pigment

Lika yrvaken som alltid, så trampade jag framåt längs korridoren...
iallafall tills jag tittade upp ifrån marken.


Och jag gled in bakom hörnet i hopp om att personen,
som precis lämnat sitt kontor, inte lagt märke till mig.
Hoppades och hoppades.
Jag hade verkligen inte orken att samtala om hur jag mådde och hade det just nu.


("Aaaargh..."), det var läkaren.
Den personen som jag blev skickad till förr då jag hade självmordstankar,
personen som jag blev skickad till då min stressmage blivit en enda stor boll.
I andra ord en person som jag visat vad jag egentligen hellre hållt till mig själv.
Det var för fan pinsamt...


Hon hade ett leende på sina läppar.


Hur kunde hon?
Hur kunde hon någonsin veta...?


Då jag tänkte efter, så kanske det ändå var en bra sak för mig,
att bara lätta ut vad jag kände inombords.
Hon bara satt där på sin svarta kontorsstol
och vände sig med ett leende då jag öppnade dörren.


Min blick fäste sig ned i marken.
Inte i syftet av att den bara gjorde det, utan att jag ville undvika hennes ögonkontakt.
Jag kände mig så otroligt obekväm.
Ville knappt veta, inte höra orden av det hela.


Hon drog en gest med handen och berättade den ena saken efter den andra.
Allting om likheter och olikheter,
vilket jag för det mesta brukade finna som någonting intressant.
Fast nu var det mer ett lidande med det.
Som om jag inte redan hade mitt huvud fullt nog med tankar och ångest,
nu staplade hon på ännu flera lager ovanpå genom att bara påminna mig.

En människa upptäcker att den slagit sig, kanske även fått ett sår.
Vad gör den?
Den börjar känna smärtan, kanske även känna hur det svider, kliar
- och bara eftersom att den blivit medveten.


Och jag vart bokstavligt talat "utschasad" därifrån.
Bakom stängda dörrar stod jag än en gång i korridoren.
De försvann inte, tankarna.
Jag kunde inte koppla ifrån dem.
Det var olidligt och tårarna rann ned längs kinderna.

Kunde det bara inte sluta nu?

Allt detta lidande?

Känner du själv att ätstörningsbehandlingen du går har hjälpt dig på det mentala planet?
- Hmm, självklart har jag fortfarande svårt på en hel del plan.
Fast det är ju bland annat eftersom att jag lidit av depression i flera år och innan ätstörningen ens tagit sin form.

Ätstörningen gav mig ju något slags adrenalin och lättade upp min nedstämdhet,
så det är lätt hänt att jag kämpar emot det som anses vara rätt att göra i behandlingen.

... Men visst har behandlingen hjälpt mig en hel del~!
Jag ler mer än vad jag gjort på år för att vara ärlig - och det känns~<3

Vad är det absolut roligaste du gillar att göra?
- Hmm, hmm... klurigt!

Jag försöker ständigt hitta nya saker att finna intresse i, men just nu... att uttrycka mig estetiskt~!

Att måla, lyssna på musik, sådant som får mig att koppla ifrån verkligheten.
Upptäcka nya platser, saker och kulturer om så pengarna finns, hehe~

Vad är du stolt över hos dej själv?
- Att... jag har en utmärkande envishet.

Att trots hur många tårar jag än fällt per dag, hur enklare jag blir sårad än andra,
dagar som jag känner mig komplett fet, ful, värdelös, säg det
- så ger jag inte upp.

Och att jag har den mest godhjärtade mamman av dem alla~ <3

Jag tror att jag frågat detta innan men jag ställer den ändå: Hur gammal är du och vart bor du?
- Nitton år gammal, och så bor jag i en av Stockholms norra förorter~ <3

 

Har ni själva någonting som ni undrar,

så är det bara att fråga när som helst~

Tårarna lockades samman i mina ögon.
Det här fick bara inte vara sant.


Jag grät och det rann längs kinderna på mig av en ren desperation och ilska.


Eftersom att julen börjat närma sig, så åkte jag och min mamma till Kista-gallerian idag.


Innerst inne så var jag medveten om att det skulle vara fullsmockat med folk.
Att jag skulle behöva tränga mig fram.
Känna hur mina krav och ångest skulle stiga.

Men jag behövde göra det, hitta kläder.

Ifall kläderna inte var alldeles för dyra, då hade de kalla och "döda" färger.
Falska och artificiella material.
Att se folk som var så snyggt klädda kanske, eller såg bra ut i helhet,
det ökade bara min stress.
Som att jag kände mig "efter", jag var tvungen att hitta någonting.

Ångesten. Stressen. Kraven.
De hade alla redan visat sig på en och samma gång.
Den inre paniken med.


Jag skakade på huvudet och slog följe med henne in.

Det var fullpackat med folk där inne.
En vidrig spotlight-belysning som strålade på de kalla och "döda" färgerna som kläderna hade.
En dunkande musik i bakgrunden.

Jag kunde känna att orken hade försvunnit för länge sedan.
Det var alldeles för mycket för mig.
För ansträngande för mina ögon att se de färgerna. Det materialet.
Jag höll för ansiktet med den ena handen.

"Du ser ut att vara i en annan värld, Victoria" suckade mamma.
Kanske med undran varför vi ens var här.
Nu fick jag ta mig samman för guds skull.
Jag är nitton år, det här skulle vara en barnlek för mig. Nitton år. Gammal.

Efter runt fem minuter, så pekade hon med pekfingret, snett år vänster.


