pigment

Dessa dagar kan jag känna mig så omfattande paranoid.

Bara faktumet att de flesta består av kontroll för
att ha ständig struktur och koll över tillvaron...
bara jag äter en sak, måste jag vända mig upp mot klockan
stup i ett för att vara säker på att jag inte äter för snabbt.
Aldrig att jag tillåter mig själv att äta två rutor av Lindt-choklad
och en liten blodapelsin under färre än 12 minuter.
- Då känns det övertygat mentalt som om jag nästintill hetsat och oron stiger mig över huvudet.

Bara nuddar jag handtaget för kökets soptunna, for jag med handen under kranen.
Jag är redan smutsig som jag är.
Jag kan inte tillåta mig själv att bli ännu äckligare än jag är med alla
"föroreningar" inuti min kropp efter mina övningar med sött och fett.

Onödigt, så vedervärdigt onödigt att nästan bokstavligt talat pressa i sig
sådant som inte ens ger en någonting tillbaka,
bara ett alternativt sug efter mer om sådan människa.

Och varje natt mardrömmar som får mig att vakna upp.

"Du försöker inte nog"

Det är nästan så typiskt mig att komma på så sent som halv tio på kvällen
att jag hade en hemuppgift att ta med imorgon till behandlingen.

Vid det förra tillfället var det
"Saker som skulle göra mig lyckligare".
Bara den uppgiften var ju stor i sig.
Huvudsaken var att det var något realistiskt i sig...


... vilket slutade med ett nedskrivet "Ett utseende som jag är nöjd med".

Jag skulle nog troligen inte vara kapabel att hålla minen,
på grund av förmedvetandet om att hon skulle vrida blicken på den punkten.
Och det gjorde hon(i fredags alltså)...


Och det hade ju en poäng i det hela.
- Har man en människa en fin självkänsla har den även en fin spegelbild av sig själv.


Då var den uppgiften itu med i alla fall...
och ersatt med någonting så mycket värre(från min synvinkel på saken)!

"Saker som jag tycker om hos mig själv"

"Själv"et understryket fem hela gånger och
fem nummer numrerade efter varandra nedanför.
FEM av dem.
Det är ju för guds skull som att bestiga ett berg utan en hacka i handen.

Första... jag är bra på att blanda färg?
... nej, det här kommer klart att måttligt driva mig till vansinne.
Det finns inte mycket jag tycker om med mig själv, i synnerlighet mitt yttre.
Att folk har kommenterat hur fint de fann mitt hår är en sak
- men det har egentligen inte med mig att göra.
Jag kan verkligen förutspå att jag kommer ifrågasätta mina egna nedskrivna svar strax efter.

... om det kommer till det allra värsta, så får jag väl skriva att jag inte har amputerat ett ben~!

... men nej. Jag får helt enkelt sätta mitt huvud på fullspin innan jag går till sängs!

Det ville jag inte höra mamma, av alla människor, säga vid frukosten imorse.
Vad jag ville berätta för henne att det inte behövdes alls,
att jag mådde så bra och perfekt.
Men det gjorde jag ju inte.

Självaste känslan av gårdagen satt kvar inuti mig.
Med systrarna hemma hos sig i staden,
mamma på en dagstripp till Åland med sina arbetskollegor
och en pappa som inte brydde sig ett innerst inne skit om att släcka lamporna...
fick jag sitta solo i köket, med en patiens och fotogenlampa vid sidan om.
Knappt något ljud förutom klockan från vardagsrummet,
bara ett enda stort mörker bortsett från det ljuset inom räckvidd.
Bara jag och mina djupt in nedgrävda tankar som började väsnas allt högre.


Vidrigt utsliten, förfärat trött och ändå en stress som höll mig uppe.
Ångest av att sitta vid datorn, ångest av att bara sitta still...


Strax innan tretiden vandrade jag från centrum till tågstationen för att hinna med tåget hem.
Bara hem och sova,
ingen som helst aning om att jag skulle orka få i mig eftermiddagsmålet.
Ångesten och det inre självhatet över självkänslan av att vara i vägen
för mamma gjorde mitt huvud tio kilo tyngre att bära upp.



Tio meter från perrongen och så stannade mitt hjärta till en sekund.
Det fick inte vara sant.
Det fick för guds skull inte vara möjligt...


