pigment

På ett vis är det oftast måndagarna som är som allra tyngst.
Skulle det kunna vara för att helgen mitt i allt nått sitt slut,
eller bara att de allra tidigaste morgnarna tär på en?

Under den timme som jag bokat ett resursrum till min studier,
kunde det kännas hur blicken bara vek av sig från kompendiets kolsvarta rader av text.
De innersta kravet att alla dessa sidor skulle vara utlästa under morgondagen,
kontrades av att energin sjönk ned till noll.
Någon sekund senare hade mobilen ställts på tio minuter medan huvudets
begravdes mellan de liggande armarna på bordet.

Kunde inte klockan bara slå om så att jag kunde åka därifrån,
till ätstörningskliniken, och sedan hem?
Samtidigt längtade jag ändå inte hem,
ty där skulle jag mötas utav damm, och ett övermannande oljud av
att pappa högg hål på väggarna längs renoveringen.
Vart jag än befann mig, verkade det inte finnas en brisande oas att andas ut i.

En del av mig var glad över att till slut kunna få prata med min behandlare,
medan den andra hölls tillbaka av tanken av att det precis innan
kommit någonting i vägen för vårt samtal den förra veckan.

Enligt enkäterna sedan sexveckorskontrollen,
hade min ångest sjunkit, medan både tvång och depression gått upp.


Jag avskydde dessa stunder då jag skulle behöva svara på sådana frågor,
som om jag vore boven i ett drama.
Och som tur är råkade jag inte le på grund av nervositeten(vilket var vanligt),
för då hade jag rätt så mycket grävt min egen grav.

Från det ena till det andra, kom till slut sådant som jag ville undvika mest av allt...
frågan över vad det fanns kvar att hjälpa mig med.
Vad var det som fortsatt behövdes hjälp med.


Det är en skrämmande känsla då man får höra att det kanske är vissa saker som får låtas vara,
att det är någonting som de inte kan få bort, då det kommer till friskhetskriterierna.
Från att ha att göra med min diagnos, till saker som är mer "abstrakta".
Då korsar tankar ens sinne,
sådana som frågor om att jag alltid skall känna mig som en som går på tå.
Skall jag alltid behöva tänka i mängd och analysera dessa saker på min tallrik?
Skall allting behöva kännas som kanten till överstigande,
samtidigt som att rädslan för att fallit nedåt korsar en?



Sekunden efter att jag hängt av mig min svarta jacka,
kom mamma runt hörnet som om hon väntade på någonting.
Frågade mig om ifall någonting särskilt sagts på kliniken
som om jag väntade på en dom.

Saker överraskar en runt hörnet.
Stress över att allting låter där hemma längs att pappa slår sönder hål på väggar
då de bestämt sig för renovering rakt nedanför mitt rum.
Mammas påpekande vid matbordet under kvällen om att jag åt allt och allt mindre,
om att jag alltid lämnade på min tallrik, med pappas medhållande.


Vad gör jag utan ätstörningskliniken?
Skall jag alltid vandra runt med reflexen att vara på min vakt och defensen igång?
Aldrig vara öppet spontan utan betraktelser kring maten?
Plötsligt kan allting omkring mig omvandlas till svart, så svart.
Det är kall och obehaglig känsla.

... men varför känns det då som om alla hunnit i förväg så pass distant?
Plötsligt sitter man bara där, med ekandet om saker att göra inuti ens huvuds mitt.
Plötsligt upptäcker man, att det inte går att prioritera vad att sätta först.
Vilja, känslor, förnuft eller hälsa... alla dessa ting som en bör ha.

Var sekund verkar jag känna mig på vakt.
Att jag är känslig för ord kommande från andra människors munnar,
det är jag klart medveten om... men ända sedan min japanska vän sagt


då jag berättade om att jag skulle till chokladfestivalen genom e-mail,
är det som om jag börjat ifrågasätta mig själv.


Därför sitter jag och känner en aning av förfasan inför att ta vikt imorgon.
Som om det vore en kommande domedag...
men det får jag ju se då det väl kommer.

---

Min helg i sig har varit lite av det ena och det andra.
I fredags, fyllde jag på med min vardagliga kanelmüsli,
som alla här hemma verkar ha vanan att äta upp majoriteten av...
men så länge som den finns att ta av är jag glad.

Just tanken på att jag vet allting som är inuti i müslin,
samtidigt som det inte är åt det extrema,
känns tryggt och behagligt då jag måste tänka på att äta normal mängd.

I lördags då jag träffade min coach,
fick jag följa med henne då hon skulle hämta några ting hemma hos en bekant
som även är en barnboks författare och konstnär som jag älskar böckerna av.

Så med mig hem fick jag vykort och två kopior att kunna rama in
- en till lilla mig, och en till min syster i julklapp~!

Känner lite bekantskap med "frimärkskungen" av någon orsak...

Det var idag, på onsdagen, som jag skulle få träffa en sådan där "storasyster" på tjejzonen.
Var dag kunde jag träffa nya människor,
och ändå kändes någonting sådant här så mycket starkare i magen.
Kanske för att människan "skall vara där för en",
kanske för att det är just denna människa.

