pigment

Imorgon kommer jag att åka ned till Lund som avslutning av mitt lov.
Känner att jag verkligen ser fram emot det då det kommer vara så mycket som pågår där,
samtidigt som en liten självtvekan tycks komma mina vägar förbi.

I fjol när jag åkte dit under sommaren kretsade ångesten omkring min hela närvaro
då det för det mesta skulle ätas ute, och dessutom inte av hemlagad mat.
Just faktumet att inte vara medveten om vad som stoppades in i munnen bestod av.
Inför detta tillfälle har jag vuxit mig starkare och fått mer fäste med fötterna på marken,
samtidigt som mina utmaningar i sig kommer stå högre upp än sist.

Min bror som arbetar under vardagarna kommer sitta i sitt labb under hela dagarna,
vilket gör att de första två dygnen i större delen kommer att handla om självständighet.
Ingen kommer sitta vid sidan om samman med yttrandet om att jag lämnar för mycket på tallriken.
Varenda lunch kommer att intas på egen hand, ute. Sitta på fik var dag, äta glass.

Fast på en och samma gång är det troligen detta som jag behöver som allra mest utav.
Att vandra omkring på endast mina egna fötter och fatta egna beslut.
Betrakta hur människorna, de andra studenterna omkring mig ter sig. Hur de äter.
Ingen säger åt mig, jag lyssnar till mitt hjärta och känsla.
Det är nog det viktigaste av allting. Att lyssna och höra.
Skall jag åka till Japan i höst måste trots allt det fungera mest av allt.

Så plötsligt har man så mycket att göra.
Att packa en resväska, skriva på japanska till en japan via msn... laga mat...
samman tillsammans med studier och gud vet vad.
Men att ha mycket att göra är ändå en god sak i sig.
Ty då vet man att livet rör på sig, vilket det inte gjorde alls innan.
Och känslan av att endast kunna stirra upp mot taket är ingenting en vill tillbaka till. Aldrig.

Man vill packa ned i sin väska och hinna med ett och samma tåg som de andra.
Inte stå ensam och kvarlämnad på perrongen.

Det finns alltid någonting att bättra på, i alla fall om man frågar sig själv.
Har en allting redan så letar den efter någonting nytt att söka efter och nå.

När jag storstädade mitt rum idag, samman med rensad garderob, rensad sminkväska...
kom jag i underfund med en sak. En allt större mängd med tidningar än vad jag tänkt mig.
Det är konstigt hur en människa kan göra sig blind i vissa sammanhang.
Alla dem hade jag sträckläst, ibland dessutom satt in post-its på kanten av sidorna.

Inuti mitt huvud tycks ett schema, en stor tidsplan ha låtit sig radas upp på ett stort fält.
Allting har ett sista datum, plötsligt slås man av tanken om att tiden skall springa en förbi.
Exakt på det viset känns det just nu, att jag måste hinna ikapp.
Alltför många konstiga drömmar om att tåget med alla människor omkring ombord
lämnar perrongen medan jag flåsande står ensam lämnad kvar på perrongen.
Alltför många av dem då jag står på Roslags Näsby tågstation och
betraktar det oändliga antalet av perronger som ränder in i horisonten.
Ingen kan springa ikapp ett tåg som lämnar stationen.

Precis som maten och nyttigheterna tog över då jag föll ned som längst i vikt,
tycks tanken på att vara attraktiv, ha en fin hy göra detsamma just nu.
Söker och söker på internet om vilken kost som ger en bättre hy,
vilka hudkrämer för det ena eller det andra, vad jag inte får äta, inte får göra...
på sätt och vis vet jag inte senast satt ned i både kropp och sinne på en och samma gång.
Mina "ben" har alltid löpt och sprungit för att inte stanna stilla i tiden.

