pigment

Jag hade varit på kliniken så många dagar, i över ett år.
Så varför kände jag mig så osäker just nu, med blicken in mot spegeln på toaletten?
Händerna drog sig ned nedanför magen, kände på dess profil,
för att sedan dra ett grepp om mina svarta H&M-shorts.


Det kunde dras ut ett mellanrum mage och blixtlås emellan,
vilket satte en lurande ängslan på mitt sinne.
Jag fick inte ha gått ned i vikt igen...


Hennes fingrar följde längs den röda bläckpennans rörelser till ett "6 mål om dagen".


... Jaha... så då var det sagt...


Jag visste det redan, kunde känna det på något som helst vis.


Ifall det skulle fortsätta på det här viset,
skulle både vågen och matschemat vara tillbaka i mina händer igen.
För då skulle det inte finnas något val kvar att ta längre.

En del av mig skämdes, medan en andra kände av en hopplöshet.
Långt och djupt inombords fanns det någon som skrattade åt det hela ironiska.
Som att det var typiskt, så förbannat typiskt av mig...



Jag blev tillsagd att tänka på vad som jag brukade ha som mellanmål på schemat.
Vilken mängd det var, att inte vara fast bland de hälsofanatiska livsmedlen.

Så med eget ansvar, åt jag smörgåsar med jordnötssmör på
eftermiddagen för att visa att jag ville, och att jag kunde.

 

Jag ville så mycket, att jag köpte mig loss på Icahandeln där hemma.

Köpte drickyoghurt, drömyoghurt, Perle de lait... för att visa. För att ha bevis.

På att jag kunde variera mig.

Det har varit några dagar sedan jag skrev här sist.
Från att det varit så mycket att fixa till och innan skolan...
till faktumet att jag får gå och lägga mig rätt så tidigt om
jag skall upp klockan sex varje morgon från och med nu.

Natten till i måndags sov jag knappt ingenting,
utan vred mig bara runtomkring i sängen längs både iver och oro.
Någonting jag var så rädd för, samtidigt som nyfikenheten sprudlade.
Det var första natten på länge som jag inte kunnat sova på grund av iver.
Tummarna hållna i händerna för att jag inte visste vad att se framför mig.

Tåget var försenat, att det var tvunget att springa uppför
trapporna från universitetsstationen till bussen...
men på samma gång kändes det levande att ha något att springa till.

För då kändes det som om jag också kunde springa ifrån andra ting.
Lördagen innan då jag inne i stan fick ett sms av en gammal vän
om att hon ändå inte kunde träffas ändå - 40 minuter innan vi skulle mötas till lunch.
Ångesten över att inte veta vad att ta sig till då jag hade saker kvar att leta efter,
samtidigt som den paniska fobin över att äta ensam på stan strömmade upp.
Eller bara den satta normen över hur mina ögon såg på skolan,
som ett helvete.


På ett vis var det inte samma sak som i våras.
Nu verkade de flesta studenterna vara runt 25 eller under,
att jag inte stack ut som den yngsta.
Folk var mer avslappnade, de var mer öppna mot de som satt nära intill.
Självklart var inte jag avslappnad, men det kändes mer genomlidligt
om man uttrycker det på det sättet, att man klarar sig igenom det trots tyngder.

Lektioner på förmiddagarna(om inte föreläsningar tills klockan sex på kvällen).
Att åka till Japan som en av de bästa studenterna om så väl...
jag vill bara inte att maten skall korsa händerna bakom min rygg
och fälla mig ned i grunden.
För att jag äter mindre, har magproblem och låter alla motgångar
gå över det som jag egentligen skall svälja.

Jag vill vara frisk. Som en vanlig student.

Bland alla platser och ställen jag korsar dessa dagar,
var det fortsatt godisgyllan som är värst av dem alla.
Med min behandlares ord i form av en ifrågasättning varför jag inte
övat på lösgodiset på sistone klingande innanför mina öron,
samtidigt som den lokala ICA-handeln varit fyndig nog att
ta bort Premiyum-hyllan med lyxgodiset som kontra...
skulle det alltid ge mig en sådan huvudvärk.

Fanns det inget lyxgodis(vilket för det mesta bestod av choklad, nötter och kaffebönor)...
återstod det endast lösgodishyllan och den med godispåsar.
Längs det, kunde det aldrig finnas några självklara alternativ att välja.
Hälften av lösgodiset gnistrade på grund av sockerlager...
medan faktumet var att allt och allting hade socker som första ingrediens på listan.


Jag orkade inte stå där och tänka, det fanns ingen energi till det.
Bara för att jag nästan fallit ned på marken på grund av överstimuleringen utav intryck
jag fått av att stå i kön i en Stadium-outlet tidigare på dagen, kunde jag inte tänka klart.
Varför behövde allting vara så hemskt diffust?
Varför kunde inte de ha kvar sitt finare godis,
så att jag inte behövde genomlida en sådan ångest?

Det var under sådana här tillfällen som allting mitt i allt kunde kännas så kalt.
Så grått och vedervärdigt ensamt på grund av att jag endast kunde känna en kyla.
Tankarna som inte inte hade något värmande att erbjuda.

Godis var gift, godis var fel.
Andra människor kunde äta sådant förorenat spontant,
men min kropp kunde jag inte tillåta det till.
Det gav inte en något, ingen näring... utan endast tog och slog hål på tänderna.
Så varför skulle jag då behöva svälja ned sådana ting,
då de innerst inne inte tjänade något till?