Hur som helst, så kunde jag inte sitta i den tröga tunnelbanetrafiken
och stirra rakt emot fönstrets spegelbild av mig själv, rättande till håret.
All denna oro över att rädslan om att inte nå upp
till människans förväntningar eller dylikt skulla aldrig ge mig ro.

Jag kunde se hur min blick reagerade på var och varenda människas rörelse mig omkring.
Vem som vandrade i rätt riktning, vem som kanske kunde vara personen.
Två enskilda kvinnor kunde jag se i mörkret vandra uppför gränden, åt samma riktning.
Den första gick förbi, den andra som kom ut ur ingenstans öppnade den gröna dörren
och jag stannade på håll så att jag inte lades märke till.
Då kom tvekan till om jag verkligen skulle öppna dörren så snarast.
Jag avskydde sådana här känslor.

Handen tryckte dock ned handtaget och fem sekunder efteråt
kunde jag se projektledaren gående emot mig med ett leende.


Inuti det rummet stod det en kvinna som projektledaren presenterade med namn.
Hon såg ut som vad man kunde kalla för normal,
varken för mycket åt det ena eller det andra hållet.
Efter att hon sagt att hon behövt gå på toaletten och sedan låst igen dörren efter sig,
kunde jag känna en djup suck dras samtidigt som
blicken började vandra på taket och alla dess detaljer.
Det gjorde den aldrig då jag saknade ord att uttrycka mig i.

Det var alltid sådana första tillfällen som var som tyngst för mitt huvud.
Vart det än var för någon plats, skulle det alltid vara den som sökte efter hjälp
som skulle yttra det första orden.
Varför var den människan där, vad behövde den hjälp med för någonting?
Hur många psykologer, samt kuratorer jag än suttit mittemot,
kändes det aldrig enklare och vanare på något vis.

Någon minut satt vi ned där framför varandra.
Hon frågade varför jag sökt dit, bad mig att berätta om mig själv.

Då strömmade orden ut ur min mun som vågor utan stopp.
Först den ena saken efter dem andra...
plötsligt fann jag mig själv sittande där endast sägandes melankoliska ting.
Det ögonblicket backade jag till i tro om att jag korsat gränsen.


Det kändes inte så pass underhållande
att det som hon frågade mig fick negativt laddade svar
eftersom att sanningen var på det viset.
Jag ville inte att människan skulle få visionen om att jag endast bestod av grått.

Och då projektledaren sedan kom in till rummet efter dryga 45 minuter
och frågade mig om hur jag kände inför att fortsättaträffas med den personen
eller prova en annan människa damp det ned någonting.

Innerst inne kände jag inte att det klickade med människan,
men hur skulle jag kunna säga det då hon satt rakt framför mig?
Det fick mig att må illa och vilja kräkas,
jag kunde inte bara säga sådana dömande och nedvärderade
ord till någon människa då jag själv visste hur illa jag själv skulle ta det.
Jag ville inte säga det... inte säga det...


Jag hatade mig själv de momentet.

Mitt internet var på ett sådant gott humör att det kraschade mitt emellan
då jag höll på att skriva kvällens inlägg,
vilket kan vara förklaring till varför det inte blir något uppdaterande just i kväll.

Kommer att skriva färdigt det imorgon, haha~

Det finns sådana morgnar då man ibland kan höra smattrandet av regn
emot fönstret då ögonen öppnar sig.
Dessa, som får en att vilja sluta ögonen igen.
Den här morgonen var en sådan.

Regnet har jag alltis älskat som allra mest sedan jag var liten,
i synnerhet då det skulle slå hårt ned i marken.
Annars skulle det inte roligt.

Men dessa dagar,
kan jag då känna på mig att någonting kommer vandra snett.
Det gör det oftast av någon orsak,
eftersom att de gånger som dropparna faller,
känns de nästan som om de vore sympatiska med mina dagar.
Att regnet skulle fälla de tårar som inte min kropp realistiskt klarar av,
alla de känslor som inte får plats i en enda kropp.
Därför kan känslan utav ängslan slå mig medan jag fortsatt ligger kvar
under det varma täcket som stänger rummets kyla utanför.

Men jag steg förstås upp och sträckte armarna upp i vädret.
Regnet kunde inte endast bestå av någonting ont,
utan en värld utan regn är en värld utan växt och liv.
Först en sexveckorskontroll på kliniken, sedan en föreläsning på eftermiddagen,
sedan skulle jag inte behöva passa någonting resten av dagen.


Det första blicken fäste sig vid var mängden utav jackor och rockar bredvid varandra.
Nu hade den nya höstens "generation" av patienter tagits in.
För var vecka som jag kom, såg jag något nytt ansikte som var främmande.
Desto fler de var, desto mindre kändes kliniken som ett hem för mig.
De var människorna och jag var statisten som kretsade i bakgrunden.

Den inre känslan av vara halvt osynligt
kunde jag bara le med ett svagt leende mot på den yttre sidan,
medan känslan av gapande tomhet inombords tycktes töja sig ut mer.


kunde jag höra Y, en av behandlarna, säga med ett leende då våra ögon möttes.