Det hade jag nästan glömt, det var den schemalagda fikaövningen idag.

Och så satt jag sedan där på caféet, med en physalisfrukt ovanpå en kladdkaka.


Men det var inte så simplet och enkelt.
Jag var redan trött, hade migrän av troligen stress.
Caféet låg som en ö emellan forsen av människor som strömmade förbi en.
För att göra saken ännu bättre, så låg det rakt framför den spotlight-belysta affären med dunkdunkandet i bakgrunden.

Jag klarade inte av det,
det var för mycket för mig.
För påfrestande att sitta och "pressa" i mig en bakelse emot min egen vilja
då jag befann mig i en enda stor röra.

Mamma började med tiden lägga märke till att
det inte bara handlade om att jag var slö med kladdkakan.
Jag satt och led framför hennes ögon.
Jag ville innerst inne gråta,
skrika högt för att tysta ned allt förbannade oljud och kaos runtom oss.

"Jag... jag är så trött... så trött..."

Det var inte tillåtet för mig att gråta. Jag fick inte det.

"Jag vet att det är svårt, Victoria.
Du kämpar jättemycket, jätteduktigt.
Försök att få i dig den där, så snabbt som möjligt bara,
så kan vi dra oss den här platsen.
Göra någonting roligare"

35 minuter av ett rent helvete tog det.
Hon drog fram ett leende och lade armen över axeln på mig.
Nu skulle det göras någonting roligt av tiden istället.

Hon försökte så mycket, det såg jag.
Visade upp olika slags stövlar, pekade om att
"Där måste vi gå in".


Och jag började känna en skuld växa inombords.
Jag förtjänade inte det här, inte alls.
Hon hade dessutom inte så mycket pengar nuförtiden, det visste jag.


Kunde inte hålla dem längre.
Jag grät i bilen på vägen hem.

Det blev en tystnad.
Folk hade knappt sagt något sådant till mig förr.
Bara att jag inte försökt nog då jag egentligen malde sönder mig inombords
genom att aldrig någonsin släppa tankarna.
Vilken människa brukade för det mesta att ha lusten att blotta sina tankar var sekund?


Att min behandlare också berättade att hon inte skulle lämna mig,
utan finnas vid min sida tills dagen då jag mår bra,
det kändes så svårt att ens se som någonting på riktigt.

Det var nästan för bra för att vara sant efter att folk alltid lämnat och skickat mig vidare förr.

Desto svårare är det att hålla bloggen inom mig.
Det är en sekretess om behandlingen och
jag minns klart väl om hur besviken och arg hon blivit då hon upptäckt mina förra...
nästan som om min moral svider.

Samtidigt som jag vet att jag skulle ha mått ännu sämre
ifall jag inte fått släppa ut mina känslor genom skriveriet här...
så känner jag mig ändå så falsk då.

Jag vill vara en ärlig person, någon som man kan lita på.
Inte en lögnare... inte någon som det inte går att lita på.


... men jag försöker åtminstone att göra framsteg.
Vad som hänt de senaste dagarna är fortfarande svårsmält, fortfarande brist på sömn...
fast jag försöker att göra det till det bättre.

Det känns så fel att folk vill att jag ska söka till aspergercentret för att prata med någon kurator.
Jag är inte sjuk på det sättet, jag är normal på utsidan.
Punkt slut.
Dessutom... så känns det också på ett eller ett annat sätt skrämmande att gå dit.
Seriöst, vuxenpsykiatrins väntesal(eftersom att nitton år är för gammalt för BUP)
är banne mig värre än den hos folktandvårdens.
Att sitta där och tänka vad dessa människor är här för, vad har de gjort.

Först maten och sedan det här...

Det känns bara som om jag är så vilsen just nu.

Jag som trodde att sömnproblem skulle ha försvunnit efter att ha varit hos psykologen.
Som om, det är likadant om inte värre.
Det känns som om kaoset inuti huvudet på mig blivit alltmer större.
Som om det pressats in mer och flera faktum som redan var tunga nog.


Kanske enligt andra,
men inte då det kommer till min egen spegelbild.

Som om jag inte redan var begränsad av min ätstörningsdiagnos
- nu har jag två stycken av dem istället~!

Den ena låter som om någon har satt målet att vara ett levande skelett.
Den andra låter som om en är störd i huvudet
- vilket egentligen är så fel generaliserat!

Att till exempel ha en ätstörning behöver inte vara så glamourifiserat som vissa människor tror.
Till skillnad då någon fått en cancerdiagnos - vad tänker man då?
"Men, gud vad synd det är om henne..."

Om en med en ätstörningsdiagnos då?
"Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det är synd om de där människorna"

Lägg märke till vad för några slags tonfall som skulle passa dem två.

Det verkar iallafall som om vissa behandlar materiellt och "mentalt" som två fullständigt motsatta saker.


Samtidigt som jag inte vill vara en kopia av samhället,
så vill jag inte heller misstolkas som någonting annat än vad jag egentligen är.

Jag har en ätstörning, det finns issues kring mat och självbild.
Jag har just fått diagnosen Aspergers syndrom, mina sinnen är överkänsliga,
jag kan se mer i detalj än helhet,
mer bokstavligt än ironi.

Syns det inte på utsidan,
hur ska folk ens fatta greppet ifall de inte ens kan läsa tankar?
Vem med en ätstörning, eller en annan diagnos,
går runt med ett plakat med texten
"Lystring allesammans! Jag har en diagnos!"?
Även det skulle folk vrida synen åt.
Allting behöver inte vara valfritt, alla behöver inte vara rubbade.

