pigment

Det har inte varit något uppdaterande här på ett tag då jag praktiskt taget haft en långhelg
ifrån min laptop samtidigt som midsommarfirandet uppe i Öregrund.

I fjol låg mitt sinnelag nere i backen, ville om möjligt slå igen dörren och inte komma ut igen.
Det brukade främst fungera på det sättet under högtiderna av någon orsak,
som om min livssituation skulle förstärkas i kontrast hand i hand med alla prydnader.
Detta år skulle jag dock inte sitta "fastlåst" med en tallriksvåg
och endast kunna betrakta medan folk åt så pass enkla ting som knäckebröd med pålägg till.
Känslan inombords kunde tänkas som att gräset inte endast var grönare på den andra sidan,
eftersom att där omgavs allting även utav regnbågar i skyn, träd blommade ut.

Samtidigt... innebar dock den där elektriska maskinen en inbyggd säkerhet.
Att ingenting som helst kunde gå fel. Istället för att vaja på linan i luften,
stod båda fötterna nere på den daskigt grå asfalten.

Dock skulle detta vara ett nytt år, ett nytt kapitel att läsa sig igenom.
Nu skulle jag stå med direkt ögonkontakt riktad emot faktumet
att jag yttrat att jag skulle göra citronpannacotta till dessert.
Ingenstans att fly nu, lilla flicka. För nu har du själv grävt upp stigen att vandra längs.
Äta en dessert efter en måltid kunde jag knappt minnas när jag sist gjort
då det alltid varit någonting som jag undivikt på alla bekostnad.

Men hur svåra saker och ting än tycks vara, så kan inte ens liv cirkulera kring detaljerna.
Så det börjar blinka rött inombords.
På en och samma gång äter dock folk desserter utan några som helst problem.
Du har funnit ett vurmande intresse för att laga mat, för att baka.
"Man äter vad man lagar", som din behandlare alltid brukade säga med sitt självsäkra leende.


Jag har långsamt lärt mig själv att man kan ta små ting emellan.
Att plocka upp de små blodröda smultronen som lyste vid sidan av grusvägen
var någonting som jag inte kunnat göra sedan innan gymnasiet.
Och den känslan i sig ger en sådan otrolig bekräftelse inifrån och ut.
Sedan jag hittat ett särskilt tunt sesamknäcke äter jag knäckebröd till varje måltid
därför att bara att. Därför att nu är det tillåtet, ingen yttrar att det inte fungerar på det viset.

På en och samma gång sitter den där oroliga klumpen i mitt svalg.
Då jag exempelvis ser ting som att jag blivit platt där min byst egentligen skall sitta.
Att min rostfärgade behå som normalt suttit som skinnet lämnar ett hålrum luft.
Det är då man endats kan svälja och titta sig omkring i funderan över vad att göra...
och ändå har inte det nedre partiet av min kroppsbyggnad förändrats alls enligt spegelbilden.
Sträcker och sätter jag mina händer emot badrumsspegeln, dock,
är axlarna kantiga samman med att armarna är "för" raka.

Med den ständigt änglsan över mitt andra uppkommande uppföljningssamtal den 5:e juli.
yttras ett tyst ord om att jag inte får hålla inne på maten, utan äta till fullo.
... vilket i slutändan inte resulterar på samma vis.
Det blir utav ren automatik att kolhydraterna som mest blir hälften av vad
den elektriska tallriksvågen skulle ha begärt. Pannan nedvänd i brist på självtillit.

Knogen ned i bordet.
Fram tills samtalet har jag bestämt mig för att äta. Understruket äta.
Skall njuta av vad jag känner mig för att äta, inte lägga över tyngden på vid
hur många tillfällen som jag ätit "laddade" ting och sluta upp i gråt
vilket jag gjorde efter midsommarfirandets söta enligt mina ögon blivit för många.
Inga grumliga och svartvita tankar och idéer om att sådana ting i en alltför stor
mängd skulle få min hy att bryta ut och bli fet.

Min vikt hade minskat till det senaste samtalet,
vilket betyder att jag endast skulle behöva att kompensera det.

Än en gång tycks denna klippa med ett kolsvart djup vila sig framför mina ögon.
Inte någon konkret sådan, utan den vilken abstrakt och utan ord berättar att jag kan falla.
Vem en person än skulle vända sig till för att fråga, skulle den andre inte kunna se det.
Kanske är det därför som en ensamhet tycks omvandlas till att synas mer på insidan.
Eftersom att ingen realistisk varelse kan se igenom en, trots att insidan skriker.
Vågar inte ta ett språng i hopp om att korsa ovanför, utan hukar sig ned med huvudet i knäna.

Mitt i allting tycks man ibland hamna i detta slags vaakum.
Som om en skulle luta ned sitt huvud emot bordskanten helt stilla
medan omgivningen sveper sig förbi i linjer och ljudet av glad munspelsmusik hörs inuti huvudet.
Allt, på samma gång som sinnesstämningen inte känns upplyftande på insidan.