Vissa dagar kan bara synhållet av någonting få ens tillvaro att slockna och svartna ned totalt.

Det finns inget ljus. Det finns ingen värme.

Endast en kal känsla i hand med ensamhet.

På sätt och vis finns det alltid en särskild låt för just ett speciellt känsloläge,
som om den skulle vara en medföljande bakgrundsmusik.



Beiruts "Elephant Gun" är, och kommer alltid vara den vackraste sång
som någonsin strömmat igenom mina öron.

Från den allra början av min behandling i fjol tills dessa dagar har den alltid fått
de inre, utbristande känslor att kännas genomlidliga.
Från att ha stått i värmerum på kliniken(som skall dämpa ångest och vilas i)
och vandrat runt utav panisk rastlöshet... till sådana tillfällen då jag snurrade runt mitt i vägen
i undran om ifall en bil skulle komma snart eller inte.
Fötterna har inte bara ingen kontakt med jorden,
de dansar och armarna svingar runt omkring som om jag kunde flyga.

Som svårast, skulle jag alltid blunda mina ögon och se framför mig
en roll bland dansarna som flyger igenom rummet i genom hopp och tvister.

Istället för att se en bisarr verklighet i det klara ögat,
skulle jag för fyra och en halv minut drömma mig bort och sväva.

Regnet föll och slog hårt emot det grönrutiga paraplyet.
För var steg som mina ben tog, skvätte det fortsatt upp tillbaka.
Vädret kändes på sätt och vis fyllt utav empati,
ty det lyckades tolka mina känslor och tankar rakt av.

Den ena halvan ville gå in och utforska det nya, tegelpräglade universitetsområdet,
samtidigt som altret omvandlade benen till bly.


Den första dagen hade alltid varit och skulle alltid vara den värsta.
Den skulle alltid kännas som en tjock dimridå utan synhåll.
Mina naglar skulle alltid gräva ned sig i knogarnas skinn.
Tankarna fyllda av änglsan över hur jag såg ut skulle alltid ta över tillvaron.
Ångesten skulle var gång stiga mig över huvudet.

Jag visste att det satt människor som väntade utanför aulan på den tredje våningen.
För sekunden jag tagit stegen uppför trappan och lagt märke till
deras blickar mot trappans riktning, hade jag vänt mig om igen.
Vandrat runt i rummen nedanför med mobilen mot örat för att få det att verka realistiskt,
då jag egentligen endast strosade runt längs den avskyvärda rastlösheten.
Rädslan för att en blick eller iakttagelse endast kunde bära på en negativ laddning.


Vandra upp. Möt inte de andras blickar. Sätt dig ned.


Jag såg ned mot min klotterbok, vände mig om då det hördes nya steg uppför trapporna.
Det skulle nog ändå inte komma så många fler,
vi var ju för guds skull en tredjedel av den kompletta gruppen.
Dock så kom det ändå fler. Och fler. Ännu flera...
tills det stod över hela rummet, på mängder av trappsteg.


Det visade sig att varje "smågrupp" sammanfattade 65 studenter.
Sammanlagt bestod den hela kursen av 181 studerande.
Det var inte längre alls konstigt att jag känt mig trängd och överrumplad.
Allting var plötsligt enormt för en människa.

Vad som kretsade runt omkring inuti mitt huvud var bara frågor...
frågor över hur jag skulle kunna överleva någonting sådant...
då endast intrycken som universiteten mattade ut mig...



Bland allt det bländande kaoset, hade jag funnit något ljus.
Ordet vars namn var "motivation", någonting som jag både ville
och var villig och kämpa för.
Jag skulle göra mitt bästa till att äta normalt och må bra,
så att allting endast skulle göra vägen framåt klarare för mig.

Så länge man bär på motivationen,
bär man den starkaste skölden av dem alla.

Imorgon börjar allting. Imorgon börjar universitetet igen.
Och innerst inne känner jag endast för att hålla händerna för mitt ansikte,
eftersom att jag inte kan förutspå ett enda ting då allting är nytt.
Det handlar väl bara om att jag är rädd.

Då det står i morgontidningen att var tredje är ängslig, orolig, rädd inför skolstarten
så måste det nog betyda att jag inte är den enda det rör sig om.

Skriver upp listor om vad att handla.
Rensar garderoben på allt som inte passar.
Läser i tidningar i syftet att "uppdatera sig", och inte för att det är avkopplande.
Känner av att tiden allt och alltmer löper ifrån ens eget tempo.

Rädd för att alla ens mödor i slutändan inte räcker till
för att hamna på samma "nivå" som människorna omkring sig.

Jag tror nog att min neuropsykiatriska diagnos tar det till den ytterligare pressen,
för hur mycket energi jag än skulle lägga ned på att vara
som det kretsande runt omkring mig, skulle det ändå vara bortom realistiskt.
Jag kan inte stänga ute eller sortera ljuden.
Jag kan nästan tuppa av eller kräkas enbart på grund av överstimulerade sinnen.
Skönlitteratur är ansträngande då de vita sidorna bländar den tätsittande texten.
Och ändå kan ingen människa se det på mig,
utan orden måste alltid först komma från min egen mun.

Vem har viljan att berätta för en ny bekant att den är begränsad?
Kommer den personen då backa, tolka en norm eller bara nedvärdera?

Är det så konstigt då att en stor del av de människor jag träffat
under min ätstörningsbehandling burit på neuropsykiatriska funktionshinder?
En person var dyslektiker, en hade ADD 
då en annan var autist medan andra bar på Asperger.
Och alla dessa människor led även av någon slags ätstörning som pricken över i:et.

