att knappt modet till att dra av sig den långärmade tröjan tycks finnas till då visionen av att nyckelbenet skall bryta sig itu i två sveper sig förbi innanför ögonlocken.

Att min mentala hälsa inte befunnit sig på topp brukade jag inte finna som en källa till oro. Inte alls. Ty det hade både min kropp och mitt sinne vuxit sig vana till. Faktum var att jag inte ens kunde tänka mig själv utan ett nedsänkt mående. Utan en depression skulle jag inte vara någon. Jag skulle inte ha någon identitet alls, och det är då… som uppgivenheten mitt i allt färgade mina vyer grå. Vad det än som ögonen låter sig själva betrakta tycks vara täckt av det där grådaskiga lagret. Om värre dagar svart och vitt. Om de allra värsta dagarna, hand i hand med väggar som attraheras för att sedan kollapsa emot en.

Folk tänker troligtvis dessvärre inte alltid på vad som egentligen kan kallas för ett självskadande beteende. Det hade inte jag unnat alltför mycket åt heller, förrän momentet kuratorn bad mig att sluta skada mig själv då jag utan en medveten tanke grävt ned naglarna i mina knän.

”Varför gör du på detta vis?”,

hade hon frågat med pekfingret pekande emot mina då utsträckta fingrar.

”Därför att det håller mig närvarande, så att jag inte sluter in mig så pass mycket att det inte går att ta mig utanför min inre mur.”"

----

Ögonen svider, mitt huvud känns som ett ton utav sten.
Jag minns inte det senaste tillfället jag känt en sådan tyngd när väckarklockan ringde under en morgon.
Kanske inte så pass konstigt ändå. Mycket ting att ta in och ge ett försök till att smälta ned.
Fastän jag igår var medveten om att dagen efter skulle vara en tidigt morgon,
fanns varken motivationen eller längtan till att gå till sängs.
Allt som tycktes komma mig förbi var att stirra emot datorskärmen,
med inte ett gnutta djup, värme på insidan av mina ögon. En ren, ekande tomhet.
Vid vissa moment rörde jag inte på mig alls, ibland föll tårarna av sig själva.
Dessa ting hand i hand med tankarna om att det inte skulle vara på riktigt.
Dumma, lilla flicka, är du så otroligt naiv. Det kan inte, kan inte vara... sant.

Jag antar att det är på detta vis som min kropp reagerar på sådant.
För att unna någon positivt tanke, har i alla fall inte min mage brutit ihop vilket hänt alltför ofta förr.
Istället kunde jag endast känna att koffein var ett tvång för att klara av dagens lektion,
vilken som tur är bara skulle vara kanji- och kalligrafilektionen.
Den, vilken jag gott verkar vara den enda i kursen som "längtar" till.
På sätt och vis är det som om alla dessa mängder utav detaljer och linjer
smått för mig borta från det som annars övermannar sinnet i negativ betoning.


Men. Till min överraskning berättade vår japanska lärarinna om att under lektionen nästa onsdag,
den sista av dem alla innan sluttentamen, skulle hon dela ut ett såkallat pris
till den som briljerat mest med skrivandet av de kinesiska tecknen.
Hur vet jag inte, men djupt inombords låg det en övertygan om att jag själv skulle vara denna
då det alltid varit jag själv som grävt mig ned i det ämnet. Alltid räckt upp handen med lycka.

Skulle det hända... skulle troligtvis något av mina inre "sår" läka ihop en aning,
ty då skulle det vara ett faktum att jag ansträngt mig och fått någonting av det.
Ifall det skulle vara fallet, skulle min blick med lättsammare tankar vända sig
framåt istället för att betrakta vad som står kvar bakom min rygg.


Det blev ingen onsdagsyoga för min del denna dag
då min reserverade energi inte tycktes befinna sig på en lagom nivå.
Dock får jag försöka att betrakta det med en positiv laddning istället
för att endast lägga fokusen på att jag inte rört på mig det där extra.
Jag tränade i måndags. Har en sluttentamen om exakt två veckor
och lusten att få en flera månader lång nackspärr på grund av heldagar
utav studier inför en tentamen ligger mig inte direkt nära hjärtat...

Förhoppningsvis endast två veckor till, utan en omtagen tentamen.
Sedan en ledig sommar att kunna andas ut under, förhoppningsvis kunna hitta och bära
en bikini utan att ångesten tar över fullkomligt.
Lära mig laga mat, förbereda alla möjliga ting, samt studera mig igenom två hela böcker
med kinesiska tecken på egen hand innan jag flyttar till ett helt nytt land under hösten.


Och som pricken över i:et, har jag rätt så mycket bestämt mig för en sak.
När tiden kommer att finnas, kommer jag att börja skriva en bok.
Om allting, om alla möjliga svårigheter och hinder som jag löpt emot
men ändå ställt mig upp på mina två ben efter konfrontationen.
Praktiskt taget sammanställa alla dessa tre olika bloggar,
dagböcker som jag skrivit under de senaste åren för att få människor att se, förstå.

Att hålla för det ena ögat med handen, och betrakta en annan vy med det andra.

Som sagt åkte jag ned till Lund i torsdags för att hälsa på min äldre bror,
och fick dessutom ett perfekt sommarväder på en och samma gång fastän april.
En sak som jag hade bestämt mig för i förväg var att min fokus skulle läggas på
att prova nya saker och ting,
att bredda mina vingar utan att tendensen att gå till stammisställen skulle slå till.
En annan att jag skulle utmana mig själv i form av att försöka spontanisera på egen hand.

Och faktum är att det faktiskt är på det viset att man är mer "mottaglig"
på att prova nytt då det inte är en plats som man hunnit orientera sig i ännu.
För var gång som jag lyckades ta mig till att prova någonting nytt
kom dessutom den där härliga tillfredsställelsen av att känna mig aningen mer levande.