Nu tycks min tvekan till mörk choklad dessutom ha vuxit sig starkare,
på grund av alla dessa tankar. Om jag äter de två rutorna av Lindt beror
ganska bestämt på vad jag kommer att öva på längre fram i veckan,
om mer än fyra gånger, ingen choklad för den som vill ha.
Och det skrämmer mig. Då jag inte haft dessa känslor för mörk choklad förut,
på en och samma gång som en friskskrivning väntar runtom hörnet.
Vill endast dra i mitt hår och skrika med all kraft jag har.

Jag kan inte blunda och hålla för öronen för vad jag hör.
Går i hand med faktumet att mitt såkallade förnuft alltid står som segrare.

En av dem visade sig vara ifrån min behandlare och hjärtat hamnade i halsgropen.

Min kropp och sinne kändes smått som om den delats itu i två.
En samman med en djup suck utav lättsamhet, medan den andra svalde ned.
När jag pratade om det tillsammans med mitt fikasällskap, kändes det dock i alla fall lite enklare.
Saker och ting tycks tappa sin laddning så länge som man ventilerar sig själv.
Det må vara nostalgi, en vilja som riktar sig tillbaka,
men samtidigt får man försöka att se det som en god sak.

Bladet vänds och ett nytt kapitel visar sig.
Boken låter sig slås ihop något färdigläst och mångfalden utav andra sådana är i sin oändlighet.
Om, när den dagen skulle komma, skulle jag troligtvis, definitivt gråta.
Samtidigt som det skulle vara ett dokumenterande av att jag klarat av någonting.

Till en måtta i alla fall. Jag kan inte vandra mig igenom ett dygn utan att tänka på mat,
troligtvis lägger jag ned uppåt två timmar per dag till det.
Sinnet är halvt som halvt som ett enda stort schema i form av tetris där allting skall passa in.
Bara faktumet att jag velade till att ta flingorna till frukost imorse då
det skall intas kolhydrater i form av hembakad toscakaka och potatis under dagen.

Det är förmodligen ganska få som faktiskt kan släppa taget helt. Det behöver inte vara synligt.
Precis som överraskningen jag fick när det stod i en artikel att
även Andreas Kleerup lidit av ätstörningar sedan liten.
Därför kommer det nog ändå vara svårt att få människor att förstå,
då ens utbucklande höftben inte längre kan berätta åt den utan orden måste komma muntligt.
Fast samtidigt har jag ju en erfarenhet i det då jag jämsides har min neuropsykiatriska diagnos.
Viljan finns till att berätta om vad som är svårt, men ändå hålls det kvar inombords
då ängslan över risken att missuppfattningar ständigt finns närvarande.

Huvudsaken är... att man tar det hela i sin egen takt. Vad som passar för en själv.

Våren, vilken alltid varit årets ljusaste tid för mig, står redan här.
Dessutom sommaren tycks vänta runtom hörnet... vilket på ett sätt inte alls är lika enkelt att ta emot.
Ty plötsligt har allting, alla krav lagts ned i en enda stor hög i knäet på en.

En skall sola sina ben för att kunna bära korta shorts.
En skall lägga om och sätta upp håret i nya uppsättningar för att passa till de vita, tunna plaggen.
En skall... mitt i allt känna sig bländad utav faktumet att det blivit varmt på ett knäpp.
På ett knäpp, tycks det ha blivit svårare att betrakta sig själv i de speglande fönsterrutorna.
Och ångesten visar sig i sin fulländade form. Spegelhat.

Jag kan också märka av att maten minskat något dessutom.
Imorse åt jag inte upp hela min frukosten, det fanns helt enkelt ingen hunger till det.
Under lunchen fanns ingen hunger till heller,
men då närmast röt min mamma till om att det var för lite på tallriken.
Som pricken över i:et har inte heller min behandlare hört av sig, vilket väcker ängslande tankar till liv.

Vad jag åter tycks påminnas om den behagliga känslan av att äta mindre.
Det skrämmer mig, för finner jag någonting som ger en behaglig känsla inombords,
som lättar sinnet, tar jag oftast det till nästa steg... till längre och mer.
Känslorna går inte att hitta de rätta synonymen till,
det närmaste skulle jag väl anta är ordet "ren".
Att då jag för för det mesta äter "rena" ting,
dessutom känner som om det svarta inombords sköljts bort en aning.
Rädda mig någon, jag börjar känna mig så där smutsig på insidan igen...

