En vilsen

Idag såg jag en tjej på kliniken som varit där under hela min behandlingstid.
Vi hade inte sett varandra på kanske en och en halv vecka nu
och jag frågade henne om hon hade börjat glesa ut sin tid där nu.

Det hade hon till två dagar i veckan nu.
Även måtten, även vågen(vilken jag hade glömt bort)...
och då jag vände mig om såg jag endast sådana som börjat där till våren.
Hon var personen som gått lika ofta där som mig själv,
bara under en längre tid och det slog inuti mitt huvud en sådan där känsla.

("Vad gör jag här?"),

sade den och det ilade nedför min ryggrad.
Vad gjorde jag här?
Varför i hela friden hade jag inte blivit friare som de andra som
började samtidigt som jag själv på behandlingen?
Det kändes kväljande i min mage, som om rummet pressade
in sina väggar så att jag näst intill skulle kvävas.

Plötsligt kände jag ingen frid där inne längre, ingen trygghet som unnade mig lugn.
Jag hörde inte hemma där, jag hörde inte hemma någonstans.
Fötterna stod mer som ute i det öde utan mål.

Varför, varför behövde den ständigt löpande känslan nu börja gå på full kraft?
Mitt huvud och mina ben orkar inte mer längre.

Fötterna står inte båda ned på marken.


Kommentarer
Postat av: Malin

du är där för att du behöver hjälpen, och du är värd den, försök att komma ihåg det.



fortsätt kämpa kära du, det måste bli bättre, det måste det <3



svar; TVILLINGAR?

hahahahahahhahahaha.



det där var dagens skratt :'

2010-04-28 @ 20:10:20
URL: http://hallonte.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0