Och jag är en människa. En individ.
En unik person som det inte finns någon av detsamma.
Samtidigt en som inte vill att folk skall se snett på en.
Rädd, rädd för att känna sig och vara mindervärdig.



Vad psykologen hade skrivit om mig, jovisst, det stämde på vissa områden...
fast ändå så kändes det på något sätt så kallt
eller "sårande" att tackla vad det stod på olika papper.

Deprimerad, det hade jag varit under ett antal år,
men vissa saker kändes alltmer som ett
"jag bryr mig inte om vad hon tycker är elakt, det handlar om faktum",
vilket egentligen stämde.

Det känns redan svårt att känna mig värdig genom att vara tvungen att äta vad jag anser vara "mycket",
och så kommer det här...
det känns som om jag slåss mot mig själv på ett sätt...
Tar min energi.
Det sliter på mig.

Folk märkte troligen inte det,
men långsamt så började jag känna mig alltmer som en tickande bomb.

Jag tog beslutet att ta frisk luft, rensa mina tankar med frisk luft.
Då jag väl stog vid ytterdörrarna så föll det regn utanför
och jag drog luvan över mitt huvud.
Luften var så otroligt härlig då jag inte kunde känna en enda droppe emot min hud.

Alltid så skulle regnet falla då det kändes som om det föll med mig,
släppte ut mina känslor åt mig.
Med hörlurarna i mina öron,
så kändes det som om det verkligen bara var jag som vandrade runt där längs vattnet,
sträckte på armarna då mina fötter hade fäste på bryggans ovansida.

Noisettes "Every now and then" i öronen gick längs mina bens takt
och då jag vände mig som så nådde det till den sista refrängen.

Och av någon känsla inombords så kändes det då så mäktigt.
All vrede, all sorg, all desperation,
alla de kändes som om de föll ned ifrån skyn och slog hårt i marken.
Jag kunde både känna och se hur rädd jag egentligen var för den här dagen.


Jag avskydde verkligen vuxenpsykiatrins väntesal,
att oroa mig över vad det var för slags typer som satt där.
Trots att jag aldrig hade funnit något som helst tycke för BUP:s vänterum,
så tog det här priset.
Det kröp upp längs min ryggrad.


Då jag vände mig om, så stod Y där med ett välkomnande leende på läpparna.


Det hade varit mnga och flera tillfällen som jag vandrat längs den där korridoren,
till rummet allra längst bort.
Och ändå så hade det aldrig kännt så här oändligt.

Hur skulle det vara.
Självklart så var jag övertygad att det skulle väntas till mammas ankomst, men... hur egentligen.
På ett eller ett annat sätt så satt jag och nästan förväntade mig någonting liknande med det klassiska
"Vem vill bli miljonär"-klippet:


Som om.
Det blev inte direkt så.

Samtidigt som hon böjde sig för att sätta sig ned, så kunde jag höra någonting liknande med
"Ja, och jag tror faktiskt verkar som om det stämde överrens, att du har Aspergers~"


Precis den sekunden, så ursäktade mamma sin sena ankomst i bakgrunden.
De gick igenom provresultaten, samtalade om mig mitt framför mina ögon.
Själv så satt jag där tyst och bara såg på.


Vissa saker var jag bra på, andra sämre, men min tystnad höll för det mesta i sig.
Långsamt så trappades det upp att jag var nära att fälla tårarna till skillnad från att bara vara paff.

Hon lade fram ett par ihopfästa pappersark med en klämma på bordet framför oss.

"Detta är en liten sammanfattning med vad jag kommit fram till,
som ni sedan kan ta hem och läsa igenom"

Den lilla högen med papper hade en otäck känsla i sig.
Jag tyckte inte om den. Alls.
Bara tanken av att se en hög av fakta om en själv ligga där,
framför en, det var rent it sagt obehagligt.

Då det var färdigt, så höll jag knogarna för att hålla känslorna inombords.
Mamma gick på toaletten och jag passade på att smygkika igenom papperna.
Vecklade upp dem.


Mamma kom ut från toaletten med en lättad suck och såg mig stå där som en sten.
Hon förde runt sin ena arm runt axalrna på mig.


Inget svar.


Hur kunde hon läsa av mig som en bok så där?
Till och med orden??
Jag fick inte lacka ut där i korridoren, inte heller i byggnaden.
Det handlade om kontroll och kontroll...
och så satte vi oss i bilen.
Jag kunde inte hålla det inom mig längre.
Bröt ut.


Allting inuti mitt huvud bestod av ett enda stort kaos.
Allting var på tok för mycket för mig och jag kunde känna hur takten jag andades började förändras.
Snabbare och snabbare... det hela gick ur kontroll.


Men jag kunde inte.
Jag grät och det gjorde ont.
Om och om igen beordrade hon mig om att lugna ned.


Då vi kommit hem, så hade det blivit värre.
Allting hade blivit tungt, inklusive mina ögonbryn.
Så otroligt diffust, jag kunde ens knappt gå eftersom att min hjärna inte fått nog med syre.


Men jag kunde nästan inte ens hålla i vattenglaset.
Andetagen pressades ut, händerna darrade och tänderna slog emot glaset.
Hon ledde mig till vardagsrumssoffan och beordrade mig att ligga på rygg.
Fast det var tungt, det gjorde ont i halsen.
Både den och gommen var så torra att jag nästan var rädd att det skulle bryta upp.