Två förhoppningsvis härliga veckor utav påsklov framför mina ögon.
Allt samman med en final i form av en långhelg hos min bror i Lund.

Ännu har jag inte fått något meddelande ifrån min behandlare angående när, och om
jag skall ha en friskskrivningstid, så det är med en aning nervositet jag väntar på morgondagen.
Lite som känslan av att tippa omkring på enbart tårna.
Varför ängslan finns är ju i allmänhet ändå inte någonting udda. Självklart.

Men på en och samma gång, tycks dock stressen påverka mig i både sinne och tanke.
Plötsligt sitter man där och inte vill äta upp, mitt i allt känns tvånget till att röra sig runt och runt.
Det är nästan som om min kropp tycks göra revolt,
strida och protestera emot vad som anses fel, likt då skatterna för studenter höjs.
Folk sätter sig och hungerstrejkar, vägrar gå till lektionerna om illa.
Som tur har jag i alla fall inte slutat äta, tack och lov för det.

Dock går det i ren automatik att det inuti mitt eget huvud radas upp på led,
vilka måltider, vad de består av, så fort som jag ätit ett mål.
Vad är det som platsar ihop med det som ätits, vad har inte ätits.
Inte för mycket av det ena, definitivt inte för lite frukt...
det har just upptäckts. Mitt mentala centrum är egentligen ett enda stort plan utav tetris.
För att allting skall kunna fyllas igen, skall dessa ting vara formade korrekt.

Den så kallade "klossen" som inte tyckts passa ihop under de senaste dagarna är ordet "choklad".
Plötsligt har jag korsat vägar med tanken vilken uttrycker orden "för mycket".
Vilket gav mig en närmast fanatisk ångest då jag valde chokladmoussen utav alla ting
när jag fick lov att välja vad som helst av deras sötsaker då min mamma betalade.

Så fort som man upptäckt att deras andra är goda, mindre "chokladiga", då faller det.
Första momentet är sinnet detsamma som ett grinigt barn, längs grämandet...
för att sedan omvandlas till en ångest tills den stund man slocknar ögonen på natten.
Det är när det kommer till dessa ting som jag rent av avskyr min neuropsykiatriska diagnos.
Då det inte fungerar eller ens går att "släppa taget" om fel beslut.
Världen tycks långsamt falla samman. På grund av en chokladmousse.


Egentligen hade jag mycket att skriva, men det får ändå bli ett rätt så kort och gott inlägg.

Om man bortser från det ovan, har faktiskt mitt påsklov i alla fall börjat på ett fint vis.
Fredagen ute på Söder i vårens ultimata väder i form av sol.
Lördagen tidigt ute på årets vintagemässa i Münchenbryggeriet tillsammans med min fina mor,
för att sedan ta en fika tillsammans med min äldre syster på Xoko.


Idag vårstädning samman med att läsa vidare i boken Norwegian Wood ute i solvädret.

Idag, under min första lediga onsdag på alltför länge,
var det ett bokat samtal hos min behandlare på ätstörningskliniken.

Var steg jag tog från och med att jag vaknade imorse tycktes vara hårt kompakta utav känslor.
Känslor vilka kretsade kring friden av att förhoppningsvis kunna sluta öva var dag,
andra cirkulerande runt på tankarna ifall jag om värst gått upp i vikt
då jag varit tvungen till att öva på "onyttigheter" varenda dag under tre veckor.
Varenda gång jag satte ned foten kändes det som om jag vandrade på nålar.