Det var typiskt henne att säga någonting sådant, medan jag log med ett smått skakande huvud.

Blicken fördes omkring i samlingsrummet medan jag satt ned.
Ännu fem minuter, efter fem minuter till.
Vart var min behandlare, då jag hade så mycket att prata med henne om?


Jag föll lätt ned på soffans kant. Skruvade, rätade ut min nya kjol.
Efter tio minuter till, kom hon.


Efter att på sekunden rotat fram min svarta tuschpenna,
satt jag där beredd på att hon skulle komma ut med stencilerna vilken sekund som helst.
Fem minuter, sju minuter... varför kom hon inte med papperna?


Till slut kom hon och hade helt enkelt glömt bort.
Att sitta i det enskilda labbet med matvågen kände jag verkligen inte för.
Hungern fanns inte, för att inte säga att allting såg ut att vara för mycket på tallriken.
Under den hela tiden som jag stirrade på matbitarna och tomatsåsen,
brusade endast den där känslan av att behöva prata ut med någon upp.

Egentligen ville jag inte vara någonstans, utan bara ligga med täcket ovanför huvudet
så att jag inte skulle behöva påminnas av allt kaos omkring.

Mitt i väntan i samlingsrummet efteråt,
hörde jag röster om att en av min behandlares andra patienter grät i ett av vilorummen.
Sedan min behandlares röst till mig om att jag fick vänta ett tag.
Sedan att vi inte kunde ta samtalet nu, utan nästa vecka istället.


Någonting sprack inombords. Någonting var itu.
Med de två väskorna över vardera axel släpade jag mina fötter längs
den långa korridoren förbi alla dessa vilorum och kontor.
Att någonting egentligen så kort, kunde kännas så oändligt.


Då jag vandrade ut ur byggnaden möttes jag av regn.

Imorgon skall jag på en sexveckorskontroll på ätstörningskliniken ännu en gång.
... och stimulerar min inre oro.
Bara den enskilda tanken på att jag minskade mitt intag inför chokladfestivalen i söndags
och att det hållt sig på den nivån efteråt... till att jag måste äta på vågen under kontrollen.
Det känns som om jag definitivt kommer att råka lägga på för lite på tallriken,
i synnerhet då det blivit som en klassiker att lägga på med en tredjedel fattandes.

Dock så orkar jag inte tänka på det just nu.
En himmelsk migrän längs en aning överstimulering av ljud med mera,
och ögon som resultat dunkar på och känns som om någon försökt töja ut dem.
Så inget mer läsande för mig ikväll, utan en tidig kväll!

Jag får försöka hitta mina sätt att lindra det jag har svårt för, samt stress
så att min situation med maten inte skall behöva falla ännu ett steg bakåt.
Och längs det även förhoppningsvis inte behöva ligga och vrida mig runt i sängen var
och varenda natt med urlöpande drömmar som bryter allt.

---

Chokladfestivalen kunde liknas med "att vara barn i en godisaffär" för min del,
då choklad är detsamma som himmel.
Dock kunde jag endast höra de ekande tankarna om "mängd", "kalorier" och "överstigande"
från ögonblicket jag vaknade av väckarklockan, längs att jag satt på busen till Djurgården.

Och då jag och mamma väl kom in i salen, visste man inte vart att börja.
Ett stånd kunde ha 10 olika sorters av choklad att prova på,
men fick, kunde jag verkligen prova på dem alla?
Den vita var fullkomligt ute ur kategorin,
medan de ljusare varianterna möttes av ett velande funderande.
Kände jag smakkänslan av ett det smakade alltför liknande med mjölkchoklad,
kunde plötsligt den där impulsen av att vilja spotta ut i handen komma.
Det värsta var väl antagligen faktumet att jag varken hade en skål,
eller kunde se allting jag stoppade i munnen som en enda portion.
Allt i ett var som att äta med en duk knuten runtom ögonen.

... Och ändå så kändes det som att befinna sig i ett bittersött himmelrike.
Att jag, som en älskare av mörk choklad, fick smaka över femton sorter
och dessutom se mängder av färger och nyanser utav valmöjligheter.
Självklart fanns det för visso de saker vi ångrade att vi ens stoppade i munnen,
som timjan & citron-pralinen och den med smaken av whiskey.
Då letade vi paniskt efter närmaste papperskorg.




Dagen kändes räddad,
för då hade det inte överstigit den normala utmaningen.
Jag hade inte förväntat mig själv att gå därifrån och samtidigt ha köpt
ett helt kilo ekologisk finchoklad, fem praliner av passionsfruktschoklad med mera.
Det var nog en nyttig upplevelse,
och då menar jag nyttig för själen.

Helgen i sig har varit något av ett litet bakslag för min del.
För varenda måltid, varenda mellanmål, löd som huvudräkning inuti mitt huvud.
Allting kändes för mycket, allting kändes som överstigande.
Allt eftersom att vi hade bokat och hämtat ut biljetter till chokladfestivalen på söndagen.