Jag vet inte allt, men kan ändå undra och fundera.
Kom tanken på vikten upp på ens huvud och vandlades om till ett kompenserande
för alla de saker som fick en att känna sig begränsad?
Ty det är på det sättet jag känner för det.
Det yttre "kompenserar" det som ger en känsla utav tomhet inombords,
samtidigt som det innerst inne inte har den funktionen.
Tomheten sitter kvar, och som skydd har en mur utav "falsk" självkänsla staplats upp.

I slutändan känner man sig hjälplös och som en sorglig varelse.
Eftersom en god tanke resulterade i någonting värre.


Nu när jag än sitter här vid datorn 21:37, känns det som om jag "flyter" på ett vis.
Att mina fötter inte båda står nere på jorden.
Under dagen har jag, bortsett från att ha dansat afrikansk dans, varit på ätstörningskliniken.
Annars har jag städat, bäddat rent, dammat av.
Jag dammsög i mitt rum så sent som då klockan var runt nio på kvällen.

Och allting... för att allt skall vara i ordning då jag vaknar upp av klockan på morgonen.
För att jag vet att ängslan kommer ta all min energi.
Ingenting får vara i vägen, inget annat heller får vara i vägen.
Som en liten fallskärm nästan... eftersom att jag vet att det kommer utmatta mig.

I våras blev jag utmattad av en heldag i veckan på universitetet.
Nu skall jag vara där från 9 till 17 varenda vardag.
Inte konstigt att jag vill hålla händerna för mitt ansikte...
det här kommer vända om mitt "lugna" liv upp och ner, haha!

Men samtidigt... är det nog nyttigt och för det bästa.
Bara faktumet att de två(eller rättare sagt 1,5) senaste åren varit de allra mest
turbulenta åren av mitt liv, har samtidigt gjort dem till de nyttigaste.
Jag har lärt mig, upplevt så mycket mer än under hela gymnasiet i sig.
Erfarenheter är nyttiga att ha, vare sig de är negativa eller goda
eftersom att de lär en att se på livet med en ny nyans för var gång.

Jag antar att det bästa är att endast dra ett djupt andetag och lägga sig i tid.
För att imorgon är det en ny dag.

Hade låtit den ligga ett tag med endast blyerts som ben,

så den fick bli min uppgift under 10 minuter framför TV:n.

(Orkade dock inte sudda bort blyertsen...)

Han verkade vara en god person i alla fall, den här husläkaren.
En positiv sak till trots mot de negativa attributen.
Jag var trött, gäspade och hade sovit alltför lite under natten.
Oron över att vistas bland folk i centrum i endast simpla shorts och linne,
och den kontinuerande tanken på att folk troligen skulle se ned på min klädsel
fick min mage att hamna i kläm av sig själv.


Med sina händer ihopflätade på bordet sade han det till slut.


Två månader lät som så fel det kunde vara, och samtidigt stämde det till fullo.
Problem med magen var en plåga, men dock var jag van med det.
En knoge inpressad under min bröstkorg och en sinad hunger längs det var vardag.


Först kom frågan om vem som givit mig recepten till medlen,
sedan om jag fortsatt hade kontakt med vuxenpsykiatrin.
Kunde inte den där människan hejda sig?
Jag ville inte höra propageranden och ord som fick psykologerna verka som frälsare.
För mig var dem inte på det viset.
De skickade bara vidare, sade att de inte kunde hjälpa mig, eller bara slutade.
Räckte inte fem forna psykologer och sex kuratorer gott och väl
ifall de alla bara fått mig att sjunka alltmer nedåt?


Inuti mitt hjärta och kärna hade det längs gymnasiet byggts upp en mur,
en sådan som skyddade från smuts och saker jag inte hade någon tro för.
Det fanns ingen plats, ingen ork att bli besviken och sviken igen.
De tog alla en bit från mig innan de skickade fatet vidare.
När skulle jag ta slut då? När skulle endast bestå av ett blankt skal?


Mitt hjärta gjorde ont, likaså magen som började reagera.


"Jag kommer att klara av det för att jag vill",
var orden som jag egentligen vill säga till den äldre mannen framför mina ögon,
men hur skulle jag egentligen kunna säga det?
Den enda visionen som flammade framför mina ögon var dem
av en man som varken hade vader eller lår.
"Jag klarar att gå, eftersom att jag har mina armar kvar".

Var det på det viset som jag själv var?
Att fastän jag såg mig själv som begränsad,
trodde att viljan skulle hålla fötterna på jorden medan kroppen inte kunde hålla ryggen rak?

I torsdags träffades jag av det igen, velandet.
Så fort som jag inte är hemma och har de såkallade "trygga" sakerna att välja ibland,
blir det plötsligt så otroligt svårt att ta beslut över vad att äta.

Vad hade jag ätit för mycket av på sistone,
vad var det som smakade gott, passade,
vad som gav mig nog och väl med näring.


Jag fick inte endast äta frukt till mellanmålet,
och dessutom påstod min behandlare att det mesta jag åt var på den "nyttiga" sidan.
På ett vis ville jag bevisa att jag kunde, samtidigt visste jag inte med vad.
Min plan med att köpa en Chiquita-smoothie var plötsligt utanför kategorin
eftersom att den mot min förväntan endast innehöll frukt och inget annat.