Inombords kunde jag höra ekanden av ordet "testfriskskrivning".
Min behandlare hon skulle definitivt yttra det ordet, samman med "när".
Samtidigt som jag är, var medveten om att en inte kan fullfölja allting tills det perfekta,
fanns det moment då jag kunde ligga ned med taket tycktes osynligt nedklottrat med ord.
Plötsligt tycks allting gå framåt i en sådan hastig takt.
Det är under sådana moment som jag får påminna mig själv om att jag inte är ett barn längre.
Att en inte kan hålla sig kvar alltför länge och se andra människor vandra förbi en.
I utveckling. Upplevelser av alla slags.

En blick föll på vågen jag bar i min väska...

Och ändå sveptes en ton av nostalgi förbi mitt ansikte momentet dörren stängdes igen bakom mig,
som alltid och varenda gång.
Visioner av att dra på mig värmejackan så fort som min ytterjacka
hamnat på en av de uppradade trägalgarna.
Hur jag vandrade nedför den långa korridoren i mina vardagliga strumpbyxor och kjol,
förbi det lilla antalet av värmerum då jag som alltid var först dit under morgnarna.
Att alla satt och åt tillsammans, människor som man i alla fall delade en gemenskap med.



frågade hon som alltid stått i köket medan jag drog av mig min svarta vårjacka.



fick jag ett leende tillbaka.

Det verkade alltså synas på mitt ansikte att allt detta övande svalt min kraft.
Denna gång tycktes densamma korridor vara längre.
Varför, mån tro? Kanske eftersom att jag dessa dagar inte tycktes känna igen människorna.
Ju fler veckor det går emellan mina samtal,
desto tydligare blir det hur folk skrivs in i behandlingen i perioder, som om generationer.
Blir en friskskriven, tillåts en annan människa att bli emottagen.
Inga av dem som jag brukade sitta tillsammans med i samrummets soffa, var kvar.
Istället satt alltid en svag svart klump i svalget då jag skulle se mig omkring.
Alla minnen tycks vara svepta bort med vinden, sjunkna ned till bottnets djup.
Ibland vill man låta en tår rinna nedför kinden.


lutade min behandlare mitt allting ned sina armar emot mitt par av axlar.
Med ett leende yttrade hon om att jag förstås redan visste vad som var först
längs att vi åter vandrade igenom korridoren mot vikttagningsrummet.
Djupt inombords hesiterade en bit av mig själv,
undrandes ifall även dessa stunder skulle svepas iväg utom synhåll.



sade hon samman med en gest med pennan och ett tydligt leende.



Utan ord, började hon med sin bläckpenna i handen teckna upp kvadrater.
Orden behövdes inte alls, jag greppade och förstod ändå vad hon skulle påpeka.
En kvadrat, mindre kvadrat, en större rektangel bredvid dessa.
"Hypermetabolism" skulle hamna på hennes läppar.



Efter att vårat samtal pågått under en tid, riktades samtalsämnet till en annan riktning.
Som jag sedan en tid innan haft ett litet medvetande om skulle ske,
möttes jag av frågan om ifall jag kände att det fanns någonting kvar.
Någonting... som de, som min behandlare själva skulle kunna förändra mig med.
Det fanns inte längre ett fastsatt matschema, matvågen stod inte på middagsbordet...
samtidigt som allting inte stod tydligt svart och vitt till.


var det enda som kunde yttras med ett halvt leende på läpparna.


Allting satt inte som de skulle, men på samma gång kan inte allting läkas helt.
Det går inte att limma ihop en trasig vas, utan att sprickorna fortsatt syns.
Ångest, vilken inte endast behöver kretsa kring mat,
skulle ändå alltid vara en liten fraktur i mitt liv längs min neuropsykiatriska diagnos.

En testfriskrivning skulle ske innan en riktig sådan för att försäkra en om var den befann sig.
Blodprov till min förfasan, testmåltider, enkäter i sina oändligheter...


Momentet jag skrivit och fyllt i färdigt i min kalender, slog en tanke till.
Nästa veckas onsdag skulle vara den onsdagen exakt
två år efter min första dag på ätstörningsbehandlingen. Ett plus ett annat.
Kanske var det därför allting tycktes kännas så pass distant.