Jag fick inte gå upp. Jag fick verkligen inte gå upp i vikt. Ingen risk.
För var dag som gick sedan vi bestämt dag och allting,
kunde jag känna och se hur mindre mängd jag skulle ta av allting.
Vartenda ting skulle ses som något av en fara.

Och det är så negativt, att det ens kunde få falla bakåt på det viset.
Hur den där känslan av minskad mat och mindre övermätt mage,
skulle trigga igång en sådan härlig emotion inuti bröst och huvud på mig.
Jag var ingen rökare, ingen snusare, definitivt ingen som tog droger
- och ändå kunde någonting svämma upp över och ovanför mitt huvud.

Det egentligen så själviskt och elakt.
En rökare kan fimpa, snusaren slänga dosan i närmaste papperskorg,
så länge som de har vilja och motivation till det.
Allt medan den som finner sitt "drogande" i mat, samtidigt inte kan sluta äta.
Istället väcker den enskilda visionen av mat ibland sådana starka känslor.
Viljan att kasta tallriken mot väggen, den vacklande gränsen till gråt
längs en genomträngande känsla av svaghet och rädsla.

Det går inte att hålla för de båda ögonen,
ty då ser du inget alls.

Vissa dagar finns det ork, andra inte.
Vissa dagar går tiden alldeles för fort för en,
att det plötsligt knappt finns tid och utrymme till att göra något.
Dessa dagar... som man känner sig begränsad.

Igår skulle jag till Tjejzonen på en intervju,
som alla som ville ha "storasystrar"(stödpersoner) alltid skulle vara tvungna att göra.
Jag kunde känna att det var den rätta saken att göra,
eftersom att jag vid årsskiftet inte skulle stå utan en stödperson
då 20 år var gränsen på verksamheten jag träffade min coach längs.

Att jag efter mitt skickade e-mail angående hur sådant gick,
plötsligt fick en tid två dagar efteråt, kändes någonting som en chock.
Så här snabbt skulle det väl ändå inte gå,
var det inte meningen att jag skulle behöva vänta veckor, månader?
Eller var det kanske endast jag själv som vant mig med att skickas runt,
lämnas eller bara få en remiss till någon ny person med månaders väntetider?

Folk påpekar, de propagerade alltid om dessa piller, dessa psykologer.
Dock var oftast faktumet att jag fick svara med ett


Det var alltid det som gjorde som allra ondast.
Att folk verkade ha så pass många valfriheter att välja ibland,
medan mina var gott begränsade.
Som att jag var en icke-komplett vara som skjutits undan från bandet.

Därför kände jag att någonting sådant här var det bästa för mig.
Att ha någon att prata öppet med, som inte rakt skulle döma.
Ingen med ett randigt pappersblock att notera de mest utstående uttrycken från min mun.
Vad är jag då? Ingen människa, mer som ett objekt...
ty för var psykolog, kurator som försummar, så känner jag mig allt mindre mänsklig inombords.


Solen var starkt och något värmande mot mitt ansikte.
Det var en sådan typisk dag, då en egentligen endast skulle vilja stå i timmar ute,
med ögonen ihopslutna mot solstrålarna.
Eftersom att jag aldrig brukade gå i just det området som var nytt för mig,
betraktade ögonen var och varenda detalj som vandrades förbi,
alla dessa små cafén eller mer unika affärer.

Plötsligt stod jag i slutet av den solstrålade gränd som adressen skulle stå på.


Det märktes att jag var trött efter att ha varit på universitet under förmiddagen,
i synnerhet då jag faktiskt somnade på soffan då ingen befann sig i det rödmålade rummet.
Allt tills jag hörde ett steg och öppnade ögonen
med personen leende tvärsöver bordet.


Psykologer hade jag svårt för, men konstigt nog inte intervjuer.
Dock så kände jag efter ett tag den där lilla tvekan inombords,
ifall jag skulle låta orden fortsätta strömma ut ur min mun.
Då hon frågade om självskada och fick svaret om att jag slagit min arm blå för,
samt pressat halvmånar tvärs över armen med mina naglar,
kände jag min kropp fara bakåt som om det var för mycket.
Orden vällde ut om att det var ett halvår sedan sist,
bara en enda gång på sistone då allting brast itu.
Kanske gick jag över gränsen, kanske fick jag henne att backa...


Plötsligt hade min inre och mentala defens dragit igång.
Ord flög och de föll.
Jag argumenterade för att jag inte var så illa som jag fått det att låta.
Tänk om jag även skrämde denna människa,
tänk om även hon skulle föreslå någonting annat och skicka mig vidare på bandet...


Jag stod inte i en kö.

Det får bli ett lite kort inlägg nu, då jag måste gå upp vid sextiden imorgon.

Helgen i sig har varit lite av det ena och det andra.
Att magen inte är i sitt fullkomliga ess och begränsar vad jag får svälja och inte
är i självfallet en begränsning, men jag får försöka hitta mina egna vägar och sätt.