Dock träffade påminnelsen om ordet "enformigt" mitt huvud igen,
följt av att mina ögon lade blicken på en drickyoghurt med skogsbär.
Verum, det var väl bra ändå. Med bakteriell kultur som positiv faktor.
Och ändå vred jag mig fram och bakåt i kön till kassan.


som självklart inte svarade i sin telefon.
Velandet om jag skulle ha drickyoghurten och den lilla mörka chokladen
i mina händer eller vända om, fick det att spricka inuti mitt huvud.
Jag visste inte, jag hade ingen aning om vad som var rätt.
Ingenting verkade självklart för mitt sinne, och det var helvete.

"Det var fel val", "Det var fel val" ekade, skrek det inuti mig då jag väl satt på bänken
utanför sjukhuset där jag skulle på ett informationsmöte.
Jag hatade det. Hatade så otroligt mycket faktumet att det inte fanns någon som helst Pressbyrå
där eller ens på vägen från bussen dit.
Någon avskyvärd människa hade kedjat fast mig med ett faktum
till mellanmål som jag inte kunde fly ifrån heller.


Men för guds skull!
Vad för någon vanvettig varelse var jag som hade plockat åt mig
en 70% chokladkaka på 30 gram - på eftermiddagen??
Choklad skall endast ätas på kvällen, det hör inte hemma på eftermiddagen,
bara ifall man är en övergödd amerikan som inte bryr sig ett skit...!
Och som om drickyoghurten inte innehöll ett E-ämne.


Bara tanken på det hela frätte innanför mina ögon och inuti mitt huvud.
Rädslan över att plötsligt en dag tappa kontrollen och sedan endast jäsa upp.
Kunde jag inte bara få gråta på den platsen där jag satt ned?
För ångesten var ju samtidigt så enorm.
Mina inre tankar skrek och skällde ut mig själv över varför jag inte ens köpt en frukt.

Även fast jag skulle få in 3 frukter den dagen(som var rekommenderat),
ville jag klösa hål i skinnet på mina armar.
Jag var en dålig, jag var en avskyvärd människa.
Kunde inte någon installera ett filter så att jag inte kunde svälja gift?



Samtidigt som jag försöker, så kan jag ju inte sluta mina ögon för allting.
Vissa saker är självklara, andra ting har en fastbränd stämpel på sig.
Så fort jag läst ett ord om något negativt slags ord om ett livsmedel eller en råvara,
i vare sig en onödig kvällstidning eller i en bok, tar jag in det helhjärtat.
Aldrig glömmer jag bort orden, som om det vore på liv eller död.

Det känns verkligen som om min kropp skulle fara illa av att äta någonting "fel",
som den vanligaste människan troligen skulle unna sig själv.
Är det ett nytt livsmedel i kassen, läses det alltid hur många ingredienser med bokstaven "E-"
som står radade upp efter varandra.
Om för många, finner jag en ursäkt för att äta något annat tillbehör i dess plats.

Då jag gjorde ett test på en psykologihemsida på nätet igår fick jag 32 av 35.
På ett ortorexitest.
Då jag läste på wikipedia om det ämnet, kände jag mig träffad.


Allting görs för att jag vill må bra. Så bra som möjligt.
Varför måste det samtidigt vara så fel?
Får aldrig mina medel vara de rätta, då meningen innerst inne är väl?

Varför måste jag alltid vara så rädd?

[I tisdags]

När hade jag varit hos den lokala tandläkarmottagningen?
I fjol, i mars... strax innan behandlingen drog igång,
då jag fick reda på att fyra tänder under ett drygt års tid hade gått hål på.
Den dagen grät jag i telefonen till mamma, desperat efter att det inte fick vara sant.
Jag hade ju skött mig, om mina tänder. Eltandborste, tandtråd, tuggummi - allt!
Varför behövde detta ske just mig? Varför?

Byggnaden hade inte förändrats något alls, bara vädret i form av fallande regn.
Blicken fördes till väggen jag förr lutat huvudet emot med luret emot det högra örat,
låtandes tårarna rinna nedför kinden och ned på golvet.

Men nu var jag normalviktig igen längs behandlingen.
Använde även fluorskölj var morgon och kväll.
Det fanns ingenting att ångra och troligen ingenting ont att förvänta sig.
Ändå fanns den där känslan krypande uppför min ryggrad.
Rysningarna utav den enstaka visionen av att en blåklädd person
pressade in en spruta ett flertal gånger in i mitt tandkötts hörnor. Under tungan.
Förutom duvor var sprutan min största fobi av allt.


Ingenting kändes svårt, ingenting kändes nervknäckande.
Den fruktade kroken gröpte inte ned till en nerv...
allting var bara lugnt...


Det kunde inte vara möjligt. Det kunde bara inte vara det.
Sju hål på mindre än två år, hon skämtade väl bara med mig...?
Förnekelse, förnekelse, ursäktanden.


Var det så tvunget att slå ännu ett slag i ansiktet på mig.
Så fort jag vandrat ned för de "milalånga" trapporna stod jag på en och samma plats igen.
Grät i telefon till mamma över hur Gud hatade mig, varför det just var jag.


Så det var detta de kallade för karma.
Var det också karman som fick tillvaron att verka så grå och dunkel,
varför regnet verkade känna empati för mig?
Ändå så rann inte tårarna nedför mina kinder på tåget,
för en del av mitt sinne kändes som avstängt.
Skulle jag väl öppna det, skulle allting ändå bara välla över och ut.

I fjol efter semestern hade jag varit på gränsen av att gråta glädjetårar
sekunden jag såg min behandlare på kliniken igen.
Den här dagen då hon kallade mitt namn bakom min rygg,
vände jag huvudet om med ett nickande och "Hej".
Skulle en känsla utryckas, skulle även alla svarta tårar strömma.