Kanske var det därför jag grät då jag väl satt mig ned på mitt rum, hörandes orden


ekande inuti mitt huvud.

Ibland är det oväntat hur pass mycket man kan vara medveten om sig själv.
Hur pass man lärt känna sig själv och sina vanor.

Jag har lagt märke till en sak nu när jag övat varenda dag under en tid.
Att inuti mitt huvud tycks tankesättet om att man inte kan äta tårtan
och behålla den på en och samma gång regera och styra.
Min vana att ta någon ruta av mörk choklad slussas åt sidan utav faktumet
att jag redan äter av sådant som anses ohälsosamt från min sida dagligen.

Att jag längtar efter någonting, samtidigt som jag "äter för mycket" av annat.
Mitt sinne skulle lika gärna skulle kunna härstamma från medeltiden istället för nutid.
Att en inte får åtrå, inte får känna lust efter någonting.
"Det är en synd." "Du skall och kommer att hamna i helvetet."


Idag träffade jag i alla fall min vän Alexandra för att sätta oss ned på ett fik tillsammans.
Denna gång på det välkända kaféet Vurma på Kungsholmen.
Ett mysigt ställe att sitta på ifall man(vilket jag dessvärre inte) kan stänga ute ljudet.
Men att latten serverades i ett sådant där typiskt sjuttiotalsglas värmde lite~

Får man tycka att någonting är gott och njutfyllt, då man samtidigt är medveten om att det är "fel"?
Ju fler dagarna med kontinuerliga övningar radas i ett led,
desto mer tycks jag börja tveka på mig själv och ge mig själv skuld.
En inre person tycks yttra ting som att jag inte kan skilja på rätt och fel.


... fast det kan samtidigt lika gärna kretsa kring stressen
vilken cirkulerar faktumet att jag skall fylla hela 21 år på måndagen.
Vilket. Är. Alldeles. Mycket för mitt huvud att hantera.
Vad jag skall slussa över och skylla ångesten på kan jag inte sätta punkten på.

Allt jag vet är att jag inte vill bli äldre, att jag inte känner mig redo för att vända på ännu ett nummer.
Känslan och tankarna verkar de alla uttrycka att jag inte har rättigheten till det.
Har inte upplevt, har inte gjort nog med ting för att bli äldre. Får inte bli bitter.
Men hur det än låter sig vridas och vändas får inte jag skylla på mig själv.

Att jag blev sjuk, skulle ha varit död vid den här tidspunkten
ifall jag inte sökt hjälp själv kan inte hjälpas eller förnekas.
Får vända om det och försöka betrakta den positiva sidan och betona att jag lever.
Att jag eftersom att depression, självsvält och helvete tagit över min tillvaro och frånvaro,
fått ta emot och se igenom perspektivet av att saker och ting kan bli bättre.
Ingen kan föreställa sig känslan av helvetets lågor förrän handen stoppats in i dem.
Därfår får jag inte tillåta mig själv att endast lägga märke till besvikelser.

Det är intressant vilka tankar som kan komma upp i ens huvud
då man endast sitter på tåget som vilken människa som helst.
Ibland råkar det under momentet finnas ett klotterblock inuti väskan.


"På sätt och vis är vi alla människor bittra.
Dock är det någonting som hör till att vara vid liv och levande.
Ingen frukt är från och med början till slut söt i smaken.
Alla tar de först formen av ett kart, litet, grönt och sur på det allra mest frånstötande vis.
Liksom att smärtan alltid skall finnas för den vems tänder växer fram från ingenstans.

Det gör alltid ont vid något tillfälle under de tider vi lär oss,
ty vissa ting kan endast visa sig klara för en genom den bittra erfarenheten.
Vi gråter och fäller tårar, i värsta fall anstränger oss för att lotsa det över till nästa människa.
Allt och oftast eftersom att smärtan tycks stiga en över som om en kallsup under ytan.
Ingen människa vill känna sig vid tanken av att drunka."