pigment

Idag träffade jag min vän Sofia,
som jag inte träffat på ett antal månader vid den här tiden.
Och bara att det var tid sedan sist, fick min ängslan att stiga.
Hur mycket hade den här personen varit igenom och inte jag,
hur mycket hade jag glidit efter?
Hur i allsin dagar såg jag ut... så mycket som hängde på mitt "skal".

Näst intill lika kort som jag, tippade hon fram igenom tunnelbanespärrarna och log.
Jag vinkade, och hon tillbaka.


Det var som en förfriskning att höra någon annans tanke och synpunkt på det,
någon som i alla fall inte var en del av vården eller min egen mamma.
Vad som helst för att inte känna att det var "alla mot en".
Hon visade och drog en gest med sina fingrar om hur det gick från upp och ned, zig och zag,
till att sluta upp som en enda lång och rak linje.


Och det kändes så genomhuggande om att höra hur hon berättade
om att hon under två års tid av gymnasiet avskydde en viss tjej.
Hon var aldrig glad, kunde inte ens unna någon ett leende eller sannerligen uppskatta.
Det gick Sofia på nerverna så in till cellerna, tills en annan person
slutligen påpekade att tjejen gick på antidepressiva medel
som fick henne att fungera på detta sätt.
Det hade gått rakt in på hennes samvete på ett vis.

Jag ville inte bli en sådan, jag ville bli en sådan människa.
Jag ville vara en levande människa, en som visade upp sitt sanna jag och sina kontraster.
Personligheten var ju en människas mest egna och utstående ägodel.
Den var så värdefull, så pass att man inte kunde släppa taget om den,
utan bara neka ett blott faktum.

Nu var jag mer hesitant mot att använda ett antidepressivt preparat.
Jag skulle inte gå med på att svälja dessa kemikalier.
Frågan löd endast hur jag skulle ha ryggraden att passa över det till mamma.

Att hålla huvudet uppe var nog svårt som det var.