Jag visste att det var mamma som satt där bredvid mig, kunde se hennes kropp genom mina kisningar med ögonen.


Hon pekade med fingrarna upp emot huvudet.
Någon decimeter under var knappt något problem, men min syn kunde inte nå ända dit upp.
Jag kunde veckla den uppåt.
Vad jag kunde se, det var att hon återvände minut efter minut för att se att jag inte svimmat av och att jag andades rätt.

Vid ett tillfälle då hon hade vänt sig om emot köket blev det tungt att ligga på rygg, så jag vred mig om.
Lade mig på mage med armarna nedåt.


Jag kunde höra mamma rusa och se henne något diffust.


Jag såg något upp.


Jag grät.

Hon satt där med ett par uppspärrade ögon och höjda ögonbryn.
Troligen tänktes det "Vad fan?" inuti hennes huvud.
Bra att hon påminde mig,
men ändå inte nu när jag äntligen lyckats att fått bort det ifrån mitt huvud ett tag.


Det stämde nog, ganska självklart.
Kanske hade mitt medvetna inte ägnat sin hela tid åt det,
men utan tvekan så hade allting kretsat runt innanför mitt huvuds väggar dag ut och dag in.

En enda bokad tid.
Ett enda stort samtal.
Ett enda svar som ändå skulle säga mig så otroligt mycket.

Y var min psykolog och hade till slut blivit färdig med min utredning,
ifall jag hade Aspergers syndrom eller inte.

Att det aldrig kunde lämna mig ifred.
Vad jag än gjorde, var jag än befann mig,
så överbelastades mitt huvud med "tänk om", om och om igen.
Jag ville inte få som en slags röd stämpel på min panna.



Jag var så trött på att ständigt misstolkas av människor
och att vara annorlunda på det mer förhindrande sättet.
Kunde jag inte bara få ett svar på det hela för en gångs skull?



Hela mitt liv har jag märkt att jag fungerat
och skilt mig på ett eller ett annat sätt från en annan individ.

Sinnena har alltid varit överkänsliga, ibland ända till det obehagliga.

När det kommit till synen, så har det vid vissa tillfällen hänt så att jag varit på gränsen av att kräkas.
Varför? På grund av vissa slags udda färgkombinationer kartboken som ligger i bilen.

Beröring, känseln... den har alltid varit känslig för vissa ytor såsom olika slags tyger.
Smaken, konsistensen av saker såsom pesto och pudding kan jag knappt tackla.

Hörseln är en av de värsta sakerna.
Den är överstimulerad att jag för det mesta är tvungen att lyssna bland de lägsta volymerna i MP3:n.
Ibland då det är tyst omkring mig, så är jag även tvungen att ta lurarna ut ur öronen
- det är så högt att det nästan gör ont(trots den allra lägsta nivån).

Och ändå så hör jag dåligt under samtal med någon då det svämmar med folk omkring oss.
Öronen tar in det allt, alla slags ljud som kan höras, på en och samma gång.
Det var bara för någon dryg månad sedan som jag ens hört talats om att människor kunde fokusera hörseln.

Tågets "Tuk-tuk-tuk", surrandet av min dator, musiken från garaget om det väl hörs... allting tas in.
Jag kan inte ens höra vilken riktning ett ljud kommer ifrån.
Jag får ta mig till gissningar.
Det är allt som jag har.


Lukten av min mammas Extra-tuggummin ger mig migrän.


Själv så är jag för det mesta inte kapabel att tolka då det är en rent uttalad ironi,
utan allting brukar tas bokstavligt.
Det är därför kan det verka som om jag för det mesta tar allting så illa så ofta.
Vissa anser nog till och med att det är tjatigt att förklara för sig själva.

Läsa mellan raderna när någon tilltalar mig under ett pågående samtal.

Har det klart enklare att se saker och ting i detaljer jämfört med helhet.

Svårigheter med att veta vad som är acceptabelt att säga,
att det kan "hoppa" ut goda meningar ut ur min mun, bara i dåliga formuleringar.
Det är inte alltid det ens går för mig att försvara misstaget med ord.
De tror inte på mig, allting har redan sugits in i deras huvuden som svampar.


Att känna sig rädd för att risken att tolkas som någon egoistisk, självisk, hänsynslös.
Det är hon, just den här flickan.
Hon är rädd, livrädd för att göra ännu ett fel ifrån sig.
Hon vill varken att hon själv, eller någon annan, skall känna sig orättvist behandlade.
Och ändå är det så svårt...


Under gymnasiet så började jag bli rädd för att göra fel än en gång,
längs tiden då mina krav växte allt mer.
Så jag började fråga lärarna för att vara alldeles säker på att jag inte missuppfattat uppgiften.
Igen... igen... åter och åter igen.
Det ansågs ju som en god sak att fråga dem.
Sedan så fick min formlärare ett vredesutbrott ut över mig.

Hon stod och gjorde i ordning några saker till nästa lektion s
amtidigt som jag råkade befinna mig i klassrummet på jakt efter svarta pappersark...


Och jag stod där tyst.
Jag varken vad henne om hjälp, eller hade någonting som jag inte förstod
- jag frågade oskyldigt och spontant ifall hon hade en
aning var det någonstans kunde finnas svarta papper i bildsalen.

