pigment

Min väckarklocka ringde.
På ett sätt och vis visste jag inte vad som pågick.
Bara att jag mådde illa och hade en osynlig stövel i magen.


Det var en påfrestande, pressande känsla att inte ha en aning om vad som var genuint.
Det hade bara skett några gånger innan och därför kändes det desto mer verkligt.
Mitt huvud var i ett omfattande kaos. Dispyter kontinuerligt, överallt.
Som om det snart skulle få mig att kräkas.

Osäkerheten och velandet fick mig på bristningspunkten.
Hade jag gått upp? Hade jag gått upp? Hade jag gått upp i vikt??



Varför det kändes så otroligt dömande och absolut,
var nog troligen på grund av att även min behandlare vistades i "drömmen".
Hennes ord var regel, dessa var faktum.
Och i min sömn sade hon med den där dömande, allvarliga rösten
- det som var det allra värsta att yttra mig emot.
Därför vaknade jag och kände mig panisk med ångestattacker.

Det var inte bra, det var inte bra det här...
skulle jag verkligen gå upp i vikt på riktigt skulle det troligen sluta illa för min del.

Hon såg på mig med de där ögonen, vilket också var aningen förväntat.
Näst intill, ifall inte varenda gång, jag gjort i ordning en av mina fria frukostar
eller mellanmål... frågade jag alltid henne.

Bara för att vara säker... för att inte vela... ingenting fel med det.
Och ändå så var ju detta för guds skull vad jag inte skulle göra.
Det handlade bara om att velandet höll mig stående på tårna.
Frågandet om jag gjorde rätt- eller felaktigt fick mig att backa fram och tillbaka.


Svaret är nej, jag hade inte ställt mig på vågen.
Rättare sagt, jag hade inte ens satt ned min fot på den i toalettrummet
sedan jag började min behandling. Bara behandlarnas dolda våg.
Att gå ned i vikt var i självfallet knappast en god sak,
men ändå så kände jag ett uns av den där fantastiska euforin inombords.
Kanske var det, om sådant var fallet, därför jag känt mig en aning slankare
och mer nöjd med kroppen de senaste dagarna.


Medan hon vänt sig om och gått ut från köket, stod jag kvar.
Detta var antingen ultra eller uselt. Troligen det andra alternativet.


Jag hade gått som om på nålar hela kvällen innan jag skulle till kliniken
för att ha samtal med en behandlare dagen efteråt.
Mellanmålet hade jag gjort fint och noggrant med mina favoritsmaker
som om det var det sista jag skulle äta.

På ett vis var jag övertygad om att mina alternativ skulle ryka...



... så jag klarade mig helskinnad därifrån. Med alternativen kvar.

Det ögonblicket(i tisdags) hade jag lusten att hoppa upp med armarna i luften.

Min äldre bror och hans flickvän satt i mammas Audis framsäten, jag där bak.
På ett vis visste jag inte ens vad jag höll på med och satt i bilen för,
vad det ens fanns för någon mening med det.


... hade han sagt.
Samtidigt så förstod jag inte vad det skulle göra för någon ens skillnad för min del.
Jag hade kommit in på Japanskan, jag var dödsdömd.
Ingen chans att jag skulle orka med att vandra igenom dessa långa korridorer
utav folkvågor och slit fem dagar i veckan.
En räckte nog för att få mig att falla ned utmattad på soffan sekunden jag släppte väskan.

Och vad gjorde hans flickvän ens i bilen?
Kunde hon inte andas en separat luft från hans, eller var det motsatta?
Hur som helst, så var det som ett ständigt nyp på min axel.
Från att det varit oss två som yngre där hemma,
så hade det omvandlats till dem och jag.
Han var hemma två gånger om året, och ändå kunde det aldrig vara vi två igen.
Allting gav mig lusten att öppna bildörren och gå ut i farten.


Hans reaktion var varken luft eller extrem.
Bara ett antal ord och argument för att samtal med en studierådgivare
hjälpt honom förr och att det troligen skulle vara detsamma för mig.

Men ord kunde väl inte förändra faktum heller.
De bar inte på förmågan att vrida saker om igen, omvandla.
Jag kunde inte ta dem in helhjärtat, för ängslan över
att bli besviken åter igen steg över allt det sammans.

Motorväg och motorväg...
samma motorväg som jag åkte både morgon och eftermiddag då jag än
inte hade tillåtelsen att åka kommunalt och självständigt till kliniken.
Samma motorväg till allt... att jag bara slöt mina ögon ihop.
Jag mådde illa av allting, det tog min energi.


Då vi väl satt oss ned och pratat ett tag med den enda studievägledaren
som inte hade semester, reste hon sig upp bakåt.


Medan hon ursäktade sig för att gå ut och leta efter en karta,
satt jag bara kvar med blicken ned på golvet.
De korsade fingrarna alltmer klösande i skinnet.
En annan... en annan byggnad än den allra största av dem alla,
som varit just den jag läst i innan...
på ett sätt kändes det som om det faktiskt kunde vända vissa saker om.


och hon vek upp den lilla broshyrkartan på sitt skrivbord.
Tog fram sin bläckpenna för att sedan ringa in den mindre byggnaden.