Allting kan inte handla om maten,
så jag har fått skriva upp ett par antistress-punkter att följa i vardagen:

- Ingen stark, sur mat, inga nötter och frön, ingen 70% choklad...
låt oss bara säga det som jag normalt vill äta...
- Minst 25 minuter på spikmattan var dag som tiden finns till det
(eftersom att det bokstavligt talat inte går att göra någonting på den)
- Minst 7(,5) timmars sömn var natt, helst 8 timmar
- Att inte fortsätta pressa mig själv då mitt sinne gått ut ur koncentration
- 2,5 studietimmar hemma alla vanliga vardagar(och helst inte mer)
- Att var söndag skriva ett fullkomligt studieschema inför den kommande veckan
(, så att jag inte skall behöva stressa runt bland högar utav pappersark
vela med vad att börja och sluta med)

... sedan så kommer jag dessutom komma i kontakt med en mentor
från och med veckan efteråt, som kanske kan stilla en del av stressen.

Prio nummer ett är att inte låta stressen och känslorna gå utöver maten,
då det i fallet skulle sina ut mängden av både volym och energi.
Och på samma gång... har det blivit en sådan vana
att dilemmat dessa saker emellan känns som en del av vem jag är.
Näst intill som om jag inte vet hur ett vanligt förhållande till mat skall vara.


Annars har helgen bestått av att jag träffade min coach igår,
och att jag fikade med min äldre syster på Söder idag.
Och ödslat pengar på Topshop som alltid har förmågan att vara föga dyrt
vad man än fäster blicken på...
Det är en kanske en liten nackdel i sig att leva på bidrag då
jag är den slags människan om handlar saker för att de har fina färger, haha...
(har den synnerliga vanan att köpa mängder av halsdukar efter varandra)

... men igår lyckades jag iallafall göra en fint köp med en presentcheck från Stockhome,
som bara låtits ligga och samla damm i min bokhylla i över ett år~!
En bok. Med bilder på detaljer. Och jag befinner mig i himlen.

Vad som annars står ut,
är att jag verkligen bestämt mig för att jag skall gå på chokladfestivalen i helgen.
Att den är en gång om året gör det endast mer absolut för min del.

... och det i sig ändå kanske är lite underligt,
då jag har fortfarande svårt för choklad(dock inte riktigt mörk sådan).
Och jag skulle inte heller ha ryggraden för att stå och provsmaka vid var och vartenda stånd.
... det skulle nog handla om att ha en liten påse i min väska att lägga ned de flesta bitarna i,
eftersom att alla har rätt till att smaka i alla fall en bit var.
Dessutom har det faktiskt också varit en liten fantasi att ha en chokladövning på kvällen,
endast bestående utav lyxchoklad.

Det skulle vara den bästa övningen av dem alla~

Just dessa svarta gropar som jag faller ned vid vissa tillfällen,
kan alltid vara en utmaning att ta sig ur.

På sätt och vis kan jag konstantera för mig själv vad det är för någonting med min mage.
Stress. Stress lagrat över andra lager av stress.
För sedan allting kändes som världens undergång i torsdags, har den kännts som brusten.

Vad jag än äter, så känns det.
Att även dricka té känns tungt i sig, vet jag inte varför, ifall det handlar om temperaturen i sig.
Men det värsta är nog att sitta och lämna maten inför de andra människorna.
Hur deras blickar ser skeptiska ut, så som de vacklar i tillit...


var pappas negativt laddade ord då vi själva satt hemma och åt middag under gårdagen.



Därför avskyr jag att sitta och äta ensma tillsammans med pappa.
För han verkar vara fullkomligt immun mot att sätta in sig i en annans situation.
Han kan aldrig känna empati med mina smärtor, som om de vore detsamma som luft.
Alltid skall det vara någonting som kontrar oss emellan.

Det tar energi från min sida.
Från att först inte kunna få äta sådan som jag vill, som jag tycker om...
så kommer dessa "offensiver" med sköldar, vilka får mig att verka som den som inte försöker.

Det dröjde ett par dagar tills nästa inlägg och det på grund av att mitt Internet inte tyckte om mig,
så att allt jag suttit och skrivit i över en halvtimme hade försvunnit då jag låst upp min laptop...
men sådant är livet antar jag.

Just nu... känns det som att jag går itu mentalt.
Och det är ju egentligen så ironiskt,
då det kan handla om saker som de flesta människor troligen skulle rycka axlarna åt och gå vidare.

Från att ha kommit hem något trött efter universitet med blicken
riktad mot att sitta och studera hemma i en och halv timme,
kom min syster och berättade att hon inte kunde ses i stan på söndagen ändå
på grund av ett studiearbete som hon var tvungen att föra färdigt.
Allt efter att jag hoppat fram och tillbaka, sms:at med min coach ifall hon kunde ses en annan dag istället
(vilket endast visade sig vara på lördagen innan ett, tvåtiden).

Då sådana stressmoment sedan till slut kontras av en mening om att det ändå inte går,
känns det som om någon drar ut min ryggrad och huggit ned i mitt bakhuvud.
Det gör ont, det gör så ont.
Ångesten håller på att slita bort mitt huvud från den resterande kroppen.
Plötsligt finns det inte orken till att göra någonting alls.
Att höra min syster baka nere i köket får det bara att göra ännu mer illa,
längs tankarna över hur jag egentligen själv vill baka och att tårarna kanar nedför mina kinder.