Jag sade inte ett ord.
Jag vågade inte.
Vart hade det hela kommit ifrån?
Vad jag alltid hade hört om att lärare ser det som någonting positivt då en person frågar,
att den är aktiv under lektionerna?
Jag hade börjat utveckla en grav rädsla för att fråga under lektionerna, att ens räcka upp handen.


Alla runt omkring mig såg ut som frågetecken, kliade sig i nacken.


Mina knogar tryckte att jag nästan blödde av mina ingröpta naglar i handflatorna.
Tårarna hölls in så att det gjorde ont då jag egentligen ville fälla dem.
Jag visste svaret, de kunde ha sett mig som en duktig och allmänbildad person.
Om ändå jag inte suttit där med min mun låst.
Rädslan att bli "misshandlad" med ord.

Inte så konstigt att jag såg ett sådant adrenalin då jag
försökte bli hälsosammare att det gick steget för långt.
Jag ville så gärna känna att jag dög och var acceptabel.
Ville så att folk skulle se upp till mig.


Jag knappt lita på folk längre.
De har sårat, de har svikit och lämnat mig så många gånger.
Tror att man inte tar åt sig av handlingar som annars anses vara "ytliga".
Det gör en galen, smärtsamt att det känns som om det blöder inombords.

Ändå så satt jag där fullkomligt tyst.
Sade inte ett enda ord på ett gott tag.

Vilket av dem som jag skulle välja visste jag inte.
Det enda som jag väl var medveten om,
det var oron över hur den döda tystnaden skulle tolkas av personen som satt mitt emot mig.


Ögonen var redan gott diffusa av vätskan som samlades.


Och tårarna föll. De rann längs kinderna. Droppade ned i pölar på bordet.
Jag grät så att det gjorde ont.
Jag fick inte greppa tag med naglarna om min arm som förr, utan rev i bordet i dess plats.
Det gjorde för ont att jag ville få stopp för det.
Bara få stopp, stopp...


Jag kunde se framför mig hur det skulle vara att dra ett djupt andetag.
Stänga ögonen och andas ut med munnen.
Och inte öppna dem igen.
Att befinna mig i ett enda stort kolsvart mörker.
Inte det dunkla och obehagliga, utan det trygga och varma.

Varför vaknade jag imorse och ändå kände mig trött och sliten?
Jag hade ju för en gångs skull lagt mig tidigt och sedan sovit sju och en halv timme
- det var ju dessutom mycket för att vara Victoria.

Jag ville att de skulle nå sin målpunkt, dessa dagarna.
Må dåligt till den punkt att jag är nära att få panikattacker.
Andas oregelbundet till den punkt då jag också känner min balans småtippa.
Kunde det inte bara försvinna innan jag skulle göra någonting dumt av det hela?

Ibland så önskade jag även att jag vore död.
Skulle jag säga att jag önskade det, så skulle mamma nog neka det.
Det skulle bara handla om att jag mådde dåligt ett tag, så skulle det vara bättre imorgon.
Inte att jag var seriös.

Samtidigt så var jag rädd för att läcka ut mina tankar till en annan.
Vad skulle de ta sig till i det fallet?
Kontakta en läkare, se mig som ett psykiskt fall kanske?
Det var inte vad jag ville heller.


Då jag dragit på mig min jacka för att åka in till staden, så lade jag märke till pappas entré bakom min rygg.


Som om han hade rättigheten att säga det, ekade runt inom mitt huvud under ett par sekunders tid.
Sedan då jag vände mig om, så lade jag märke till att
"Just det, ja... mamma gick in på toaletten precis".
Vad jag kände mig låg, vad jag kände mig hemsk.
Att få henne att gråta, det var vad jag ville minst av allting.
Det klöste och rev längs min själs väggar.


Så många gånger som jag ville pressa ut mig ett


men ändå inte.
Hon skulle ta det lika illa var gång och jag känna mig naken.

Inga fungerande argument, inga möjliga chanser att segra med ord.

Bara ett medvetande att förutom mig själv, så slet jag på andras hälsa.

Det gjorde ont att vara medveten om faktumet.

Trots att jag befann mig i ett enda stort maraton av vridna drömmar,
så ville jag ändå knappt inse då klockans alarm slog igång.
Jovisst, skönt och härligt att slippa dem,
men samtidigt så ville jag ändå ligga kvar med täcket över huvudet.

Var det så tvunget att ens gå upp ur sängen och äta?
Äta, äta, och äta?
Kunde jag inte lika gärna ligga kvar och sova mig förbi hela dygnet?

Så kunde det dock inte vara.
Det här var på riktigt, det här var inte ett slags vaakum i någon dröm.
Ifall den här dagen skulle vara precis som de andra på sistone,
så ville jag ignorera det allt.
Som om det var värt att gå upp.

Samtidigt som jag annars skulle ha fått ångest av att ligga kvar,
så skulle jag få ångest av att se mig omkring.
Knappast att jag kunde vandra runt en dag utan att ens möta min egen spegelbild.
Någonstans skulle den vänta där ute, på min entré.


Varför förstod jag inte,
men av en viss orsak så skulle helgerna alltid vara allt mer ångestframkallande.
Jag skulle känna det där tvånget att göra någonting bra av min lediga tid,
hitta saker, vara tidsnyttig, så att jag inte skulle känna mig efter.


Faktiskt så hade jag inte ens lagt märke till att min panna var ljummen.
Själv så hade jag trott att jag kände mig så varm
på grund av att jag gråtit precis av att inte ha mått så bra rent mentalt.
Hon var troligen främst orolig eftersom att hon redan hade sett mig
vara nära att tappa fattningen av självhat och gråt under gårdagen.