Min bror såg på mig med den där blicken, medan rådgivaren småskrattade gott.
Hon skulle svara på mina frågor, så varför inte
- även de mindre sakerna var viktiga, i synnerhet för min skull.
Att jag kunde få äta min lunch utan att ha en storm utav folk ständigt vandra förbi,
som jag inte heller kunde stänga ute ljudet ifrån... bara det faktumet.
Och att människorna i byggnaden främst skulle bestå av sådana
av samma slags, med samma sorts intressen som mig...
det var som om flera slocknade lampor åter tändes igen av sig självt.

Självklart visste jag inte allting, på pricken hur jag skulle göra.
Men jag kunde innerst inne medge en aning,
att ord faktiskt kunde vända om vissa saker och ting,
då goda faktum flöt upp till medvetandets yta.

Det har varit lite glest med uppdateringarna på sistone
och det på grund av att jag inte haft tillgång till en dator så enkelt.
Först var det att min äldre bror kom hem från Lund med sin flickvän/sambo,
sedan att min äldre syster tog hem sin pojkvän för första gången...
den leende masken trycks på mitt ansikte och har inte tid att tas av.

Jag har inte lov att vara genomskinlig och visa mina sanna känslor,
för då skulle min kropp krocka mot tvånget att vara social.
Samtidigt så vill jag innerst inne inte heller få mina närmaste att tro
att allting är prima och fullständig frid.

Maten i sig är en påfrestande faktor.
Det är alldeles förbjudet att på något enda vis överstiga och äta för mycket,
och på samma gång att äta alldeles för lite.
Går jag ned i vikt tills mitt nästa samtal med en behandlare om en och en halv vecka,
ryker mina fria alternativ på eftermiddagarna.
Då är jag åter igen fängslad med dessa osynliga handbojor kallade regler.
Det är tortyr att antingen vara tvungen att känna sig patetisk och hjälplös
eller att ständigt präglas av hatet mot min egen spegelbild.
Varför kan inte båda dem försvinna ut i luften bara?

På ett vis är det som om min kropp förbereder sig på att åter igen bli fängslad.
Inför nästintill varenda fritt frukost och mellanmål,
skriver jag listor över vad som skall vara i. Vad som passar i.
Som om det gäller döden, att det inte kommer komma så många fler.
Ifall jag inte skulle få njuta av ett mellanmål igen.


Sekunderna jag hörde min bror säga dessa ord,
fanns den där lusten där.
Att ropa tillbaka att det var lögn.
Att han hade tagit helt fel, att det endast var hallucinationer, falskt...
varför kunde han inte bara se och förstå.

På ett vis känns allting som hallucinationer,
som om jag inte kan lita på att det är äkta och på riktigt.
Vad som är rätt och vad som är fel... kan aldrig få ett svar.
Ju mer man letar efter svaret, desto mer invecklat blir det.
Man blir aldrig nöjd.
Precis som de allra som redan har mycket och  samtidigt vill vidga vyerna.

Orden om att maten endast skall vara en liten del av ens liv och inte alltet...
det känns bara så svårt att fatta och greppa.
Alla dessa ting om mat, näring och hälsa är ju fastbrända i mina ögonvrår.
Det fungerar inte på det sättet att jag sluter ögonen för tabu.
Istället vandrar de skriftliga meningarna, orden på taket då jag skall sova.
Jag ser dem överallt, alla fakta och faktum.

Blir jag stressad eller faller ned i en annan situation,
faller klumpen ned i min mage och trycker på.
Det finns inte mer plats för mat att svälja, det skulle endast förvärra det hela.
Därför är det så nedlugnande att låta bli, för då bryr jag mig om min mage.
Och det är svårt att förklara för andra människor med ord,
för de måste själva känna smärtan inuti.
Den svarta klumpen gör ont, som om någon människa skulle trycka in knogen i en.
Kanske är det inte så pass underligt att jag haft perioder då jag nästan
bara varit kapabel att äta och svälja frukt, för den glider ned, den lägger inte på trycket.

De människor som tröstäter, känner troligen en betryggande känsla av maten,
som om något fyller i det stora hålet inombords.
För mig är det den raka motsatsen, att det inte finns något rum.
Endast ett vakuum utav svart som stiger över utrymmet.

Det svarta breder ut sig allt mer.

I fredags var det min sista dag på kliniken innan min fyra veckors semester.

På ett sätt och vis... fann jag inte något tycke alls för en så pass lång "frihet".
Längs den tomma tiden, skulle förstås kraven och alla dess tvång komma.
Varenda dag skall vara full, varenda dag skall vara nyttig.
Stannar man hemma en alltför lång tid, driver det en till vansinne.

Men värst av allting... är känslan av övergivenhet.
För guds skull, jag tog studenten i fjol, är en "vuxen" människa.
Folk arbetar, även de behöver lov.
Och ändå så kändes det som om jag var ett barn lämnat ifrån.
Att den innersta rädslan för försumman, svek skrek inombords.

Jag kunde redan förutse känslan av att vilja krypa in i hörnet,
med händerna för mitt ansikte.
Utav en förfäran så pass stark, fastän ingen skulle förstå varför.
Händerna för öronen, för att blockera de ljudlösa rösterna
om att jag alltid till slut skulle bli lämnad för evig tid.
Ingen vill ha denna människa, inte som den ser ut.