("Varför skall hon ta allting ifrån mig, då jag bara får lida... varför...? Alltid...")

Det är väl så här livet skall vara för en med Aspergers syndrom.
Som kullar att trava uppför och sedan ett fallande stup.
Det finns ingenting som "smälter" den plötsliga informationen inuti mitt huvud,
utan allting pressas bara rakt in i ansiktet på mig, så att det inte går att andas.

All inner antipatisk panik får en att inte veta vart att ta vägen.
En del av de inre känslor som finns, vill bara krypa ihop i hörnet av rummet
med armarna famnade om de hukade benen.
Plötsligt så sitter man i det dödssvarta stupet.
Det enda som rör på sig är ångesten med sina omkretsande längder.
Dessa, som får en att slå sina armar utav ren desperation.


Vad folks visioner av människor med syndrom består av vet jag inte.
De är nog troligen oftast av den mer negativt laddade benämningen.
Det handlar inte om att vi fullkomligt saknar empati,
dock vissa kan ha svårt med att tolka uttrycken.

Jag är full av alla dessa möjliga slags känslor, dock finns inte platsen nog till dem.
Istället spricker de ut ur mig då någonting luckras öppet. Som blod.
Jag ser människor, förstår vad jag pratar med dem om lika mycket som vad jag ser.
Dock finns det inget filter för sarkasm inuti mina öron.
Precis som att jag inte kan se människors fysiska insida, kan jag inte se mellan raderna.

Livet består av färger, toner och nyanser.
Det är vad mina ögon tolkar den i.
Från att en människas tonföljd kan få mig att backa som alarmerande,
att jag minns en låts fullkomliga musik i textens plats...
till att alla dessa omringande färger lever upp i känslor inuti mitt bröst.
Därför kan jag ha svårigheter med att hitta kläder på vintern,
eftersom att majoriteten av artificiella färger och material uttrycker död och kyla.
Skulle jag bära sådana plagg under en hel dag,
skulle jag komma hem med migrän och slita av mig dem det första jag gör.

... och ändå ser man inte det på min utsida.
Jag känner inte närhet med karaktären Simon från "I rymden finns inga känslor"
eller går runt med en brosch med orden "Jag har Asperger".
Jag känner avsky för att folk ska tro att jag är som resultaten man får
då man söker syndromet på Youtube.
Då hamnar jag plötsligt i ett fack där jag inte känner igen mig själv.
Exakt som att neurotypiska("normala") människor skiljer sig åt,
så är diagnotiserade exakt lika skiljda åt i mängd och symptom.

Flickan som näst intill aldrig bär jeans, utan favoriserar kjol och klänning,
aldrig bär färgen rosa och älskar färgerna i höst. Särskilt senapsgult.
Den som inte kan se en framtida tavla i helhet,
utan arbetar bit för bit resulterande i mängder av fält av detaljer.

Vissa dagar kan vara grå, andra fyllda av kontraster.

Det märks att hösten redan är här.
Det blåser med vrede, fötterna är kalla fastän jag har en pläd över mitt täcke.
Kylan sveper bort en del av den resterande energin.
Var och varenda morgon vill jag ligga kvar längre, fastän det inte finns.

För har man tiden att ligga i sin säng, har man dessutom tid till annat att göra.
Kraven om att hålla sig på rätt nivå, får mig att alltid känna på av början till språng.
Som att jag ständigt springer, utan att se nästa dörr inom synhåll.
När en sak verkar falla samman, luckrar en annan upp sig.
Plötsligt är det redan oktober och
mindre än en halv månad tills högskoleansökan skall vara inne.
Det får mig att rygga ihop inombords.

Ingen vet allt, men ändå är rädslan för att göra, välja fel så förvridet stark.
Bara för ett år sedan då det var min första högskoleansökan att bestämma,
steg det både över huvud och kropp.
Att magen svullnade upp till en punkt att det inte gick att stoppa in en halv centimeter
utav fingertoppen på grund av att det inte fanns någon plats till det.

Folk som var övertygade över att det endast var en ursäkt...
tvingade mig att äta fastän en halv tesked Danio-yoghurt kändes som att svälja rakblad...
till den punkt att allting sprack och att jag kräktes fyra gånger efter varandra
så pass hårt att det även kom ut genom näsan.
Varför kunde ingen tro på en som fällde tårar utav smärta i tre kvart?
Varför behövde man bestämma sig så pass tidigt i förväg?

Det är på sätt och vis som om jag känner mig både vilsen och blind.
Ty jag vet inte vart jag skall ta vägen med mina steg.
I självfallet skulle det vara en enkel väg att bara hoppa på den andra kursen
av den japanska linjen på universitetet, men efter det?

I nutiden skulle jag inte kunna bo ensam, för då skulle allting falla tillbaka i ett ögonblick.
Skulle någonting falla mig emot, skulle jag troligtvis längs tiden sluta äta helt.
Jag känner mig bara skör och mentalt labil.
Och samtidigt känns det som om alla människor omkring mig susar, åker förbi,
med mig ensam kvar på tågstationen.
Den drömmen som kommer och jagar mig då och då under nätterna.

