pigment

Hade mitt sista samtal hos ungdomsmottagningen innan avresan idag.
På en och samma gång som det kanske känns en aning som att hoppa fallskärm,
är det en smått himmelsk känsla att helt enkelt "bocka av".
För i slutändan kommer det inte finnas någonting mer att kolla av,
då kommer allting förmodligen sitta där det skall.

Efteråt åkte dessutom mamma och jag för att handla mig min resväska.
Vänder jag mig om och tittar på den, känns det på något vis pressat.
Det troligtvis eftersom att lilla jag skulle kunna få plats inuti den,
eller faktumet att det är ett halvår som kommer att hamna där i...
det återstår att se.

Annars är det sällan som kroppen sitter still.
Imorgon möter jag saxen i direkt kontakt och klipper min första lugg sedan fem.
Självfallet med en bit utav ängslan, men defintivt nödvändigt.
Från och med nu skall jag inte vara rädd för fotografier, skall inte fly.

Mitt liv har alltför länge bestått av att spela rollen av den svage.
Och den människan vill jag inte fortsätta att agera som,
utan mitt nya "jag" skall betrakta världen i sina fullaste, starkaste kontraster.

Dock, apropå ordet "svag" känner jag fortsatt den ekande ängslan inför flygresan
och hur jag kommer att sitta stilla ned i praktiskt taget ett helt dygn.
Knappt kunna röra på min kropp alls... och längs det tro att saker och ting
kommer att lagra sig insida och utsida.

Bort med dåliga tankar, in med fina.

Jag kände mig för att gå till lunchrestaurangen i universitetets södra hus,
mitt ibland människoströmmarna som forsade min väg.
Det skulle inte vara något som helst problem, inga förhinder alls
att jag skulle äta lunch vid ettiden. Ingenting, inget.

Mitt första val visade sig det att vara slut på, så det fick lov att bli någonting annat.
Sedan efter att ha suttit otålmodig under en längre stund
visade det sig att de inte tagit min beställning, det fick göras om.
Fler rätter var fullkomligt utsålda. Momentet jag fick en tallrik efter att ungefär
sju saker som korsat min väg med förhinder, var toasten alldeles bränd.


... och direkt efter att jag rest mig upp för att lämna tillbaka tallriken,
lades det märke till att det mitt i allting blivit natt.
Var och varenda människa hade gått hem.
Inte en enda själ kunde ekas i denna tomhet, bortsett ifrån den cirkulerande entrén.
Jag var efter, jag var alldeles för sen.

Efter att jag väl kommit hem tittade jag ut igenom fönstret på övervåningen.
Ljuset i mina farföräldrars kök visade sig att vara tänt.
Och skräckslagna tog de upp katterna i sina famnar och tog till språng.
In bröt en armé utav beväpnad militär.
Spring, människa. Spring för ditt liv...


... och mina ögon slog upp till väckarklockans alarm.
Och fastän det varit en dröm,
upplevde jag det som om någon grävt ett hål i bröstkorgen på mig.

Var, är defintivt inte fullkomligt frisk ännu.
Endast på grund av att jag tänkt utmana mig själv genom att äta min lunch en timme
senare efter att ha tränat lite yoga i stan dagen efteråt,
skulle ängslan hand i hand med ångesten tränga sig in inuti mina drömmar.
Livet är trots allt inte så enkelt ändå.

det är med en varm ångest som jag ursäktar mig själv för att inte ha skrivit alls på sistone.
Det har varit väligt, välidgt mycket som fört mina tankar ifrån skivandet här.

Imorgon, kommer det endast återstå elva dagar tills jag kommer att flytta till Japan
under ett halvår för att förhoppningsvis få en ny början på mitt liv.
Någonting... som jag för ett år sedan inte såg som det blekaste möjligt,
på samma gång som det under nuläget känns en aning orealistiskt ifall man frågar.

Sist jag ens var där var jag inte alls frisk.
På de få bilderna som jag gick med på att vara med i, var axelpartierna kantiga och buckliga.
Och ändå kände jag som om det faktiskt inte vilade ett enda gram ovanpå dem.
Bortsett ifrån att mitt blodsocker skrapades i marken och jag var i ett
fullkomligt maniskt beroende av att veta tiden...
drevs till vansinne av att frukten var så pass dyr...
kände jag mig som med ett par utbredda vingar.
Det fanns ingenting att trycka ned mig, utan allting svävade på moln.
Troligtvis eftersom att det inte fanns någon som helst känsla utav isolering.

Men ändå kan jag inte hålla mig för att obekvämt brottas
med tummarna och stirra upp emot taket.
Just faktumet att det är så långt ifrån ordet "hem" som man kan komma,
att jag inte kommer att ha någonting att omfamna ett grepp
om momentet allting tycks falla samman eller krackelera.

Uttrycket att jag "får klara mig på min egen hand",
väcker bara minnena utav den oändliga längan kuratorer, psykologer, sköterskor...
alla dessa som förr eller senare stängde igen dörren framför ögonen på mig.
Det fanns ingenting mer som kunde göras. Jag fick gå till någon annan.
Eller så fanns de helt enkelt inte kvar på sina kontor mer, utan någon som helst förvarning.
Bit efter bit, tårtfatet skickas vidare. Tills det i slutändan inte har en smula kvar.

I andra ord övermannas jag av känslan att huka mig ned på golvet med händerna för ögonen,
på samma gång som kroppen skriker att den behöver försvinna någonstans.
Utan någon som helst roll att spela, bara det är en annan plats.

Jag kan lägga märke till att även mamma börjar bygga upp en egen "skyddsmur".
För var tillfälle då jag berättar vad jag skall laga för middag
under kvällen som hon jobbar, yttra orden