Under torsdagen blev saker och ting alldeles för mycket då jag
hjälpte min äldre syster rensa ur hennes studentlägenhet.
Ett tillbakadraget leende samman med förklaringen att jag hade annat att också få gjort,
medan jag egentligen vandrade därifrån med världen kollapsande över mig.

Under de senaste dagarna har jag haft en internetfri tid ute på vårt landställe vid kusten.
Kanske var det lika gärna bra att i alla fall för stunden släppa taget
om allt det som tyckts röra mitt sinne in i oordning.
Kastas allting om i ett kaos, tas det till slut över maten vilket inte skulle vara att föredra.

Även fast man inte kan se ifall man gått ned i vikt hur enkelt som helst...
kan ändå kläderna erkänna ett och annat.
Mina svarta shorts, vilka satt precis in på skinnet för ett tag sedan,
kan jag dra ned för benen utan att knäppa upp. En knoge kan föras in bredvid låret i benet.
Samtidigt som det i sig medför en "fin" känsla kan man endast dra en djup suck.
Fastän jag vet att jag gått ned lite i vikt,
sätter det sig på mitt huvud ifall jag tror att jag ätit mer än normalt.
Det som äts jämförs alltid direkt med mitt gamla matschema...
ingenting kan komma utan att dessutom tankarna medföljer.

Ibland träffar det mig att jag förmodligen gått ned i vikt
och ifrågasättande, ängsliga röster blossar upp inombords om
ifall jag skall köpa hem kanelmandlar att äta i desperation eller ta mera ris...
dagen efter kan jag lika gärna känna noll angående samma sak.
Ibland känner jag mig lite väl smal, ibland normal, andra dagar dallrig, fet.
Överkroppen dras åt det första, låren åt de senare alternativen.

Desto mer som kretsar mig omkring, desto mer tycks cirkulera inuti.

Det har varit ett tag sedan jag skrivit sist nu,
och det på grund av att mycket rört sig omkring mig.
Min syster skulle ha sin examensbal på Grand Hotel i lördags, klänning och allting skulle sitta.
Kanske var det just därför det hela i sig visade sig vara den virvlande vinden.
Alla dessa främmande människor omkring mig skulle klä sig från topp till tå,
framföra alla sina starkaste och främsta fördelar genom alla slags medel.

Med ett självförtroende som innerst inne ligger nere i botten,
kunde det lika gärna jämföras med att folk skulle ta fram sina tyngsta artillerier.
Gevär, kanoner, vad som än krävs för att störta opponenten.
Och det hela lät sig greppa fast över min hela närvaro och mitt medvetande.
Fastän jag bar 60-talsklänningen som jag innan fyndat på vintagemässan i år,
ville jag ta bort fotona som mina syskon tagit på mig.
Passade inte in där, passade inte in ibland alla dessa glänsande varelser. Var ful.

En del av mitt medvetande ville vandra därifrån,
medan den andra skulle stå kvar där och känna lycka för min äldre systers skull.
Dock är, var det omöjligt för en äkta människa att dela sig själv i två bitar.
Den första fick helt enkelt finna sig själv djupt insluten innanför leendet
på en och samma gång som ögonen sved och tvingades möta glädjande blickar.
På sätt och vis... känner man sig som en lögnare under dessa moment.
Hand i hand med rädslan för att ögonen skall ge vika och erkänna.

Kanske var det en kombination utav allt möjligt.
Det ovan nämnda, samman med faktumet att min äldre syster skulle försvinna.
Det skulle inte längre vara lika möjligt att ses med henne ibland,
ifall pengarna för att sätta sig på tåget till Göteborg alltid hade en plats i fickan.
Efter att som yngre alltid skickats vidare från en kurator, skolsyster,
till en femte psykolog, tycktes alltid få separationer att svida så vedervärdigt smärtsamt.
Att kroppen reagerar som om den yttrar orden "inte mer", "orkar inte mer"...


Bortsett ifrån att det tagit min kraft på sitt eget särskilda vis,
har dock inte allting varit helt och hållet illa.
Gårdagen tillbringade jag tillsammans med min bror och hans flickvän
som var uppe i Stockholm under helgen för det hela firandet, och fikade.
Bland det första som min syster sade då hon anlände var att jag skulle äta upp HELA kladdkakan
medan brodern satt och betraktade undrande över vad som pågick.

Och för endast en stund sedan kom jag hem ifrån att ha suttit med min vän S
och fikat tillsammans med en annan på Kristinebergs klippor vid vattnet och grillat.
Det var troligtvis den första gången som jag verkligen känt av att det är sommarlov.
Dricka vin kunde och fick jag inte göra under min ätstörningsbehandling,
för att inte säga att äta utav de enorma jordgubbarna de sålt ut vid Hötorget.