Innerst inne, så ville jag inte låta som om mitt hem var ett helvete ibland,
att jag bara var tvungen att komma ut ur det.
Jag framkallade inte mammas upprörda uttryck för skojs skull.

Men vad ifall helvetet existerade från ett perspektiv?

Trots allt, vilket rum jag än befann mig i, så visade det mig minnen av förr.
Att sitta hemma och studera och studera...
minnen av hur jag tog strax under en halvtimme på mig
under morgonen för att göra en så perfekt frukost som möjligt.
Rent ut sagt äta av ett och samma slags, för att inte säga lite.

Jag kunde känna längs hela min kropp vilken harmonisk känsla
det skulle ha varit att ta mindre, att inte behöva äta upp allt.

Bara tanken och känslan att medvetet vara mindre än folket omkring mig på gatan.
Det självinbillade självförtroendet av att vara bra på någonting:
- att vara smalare än majoriteten.

Fast samtidigt så handlade det ändå inte endast om hemfronten.
Vartän jag gick, Centralen, staden, överallt.
Jag hade vandrat omkring där förr och faktumet att alla var upptagna,
jag åkte in dit själv gjorde inte saken bättre.

Det var inte samma sak.
Det var inte den samma känslan som jag förr haft.
Underligt vad otroligt ensam allt fick mig att känna just nu.
Jag kände mig för stor.
Av att bara se mig omkring, på folket.
Överallt.

Mina ben började långsamt, men säkert tappa orken.

Båda dessa exempel, de är ju egentligen bara exempel på "materiell" lycka.
Lycka på ens utsida, som på sitt eget sätt skyddar.

Att en lyckas hålla sig nere med svält.
Att en annan är full av success då det kommer till att dra in pengar.

Det är inte en självkänsla - det är ett självförtroende,
vilket folk borde lära sig att tyda skillnaden däremellan.


Självförtroende, det kan vi säga är en slags tillit till vad en gör.
Självkänsla, det är tilliten till ens egna "jag", vem personen sannerligen är.



Vad vi ser i vår tids samhälle dessa dagar... det är en kultur bestående av eftersträvan.
Du vill ha, du vill ha. Du måste ha.

Den lägsta åldern av anorektiker, den verkar sjunka något för var dag.
Jag har sett en dokumentär om en åttaårig anorektisk flicka som inte ens gick med på att dricka vatten under en period.
En femåring som tyckte att hon såg för plufsig ut.

Vad är det för fel egentligen?
Själv så hade jag inte ens rört en sminkväska bortsett då jag
lät någon måla mig till Halloween då jag gick i femman.
Nu ser jag elvaåringar vandra runt på stan med starkar smink än vad jag någonsin haft.
De pratar fjortis-dialekten, ser ut som om de lika gärna kunnat vara fyra år äldre.
Det är nästan skrämmande.

Om det hade varit för tio år sedan, så hade deras föräldrar troligen varit emot det hela sminkeriet.
Varför?
Därför att det inte var på detta viset på den tiden.
Varför inte nu?
Därför att ifall de inte skulle gå med på det, så skulle deras barn kanske hamna utanför.
De skulle vara "efter" i umgänget, vilket troligen är föräldrarnas allra största rädsla.

Enligt en dokumentär, så hade en majoritet av de feminina elvaåringarna
i Storbritannien någon gång försökt att minska i vikt.

Det är som om barndomen långsamt, men säkert, tynar bort till tunn luft.
Jag är nitton år gammal, jag borde inte behöva sitta som en pensionär
och prata om de "gamla goda tiderna".

Vi står som robotar på en rad.
Vi följer motton och ideal.
Det är inte tillåtet att vara efter.


Att studera, arbeta, hur en ser ut, mode, smink - vi överrumplas alla av krav!
För de som ska anses vara duktiga och ses som de praktiska exemplaren,
så är det en hel del att hinna klart med i tid.
Inte konstigt att det kan bli så att det kan hända att den ene och den andra vi tillfällen kan känna sig misslyckade, värdelösa.

Knappast mår alla runt omkring en bra.
Samtidigt... så kan vi inte heller hojta runt om att allting känns som en katastrof.

Att se sig själv i spegeln, granska vartenda millimeter av kroppen, ansiktet.

Kunde de fan inte ha skapat någonting bättre än det här?
Kunde Gud fan inte ha skapat någonting som jag dög till alls?

Ingen människa är perfekt.
Ingen kan vara bättre eller bäst på allting.
Och ändå så försöker vi.


Jag själv minns vad jag ungefär hade skrivit vid ett tillfälle:

"Jag må känna mig som skit inombords, men jag kan ju iallafall
må lite bättre ifall min kropp mår bra på utsidan"

Och jag började äta mindre av det "dåliga" och mer av det "goda".
Jag började röra på mig mer.
Adrenalinet, det bara började pumpa för fullt.
Vilken total känsla det hela var, jag gjorde någonting bra för en gångs skull!
För att inte säga att jag orkade mer, jag mådde bättre!

... vilket aldrig direkt tog slut någonvart.
Jag ville må bättre. Och bättre. Och bättre... vilket egentligen bara fokuserade på hur jag mådde på utsidan, inte vem jag var som person.
Som en enda slags stor barriär, en ringmur, någonting som skulle skydda mig ifrån allt ont som ville inom mina väggar.
Det gav mig som en slags immun känsla, ett "falskt" självförtroende, som jag kunde visa runt med.
De skulle se att jag inte var en sådan klen person av mig. Ingen alls.