Så vart går en människa då, som står rakt emellan vänster och höger?
En dröm var att flytta som student till Uppsala och uppleva ett sådant liv.
Samtidigt fanns det kanske ett alternativ att studera i Japan som en utbytesstudent
längs universitetet under ett halvår.
Men båda de alternativen skulle i fallen ta plats på hösten.
Skall man lyssna på de äldre önskningarna, eller på det "förnuftet" som riktar framåt?

Varenda dag... känns det som om tåget lämnar stationen utan mig med.
Att min pjäs är en fånge i nutiden,
som endast kan se och ängsla över vad som ännu inte skett.



Dagen i sig har gått åt att studera, studera, studera...
det känns något udda då man skall ha den första tentamen i sitt liv i morgon~!
Fast en tvättäkta tentamen kanske inte är det rätta ordet,
då vi alla i kursen exakt vet vad som kommer på tentan
- sammanlagt 92 japanska tecken.
Alla i den exakta ordningen, skrivna med en tjock fude-pen(penselpenna)...
vilket gör det hela 10 gånger svårare som pricken över i:et, om man skall vara ärlig.
I synnerhet då läraren sätter minus så fort som man gör en vinkel för lutande,
eller bara ett streck för kort då det måste vara fullt i prick för att få A på tentamen.

Dock höll koncentrationen sig på en låg nivå, att jag kunde känna huvudet nicka till här och var.
Då vet jag att jag har för mycket att tänka på,
för då faller allting platt ned i marken för att mitt sinne inte orkar hålla allting upp.
Från att mitt i allting inte få äta det jag vill på grund av min mage, studierna,
till att jag skall träffa och ha samtal med min behandlare i morgon.

Det är definitivt det senare som främst fått mig upp på tårna.
Allting som är sammanpackat med energi har jag inte fått tillåtelsen att äta,
och samtidigt räcker det inte heller med att äta mjuk frukt och yoghurt som mellanmål.
Ser jag mig själv i spegeln, zoomar ögonen in på detaljerna i siluetten.
Allting med den bedömande blicken
"Har jag gått ned i vikt?",
i den negativa laddningen på tonfallet.

Allting som har med vikt att göra känns som ett spel med poker.
Är du säker i en runda, står du säkert.
Förlorar du dock, måste du lämna ifrån sig alla dina vinster,
i mitt fall troligen fria mellanmål och måltider utan våg.

Livet är ett spel.
Det finns alltid vinnare och förlorare.
Ingen står säkert på strecket för alltid.

hade jag läst innan, vilket även verkade stämma.
Folk strömmade utanför och musiken från en grupp bestående av ganska unga killar
slamrade i ens öron så att det kändes.


Egentligen var Hötorgshallen ett litet tabu för mig, både enligt min behandlare och jag själv.
För var gång jag åkte nedför rulltrappan, skulle dofterna framkalla bittersöt nostalgi
av dessa lördagar som jag alltid åkt ned dit för att handla "hälsosamma" ting
för mer pengar än vad jag lade ned på kläder.
På sätt och vis var det som att lägga ett öppet paket framför en som varit rökfri under en vecka.

De tillfällen som jag hade varit där hittills sedan mina mellanmål blivit fria på prov,
hade jag alltid försökt att glida bakom folkmassorna till första kassör
som inte var mannen jag alltid brukade stå och prata hälsa med.
För då han skulle få syn på en, så skulle han aldrig sluta prata om nytta.
Fastän jag hade mer kontroll nu, så var jag exakt lika fragil för hälsoprat.
Hörde jag någonting negativt om en livsmedelsvara, skulle det brännas fast innanför mina ögonlock.


En kassör kom inom mitt synhåll, samtidigt som jag innanför "hälsomannens".


Han såg på det enstaka paketet med torkade bär som jag räckte fram och såg upp.


Paketet räcktes över till kassörens händer och hans ord löd detsamma.


Samtidigt som det på ett sätt kändes dömande, kändes det som ett slags dokumenterande.
Jag köpte inte lika mycket, lika ofta.
I självfallet fick jag ju egentligen inte äta något sådant heller på grund av min mage,
men ändå kändes det som en ljus bris i ansiktet.
Att vissa tyngder lyftes från axlarna.
Sekunden jag lagt ned växeln i plånboken och påsen, vände jag mig utåt.

Det fanns saker och ting utanför denna byggnad med att uppleva.
Som att kolla på kläder, saker, hitta en fin mörkblå basker,
som att fika med min vän S som jag skulle göra vid halv tre.

Man flyr från en sak till en annan, hoppar från sten till sten för att inte falla i.
Har man lyckats falla i en gång, vill man inte uppleva svårigheten att kämpa sig upp igen.
Istället kommer det en stress att försöka få så mycket gjort som möjligt,
för att "binda ihop" det man inte vill se, så att det skall synas så lite som möjligt.
Jag visste, jag kände så hårt inombords hur mycket jag velat köpa hampafrön.
Och samtidigt var det enda att göra att hålla händerna för ögonen.