Mitt framför mina ögon stod "E", personen som hoppat av min klass strax
innan tredje ring utan att ens ha sagt ett ord till mig, men ändå andra.
Att jag behövde få reda på det av en annan i min klass den allra första dagen
då jag rent ut sagt släpat mig till skolan
med en intalan av att allting skulle gå bra.
Det fanns ingen som jag var med annars i min klass... jag var ensam.

("Okej, nu har jag INGENTING som kan distrahera mig i skolan längre, ALLS.
Jag skall ta studenten och samtidigt säga att "Jag gjorde iallafal mitt bästa"")

Och all min tid lades därmed ned till studierna,
min allt sämre mentala hälsa pressade mig att bli allt mer manisk
över ett "hälsosamt" leverne som skulle få mig att orka mer...
till punkten att jag värintill vållade självmord,
smärtan av att dra av mig mina klädesplagg som 3-kg.

Varför och varför sade hon ingenting, varför??


Hon hade redan lagt märke till mig och möjligheten att rygga mig förbi fanns inte mer.


Att det var så otroligt plötsligt satte mig i en situation där tankarna ännu inte börjat ta funktion
- jag bara drogs med av omgivningen.
Innerst inne avskydde jag sådana här moment där man mötte folk som inte setts på tider,
därmed tankarna och oron över vad de skulle tycka om min kroppsliga förändring sedan sist.


hördes nu även bakifrån ryggen på mig och jag vände om.
Min gamla scenografilärare.


En på var sida, två personer som jag inte ville se eller prata med.
Sedan också en bildestet som brukade gå klassen
under mig på någon meters avstånd.

Det slog mig plötsligt en sak.


Så det var så det var alltså. Jag hade rätt.
Det var alltså redan den här tiden på året som musikalen var i sin allra fullaste rusch.
Ett år sedan... varför hade jag inte ens tänkt på det?
Bara två veckor senare som jag började min behandling
och inombords jublade över att inte få sitta där vid symaskinerna tills elva på kvällen.
Jag kunde ju inte ens läsa en skönlitterär bok vid den tiden.



Behövde de båda påminna mig om så mycket som jag ville glömma och släppa taget om?
Kunde jag inte bara springa därifrån?
Kunde inte E bara komma på att hon inte skulle med det här tåget??

Så som jag funderat över förut om hur jag skulle skrika skällsord utav vrede,
"Hur kunde du göra det mot mig??"...
och nu satt jag här mitt emot på tåget och pratade med henne som om andra ring var igår.


Jag vet.

I tisdags satt min behandlare på sitt kontor på kliniken åter igen efter tre veckors frånvaro.
Jag vågade inte knacka på, samtidigt som jag inte förstod varför.
Det fanns ingen aning om vad jag skulle säga om jag väl tog mig tag i kragen.
Knogen höll sig borta och jag såg på mitt träd ute på pysselbordet.

Längs mina drag med stiftpennan, hörde jag steg i bakgrunden, och sedan ett


Hon pekade med sitt finger för att säga att vi skulle prata.



log hon lättsamt.


en sekund efteråt hade en tår redan fällts ned längs min kind.
Jag kunde inte uttala ett ord för den stunden, utan endast nickade.
Vad jag hade saknat det,
vad jag hade saknat så mycket.
En person att kunna öppna mina tankar för, som jag kunde lita på...
så som mitt huvud kännts som på sprickpunkten.


Hon lutade sig fram mot bordet och satte sitt pekfinger
emot den vänstra sidan av min bringa.


Så sant som det var. Så sant.
Men hur var det om en människa knappt hade ett resterande hjärta kvar?

En gymnasietid med all fokus på studier och besatthet av nummer och storlekar,
vilka alla med tiden långsamt övergrep min känsla och passion.
Åt upp det. Bit för bit.
Prestation. Acceptans. En enda stor törst efter seger.

Bara den bokstavliga känslan av att någon huggit av mina vingar till "himmelen"
genom att mura upp en vägg emellan mig och kontrollen. Recepten och hälsosurfandet.
I mitt undre omedvetna sringer mina ben ständigt ifrån yxorna,
i rädslan av att de kanske skall kapa dem med.

Ett år av behandling i april och längtan är fortsatt så stor.
Så pass att jag vill skrika och gråta utav en ren desperation.
Vad finns förutom maten, vad finns det utom "passionen" för kontrollens väggar och mur?

Det finns ingenting, det finns för guds skull ingenting!!
Det finns inga känslor som värmer,
inga som motiverar mig att ta steg framåt med glädje.
Bara tankar som berättar för mig om vad som
ständigt behöver och skall göras i vardagen.