Kliniken var nästan fullkomligt tom på folk.
Det var fler behandlare än patienter där.
De allra flesta ville inte ens komma dit under sommaren,
för att få känna sig fria.
Lugnet hade en något fin faktor i sig,
men det allra bästa var då människorna svämmades där.
Då de flesta ökade på med mellanmålet för att sedan ta den bästa platsen i soffan.
Folk runt omkring min egen ålder, där för samma syfte, för samma sak.
Kanske var det detta som fick det att kännas som en oas för min del,
att människorna där på något vis hade en gemenskap med varandra.


Min behandlare visade att vi skulle sätta oss ute i solen
och jag satte på mig mina blå, något slitna converse.
Sekunden som jag stänger dörren bakom mig, slår det mig bara visionen
om hur det skulle vara om ett år.
Skulle vi ens prata då, skulle jag vara en patient här? Skulle jag andas och leva?
Tanken ville jag inte ens ha på huvudet.
Behandlingen var det enda i mitt liv som jag tänkte på "här och nu",
allting bestod av ängslan och oro över vad som inte ens skett ännu i mitt liv.


Jag fick komma in till kontoret och ta ett sådant där "belönings"-paket
för att ha kämpat bra på sistone.
Då hon räckte ut armarna för att ge mig en kram, föll det i marken inombords mentalt.
Jag ville inte detta, jag ville inte det. Jag skulle inte klara av det.

När vi höll om varandra, höll jag hårdare och hon detsamma som respons.
Mina armar ville hålla hårdare egentligen, men då skulle det skada.
För att visa att jag mentalt inte ville släppa taget,
tårarna hölls inne så pass att det gjorde ont.
Jag ville inte överges. Ville inte bli lämnad.

Efter jag sett min behandlare försvinna ut ur sikte,
och sekunden som dörren gått igen efter mig, föll dem.
Tårarna rann ned, för att separation gjorde så pass ont.

[Vad jag skrivit i fjol dagen innan semestern på min dåvarande blogg(kopierat)]

Ångest

 

Det regnade när min väckarklocka ringde till imorse, nästan som om vädret berättade för mig att stanna hemma. P-I-Z-Z-A, jag ville inte ha det. Det var den sista dagen innan min lilla "ledighet" från kliniken, sista dagen innan min bahandlare skulle dra iväg på semester, dagen då jag än en gång skulle möta min nemesis, pizzan. Jag vet, jag hade bestämt mig och tagit ett beslut dagen innan, men lite tog det iallafall emot inombords. En klump, eller rättare sagt en sten i bröstet. Det kändes som om allting runtom mig tog av min energi på något sätt. Jag var under en ständig oro.

Nu hade jag iallafall bestämt mig för att jag ville ha på mig det där linnet, inte hålla på och ständigt dölja min "färgade" arm. Ingen ork att bry mig. Jag hade inte slagit den dagen innan, vad jag kom ihåg, så det skulle nog inte synas lika väl. Vi var bara tre patienter vid frukosten, så det var ändå inte så illa. Lade bara märke till att killen, som vikarierade kökspersonen, sneglade en aning.

"Sååå... är du redo att gå?"

Vi drog rätt så snart efter förmiddagsmellanmålet, runt kvart över elva-snåret, min behandlare och jag. Det var första gången jag hade tillbringat en ensam tid med henne, bortsett från samtalen och då jag fått på skarpen efter att inte ha lytt reglerna omkring mig på kliniken. Det kändes rätt så speciellt, rätt så roligt, även fast jag djupt inne inte såg fram emot lunchen. Vi var mer som två personer än behandlare och patient. Två personer som gick och pratade om allt möjligt. Hon såg fram emot sin semester, skulle hälsa på under en vecka i Karlstad, där hon studerade för inte alltför länge sedan. Det var den bästa tiden i hennes liv, den gemenskapen, det sociala som en "påtvingar" sig själv genom att bo med andra studenter under ett och samma tak. På ett eller ett annat sätt var det hennes hem, en kär plats om hennes hjärta. Jag ville själv uppleva det, komma till en plats där allting omkring mig var nytt, där jag automatiskt fick vrida om mina rutiner och börja på nytt. Hon frågade ifall det inte var så att jag hade sökt i höst ändå.

"Nej, inte än"

Jag skulle inte hasta och inte stressa. Jag skulle ta det i min mentala och fysiska takt, ta emot steg för steg. Huvudsaken var att jag hade mitt mål utsatt. "----, slutstation", kunde jag höra högtalarna utropa. Dags att gå av.

 

"Nåå, vad ska du ha för någon pizza då"

"Äum, jag har inte ätit alltför många... har ätit capriccosa iallafall"

"Då tar vi en capriccosa för att göra det hela enkelt!"

Det var inte juice, utan läsk som gällde. Perfekt. Det ena var mer näringsrikt än det andra. Frågan var bara vilket av dem. Trots att jag aldrig brukade ta mer grönsaker utöver de kokta sjuttio grammen under mina vanliga mål, hade jag en hög med rivna morötter på en liten tallrik bredvid. "Någonting måste jag få ut av det iallafall", "Något näringsrikt, vitaminrikt!". Men vad gjorde det för någon skillnad egentligen? Den var ju fortfarande där. Pizzan, den var fortfarande där och ingen annanstans.

"Så, nu får du börja äta. Du får hela 30 minuter på dig idag eftersom att det är lite speciellt den här dagen"

"J-jag har faktikst aldrig ätit en halv pizza förr..."

