pigment

Än en gång stod jag där vid receptionen på vuxenpsykiatrin idag,
just anländ från en självstudiedag på universitetet.
Att jag var där åter igen var ingen rosenröd känsla i sig.
Det fanns ingenting gott i det till pricka.


Jag såg mot receptionisten som frågande betraktade min "vårdsremsa" och höll den i sin hand.


Blicken fördes till partiet hon pekade på med sin fingertopp
och jag lade märke till att stämpelns titel var namnet på min ätstörningsklinik.
När kunde det vara, när kunde det vara...


ett helt år sedan då.
Hur kunde jag ha låtit det glida mig förbi då det här var så stort?
Vem var jag då till skillnad från nu egentligen?

Faktumet att det var en sådan lång tid som passerat mig
väckte upp känslor inom av alla slags, både de goda och negativa sådana
- att jag för mig själv sträckte ut armarna rakt i luften.
Det här var jag, det här var vad och hur min kropp såg ut.
Här var jag, en person som troligen till slut strax blir övertalad om att ta antidepressiva...
det fanns ingen lust över att se på min egen kropp.
Den var inte som förr längre, inte ens i närheten av det.
Och det var det som räknades.

Från en ständig del i vardagen att vara förskräckt över tanken att armarna
kanske skulle brytas av vid nästa tillfälle jag drog en tröja av mig,
att inte ha händer som spricker upp till blödande sår längs ett likgiltigt "jag",
till att vara en person bestående av explosiva kontraster och ett självhat.

Vem är jag egentligen?
Vem är den mänskliga varelsen jag ser i min egen spegelbild?
Den som hyser känslan av att ständigt vara på flykt och löpa förarlöst för all tid?
Spegelbilden har fallit ned i grunden och jag har inte klistret för att sätta ihop den igen.


Jag är inte samma person som förr, är jag?

---

"En mening

Det har gått en tid nu sen mitt senaste inlägg nu.
Saker, en massa, har hänt samtidigt som livet har kännt allt mer stilla... men onsdagen innan skärtorsdagen kom den dagen som jag hade väntat på så länge. Både av nervositet och spänning faktiskt.
Jag började min behandling på ---, som jag var tvungen att slippa den traditionella musikalarbetet vi estettreor normalt alltid gör, men sånt är livet! Saken är iallafall klar att jag knappast orkat med att sitta tills 11 på kvällen och sy en massa dräkter - blev helt tom på energi efter att ha hjälpt till i några timmar efter lunchtid en dag förut... det skulle bara bli skönt att komma bort från skolan, träffa nya människor som jag kanske kunde känna en aning gemenskap med! Det är nästan som om jag känner en rädsla för att gå tillbaka till skolan. Känner ingen motivation, tar bara min energi genom plugg, plugg och återigen plugg! Står inte ut!

Sen dagen jag fick redan på att jag skulle börja där, kunde jag känna en grövre stress eftersom att de skulle bestämma och rätta ett matschema efter mina behov. Måste hinna äta passionsfrukt igen, mango, björnbär, det där har inte jag provat! Jag hade svårt att acceptera en sådan förändring(precis som jag kan ha det ibland med förändringar, men det här var en aning större) och kunde inte koppla av tills kanske en vecka efter då jag insett och lugnat ner. Men. Jag hade varit helt säker på att jag skulle börja på måndagen direkt efter jag fått tillbaka mina provresultat, men så var det inte - de var ju tvungna att hitta en behandlare som var villig att ta emot mig. Jag fick och greps av en inre panik - vad skulle jag exakt göra den här veckan nu då!? Själv hade jag ju sagt och förklarat för alla lärare redan om hur jag skulle vara borta minimum 6 veckor framåt - inte kunde jag svansa in igen och säga "Hej här är jag igen!" när de troligen redan hade berättat för alla de andra esteterna om min frånvaro(hade varken ork eller viljan att göra det själv). Aldrig! Aldrig i livet! Tur som det var hade de ju ingen gjort det än för att de kände att mitt godkännande behövdes att jag ändå kunde kila in och med en förklaring att jag hade bokade tider så jag inte stannade för länge och lät scenografiarbetet ta allt av mitt blodsocker som fortfarande existerade iöverhuvudtaget. Men. Fredagen innan påsklovet, dagen jag ärligt sagt till scenografiläraren att det skulle vara den sista, ringde mobilen och jag fick reda på min start på onsdagen. Livet lekte, äntligen! Solen sken som om det var den första vårdagen och hem skulle jag för att fixa mitt mysmellanmål. Jag kunde äntligen känna att mitt liv var på väg framåt och inte gick i samma ständiga cirkel längre!