Hur odlar man sig ett nytt hjärta?

Ja,... egentligen skulle jag ha skrivit mycket här ikväll,
men det rådde en aningen tvist här hemma över en sak
så att jag fick panik... panik så att jag vandrade runt i cirklar...
och sedan min pappa som gormade att

"Nu får du fan ta och skärpa dig!!"

"Ser du inte att hon nästan grips av panik?!"

"Det är ju fan så att nästan JAG grips av panik!"

Ännu ett exempel på att jag inte kan hantera stress. Alls.
Om pappa blir förbannad på mig eftersom att han inte har någon som helst förståelse
för att jag lätt lider utav ångest och utav panik...
går mamma upp på min sida.
Sedan börjar han förbannat ifrågasätta varför hon tar min sida.
Och där... påbörjar den nedåtgående spiralen...

Och det får mig att känna så otroligt i vägen.

Men.
Jag kommer att uppdatera gott här imorgon iallafall~!

Imorgon, så kommer jag att träffa min behandlare åter igen efter att hon varit ledig.
I över tre veckors tid.

Och jag... vet innerst inne inte vad jag känner inför det, om man talar helt och hållet.

Min ena sida har lusten att ropa


Den andra



Kommer det bland hennes första ord bestå av ett


Jag vill inte veta... jag vill inte vara så tillbakabucklad utav ren ängslan och oro.
Samtidigt som jag känner mig som en löpande människa i öknen.
Det finns ingen oas, det finns ingen individ att hålla om handen hårt.
Jag vill inte se hallucinationer av att allting kommer att vara okej,
jag vill att de skall vara äkta.

På ett sätt så förbannar jag min egen kropp,
och likaså den mig genom att sätta min sömn på grund och
framhäva magkatarr längs en enda lång migrän.
Det räcker inte med att jag hatar min egen spegelbild längre verkar det som.

Finns det någonstans att greppa tag sig i utan att senare vara tvungen att släppa taget?

satt jag och mamma mitt emot varandra.
Som alltid, såg jag mig omkring,
i hopp om att finna en nyligen uppsatt reklam att fästa mina ögon på.

Den rakt åt min vänstra axel var limegrön med en bild föreställande
en hand med de två mellersta fingrarna nedåtpressade i flatan.
"Jag älskar dig", stod det nedanför.
I andra ord var det ett plakat propagerande för studerande av teckenspråk.

Utan att tänka alltför mycket,
flaxade jag med mina fingrar och formade fingrarna därefter.
Tittade upp, tittade på dem, tittade upp på det ännu en gång igen.


Min blick for tvärt upp i luften.



... det är ju inte exakt som att det av alla språk är så
himmelskt enkelt att komma in på universitetet.
Sedan finns ju den där ständiga oron över vad som sker alltför långt framåt i tiden.
Och ändå så fick hon mig att öppna upp en del av mina minnen,
som på något sätt gömts långt, långt innan för mina väggar.

Så som jag ville lära mig, så som jag var stolt över att ha funnit något som helst nytt.
Så som jag ständigt klottrade och klottrade att det inte fanns en ren sida i mina skrivhäften.
Att jag visade upp mina rättade prov med högsta betyg.
Fastän jag bortsett från de obligatoriska läste tyska, latin och det språket...
så var det det språket som jag ville till lektionen för.

Faktumet att jag förförra sommaren var i självaste landet,
kunde jag se hur jag släppt alla mina tyngder - det fanns inget ont mer.
Det fanns bara oändliga avenyer att utforska byggt utav det som jag tyckte om som allra mest.


Och allting hade utbytts av studier och tankar över mat i slutändan.
Ett ständigt kontrollhavande och räknande av kalorier
- jag, som hatade matten över allting i skolan.

Jag vill så mycket, trots att jag inte kan sätta punkten på det.
Det finns ingen känsla, utan bara enbart förnuft.

Jag vet inte åt vilken riktning som jag skall kliva med mitt steg.

Ifall jag inte räknat fel, så var det min fjärde träff med coachen igår, fredags.
Samtidigt som vi lärt känna varandra en del nu,
så höll ändå min låga självkänsla och osäkerhet mig på tå.
Det var uppbyggt på det sättet att hon skulle vara där för mig,
och ändå höll jag koll på vardera ord som kom ut ur min mun.
Det var en funktion som jag ställt in mig på efter alla år,
för att jag inte skulle bli sårad åter.