Och ändå så led jag av depressioner under exakt samma tid...
vilket fick mig att bli så otroligt beroende av att känna mig stark och "bra".

Ingen människa skulle ha äran att se ned på mig.
Och ändå så satt jag och grät hos kuratorn, vem fick mig att må ännu sämre.


Lägg märke till alla dessa "och", som jag precis upptäckt i min text ovanför här.
Det ena leder till det andra och för var av de små trappstegen,
så går det hela djupare och djupare längs den negativa spiralen.



Det finns fler människor med ätstörningar i dagens samhälle än vad de flesta antagligen tror.
En ätstörd behöver inte praktiskt taget vara ett skelett, utan de flesta är faktiskt normalviktiga.

Anorektiker, bulimiker, UNS, välj vilken.
Troligen så brukar nog knappast majoriteten eftersträva att få hår
över hela kroppen eller benskörhet och karies
- utan i de flesta fallen, så finns det någon drivande kraft i det hela.
Som du måste ha mer av.
Och mer.
Och den negativa spiralen börjar snurra omkring en.

---

Att det fortfarande var så här idag.
Mörkret inombords.
Känslan av att känna sig utom räckhåll för det säkra.

På ett sätt så var jag rädd, upp längs ryggraden och märgen.

Det var inte att jag gick runt som ett åskmoln.
Inte heller att jag såg mig omkring och mitt ur allting skrek
"Hallå, är ni både blinda och döva? Jag mår totalt skit...!!".

Jag gick runt som normalt, i förhoppningen att inte spricka.
Jag pratade, skrattade ibland, samtidigt som det hela kändes så forcerat.
Det var kallt, fanns ingen värme i det.

"Prata med någon", kanske en del hade uppmanat mig till.
Men det var inte så enkelt.
Att berätta vad som inte stod rätt till, det kunde jag inte sätta den enstaka punkten på.

Det ansågs heller varken som någonting artigt eller trevligt att svara "allting" då en frågade.
Vad ifall mitt komplexa kaos inombords var så otroligt diffust?
Att det kretsade runt allting där inne?


Det räckte inte med att intala mig själv att behärska alltsammans som kom.
Någonting var tvunget att komma ut på något som helst sätt att jag drog ut mobilen ur min väska.


Jag behövde bara höra en röst. Utan att se vem som helst i ögonen.
Inga krav alls.
Att blunda ögonen, det kändes så otroligt lugnande och av allting bara kunna höra en röst av omtanke.
Och en bit av mörkret släppte för tillfället.

Dock fanns ju ändå majoriteten kvar inuti mig.
Och att sedan se hur en ny patient skakade, vred sig medan hon grät av magont... det brast någonting itu av min själ.
Dåligt samvete.



Jag sprang, sprang så fort som jag kunde till busstationen.
Så fort att jag hoppades allting inte skulle hinna med i min takt.
Kunde inte allting inuti mitt huvud försvinna, jag stod inte ut.
Om jag ändå kunde skrika med all min kraft.

Lycka att det nästan var folktomt i bussen.
Vad hade folk trott ifall de sett en tjej sittande med tårfyllda ögon lutandes emot fönstret?

Fullt upp med kryss iallafall~!
Okej, kanske det inte blev att jag tog fulla mått under lördagen, precis som jag skrev i ett tidigare inlägg.
Men för att se det från den goda sidan,
så behövde jag inte repetera dem ännu en vecka på rad igen~


Eftersom att det var en liten brist på övningstillfällen den här veckan,
så blir det "bara" två stycken då.
Fast det är inte direkt som om jag gråter åt det iallafall, hehe.

---

Idag var det en av de där dagarna.
Dagarna då... allting inuti mitt tankecentrum kändes så diffust.
Att jag en aning inte vet vad jag ska ta mig till...

Enligt en viss person, så hade jag kommit riktigt långt i min behandling(anonym).
Jag hade provat på det mesta,
förutom övningen med de förbjudna livsmedlen som behövdes ta itu med.
Snart så skulle jag även kanske få börja med spontanätandet till skillnaden från mitt schema.

Det är en god sak, verkligen.
Jag försöker att intala mig själv det.
Åter och åter igen.
Samtidigt som... jag finner mig själv så otroligt långt ut.

Rädd, orolig.
Som om jag själv skulle känna mig vilse i en mörk skog på natten.
Kommer jag att gå runt i cirklar och sedan upptäcka att jag hade varit på den här platsen?

Att äta mat och måltider, på särskilda tider vilket alla under ätstörningsbehandlingar gör...
det är enformigt i sig.
Visst, självklart, fast samtidigt så finns det som ett skydd i det hela ändå.

Spontan och spontan, det finns ju ingen gräns i det hela.
Det finns ingenting som mäter vad en får i sig...
och sedan så kan jag dessutom inte tänka mig själv spontanätande.

De senaste åren så har jag varit så bestämd med tider, så bestämd med mellanmål.
Spontanäta. Småäta.
Det ekar så fel inuti mina öron så att det inte liknar något.

Det sliter på mig... bara tanken att äta över och utöver.


Tanken av att hamna där, åter igen.
Att vara låst, vara tvungen att äta dittan och dattan.
Även nu så känner jag hur otroligt harmoniskt det skulle känna att lämna lite mat på tallriken.

Allting gör mig så rädd.
Det hela är någonting positivt, men... är jag fortfarande rädd för att bli lämnad?
Lämna plats åt de som verkligen behöver hjälpen?
Du är passé?