"Du hör till en minoritet isåfall. Ingen av mina vänner äter någonsin en halv, de äter oftast en hel. Jag vet, nästa gång kan vi ju ta tre fjärdedelars, och sen en hel!"

Även fast jag oftast hade lite svårt för att tolka ironi, så kunde även jag fatta att hon inte var seriös. Hon försökte bara lätta stämningen. Bara göra det en aning lättare. Självklart kunde jag inte sitta där som ett enda åskmoln. Dra till ett svagt, vitt leende och

"Och ifall jag sköter mig  extra bra, två stycken..."

"Jag kan äta två stycken! Jag vann då jag och mina kompisar skulle äta sushibitar"

"...hur många"

"TRETTIO stycken! Och jag är inte överviktig, eller hur"

"Du tränar. Muskel och muskel..."

"Då äter jag mer~"
"Men nu får du börja äta"

Jag greppade tag i gaffeln, men hade ingen aning om att börja. Jag ville inte äta den, inte alls, men vad skulle jag göra? Hon skulle aldrig bara låta mig slippa, inte ens ifall det gick en timmes tid. Det fanns inga näringsdrycker att mäta upp i. Allt glänste, från den ena kansten till den andra. "Får väl börja med det närmaste till grönt..." Efter att ha grävt lite grann i morotshögen, tryckte jag ned gaffeln i den mest centrala champinjonen. Det som rann flott ur den, rann någon svart vätska...

 

"Det här är inte normalt! Ser du inte, det är svart...!"

"Det är bara champinjonerna. Ta en större tugga nu"

När jag tog en tugga, blev det  "Större bit", "Lägg till mer" det ena efter det andra. Vart jag än vände mig, ifall jag ville skölja ned flottet, stod det ett glas med flytande, kolsyrat sockerspad, ifall motsatsen en flottig "pannkaka" jag nästan själv kunde se min spegelbild i.

"Oooch så en större tugga"

Jag kunde inte sitta och gråta där jag satt, restaurangen var ju placerad i centrumets allra mitt. Men när den sista tuggan återstod, rann tårarna. "Jag ville inte, jag vill inte... ta bort den...".

"Du klarade det! Du var jätteduktig och kämpade på"

Vad hade jag annars kunnat göra. Jag hade bara fått dra ut på tiden en timme, inte låta det gå. Det fanns ju inget val. Hon trodde säkert att jag klarade det utan problem, jag stod inte och skrek av panik. Men så hade det varit förr. Det allra värsta skulle, precis som i de allra flesta fall, komma efter ett tag.

"Kom, ska vi gå runt och kolla lite i centrumet lite grann? Eller vill du gå tillbaka direkt?"

"Nej. Hellre vad som helst än att sitta och mögla i soffan på kliniken"

Hon lade sin arm över min axel och var mer uppåt än alla omkring oss. Hon ville in och titta i en blomaffär, men ändrade sig efter ett tag då hon sett att det inte var som presentsaker där inne. Ville gå in i de billiga småaffärerna utan att hitta någonting. Hon tittade till och med på nyckelringarna i en verktygsaffär. "Vad letar hon efter...?" Sedan slog det mig. "Letar hon efter någonting att ge till mig som "Du klarade det"-present?". Efter att ha vandrat och inte hittat någonting i över huvud taget, sade hon att hon bara skulle in och handla ett sängset på Hemtex, som hon skulle ha med sig ned till Karlstad. "Vad tänkte jag? Det är ju inte som om hon skulle handla någonting åt mig? Vad tänker jag egentligen?". Sedan kom den. Den enroma tyngden i mitt bröst. "Vad har jag gjort?", "Det kommer en sak efter det andra, allting blir bara fel.", "Jag hatar mitt liv, jag hatar allting". Hela min kropp stelnade till och mina ögon fylldes.

"Kom, vi går tillbaka nu"

Hon stannade till vid Guldfynd och tittade vid den billiga smyckehyllan innan hon än en gång lade sin arm över min axel och gick framåt. När vi gick förbi den lilla "Life- butiken, varnade hon mig för att titta dit på skoj. Jag hade redan sett den innan. De var inte bra, de butikerna, bara en massa hostmediciner och inget roligt knappt.

"Du vet... jag menade vad jag sade om att jag adrig ätit en pizzahalva förut. När vi var fem hemma blev det två stycken, och då inklusive pappa. Min syster är en sån där person som dricker, soja-, havremjölk, äter quinoa... och min bror... när jag hälsade på honom nere i Lund när jag gick i åttan, kan jag minnas vad han sade när vi ätit pizza en kväll. "Usch, jag känner mig så uppsvullen".

En del av mig kunde inte förstå det hela. Varför var det egentligen så nödvädigt att äta skit? Vi var inte en sådan familj. Jovisst kunde det bli mammas ostbågar, vissa påsar med godis på helgerna, för att inte säga de där dagliga doserna av Eriksberg- öl och rödvin där hemma, men ändå. Jag kan fortforande minnas den julaftonen under mitt första gymnasieår. "Åååhh, vad kommer jag att få av R? Han vet vad jag tycker om, säkert någon japansk bok...". Jag fick ett rött träningslinne. En glasburk med vitaminpiller. En tub med C-vitaminbrus. Jag var rent ut sagt rasande, rev julpappret i tusen bitar. Folket omkring mig frågade ifall jag inte blev glad. Hade jag tackat min honom för julklappen i över huvud taget. Min egen bror hade i ett annat synonym uttryckt "Rör på fläsket"! Förstå att ta illa upp där, speciellt då jag redan hatade min kropp som den var.