Lasagne till den sista "gemensamma" lunchen. Regn.
Då jag vandrade tillbaka till samlingsrummet,
hade mina gipshuvuden kommit tillbaka från den lilla utställningen.
Jag mindes varenda en av dem, i vilken ordning de främsta gjordes.


hade vissa ibland undrat.
Jag hade alltid låtit dem ligga kvar i skålen på hyllan,
för de mig "medvetande" och närvarande där.
Då folk såg på dem, påmindes de om mig eftersom att huvudena var min specialitet.
Då skulle jag inte glömmas bort.

Huvudena hade burit och bar fortfarande en särskild mening för mig.
Då jag inte hade ett enda uns av koncentrationsförmåga
på grund av min näringsbrist och undervikt,
hade jag aldrig kunna improvisera fram något på ett pappersark.
Huvudena hade varit grunden och jag givit dem personliga mönster.
Den vinröda av dem, minns jag hur jag döpte till "Pannkaka med sylt och grädde",
eftersom att det var en utmaning.


En efter en av dem lade jag ned i ett vikt, mossgrönt pappersark,
som sedan hamnade i min väska.
Ljudet av den dörren som stängde igen bakom min rygg,
var som ljudet av en använd nyckel som sedan släpptes ned i en brunn.

Vem var jag?
Vad hade jag för någon existens egentligen?
Fanns det ens någon grund för mina fötter att stå på?

På ett sätt vis känns mitt liv som om det inte står stilla.

I självfallet finns det alla dessa fördelar...
att rastlösheten över att inte använda tiden inte är lika ivrig.
På samma gång, håller känslan över att inte hinna med om mig.
Som om jag inte hinner springa längs sekunderna som löper framåt. Alla ting.
Den inlevelsen skrämmer mig. För det känns som om inget håller mig om.
Den trygga "oasen" finns knappt någonstans att hitta,
då jag med tomma batterier endast vill sjunka ned.

Det är som om min kropp och mitt sinne aldrig blir tillfreds på ett sätt.
För det finns alltid någonting om inte mer att hysa ängslan över.
Men nu kommer allt, på en och samma gång.
Universitetet sätter språng nästa vecka, imorgon skall jag till kliniken.
Och omedvetandet över ifall jag förlorar min frihet eller inte skär inombords.
Att jag inte har en aning om vikten heller maler, på insidan.

Jag vet, jag vet ingenting om vad som kommer...
ingen kan berätta om det kommande för mig alls...
utan jag kan endast vänta på antingen liv eller helvete.
Därför känner jag mig hela tiden uppe i varv,
för att jag vill att allting skall vara "färdigt" innan slagfälten kommer till mötes.
Kläder skall vara köpte, håret färgat, klippt och perfekt.
Allting i sin ordning och rätta plats.
Eftersom att tiden sedan inte kommer att räcka till.

Jag löper igenom alla recept, vartenda mellanmål får inte vara det andra likt.
Allting skall vara fint lagat, sådant som jag senare inte kommer kunna ta
med mig till universitetet då jag är bunden till smörgåsar och dylikt.
Jag springer hela tiden. Hela tiden i mitt sinne, för det finns inget rum att ödsla.

Tvången, kraven och rädslan för att misslyckas
slätar ut min energi redan innan allt ens börjat...



... men jag får försöka lugna ned mig.
Jag har gått min behandling i över ett år nu.
Jag borde bara starkare, mer säker fastän mitt självförtroende
och min självbild inte är i topp.

Det får vara en ny början. En ny start från det förra, äldre grå.
Idag har jag klippt håret,
imorgon skall jag prova på afrikansk powerdans.
Torsdag skall jag till Aspergercenter och sedan
på kvällen låta min äldre syster färga mitt hår kastanjebrunt.
Fika med min vän S på söndag och kanske äta lunch med en annan på lördag.

Maten har fortsatt sin roll inuti mitt sinne,
så jag får försöka visa mig själv att det finns annat i livet än det man stoppar i sig.
Att det finns annat som kretsar runt omkring en,
som kanske inte är ute efter att hugga den i ryggen.

Utmaningen med att inte veta vad som kommer är troligen extra nyttigt för min del.
Säkerheten skall inte alltid vara vad som håller en tillbaka.

För att komma ut ur den åter igen cirkulerande cirkeln,
behövs det chansande steget ut på tvären.

Idag har det varit flera hinder för mig att tackla,
vilka i sig är bra så länge som man tar sig igenom dem.

"What doesn't kill me, only makes me stronger",
som min amerikanske vän David brukar säga.

Pizzan var förutbestämd att jag skulle öva tillsammans med min mamma i stan.
Och samtidigt var den inte det allra värsta att ängsla sig för.
Utan ordet "jeans".
Jeans, jeans, jeans... jag kunde endast höra ett eko utav


Men självklart, jeans måste man ha. Det har alla människor.
Genomlid provrummets vändor och ha det gjort.
Dock handlade det inte om att bara göra och ha det bakom sig.
Jeans var det samma som panisk ångest, jeans var detsamma som död.
Jag hade inte ett enda par jeans i min garderob,
i alla fall inte ett par som jag burit på över år.

Längs mina komplex och känslan av att ha varit på tok för stor,
hade det alltid varit en tvungen del av vardagen.
Enda tillfällena och tiden som jag funnit tycke för dem
var tiden då jag kunnat se större och större skillnad på gapet mellan blixtlås och mage.
Då hade byxorna varit min ärliga vän,
den som dokumenterade faktumet av minskade kilon.