Uppgiften kändes på ett sätt bara så rätt för min del
- jag älskade att få veta saker, samtidigt att få svara på dem.

Dock fanns ju också de frågorna som fick mig att känna en gnutta av ångest inombords...


Jag satt och skrattade något genant av att fokusera fullkomligt noll.
Positivt.. negativt, åh.


Med en nedlags penna i knät såg hon upp.


"Därför att envisheten har varit nära på att döda mig förr.
Det spelar ingen som helst roll ifall det är fullkomligt fel,
har jag bestämt mig för en sak, så skall det banne mig vara på det viset.
Jag är som en jäkla snorunge"

"Hnn..."

"Men åh andra sidan... så har den också räddat mig ibland med.
Just att har jag bestämt mig för en sak, så skall jag göra den.
Jag vill inte ge upp,
jag tänker inte låta någon rubba det åt mig~"

Det är konstigt hur en och samma sak kunde ha sådana
oppositionella funktioner på en och samma gång.
De gick längs vägen med mig, något hand i hand.


blundade jag mina ögon,

"negativa, så är det att jag är långsynt.
Sedan min överstimulerade sensibilitet,
men den kan man ju inte direkt arbeta och anstränga mig bort..."


För en sekund så stannade jag till innan jag vände ut mot det vida, stora fönstret intill min rygg.
Vad höll jag på med?
Det här var inte likt mig,
att hålla på och öppna upp mina tankar så pass för en
människa som jag enbart känt i en dryg månad.

Hon frågade vad det fanns för fler positiva tankar att fylla den resterande listan med.
Jag ryckte på mina axlar med ett leende.
Det fanns inga fler sådana.
Inte vad jag var medveten om.


Med ett nickande, vandrade jag iväg mot toaletten
som visade sig ha en mörkare mysbelysning.
Jag tackade tystsamt för mig själv att det var ett "spegelvänligt" ljus,
så att jag inte behövde se mitt ansikte alltför tydligt.
Det fanns inga fler positiva saker, inga alls...


Hon såg på mig och mitt hjärta slog hastigare i frågan om vad en annan
människa skulle ha för något möjligt positivt att ens säga om mig...


Två tysta, djupa andetag drog jag för mig själv.




Ordet "söt", det trodde jag inte på.
Men flera av tingen gjorde mig iallafall något glad.

En av de saker och ting som jag föraktar mest med mig själv,
det är dessa alltmer ofta tider då mitt alter och mitt ego
på ett sätt krockar till i en neda stor konflikt.

Skall jag lyssna på min kropp,
eller skall jag lyssna på mitt såkallade förnuft?

Att jag var tvungen att lägga mig ned på min spikmatta i en halvtimme så fort
jag kommit hem på grund av att min migrän nära höll på att pressa ur mig.
Så som mina tankar inte ens kunde sätta fokus på en punkt,
mina ögon kände till och med smärta i sig.

Bara den enda men ändå så koncentrerade känslan av svag- och hjälplöshet.


Hur jag låg på min säng, med en nacke som bly att den tryckte mig ned mot kudden.
Samtidigt som jag visste att jag skulle få genomlida ångesten av att vara värd noll.

Den slog till nu, vid tiosnåret på kvällen.
Den upptäckta tanken av att jag inte gjort någonting alls sedan jag kommit hem...
att jag började gå runt i rummet, fram och tillbaka, få idéer om att dammsuga.
Jag kan inte koppla av.
Jag kan inte koppla av alls...

Det driver mig till vansinne.

Idag sade även min vikarierande behandlare att högskolestudier
i en annan stad i höst var utom mitt räckhåll.
Vem kunde veta ifall jag fortsatt skulle vara en del av behandlingen vid den tiden?
Skulle jag hoppa ut i det stora medan jag inte var fullständigt hälsosam i mitt sätt,
så skulle jag falla bakåt igen.
Det hörde inte till det ovanliga.
Och ändå så frågade jag om och om igen för att vara på den säkra sidan...

Följer jag min egen vilja,
så måste jag även följa den branta stigen av risker.


Men hennes blick hade strålat igenom ögonen på mig och därefter huvudet.
Känslan var så iallafall.

April, april, din dumma sill...
tänka sig vad betydelsen av den kommande månaden plötsligt har för mig.
Inte bara att jag själv är en vädur född i dess början,
utan också sällskapet av min årsdag för behandlingen...
det är så vanvettigt på ett udda sätt.