 

Jag kunde knappt heller sova på morgonen på grund av en uppspelt känsla, vaknade kanske fem och kunde inte somna om. Inte brydde jag mig, jag skulle ta det kolugnt och avnjuta min sista frukost hemma under en vardag, för nu skulle jag äta den i den lilla kliniken. Kom dit klockan nio, mellanmålet, mitt första mål där, skulle intas 10. Själv kunde jag känna en stor förändring i omgivningen där jämfört med vad jag var van med hemma, frukosten där mamma tog minst en halvtimme på sig att äta sina två lingongrova medan hon läste DN eller förmiddagsfikat i lugnet. Här var det powerwalk som gällde! Alla nästan bokstavligt talat "sprang" runt med sina decilitermått o teskedar, fyllde, bredde på mackorna. Själv tog jag det i min takt oh fixade vad jag hade valt att äta(hade inte haft samtalet angående mitt framtida matschema med nutritionisten än förrän på eftermiddagen, så minns inte vad..). När jag var klar förstod jag att powerwalken inte var för skojs skull. "Ookej, ni har 7 minuter kvar att äta" Jag hade låtit majoriteten av mellanmålstiden gått till spillo genom min långsamma takt att fixa iordning någonting ätbart, vilket troligen var något de var emot. Smörgåsen som jag rent sagt var tvungen att pressa ned på grund av tidspressen tog emot hårt, speciellt den där teskeden med smör som var obligatorisk. Lunchen på vågen, nu i början av behandlingen tog emot hårt på magen. Själv kändes det som om någon dragit och töjt magen att den inte kunde gå tillbaka till sin normala form, en aning döende känsla. Av ren omtänksamhet(+ att det hör till behandlingen) hade iallafall behandlaren bokat mig ett värmerum efter måltiden, i andra ord ett rum där man ligger och jäser. Även fast min mage var "trasig", kändes det ändå lite småtryggt på något sätt. Jag mindes inte senast jag varit i ett så varmt rum som samtidigt varit så lugnande. Låg på sängen, tittade rakt upp mot taket och spretade på mina fingrar emellanåt. Det blev som en automatisk sak att verkligen tänka på alla slags saker. Vad gör jag här?

Hur har jag kunnat ta mig till den här sitsen? Vad gjorde jag för fel?

"

Jag kan äta mer saker nu, jag kan läsa i böcker till och med.
Jag har fått släppa taget om mina mått, kanske även vågen om en månad.

Jag uppskattar så mycket mer utifrån, omkring mig
- i bekostnaden av ett förlorat inbillat självförtroende om att en flicka med BMI 15
var överlägsen i jämförelse med dem med ett på 19.

... Och ändå är det så otroligt mycket som är beckmörkt för mina ögon.
Saker tolkas som lögner, det finns inget ljus att sträva efter...
ingen skulle finna tycke för en sådan här flicka vars självbild
ligger i grunden bestående av tusen spillror.

Jag är så rädd av tanken av att ta antidepressiva, så in i själen.
Jag vill inte låta kemikalier hugga av mina toppar
och lämna mig kvar som en likgiltig människa.