"Då är din bror annorlunda från de allra flesta"

Medan vi stod i rulltrappan ned till ---- tunnelbanestation var mina knogar var ihopklämda. "Stå emot, Victoria, stå emot", "Var inte svagare än du redan är".

"Vad tänker du på Victoria?"

"Nej, inget. Ingenting speciellt..."
("Allting. Jag hatar allting")

I en ständig kamp om att hålla tårarna inne, bet jag på insidan av läppen. Jag hatade det. Jag hade varit tvungen att pressa ned en piza - som inte ens var god. Min behandlare skulle vara borta i nästan en månad. Det gjorde ont. Det satt fortfarande i märgen, den där genom tiderna permanenta rädslan för att än en gång bli lämnad och skickad vidare. Hon skulle inte lämna mig, hon skulle bara ta semester, inget mer. Inget mer. "Hon har själv ett liv, Victoria".

När vi nådde tunnelbanan och såg tåget stå inne, sprang vi för fullt. Det kändes lite underligt att springa kapp med min egen behandlare, som normalt inte ens tillät mig att ta en promenad. Vi satte oss flåsande ned oss på de närmaste sittplatserna pustade ut med djupa suckar. Tårarna läckte över.

"Vad är det som är tungt, Victoria Är det pizzan? Är det att jag ska gå på semester?"

"Allt. Allting. Jag hatar allting!"

Hela vägen tillbaka, genom det duggande regnet, höll hon armen om mig tills vi kom fram till kliniken. Det var nästan tomt. Alla patienter, förutom en, som hade varit där under dagen, hade dragit därifrån. Det var öde att gå där, igenom korridorerna. På något sätt stod jag inte ut. "Är det så här det kommer att bli i höst där hemma? När mina systrar än en gång flyttar in till stan igen?". Behandlaren sade till mig att det var dags för vårat samtal där hon gick igenom hur det skulle vara under hennes ledighet. Inget annorlunda, bara andra behandlare under tiden.

"Victoria, jag kommer inte att lämna dig, kommer aldrig att göra det. Du kommer inte att skickas vidare. Jag kommer tillbaka om tre veckor, tre veckor som bara kommer att glida förbi"

Vid mellanmålet satt praktikanten och höll koll vid min sida, "Förstås", och gjorde ett par försök till konsversation:

"Vad gjrorde ni efter ni hade ätit då?"

"Hon letade efter någonting i affärer som hon inte hittade..."

"C, vad var det du letade efter?"

"Va? Ooohh, nej, jag hade tappat den ena pluppen, så jag kollade efter något örhänge att ha"

Ooohh... det var inte för mig. Men självklart... jag var inte överraskad. Jag var van med att inte få överraskningar på det sättet.

"Jag kan sitta kvar med henne nu"

Hon satte sig bredvid mig för att få ett par sista ord och räckte ut någonting ur sitt block.

"Här. Du får gå på bio med din syster, göra någonting kul"

Det var en biocheck. Även fast det inte var någonting att rent ut sagt behålla som ett minne, ville jag nästan inte göra av med den. Den var ett minne.

"Kom ihåg nu att du är stark. Du får lova att kämpa på nu medan jag är borta, okej? Okej?"

 

När vi två väl hade gått åt separata vägar, satte jag mig på bussen mot Täby Centrum. Jag kunde inte hålla det inne och lutade mitt huvud emot fönstret.

"Måste göra det bästa av saken... inte vara svag... ska kämpa och göra det bästa av ledigheten"

Så fort jag jag såg den där "Panduro"-skylten, vandrade jag in, rakt på marsch, trots att jag aldrig ens orkat bry mig om tänka på den där pysselaffären. "Det borde finnas..." och jag såg en hel vägg, fylld med pärlor av olika slags. Jag ville göra armband. Och när jag såg de flera tygerna bakom reaskylten, "Jag vill sy väskor, jag vill sy". "Jag vill skapa!". Jag tog det ena paketet efter det andra, träpärlor, de av glas, jag ville ha mer.

"Någon är på ett kreativt humör idag"

"Ja, jag kände mig bara så sugen på att vara kreativ..."(heh)

---

Vilsenheten känns runtom mina armar och ben.
Jag vet inte vad att göra, eller vart att gå.
Att komma in på Japanskan(läs det förra inlägget)
hade varit min dröm tiden innan viktförlusten,
men resultatet var i glädjens plats en smäll i ansiktet.

Jag vill inte bli en tolk, vad är nyttan med det då?
Alltet, viljan att varenda millimeter och korn skall vara utav nytta.
Så som man kn säga att människan är byggd som ett balanserande timglas
bestående av "känsla" och "förnuft"... den finns inte där.
Känslan.

Jag vet inte vem jag innerst inne är, jag hittar inte vägen.
Kanske är det därför förnuftet känns så pass säkert,
för att framtiden skall vara trygg.