Ett år, ett år...
så som jag blev chockad över den som gått på behandlingen
sedan november då jag var ny där.
Jag trodde att jag skulle vara färdig där efter sex veckor
att jag oroligt räknade dagarna tyst för mig själv.

Som om det blev på det viset.
Min största närvaro på skolan efter dess var min egen studentdag.
För min egen del minns hur den innerst inne inte verkade ha någon
som helst lockande innebörd i sig,
det var min familj som sprang runt med ett leende på läpparna.
Varför? Jag behövde inte studenten.
Jag hade ingen glädje av den borsett från att jag slapp sätta min fot på gymnasiet igen.
Tanken gjorde mig glad, samtidigt uyte i det osäkra...

och det känns likaså ännu den här gången på ett sätt.
Tjugo hela år,
är inte det den dagen som räknas till en människas
mest högtidliga egocentrerade dag i livet?
Raka vägen till systemet...
stoltsamt trycka upp ID-kortet i kassörens tvekande ansiktsuttryck.
Supa sig full så in i gatan...

Jag vet inte, det rycker jag på något sätt mina axlar åt.
En exakt månad tills mitt beslut angående min högskoleansökan skall vara inlämnad.
Vem vet, kanske är mina snart 20 år början på ett nytt kapitel i mitt liv?
Tiden får allt se.

Bara tanken om faktumet att högskoleansökan skulle vara så pass nära nu,
stressar upp mig något så rejält.

Jag kan inte lägga ut min ilska och rädsla på någon annan människa.
Jag kan bara förbanna för mig själv inombords då min behandlare fortsatt är
frånvarande från ätstörningskliniken då jag behöver henne som alla mest.
Förbanna över att allting tycks driva förbi utan att kunnas greppas tag i.


varför behövde hon, av alla människor uttrycka de orden?
Utan att människorna omkring mig än fått säga deras tankar om det,
vet jag inte vilket håll jag skall rikta mina steg åt.

Jag lever, jag andas.
Men det finns ingenting som utan en tanke ger mig en skjuts framåt.
Det känns som om min hela motivation tar stryk av det allra minsta
och luckras upp i allt fler sprickor.


Det är ju motivationen som håller mig ihop,
det är den som håller mina fötter ovanpå den strama linan och inte nedanför.


Yoga på onsdagarna... universitetet på måndagarna
i sällskap av torsdagarna, habiliteringen, coach...
mitt liv består inte av ett enda noll.
Det består av saker,
dock att de endast verkar bestå av mängder av luft och ingen kärna.

Vart mina löpande steg än löper,
känns det inte som någonting värmande att greppa tag i.
Det finns inte saker inte brister itu i tusen bitar.


Jag lever, jag andas.
Jag är ett enda stort, tomt skal.

Det var så sent som för tre dagar innan som jag lagt märke till
att det var en dryg månad tills ansökan skulle vara inlämnad,
- vilket universitet jag skulle studera vid i höst.

Hur kom det sig att jag inte ens haft det på en tanke...
varför behövde det vara så tvärt och strax,
då det redan var så mycket på en och samma gång som det var nu?
Inte visste jag ifall jag skulle vara komplett
friskriven från min ätstörningsbehandling i höst.
Bara det komplexet vred allting ännu ett varv om.


Behövde hon verkligen vara så rak,
behövde hon enbart yttra de orden utav ett enda uns utav optimism.
Varför behövde hon sätta en osynlig stämpel så hårt emot min panna?
"Ogiltig", "Ej brukbar", ett enda stort, brett rödfärgat streck korsande pannan...
varför hon av alla människor?

Jag var inte handikappad på det sättet sökningarna på Youtube visade,
inte heller ddet som för det mesta sammankopllade med funktionshinder.
Jag var bara en mer känslig människa,
en sådan byggd utav kontraster.
Jag ville inte se mig som en människa hemmaboende åratal framåt,
bara som en normal i dagens samhälle.

"Jag vill inte vara i Stockholm.
Stockholm är kallt... jag avskyr Stockholms universitet
- det är som mitt jävla gymnasiums matsal!"

Det är så mycket som jag innerst inne vill,
samtidigt som ord från andra människor krockar emot och ger en skjuts bakåt.
Jag är inte ett funktionshinder - jag har ett, vilket bara finns där.
Samtidigt som jag förkastar en stor del av den jag är,
finns det den andra som bara försöker försumma det som gör mig annorlunda.

Jag vill fan inte vara mindre värd.