Samtidigt så kom det ju också den epoken då jag studerade alltför mycket av min tid
och inte hade tiden att ödsla mänger av tid på att prova nya par.
Då jag väl gjorde det när vintern blivit alltför bitande på benen...
passade inget par på mig.
Mina höftben var inte som sugrör, samtidigt som låren inte kunde fylla ut.


vilket i självfallet inte hände. I dess plats sinade vikten allt och alltmer.
Jag levde i strumpbyxor, jag levde i mina tubkjolar från H&M.
För mina bekvämaste mjukisbyxor gled nedför benen så fort jag tappade fokusen på dem.


Men hur skulle jag göra nu, då åtminstone ett par jeans var ett måste?
Fastän jag var 20 år, visste jag att min mamma skulle vara tvungen att vara med.
För skulle jag göra det själv, skulle jag bryta ihop.
Varenda gång hittills jag givit det ett försök, hade tårarna alltid runnit i kanor.

Värst av allt, var risken att kunna få se en "muffinsmage", då magen stack ut ovanför kanten.
Att kanske inte ens kunna få knappen igenom hålet, blixtlåset uppdraget.

Troligen förvärrade min kortväxta kropp(154,5cm) det hela,
som att det skulle få mig att se bredare ut än en med ben i milalängder.
Hade en människa längden, hade den rättigheten att också ha baken.

Det var vad som ständigt cirkulerade runt omkring inuti mitt huvud.
Det som alltid hade gjort det, vad som varit mitt mål från början.
Att mina korta ben skulle se lika långa och slanka ut som de andras
genom att de skulle vara smala och stuprörsformade...


pekade mamma med ett motiverande leende och ton.
Vi hade bestämt oss för att vara i köpcentret vid öppningstid,
eftersom att det skulle som minst med folk då.
Det var påfrestande som det var med att handla kläder då jag alltid
skulle distraheras och se på människorna omkring mig.
Först låren, sedan resten av hur de såg ut.
Allting skulle alltid ge mig en sådan ångest.

Hyllorna med jeans kändes som en labyrint för min del,
för jag visste inte vad jag skulle börja någonstans.
Bara ingen av personalen kom och frågade mig...


Det var och kändes pinsamt.
Jag hade inte ens en blekaste aning om vad jag hade för någon storlek
att jag bara nickade instämmande då hon höll upp ett par framför mig.


Blicken fördes till jeansen jag hängt på kroken i provhytten.
Var jag tvungen, behövde jag verkligen det här...?

Då jag givit det ett försök, blev det en mardröm.
Skicka sms, skicka sms till mamma så att hon
kommer till hytten innan hon från personalen...
Sekunden mamma öppnade skynket fann hon mig gråtandes där inne.
Jag kunde inte knäppa dem, jag kunde inte knäppa jeansen... jag vill dö.

Sekunden efter det, kom den andra bakom mamma frågandes om det satt bra.


Jag fick inte visa mig så här inför någon annan, med mina knallröda ögon...


Enligt henne var det inte konstigt alls.
Jeansmärket jag försökt dra på mig hade en särkild, udda design.
Tyget hade inte ett enda uns av stretch i sig.
Modellen passade inte höftbenen.

Vad hon sade lät nästan som ett okänt språk för mina öron.
Det fanns väl ändå bara faktumen smal eller fet. Stor och liten.
Då hon höll upp ett par i stretch i samma storlek, fick jag på mig dem.
Känslan var av att någonting lyste upp inombords.



Jag kunde se hur rosande lycklig mamma var då vi stod där i kassan.
Då vi väl gått ut ur affären utbrast hon att


En del av mig kunde inte tro det.
Varken att jag hittat ett par jeans och att det inte var större än storlek 27
då jag fortfarande fann mig själv som ett berg.
Att kvittot låg i min plånbok kändes som ett blygsamt bevis på ett steg framåt.

Jag hade lust att köpa en blomma till personen som gjorde det möjligt.

---

Jag hade inte ätit Pocky på... Gud vet, hur länge det varit... en sak var dock stjärnklar.
Att 70 gram kändes som mycket.
Fast det kanske endast handlade om att jag inte minns när det senaste tillfället var som
jag ätit ett helt paket med sådant.
Förr brukade jag alltid någon gång ibland gå till de japanska butikerna i stan
och handla ett paket, och att hålla i ett sådant paket framkallade någon nostalgi.

Till skillnad från tidigare, försöker jag bestämma utmaningarna längs vad som skall göras i veckan,
inte på grund av vad som innehåller minst och mest energi.
Det känner jag är viktigast av allting, att få det att kännas spontant och normalt
(fastän det inte må göra det alltför mycket).
Skall jag träffa en vän, fika eller ät glass med den.
Skall det vara hemmakvällar, välj en övning för kvällen.
... men McDonalds skulle aldrig kännas spontant, aldrig. Inte ens lockande.




Pannkakorna känns fortsatt tunga att äta,
i synnerhet då den hemlagade sylten vi köpt smakat som socker över socker.
En överstimulering utav känslor inombords och den sockersöta
smaken fick mina tårar att rinna nedför kinden utan en tankes anstränging.

Och pizzan känns inte som om den någonsin mer kommer ligga mig nära hjärtat.
Men en utmaning är en utmaning, och ifall jag inte övat en enda gång under sommaren,
kommer nog min behandlare säga till mig att det är dags igen.
Hur stor en pizzahalva(enligt matschemat) än må vara, känns det alltid överstigande.