Samtidigt som människorna omkring mgi utvecklades och fann sina identiteter
under gymnasiet, började allt mer av mitt "själv" tyna bort längs maten.
När jag lade märke till att min kreativitet och detaljhet försvunnit,
kunde någon lika gärna ha huggit den vänstra armen av mig.
Inget fanns kvar, alla års slit och envishet då det kom till tecknarutveckling
- borta.
Jag vågade inte måla längre, klottret fanns inte mer.
Det var alltför förödmjukande och förnedrande.
Att jag helt plötsligt inte kunde se det mer.


En sluter sina ögon och tar sig ut på en promenad.
Då den väl öppnar ögonen åter igen kan den sedan inte hitta tillbaka,
finna vägen hem.

Vilket är äkta, vad kan vara lögn?
Allting är olika, samtidigt som allt detta endast
är delar utav ett enfärgat fält utan nyanser.

Vägen tillbaka är inte bara lång, den finns inte ens.
Ingenting känns ärligt och rätt,
endast partiklar av ett stort enda mysterium.
Det finns inga lögner, ty det finns inte en sanning.

Allting sveper sig förbi.

Så fort jag kommit till den första sidan,
såg ögonen ordet "Antagningsbesked 1 höstterminen 2010".
Nyfikenheten längs den spända ängslan förde fingrarna fram och tillbaka
mot datormusen, som om ett klick kunde innebära en fälla.

Situationen jag satt var nog lite mer udda än de flestas.
Mitt förstahandsval var Japanska I,
medan Praktisk Filosofi I var mitt andrahandsval, samtidigt som jag hoppades på det.
Det oändliga velandet under antagningssökandet i våras ledde till
att jag lyssnade mer på andra än mig själv på grund av min osäkerhet.


... så i slutändan valde jag japanskan som första, för att "mamma brukar veta bäst",
och inte jag själv.
Men på sätt och vis accepterade jag det.
Faktumet var ändå att jag troligen inte ens skulle kunna komma in på den kursen
då japanska är ett populärt språk och eftersom att det bor många i Stockholm.
Kom jag in på mitt förstahandsval, skulle jag se det positivt eftersom att det bekräftade
om att mina poäng kunde ta mig in på eftertraktade kurser.
Om inte, fick jag gå på filosofin, som den var en enklare början på att börja läsa heltid.

Troligen, troligen... troligen, var ordet.


Faktumet stod på dataskärmens mitt.
Jag hade kommit in på mitt förstahandsval, på Japanskan.
Och den inre paniken brakade loss inombords. Jag grät.
Det fick inte vara möjligt, jag ville inte riskera att behöva hoppa av...

Vad som skrämde mig som allra mest var tiden.
Till skillnad från filosofin som låg på eftermiddagen tre dagar i veckan,
var japanskan varje vardag från och med 10 till 17.
- Bara en heldag på universitetet tröttade ut mig på grund av alla intryck,
de första tiden i våras låg jag och sov från att jag kommit hem, till middag.
Jag behövde poängen, jag hade inte råd att kanske stressa ut mig själv
och tvingas hoppa av längre fram då jag behövde ha nog med högskolepoäng i fickan
för att säkerligen kunna komma in på Uppsala om ett år.

Viljan att kräkas ut allt inuti min magen.
Tårarna som rann nedför kinden.
Ångesten över att inte veta vad att ta sig till... kaoset var redan här.

En innerst euforisk glädje,
samtidigt den där krypande känslan av att tappa balansen mentalt.

Känslorna jag kände den sekunden fanns det inga som helst ord för.
Ögonblicket min behandlare godkände en provperiod
med fria frukostar under en veckas tid.


Med detta först var det ännu svårare att fråga ifall jag kunde ha ledigt ifrån kliniken
på tisdagen för att ha en dag tillsammans med mamma.
En känsla utav rädsla fanns där inombords,
känslan av att ge intrycket av en vilja försvinna därifrån...

... jag ville inte det. Mer än allt.
Jag ville inte förlora min identitet, vem jag var.
Att vara sjuk, att vara på en ätstörningsklinik kändes
på något vis som ett andra hem för mig,
eller hur orden för det skulle uttryckas.
Hur skulle en fågelunge som puttades ut ur sitt bo känna sig egentligen?


Sekunden jag fick godkännandet,
var detsamma som att allting var tillbaka till en och samma punkt igen.

Vad skulle jag ha nästa frukost imorgon,
vad passade ihop smakmässigt och vilka färger skärde sig i varandra?
Allting skulle vara perfekt, allting skulle stämma i fullpricka,
som om ens eget liv stod på spel.

Det... kanske inte var så konstigt hur jag förr tröttade ut mig själv med tanken på mat
- självaste frukostskålen var mer att jämföra med en minimal tårta
på grund av alla lager.
Allt jag kunde tänka på var mat på grund av mitt tillstånd,
det var så mycket som jag ville ha på en och samma gång.
Rädslan av att få närings- och vitaminsbrist på grund av för lite variation,
samtidigt som min magsäcksvolym var bristande, minimal.
Utmattningen i sig att varje morgon gå upp något tidigare för att förbereda
frukosten i dryga halvtimmen, om inte mer.

Maten var viktig.
Allting skulle vara njutning, perfektion, hälsa.
Vad skulle maten annars ens tjäna till?


Jag kunde märka hur den (elakartade) nostalgin pulserade igenom min ådror,
så fort som jag kommit till ICA:t där hemma.
All fokus låg på att få återuppleva den bästa frukosten av dem alla från förr.
Varenda sak skulle finnas med... varenda livsviktiga sak...