Vad är tillåtet att låta sig yttras och vad är inte egentligen?

Jag är själv medveten om att jag fäster mig vid just småsmå detaljer,
som jag inte kan lossa greppet om, men vad ifall de verkligen syns över det?

Minnerna av hur jag knappt kunde låta mig själv ligga ned på min yogamatta
under onsdagspassen i fjol eftersom att höftbenen stack ut åt alla håll
har börjat skifta framför mina ögon än en gång igen.

Det handlar inte om att jag ser mig själv i spegeln,
utan tjejen som för dte mesta står framför mig på mina yogapass.
Benen är streck, likaså armarna bara att nerverna
inte sticker ut ur dem som min gjorde förr.

Ifall de gör eller inte, det spelar egentligen ingen roll(självklart att det gör det!).
Ändå så börjar man någonstans, från någon punkt
och det är det som får mig att "backa ett steg baklänges".

En del av mig vill så gärna fråga henne ifall hon mår bra,
"Har du den där kroppsbyggnaden normalt, eller?"
- men hur skulle jag möjligtvis kunna göra det?

Det är inte direkt att jag skulle dra pappas version som han förr vid
ett tillfälle körde på min äldre syster då hon en kväll skulle ut
- "Vad fan, du ser ju ut som rena skelettet, ju!"

Det finns nog de som påstår att ärligheten varar längst,
vilket tillfälle och ämne det än må handla om,
men ett sådant här syfte kan vara så emotionellt fatalt för en människa.

Usch, minnerna av hur jag såg mig omkring på gymmet för att hålla
koll så att ingen kom bakifrån ryggen på mig för att påpeka.
Jag ville ha min kropp på det sättet,
och ändå så var jag så känslig för ord och anklaganden.

Kanske är den där tjejen byggd på det där sättet från början, kanske är hon det.
Och ändå kan jag inte hålla ögonen borta från att "analysera" och hoppa på hypoteser.
Samtidigt som jag inte vill känna mig som en offensiv till attack,
känns det som om det är mitt lilla ansvar.

Just nu kan jag bara se på.
Jag vet inte vad jag skall göra.

Men jag ville ju veta.
Jag ville veta så mycket, hur, varför, när.
Det kändes som om jag var på väg att spricka itu.
- jag behövde få ur mig så mycket, så många ord och
tankar som långsamt drev mig själv till vansinne.

Min behandlare hade redan varit hemma i en vecka på grund av
stress och skulle enligt de andra även vara borta i två veckor till.


Det är, det var tungt att känna hur jag blev allt mer nedtyngd,
samtidigt som mammas oro steg i densamma takt.
Dessa ständiga frågor om vad som var fel, vad som hade hänt
- alla dessa kunde jag ju inte svara på framför hennes ögon.

Det finns de sakerna och tingen som är en och samma som tabu,
som man bara inte vill visa sin närmaste - i synnerlighet modern.
Hennes tårar räcker mer än väl redan som de varit,
de har redan runnit utöver min osynliga kant.
Det gör ont.
Gråter hon, gråter jag - så enkelt är det.

En mammas blick då hennes egen dotter yttrar ett


Den är rent ut sagt fatal att bevittna, i synnerlighet då en själv är boven i dramat.

Det är nu, som jag verkligen märkt hur stort grepp de inre orden har om min rygg.
Hur deras vassa klor klöser sig fast så att det blöder, samtidigt som de väger bly och järn.

Jag orkar knappt skriva, inte heller läsa.
Min mage kan göra så fruktansvärt ont,
samtidigt som det känns som om någon kommer att hugga mig med en kniv bakifrån.

Ingen går att lita på,
de vill alla mig illa.

Jag är en konstig människa...

Usch, det är så att jag skäms över hur glest jag uppdaterat
här på bloggen under den senaste tiden...
men jag skall nog försöka bättra mig, det vill jag.

Först att jag i fredags fick lov att pröva på att äta utan min våg under
min träff med min coach under söndagen och sedan att jag från och med igår,
måndags började släppa taget om måtten som beräknat.
Det går förhoppningsvis lite framåt nu om allting tar rätt steg i rätt riktning.
Hur stora steg är inte fokusen, utan riktningen själv.


Men, som sagt.
I söndags, så fick jag träffa min coach ännu en gång ute på stan
och vi satte oss strax vid Medborgarplatsen över en lunch.