---

Till fika valde vi båda varsin rabarberpaj och soyalatte, dock min utan vanlijsås.
Det känns fortfarande för mycket med även en sås till det söta
och de som jobbar på caféet säger ofta "utan vaniljsås?" med ett leende.

Det blir ofta minst en fikautmaning var vecka på grund av bekvämlighet och
att det är viktigt för mig att lära se maten som även någonting socialt.
Och för att vara ärlig så hade jag dessutom längtat efter att smaka en rabarberpaj
trots att det är tabu att känna längtan efter söta ting.
Det handlade troligen också om att jag verkligen suktat efter någonting syrligt i smaken
då det inte är tillåtet i överhuvudtaget på hemmafronten(mama doesn't see all).

Jag kan verkligen känna hur en positiv människa i mitt sällskap påverkar mig och mitt sinne.
Jag ler mera, blir desto mer öppen och mottaglig.
Berättar om en gastroskopi för några dagar sedan och skrattar över hur hemskt det var
istället för att pressas ned och gräma mig själv över sådant som är förgånget.

Och på samma gång ligger det där svarta kvar där inuti,
det som man försöker binda fast och låta ligga still.
Ängslan över att ha kanske gått ned i vikt då jag ätit mindre,
rädslan för att falla ned i vikt och falla tillbaka.
Då jag känner mig trött i musklerna och låter den första tanken lyda

"Tänk om min vikt har minskat?".

Hur känns det att vakna en morgon, man ett moment dagen innan inte trodde skulle finnas?
Underligt... som om fötterna inte skulle stå på marken. Orealistiskt.
Som att i en dröm snava och falla, till att vakna med ett bokstavligt talat hopp upp i luften.

Handen fördes med en långsam rörelse till halsen för att känna att den fortfarande fanns till.
Den var där, samtidigt som det kändes som om någon grävt ett hål i den bakre
delen av svalget med en spade.
Hjärtat kändes fortfarande upp i halsgropen. Dunkande hårt.


var mammas första ord efter sin vanliga morgonhälsning.
Inte att jag var överraskad, utan det kunde jag ha förutspått i förväg.
Näst intill varenda morgon hade det varit den först frågan.
Vad skulle jag ha i min frukostskål, vilken frukt, vilka magvänliga livsmedel?


Momentet min hand drog ut frysdörren anlände höken.


Jag hade levt med ett komplett och låst matschema i över ett år innan dess,
men på sätt och vis kändes detta som mer påfrestande.
Att ett par ögon analyserade varenda detalj som jag tog i.

Rörde jag vid skåpet med nötter och frön, fick jag som en stöt.
Efter ett par försök blev det mer att jag vänd mot skåpen räckte upp ett paket
i luften medan jag fortsatt tittade in bland varorna.
En tredje sak var inte godkänd, en fjärde påse icke,
sesam(vilka inte hörde hemma i frukostskålen) hade min äldre syster rekommenderat,
en femte påse bestående av pumpafrön rök ur kategorin då de hade skal.


Innerst inne var jag medveten om att det var med en "god omtanke",
fast det som kändes allra mest var känslan av att strö salt över såren.
Först mitt kroppsliga tillstånd med en urgröpt hals,
för att sedan inte få känna ett behag genom att äta de goda, nyttiga sakerna jag tyckte om.
Allting var för surt, allting var för starkt, allting innehöll alltför mycket fibrer...

---

Annars har dagen i sig varit rätt så bra.
Eftersom att vi normalt inte gör så mycket tillsammans,
åkte jag och mamma till stan för att gå runt i affärer tillsammans med mera...
och äta ramen förstås(japansk buljongsoppa med nudlar)~

Magen och mitt svalg har under dagen i sig tagit energi.
Men det har jag fått försöka undvika att ägna tankarna och tid åt,
fastän det, till skillnad från innan, gjort ont att bara svälja en klunk med vatten.
Vad jag äter, vare sig konsistens eller råvara, känns det som om någon pressar
sina ena pek- och långfinger toppar emot halsen med en massiv styrka.

Hittade även ett par lägre kängor i ett mossgrönt skinn~!
Även fast det kan låta lite väl vridet, så fattade jag tycke för dem
efter att mamma efter flera utfrågningar alla gånger sagt att de satt och passade perfekt.
Det är en av de största orsakerna varför jag alltid känner mig till behag
då jag ibland tillbringar tid i affärer tillsammans med min mamma.
För det är då det är tillåtet att mänger efter mängder gånger
fortfarande vela och fråga en gång till för säkerhets skull då jag själv näst
intill aldrig tar mig i kragen och handlar något utan att vela och gräma mig själv.

Fastän allting inte är tabufritt att tala om för henne, känns det på sätt och vis som ett anderum.
Att jag för ett tillfälle kan andas ut och inte sitta med ett vitt leende som vit lögn
i pressen att vara en rolig, underhållande människa att umgås med.
Någon gång måste man ta en rast från det hela, så att i alla fall några slitningar skall hinna läka.

För annars känns det som om man blir allt och alltmer prydd med ärr inombords.
Ärr som får det allt svårare att läka ihop med omgivningen.