Ångesten började stiga mig över huvudet, likaså den medkommande paniken.
Hatade Gud mig? Varför skulle allting bara gå i vägen för mig?
Jag ville bara gråta, kasta en syltburk ned i marken...


påpekade mamma i bakgrunden, i tro om att folk skulle se mitt sätt.


... och så stod det framför mig där.
Valfriheten och min slående tendens till velande i kontra. Tidspressen.
Fram och tillbaka sprang jag med det ena müslipaketet och det andra.
Det gick inte... jag kunde inte bestämma mig...
äpplemüsli eller hallon- och persikomüslin som jag tittat på förr...
den ena hade enformiga smaker, den andras paket färgen rosa som bröt med allt.
Då tiden runnit ut och det rosa paketet gått igenom kassan, föll bomben.



Så mycket, för så lite.
Jag kunde känna det inre kriget väckas till liv åter igen.

Allt mina ögon var fästa på var en enda sak,
sedan de lagt märke till godispåsen som min behandlare bar med sig in i samtalsrummet.


Att hon gladeligen åt godis med mera, det var jag medveten om.
Dock aldrig under våra samtal.
Efter ett antal utspridda påpekanden från min sida, så kom det:

"Jag hade tänkt att du skulle välja en godisbit idag~"


Självklart inte. Ut ur det allra blåaste.
Vad tänkte hon, den där människan?
- Och utanför, utöver mitt matschema som pricken över i:et?!

Alla dessa inre tankar resulterade i ett skratt utav förnekelse.
Nej, nej, nej. Jag hade inget problem med detta,
jag hade bara ingen lust...
Ord om att jag inte behövde det, att sådant bara var onödigt...


Visade hon upp en colaflaska,
råkade det vara den äckliga varianten, inte den glansiga.
Nappen råkade vara en en stor och sursockrad sådan.
Hårt vingummi av alla slags var vidrigt.

Det var nästan ironiskt - att alla dessa skulle vara dem vidrigaste,
sådana som jag aldrig funnit tycke för.
Endast några enstaka brios, som de bara fastnade i tänderna på en.

Efter en stund hade hon dragit godispåsen åt sig igen med uttrycket


och klumpen föll ned i magen på mig.


Det var väl många som var forna bulimiker.
Om de även var gamla anorektiker, vart befann jag mig då?
"Ortohörnan", kanske?


Som om det inte gjorde ont i hjärtat nog att folk friskskrevs innan jag ens stod på tröskeln.
Att det pressat ned mitt huvud nästintill marken
dagen då patienten som skrevs in efter mig vandrade igenom korridoren som friskriven.
Sådana personer som kom till ätstörningskliniken ett halvår efteråt...


Jag slet åt mig påsen och tog fram det enda "gammaldags goda" alternativet
- en brio.


Definitivt. Det gjorde hon definitivt.


Vad mina ögon betraktade var ett "one time of a life"-moment,
samtidigt som det var en tickande bomb.
Jag hade kontroll som det var, räckte det inte på det viset?
Var det så roligt och underhållande att bräcka den itu?

Jag ville inte förlora den.
Ville inte omvandlas till en framtida småätare.
Tröstätare, en sorglig människa och varelse.
Fick jag inte lov att vara human?

Sekunden jag svalde den sista biten,
kontrades två större delar av min kärna.
Viljan till valfri frukost och rädslan över att tappa min identitet.
Vem var jag utan detta, utan kontroll?
Ingen. Ingen. Inte ens en liten skit.

Vad gör en människa,
då den inte ens vet vem den själv är?

På ett vis är sommaren som en enda stor ask med Alladin för mig.
Det finns dessa glimtar utav ljus, som sätter färg på tillvaron,
tills det resterande dunkla övermannar och blockerar det hela.

Solen är framme, hettan så pass varm att jackan ens inte borde finnas till.
Man ler mer eftersom att den blomstrande omgivningen smittar av sig.
Kylan utifrån kan inte längre gripa tag i en.

... och det är det som på ett sätt är som allra värst.
Orken finns inte till att dölja med lager utav plagg.
Allt fokus ligger på kroppen, allas kroppar.
Bikinisäsong, bantning till summer 2010.
Solbruna ben med resterande.

Utmanandet och självplågan att alltid behöva "blotta" sig.
Varför är ingenting gratis, varför kan solbrännan inte ha realisation.

Innerst inne kan jag förstå varför så många människor mår sämre under sommartiden,
medan andra räknar dagarna året om till den första lovdagen.
Alla krav har inte längre något att dölja sig emellan,
allt finns inte längre att ta vägen till längre.
Vare sig det handlar om samtalsperson, psykolog eller vad som helst...
så tar de alla ledigt någon gång. Det är humant. Allas rätt.

Och ändå så förbannar man sig något över faktumet.
Som om det bara var så "perfekt", att det skulle hända en själv förstås.
När det är fritid för en gångs skull,
medföljer också tvånget över att det nu måste hittas på och göras saker.
Nu finns tiden, slösa inte bort tiden.

Därför får jag alltid ångest av att sitta vid datorn under dagen,
för att jag ändå skall göra det på kvällen, då det är mörkt utomhus...
medan det i slutändan endast resulterar i att tiden gått alltför snabbt, att det är för sent.
Därför går jag näst intill var dag upp sju, strax över det
- för att hinna med saker som egentligen inte är måste.