För att vara ärlig en vegetarisk sådan, så jag kommer nog troligen inte vara
kapabel att hålla masken så fort min behandlare frågar mig om det...
Dock hade jag alltid velat pröva på ett sådant ställe, och min
coach var även en nyttighetsmänniska såsom jag själv~!

Den ena sidan av mig själv satt och jublade inombords över att inte
behöva "släpa" på en påse med vågen i, andra fylld av ängslan.

Hur i hela världen skulle jag veta vart gränsen för det normala gick?

Så fort som jag fått min tallrik och lagt märke till hur grytan rann ut längs hela tallriken,
förstod jag först då vilket stöd min våg hela tiden varit för mig att greppa tag i.
Det var ju enormt.
Som om tallriken lika gärna kunde vara femton meter djup till botten...


... vilket skulle visa sig vara en aning svårt.
Hon åt upp det allt, även bröd med smör.
Och i efterhand lade jag märke till att jag själv näst intill enbart,
förutom lite ris, ätit upp vegetabilierna i grytan.

Jag var ganska rätt så övertygad över att jag understigit det egentliga,
ändå så tappade jag inombords hakan över hur mycket hon kunde äta
- hon som var så smal! Hur i hela friden??

Det är underligt hur en sådan övertygan
kan visa sig vara falsk när väl mött...

På måndag skall jag börja äta utan mått till alla måltider förutom lunch och middag.

Egentligen hade jag önskemålet att istället prova på att dumpa min våg,
men jag antar att de vet vad de håller på med.


Uugh, vad tänkte jag på egentligen?

Nu när jag smält ned orden, så inser jag vilken glapp käft jag egentligen har.
Inga mått, då förlorar jag den fullständiga, trygga kontrollen.
Den kan lika gärna glida åt det överstigande och
det river samtidigt som det tynger ned mina axlar.

Jag känner att jag verkligen är i behovet av kontrollen,
speciellt nu då allting verkar glida ur mina grepp.
Då allting verkar tyda på att jag inte räcker till.


Idag tog jag min första tablett till frukosten.

Enligt läkaren som jag bokat tid till igår,
var det en irritation i magen med inriktning på magkatarr.
Ganska definitivt beroende på min känslighet för stress.
Jag ville bara hem. Och sova på soffan.


Bara att hålla ögonkontakten med honom var en svårighet i sig.
Ett enda ständigt hoppandes om att han skulle vända över till mammas sida.



... Så nu är det tabletter som gäller för min del~!
Och böcker, mängder av dem.

Men någonting måste man ju ändå tåla som människa.

Mamma såg på mig med den där undrande blicken.
Med en pressande pekfingertopp snett bakom käken på mig själv,
drog jag en svagt frustrerad suck.


vände hon sig tillbaka mot min riktning,


Samtidigt, nöp jag mig något tunt om skinnet på min ena arm bakom ryggen.
Så många människor där, så många som jag aldrig ens varit i närheten av.
Först hade hon frågat mig ifall jag hade lust att träffas och
gå med henne där som veckans tillfälle, på den platsen,
dock tog det mig så emot.


Jag var feg. Rädd för att kasta mig nedför stupet totalt.
Hade inte ryggraden att ens erkänna att jag var rädd för att gå dit.
Hon hade ju själv inte den blekaste aning om den panikångest
som jag hade fått den första gången som jag befann mig där.
Bara känslan av att jag kände mig så opassande.



Och jag beslutade mig själv sekunden de orden kommit ur mammas mun
att jag verkligen skulle hålla mig kvar vid det tankesättet för dagen.
Jag skulle, och jag behövde dessutom det något enormt.

Även fastän jag inte kunde fokusera mig helartat
på boken jag skulle ha klar på universitetet,


Även fastän jag än en gång glömde mina bestick hemifrån
då jag väl skulle äta på universitetet,


Ett ständigt försökande efter ett annat,
men så fort som jag hade satt mig ned på tåget mot staden,
så kändes det så tryckande emot magen på mig.
Känslan av att jag hade strumpbyxor som satt alldeles för hårt.


Spegelbilden äcklades jag redan av så att det gott räckte,
var det här ett bekräftande på det?

Men drog jag ut kjolen, reglerade strumpbyxorna,
kändes det fortfarande trångt,
som om något pressade in längan av sina långa naglar in nedanför revbenen på mig.

Vad hände med mig egentligen?
Det här var inte normalt.
Fastän jag sat ned men en rak rygg, så gjorde det så förbannat ont.

