pigment

För en halvtimme var jag tvungen att "pressa" i mig ännu en 50-grams chokladkaka
och innan dess hade jag intalat mig själv att
"Nu skall jag inte gråta, inte den här gången!",
för jag vill inte känna mig så misslyckad,
samtidigt som det alltid rinner över inombords mentalt talat...

Känslan i magen av att
"ja, nu känner jag att jag har en chokladkaka i min magsäck... mjölkchoklad..."
skall alltid driva mig till ett tyst, men ändå nästintill mördande vansinne.
Förorenad, det tunna resterande lagret på mina tänder...

jag satt i soffan och pressade naglarna in i knogarna,
intalandes om att vi nu faktiskt hade hyrt en bra film,
att jag ville se på den,
att jag ville inte alltid i slutändan sitta framför min datorskärm med händerna för ansiktet.

Och ändå så slutade jag upp där nu och sitter och skriver här.


Och jag är så arg och besviken på ett sätt.
Två dagar från att vara tjugo år gammal,
vad är jag för någon slags "vuxen" om man skall kalla på det sättet?
Som bara inte kan rå för att det inte fungerar att sitta kvar framför en film
för att ångesten för mig därifrån?
För att den fick mig själv att känna så besudlad på ett sätt?

Ibland vill jag bara gå tillbaka till att slå min arm blå utav självhat.
Men det går inte.
För den har tappat den funktionen sedan en tid tillbaka.


En osynlig del av mig känns som om den sitter ned på huk och
ropar efter hjälp från någon som inte ens verkar existera.