Stressen verkar aldrig lämna mitt huvud i fred.
Första årets sommar under gymnasiet steg allting mig åt det, minns jag.
Det tog 4-6 timmar att enbart somna, för att sedan sova endast 2-3 timmar under natten.
Känslan av att ligga i timtal och bara vandra med blicken på taket
kunde gått och väl driva mig till vansinne. Som värst vågade jag inte ens sova längre.

Dessa dagar är det något annorlunda iallafall.
Jag kan sova, jag kan somna efter kanske en halvtimme.
Men ändå kan jag aldrig finna ro inombords.
En stark ångest vandrar med mina steg bara jag är hemma en dag.
Som får mig att känna en sådan kväljande känsla,
som sinar min hunger och vilja att sitta ned.
Enbart tanken att jag gått upp i vikt längs min behandling är det värsta av allting.
Det vrider mina innehåll, saken som kallas för "kropp" får mig att vilja spy.

Att se andras långa, stuprörsben får mina steg att vilja vända om.
Ett sådant missfoster borde inte få visa sig bland folk.
För guds skull, varför säger behandlarna att jag ser normal ut,
då inte ens mina egna ögon kan tolka det?

Varför kan jag aldrig få vara något tillfrids med
vad jag är tvungen att leva och andas med?

På ett sätt är det så underligt.

Ju mer ansvar jag får, desto fler saker kommer tillbaka.
Tankar, tvång... sådant som egentligen inte skall finnas där.
Dessa inre argumentationer emot varandra om vad som är bäst,
vad som är nyttigast och främst för kroppen.
På ett vis känns det så blottande patetiskt.

Dagens velan mellan vilka torkade bär jag skulle ha i frukosten,
slutade sedan som en vandrande ångest över vilket än beslutet varit.
Jag blir aldrig nöjd. Jag kan känna det, som om det kunde röras vid.
Viljan att bara lägga mig ned på min säng med blicken riktad mot väggen,
stöts emot av det oresonliga argumentet att det är slöseri.


Fängelse i mina tankar. Fängelse inuti min kropp.
Händerna bundna bakom ryggen, bindel för ögonen...
det är som om inte jag kan kontrollera dem alla.

På ett vis känns det som om jag gräver min egen grav.
Min fälla, som jag själv sedan råkar falla i.
Kan jag ha goda tankar och idéer om mat, utan att de sedan fäller mig i framtiden?
Sådant enkelt, sådant simpelt... som en enda bok?


Då jag för ett tag sedan såg en bok om ayurveda på mitt yogaställe,
visste jag direkt att jag ville ha den. Det kändes bara så.
Livsstilar, olika sätt för att må bra... det kändes som det allra rätta.
Och även att mina svar föll gott och väl inom "Pitta"-kategorin
gav mig känslan att jag för en gångs skull kunde hitta riktningen.

Dock kom jag fram till sidorna om kosten... vilka jag medvetet vetat om.
Detta fick jag äta, detta fick jag hellre inte äta.


Fastän jag intalade mig själv att jag möjligtvis inte kunde ta en bok på allra största allvar,
kunde jag samtidigt inte heller vända blicken ifrån.
Jag hade läst det, orden var fastflätade, fastbrända i mina ögon.
Fruktan flöt ned längs min ryggrad.
Som om att äta tomater skulle vara farligt.
De är grönsaker, för guds skull.
Samtidigt som en inre rädsla började ta form och visa sig.
Hur skulle jag kunna äta en tomat från och med nu,
då det inte var bra för mig?
De var inte bra, de var inte bra för mig...


Att jag kan vara så pass svag. Så enkelt influerad av ord.

Vi var under helgen uppe vid vår stuga utanför Öregrund.
Närmast den varmaste dagen hittills i år.
Solen sken, samtidigt som fåglarnas kvitter ekade i bakgrunden.


Foten, benet vek sig och jag föll över den andra sidan.
Jag satt där nere bland gräset, stum.
Jag kände ingenting alls den där sekunden, inte det blekaste.


Enda reaktionen vara att skrika på hjälp efter mamma.
Om och om igen.

Så var det. Jag hade stukat min fot.
Mitt inre kaos som då legat i viloläge brusade upp på sekunden.


Så detta var helvetet.
Helvetet som så många människor med ätstörningar
får genomlida längs sina sköra kroppar.
En kropps "nej", samtidigt som en "handboja bakom ens rygg".

Minnen svepte för mina ögon om hur en gammal bekant till mig(som spelade innebandy)
under nästan en daglig basis vrickade sina ben.
Så fort som kryckorna, så fort som bandagen var av,
var de åter på igen efter ett drygt tag efteråt.
Efter en tid kände man sig inte överraskad med ett höjt ögonbryn mer.
Man såg det komma ändå.

--

Alla dessa känslor som strömmade igenom mig och min kropp.
Alla dessa ord.
Tortyr. Panisk förfäran. Domedag.
Att jag kunde känna mig så otroligt hjälplös, så pass utan makt och kraft.
Jag grät, utav omedvetandet om det kunde vara illa eller ej.

Min kropp behövde röra på sig, det var ett måste och tvånget.
Rastlösheten skulla annars pressa på och stiga över huvudet
till punkten att min kropp sprack itu.
Varför hatade Gud mig så?
Varför?