Bara faktumet av att jag satt mitt emot mina äldre systrar
på sushistället vid Odenplan gjorde mig vettskrämd
då jag oroade mig över vad min kropp nu skulle kunna göra mot mig.

Att S sade att vi fick lov att hasta oss innan bion gjorde inte direkt saken bättre.

Tio bitar sushi var det som gällde enligt mitt matschema.
Varken mer eller mindre.


Den första laxbiten slank nedför halsen,
för att sedan framkalla det realistiska helvetet.


Jag ville skrika utav smärtan.
Den var så enorm, som knappt ens förr.
Det handlade inte längre om ett antal naglar nedanför bröstkorgen längre,
utan det var istället en dolks långa egg som jag såg framför mina ögon.



Tårarna rann nedför kinden på mig,
och de verkade ändå inte ha en annan mening i blicken.
Som om jag enbart skämtade,
som om jag bara ville slippa förbi ett antal bitar. Hoppa över.


Det finns ingenting, det fanns ingenting värre än den där känslan av maktlöshet.
Vem människan än var, så skulle hon sitta på pallen ovanför mina axlar.
Det var inte jag som skulle få göra beslut,
inte jag som skulle få ha mening om saken.
Saken skulle vara absolut och min röst värdig en nolla.

Hata, hata, hata av hela mitt hjärta.
Senaste gången jag hade haft så pass ont och behandlare hade
"tvingat" i mig, trots de 35 minuterna det tog,
hade jag känt mig på gränsen att sprängas och kräkts 4 gånger sekund efter sekund.

De såg på varandra, sedan mig, om och om igen.



Vem och vad såg de mig som egentligen?

Det känns som om jag kommit av mig själv rejält på sistone,
för att inte säga mina uppdateringar som sinat allt mer.
Det har inte blivit bättre precis sedan sist,
men jag skall försöka hitta tillbaka till skrivandet igen
- det skall jag~!

Då jag tänker på vad som kommer ut ur min mun dessa dagar,
så verkar det som om allting hör till den negativa vinkeln.
Från ett "nej", till mängder av "inte", "hatar"...
hela jag består av en industriverksamhet utav pilar med riktningen nedåt.

Dock har jag långsamt insett hur saker ständigt skiftar inuti mitt huvud,
så att jag börjar se vad jag inte såg förr.
Jag gör så mycket mer, det händer saker i mitt liv.

Det gjorde det inte förr,
innan jag var tvungen att äta längs min behandling.
Det är först nu, som jag verkligen insett hur förbannat egocentrisk
en ätstörning gör en människa till.

"Jag", "Jag", "Jag".
"Räkna", "Räkna", och mer att "Räkna".

Som om en undernärd människa har tiden att
fokusera på allting som sker omkring den
- då hon/han själv redan knappt ens kan tänka klart.

Jag kunde för guds skull inte läsa en bok,
det tog på tok för mycket tid att ens försöka.

Utan att jag ens tänkte på det förrän nu,
så gick jag direkt ifrån middagsbordet när klar medan
de andra satt kvar där och pratade i en halvtimme.
De skulle nog ifrågasätta min portionsstorlek,
för att inte säga att de var och varenda gång sneglade blicken åt den.
Vid vissa tillfällen hade jag lusten att luta fram min
armbåge något "oskyldigt" för att dölja tallriken.

Det var Jag mot Världen.
Alla var enligt mina ögon i form av allianser emot mig.
Varför kunde de inte förstå?
Varför kunde de inte greppa att det faktiskt
fanns människor som var smalare än mig i verkligheten?

Det fanns de bilder som visade min misär ännu tydligare,
men de bestämde jag mig själv för att hålla tillbaka.
Dessutom hade jag bar och naken överkropp i de allra flesta då
jag ville "dokumentera vad som stack ut och inte.

Ingen fick röra mig.
Ett pekfinger längs min högra överarm minns jag som
det realistiska helvetet på jorden, bestående av tusen vässade nålar.
Ett pekfinger, rakt på mina utåtbucklade nerver eftersom
att det yttre lagret knappt ens fanns till mer,
som fick mig att skrika av smärta.

Samtidigt som jag fortsatt har förbannade svårigheter,
dels med maten,
så finns det ändå de som jag uppskattar.

Det finns saker som jag lär mig själv att vara tacksam för.
Jag försöker lära mig själv att lita på folk(även om det är svårt).


Huvudsaken är att jag i alla fall försöker.

Det är den viktigaste nyckeln en människa har.

Att försöka.