Olika slags ting som jag vågat/lyckats prova på:

- ceasarsallad(har aldrig direkt kommit itu med att prova på)
- en cappuchino
- att äta frukost på Espresso House
- att äta en riktig pastarätt med gräddsås
- glass
- en toast med chevré, valnötter och honung
- en toast med mozarella, pesto och så vidare...

fick jag ta emot faktumet att det fick bli en extra lektion på torsdagen
då jag under rasten drog iväg för att hinna till min samtalstid på ätstörningskliniken.
Skulle jag ta samtalet så lite som en vecka senare,
skulle jag vara tvungen till att åter skriva och fylla i alla dessa mängder av enkäter.

Idag hade jag dock bestämt mig för att välja det ena före det andra.
Ta i tag och prioritera det som kändes viktigast.
Denna dag skulle jag ses med min behandlare och tillsammans gå igenom
vad jag skrivit under testfriskskrivningens alla pappersark.


Skulle dessa resultat räcka till, skulle även jag få vara en av alla de patienterna
vilka, under min betraktan, vandrat igenom korridoren samman
med ett leende och en liten blombukett.
Kanske kunde man jämföra denna känsla med ett barn som såg på en brud i sin vita klänning.
Inte ett enda uns utav tyngd på axlarna, med ett vida leende och
"Det här är den sista gången som ni ser mig här~" hade en av dem alla uttryckt sig.
Vad de alla delade för någonting gemensamt, var att de var friskskrivna.

Jag kommer nog troligen aldrig att glömma bort den där känslan som jag bar på
då den som skrivits in till behandlingen närmast efter mig stod där med buketten i hand.
Hon, som inte ens kommit in en vecka efter mig,
medan jag fortsatt hade ett fullt matschema och inte ens fick ta spontana promenader.
Uppgivenheten inombords. Den ekande påstående tanken om att jag inte ansträngt mig ett enda dugg.


När vi väl hade satt oss ned i ett ledigt sådant av behandlarnas kontor,
lade hon ned en liten hög utav olika pappersark och stenciler.
Överst låg det som hade de sju stycken friskhetskriterierna nedskrivna på sig.
Och som uttryckt sig innan uppfyllde jag antalet av fem stycken,
vilket i sig gav upphovet till en partiell remiss.
Vad som inte kunde kryssas av var punkterna vilka kretsade kring hunger- och mättnadskänslor,
samt faktumet ifall tankar kretsande kring mat upplevs som besvärande.

Dock hade jag inte haft någon som helst aning om att allting skulle ske denna dag av alla.
Orden om att detta tillfälle skulle vara vårt sista samtal
och att jag skulle komma på uppföljningssamtal hos en annan behandlare i framtiden.
Plötsligt tycktes inte mina fötter mentalt talat stå kvar på grunden längre.
Mitt i allt känner man inte sig så säker och stadig i ryggraden längre...


Desto mer vi talade med varandra, desto mer ting som hon yttrade...
tycktes allting stiga sig upp inuti mitt huvud.
Plötsligt dansade tårarna på kanten, nära att falla. Mitt i allt så föll de.
Ibland verkade det som om min röst krampat ihop sig så pass att det gjorde ont.


höll hon ut två stycken presentkort ifrån SF bio med ett leende.
Samtidigt som det inte fanns något att göra åt saken med blommorna,
fanns djupt inombords den där önskan om att ha fått någonting konkret, att hålla i och spara.
Det enda som kunde göras var att le som tacksamhet.



Tillsammans vandrade vi tre till matsalsrummet, där vi alltid suttit och ätit tillsammans klockan tolv.
Min behandlare och jag ställde oss bredvid varandra, framför den vida vita tavlan.
Exakt som jag sett framför mig, hade jag inte omvandlats till någon fotogenisk varelse.
Men huvudsaken var dock att jag hade ett fotografi att hålla mig vid längre fram.

Under den sista omfamningen fanns den omedvetna, medvetna viljan till att inte släppa taget.
Istället höll armarna sig om starkare ibland och tårarna rann utav ren automatik.
Rösten tycktes börja försvinna och bröstkorgen smärta simultant.


Idag fick jag en partiell remiss. I andra ord blev jag praktiskt taget friskskriven.
Jag fick inte den där buketten som jag kunde betrakta de andra gåendes igenom korridoren med,
inget sådant där viftande runt med händerna till de andra,
sägandes ord som att det är den sista gången de skulle se mig.

Momentet dörren slogs igen bakom mig, tog mina steg mig fram till spegeln hissarna emellan.
Ögonen var knallröda. Mellan ögonbrynen fann sig den där lilla gropen,
vilken alltid visade sig när känslorna övermannade mitt sinne.
På något sätt och vis tycktes ett alltför stort vaakum eka inuti min insida.
Det gjorde ont, jag ville springa in och tillbaka.
Likt barnet som springer tillbaka till sin säkerhet,
till den person som jag lutat emot, litat på mest av dem alla under de senaste två åren.
Plötsligt skall allting ha blåst bortom ens grepp och synhåll.

Utanför tycktes regnet ha tagit ett moments ro, det var pölarna och kylan som hållit sig kvar.
Med de redan nedkylda fingertopparna drog jag ut mobilen och såg på kontakten "Mamma".
Ett missat samtal ifrån henne. Djupt andetag, ett stannande till.


hördes en alltmer lättsammare röst säga på den andra sidan luren.
Plötsligt tycktes mer och mer rinna ned på led.
Hade inte regnet kort innan fallit ned på marken hade viljan troligtvis varit alltför stark
att jag hukat mig ned på marken med händerna för ögonen. Släppt telefonen ur min hand.
Världen tycktes abstrakt falla ihop och isär.