Huvudsaken är att jag försöker i alla fall~!

Att ha fria mellanmål på eftermiddagen känns på ett vis som frihet för min del.
Fast det kanske inte är så konstigt ändå, efter att ha haft ett fullkomligt matschema
med bestämda mått och livsmedel över ett års tid...
men huvudsaken är att jag blivit bättre på matdelen så att de försöker trappa ned en bit i taget~!

Det mer jobbiga är väl att jag måste tänka på att det skall vara i samma
"mängd" som min mellanmål då de var bestämda av nutritionisten...
så att det därmed nästan är taget att jag måste "räkna".
Sedan finns ju också tvånget att jag måste prova nytt och prova nytt
varenda dag som om det vore min sista måltid.

Det är som om jag vacklar emellan det tvånget
och att äta exakt samma sak varje dag. Antingen eller.

Det får inte överstiga, samtidigt som det inte får understiga så att vikten minskar.
Därför känner jag ängslan över att komma tillbaka till kliniken
på samtal hos min behandlare efter fyra veckors semester, och därmed väga mig.
För att jag verkligen inte vill bli låst igen då jag väl börjar en ny kurs på universitetet.
Jag vill vara, jag vill verka normal för de andra omkring mig.
Det är det bästa, det enklaste ifall man skall kunna lära känna nya människor.
Att vara spontan och flexibel(vilket jag ändå har trassligt med som det är).

Jag märker att det kommer allt mer saker tillbaka,
som jag egentligen inte borde ha att göra med.
Usla program på tv, endast genomlidliga mattävlingsprogram och jag är låst.
Ingen aning varför det verkar fascinera mig så pass mycket,
precis som innan jag började min behandling, men det bara attraherar mig till att sitta där.
Och samtidigt kommer ångesten och den inre utskällningen
över varför jag ens satt och tittade på sådant.
Då det inte var tillåtet längs min behandling.
Maten skall inte ta en del av ens liv, i alla fall inte en markant sådan...

Det är underligt. Hur en del i någons vardagliga liv,
kan kännas som ett sådant stort ansvar i en annans.

 

 

Ju längre tiden vandrar,
desto mer verkar jag innerst inne krypa ihop i fosterställning.
En solros vecklar sig in längs soltimmarnas sinande.
Som om mörkret känns så pass övermannande,
att det är det endaste sättet att kunna få känna värme.
Som om rädslans konstanta närvaro aldrig slocknar.

Vad gör en människa, som är rädd för tiden?
Sekundernas tickande, timmarnas steg?
Kryper ihop utav förfäran över att ens armar inte kan skapa motstånd?

Jag kan inte förstå varför jag hyser en sådan rädsla över att börja en ny termin.
Om det är på grund av stressen längs alla intryck,
eller för att jag endast är förfärat rädd för att återuppleva vad jag inte vill se.
Utbrändhet, små väggar att gå in i,
eller trycket som blossar upp min hunger i den tomma luften?
Eller kanske kraven som alltid tynger ned mitt sinne och axlar...


Min dagbok under gymnasiet var mer som en loggbok.
Ifall det inte handlade om skolan, var det mat.
Varenda frukost skrevs ned i detalj, varenda ingrediens.
Maten ställde inte krav på mig,
utan det var i dess plats jag som ställde krav på den.

Känslan av kontroll... var det enda som gav mig en inre känsla av värme.
Det var då... jag kände mig human, mänsklig.
Annars bestod jag bara av ett skal. Med luft som innehåll.
Framför spegeln stod det en människa med nerverna stickande ut ur dess armar.
Spruckna och uppluckrade händer med blodröda sår längs vinterkylans eggar.

Dessa dagar känns det som om mina fötter, mitt sinne alltid är på språng,
löper utan ett stopp för andetag.
För att murar utav krav och perfectionism for upp i skyn framför mina ögon,
samtidigt som maten på ett sätt alltmer känns som ont och fara.

Ser jag på mig själv, mina ben framför spegeln,
frågar jag alltid den samma frågan om jag gått ned i vikt eller ej.
Jag vill inte "låsas fast" igen längs ett fullt matschema,
heller vill jag inte få en lägre ämnesomsättning... då blir jag livrädd för maten.

Ser jag över vad som kretsar runt inuti mitt huvud,
har jag lagt märke till att förtvinade tvång blossat upp i igen.
Dessa nummer, stämplade över vad jag än ser eller gör.
Hur många nuddanden, vilka antal tugganden jag tar emellan klunkarna från glaset.
Att jag gräver ned den minsta matskeden längst ned i lådan,
för att inga av de andra hemma skall kunna ta den innan mig,
därför att ängslan över att riskera för stora tuggor river inuti mitt sinne.

Allting. Allting kommer tillbaka så fort som vågen av stress
kommer och sveper bort höljet utav ordet "förträngan".
Och jag sliter sönder mig själv genom att endast vara vaken.
Jag är trött hela tiden, för att drömmarna drar i mig under natten.
Tvången och tankarna längs dagens timmar.
Vissa stunder vill jag endast lägga mig ned på soffan med ansiktet vänt inåt,
som en flykt för stund och tillfälle.

Vissa stunder finns bara lusten att vilja krypa ihop i hörnet av mitt rum,
med händerna för ansiktet och gråta.

---

Jag försöker göra mitt bästa så långt som det går.
Så länge som det inte fäller mig, tar jag ett nästa steg.
Med listor skriver jag ned saker som behöver skaffas i tid,
så att det inte skall behöva bli alltför mycket vid slutspurten.
Då slipper jag förhoppningsvis de värsta människofloderna som
är ute i sista minuten för att skaffa allt återstående...


I tisdags åkte jag hemifrån till stan innan klockan slagit tio.
Lunch med min coach E vid tolvsnåret var bestämt,
så vissa saker vandrade jag efter innan dess.


Det märktes att de flesta människorna som inte jobbade,
troligen satt kvar hemma och åt sin frukost,
för den största bokhandeln var så pass tom att jag trodde det var stängt.
Luften kändes så rent på ett sätt, för det strömmade inte ljud igenom den.
Tystnaden gjorde mig lugn, att jag svansade runt med nätta steg.

Så det var på detta sätt som det var för de vanliga människorna,
de som överhuvudtaget kunde sortera ut ljud...

Då min coach frågade mig vad vi skulle fitta på innan glassövningen
på eftermiddagen, mumlades det tyst om att gärna kolla på kläder.

Kläder var på sätt och vis en liten fiende för min del.
De kunde vara fina, jag kunde vilja ha dem gott och väl...
men det handlade alltid om faktumet att prova plaggen.

Vissa gånger jag själv skulle kolla efter kläder och prova,
kunde det bli som om någon släppt en bomb utav melankoli
över mitt sinne och min kropp.
För att det kunde tolkas "förjävligt" mitt framför spegeln.
Inte heller kunde jag för det mesta gå på min egen känsla.
Velandet skulle alltid ta över mitt besluttagande
och få mig att gå ifrån en klädaffär tomhänt.

Det värsta av allting skulle alltid vara alla speglarna på väggarna,
och sedan människorna som gick förbi min spegelbild.
Då skulle frågandet över varför jag ens var där komma.
Vad jag ens gjorde där, att jag inte hörde hemma på ett sådant ställe.
Ibland skulle ångesten bli alltför hög att tårarna kunde rinna
nedför kinden då jag stängt igen dörren till provhytten.


"Du måste förstå, Victoria, att det inte är något fel på dig.
Du har så många goda egenskaper.
Det är verkligen inte bra att slå ned på dem,
och endast kunna se de negativa"


Det där pratet hade jag hört gott och väl förr.
Som alltid kändes orden som om likgiltiga...


Mitt i allt, började jag må illa.
Magen som redan var i smärta, skrek och rev i skinnet på mig.
Färger, kontraster inuti mitt huvud bröt ut i stormar
från att ha kommit från ett litet osynligt hål i grunden.
Jag visste inte vad det var, inte var det kom ifrån,
bara att det verkade som om någonting väl förträngt höll på att bryta ut.

Utan en blekaste tanke hade min kropp gått från det normala stadiet,
till att endast se ned på bordet med armarna räckandes efter kasse efter kasse.
Det gjorde ont, det gjorde ont, det gjorde så förväldigande ont...


Handen fördes ned i väskan och höll upp mobilen med klockslaget.


Blicken ned i marken. Fåtal ord om tilltalad.
Mitt huvud bestod enbart av en dimma utav gråa toner.


Jag lade märke till hennes händer på mina axlar.
Blicken var riktad mot mig, medan min egen endast föll ned på marken.


Blicken upp, med ett kvickt leende.


Min kropp vek sig förbi och stegen nedför trappan till tunnelbanan var kvicka.
Så fort som jag vänt mig om, fanns inte leendet kvar.
Det fanns endast där som en sköld för defensens skull.

Jag flydde.
Mitt sinne kollapsade inombords.

Jag kan inte fatta att det redan är augusti.
Mitt sinne kan inte greppa det, och kroppen är som om den inte vore förberedd fysiskt.

Mindre än en månad kvar... mindre än en månad kvar till universitetetsterminen börjar nu...
en förtjusning fint blandad med någon slags inre förskräckelse.
På ett vis är det alltid på det viset.
Som att allting måste vara perfekt, för att annars brista.

Listor, långa omskrivna sådana med saker som måste handlas...
nya kläder, undersökningar och analyser framför spegeln när modet kommer till sig.
Varför skall det näst intill alltid kännas som en lina ovanför helvetet?
Att jag skall falla ned och brinna ifall ett eller flera misstag görs?
Varför kan spegeln aldrig uppfylla mina önskemål,
då jag själv inte får utföra dem själva?


Går jag ned i vikt, är jag tillbaka till mitt matschema.
Om värst tillbaka på kliniken dagligen.
Det får inte ske. Inte i mitt liv.
Jag ligger långt efter som jag gör, får inte glida ännu mer efteråt.
Och samtidigt så är det just det som känns så förbannad elakt.
Man måste se bra ut, för att passa in, för att folk skall vilja vara med en.
I alla fall genom mina ögons perspektiv.


Så stark som rädslan inombords är, för att inte vara på deras andra nivå.
Det gör bristande ont inuti bröstet på mig. Så ofta.
Motivationen att endast vilja lägga sig ned i sängen med ansiktet riktat mot väggen.
Därför att endast tänka verkar ta alltför mycket energi som det är.

Inte ens min mage verkar kunna hantera det hela.
Hungern kommer ibland på morgonen, men annars existerar den inte.
Istället protesterar mättnaden med all sin kraft efter ett antal tuggor.
Jag antar att det får bli Omeprazol mot en lätt magkatarr igen.
Fastän tabletter och kemikalier är min nemesis nummer 1.

Rastlösheten får mig att vilja springa runt, utan stopp.