Både mina ben och känslor, de vill både se och känna mig springa.
Springa rakt fram utan någon som helst riktning.
Springa så snabbt så att alla mina hinder inte hinner med i takten.

Men det är kolsvart utomhus.
Jag kan inte se.
Det enda som jag ser ut igenom mitt fönster är ett enda stort mörker.

Jag behöver inte hålla för mina ögon med händerna för att se svart.

Ute på stan.
Ute på gatan.
Ute bland människor.

Folk fixar ständigt till sitt hår och framför allt sina luggar.
Rätta till, från punkt till pricka.
Drar fram fickspegeln ut ur väskan.

Det är faktiskt inte som om en är själv om att vara osäker på sitt yttre.
De allra flesta har faktiskt sina små fläckar som de gärna döljer.
Själv så har jag även hört om dem som inte ens går med på att lämna sitt hem
utan ett tjockt lager av smink...
vilket egentligen är så fel.


Till exempel så tog vi, i söndags, en kort sväng till det
nyöppnade centrumet i Sollentuna för att se ifall det var någonting.
Som om. Förutom att det var toppmodernt,
så var det nästan folktomt eftersom att folk inte verkade ha hört alltför mycket om det än.

...På ett sätt så var det harmoniskt i sig, till skillnad från staden.

Folk skulle tränga sig, en skulle få en armbåge i sidan och sedan mängden av dem alla.
Så många, så olika, men ändå så skulle en jämföra sig med dem.
Hur mycket den ena än skilde sig från den andra,
så skulle man leta efter saker som var bättre med dem.
Hade de en snygg klädstil, kanske ett bättre ansikte, för att inte säga låren.
Alltid skulle det vara låren.

Att jag alltid också skulle ifrågasätta ifall det verkligen stämde
- var jag inte större än de omkring mig, eller inte.

Då det var så lugnt... och så avkopplat i centrumet, så blev jag faktiskt som en annan människa.
Om och om igen, så skulle jag öppna min mun:


Jag hade nog sagt det ett par för många gånger.

Fast samtidigt, så var det ändå så underligt.
När vi rörde oss in bland modeavdelningen
och jag lade märke till någon grupp i min ålder som närmade sig mot min riktning...
så såg jag på dem.
Sedan på mig.
Och kraven med spegelbilderna rös upp till toppen inuti mitt huvud.


och mitt hjärta ökade slagen till de snabbare takterna än det normala.
Jag avskydde det.

Det är så fel att en alltid och var dag ska hänga sitt mående på vad det finns att jämföra sig med.
Så fel, så fel... att vilja slå in den högra knogen i en spegel då man väl ser en.
Så fel att känna sig mindervärdig på grund av sin egen spegelbild.

Livet är för guds skull inte en tävling.

För att för en gångs skull vara positiv...
så verkar det faktiskt som om min glädje till måleriet är på en god väg tillbaka.

Mina händer har blivit mer stabila igen och allt mer grasiösa.
De känns inte längre lika svaga och klumpiga i sina rörelser.
Att finna idéer och och motiv är inte alltid det allra lättaste,
men ändå... att se sig själv långsamt men säkert återvända är...
på ett eller ett annat sätt harmoni.
Magiskt och rogivande.
Ärligt talat så var en av de allra värsta känslorna då jag i våras vaknade en dag
och verkligen kände att någonting hade försvunnit.
Någonting var borta, passé.
Som motsatsen till att få ett hjärnsnäpp då en plötsligt inser att
"Jag fattar...! Jag fattar äntligen!".
Det hela hade gått bakvägen.
Och jag fick panik.

Mitt huvud, det var tomt, som tömt på sitt bläck.
Ingenting fanns kvar att få ut ur det och jag grät.
Jag kunde se det framför mig hur jag hade tagit en promenad på en järnvägsräls
och sedan vaknat på en sjukhusbädd med det vänstra benet borta.
Det kunde precis liknas med den känslan.
Någonting som alltid funnits med mig och hjälpt mig, fanns inte mer.
En bit av mig själv hade förlorats och jag hade knappt
kännt mig så maktlös i mitt liv som vid det tillfället.

Medan de omkring mig försökte intala att det var på grund av min sjukdom,
min undervikt, så skyllde jag allt det på skolan.
Att jag slet sönder mig själv med alla mina krav
och att skolan fick mig att avsky mitt liv ännu mer.

mina knogar spände sig i upp till nerven.
Satt jag där och försökte intala mig själv att det inte var verkligt, eller vad då?
Sitta där och försöka pressa ihop ögonlocken för att inte kunna se ett enda ljus.
Innerst inne, så var jag medveten, visste att hon hade fullkomligt rätt.


Mina händer tappades ned på bordet och jag öppnade ögonen.


Tårarna rann.
Personen framför mig var inte ute efter att skålla, inte heller pressa ned mig.
Den ville bara klargöra ett faktum för mig - som kanske även skulle ha en impakt.
Men jag ville inte se. Jag ville inte se....


Fast är det ändå inte lite komiskt?
Samhället idag, det präglas av dieter - likaså de som är massivt överviktiga.
Som om det skulle öka fem procent av de överviktiga var gång det skulle uppfinnas en ny diet.

USA, landet som verkar ha påverkats av som allra mest av diethysterin...
är också de som är tyngst av oss alla.

Det finns, ja, de som är födda med en försämrad metabolism med like,
och samtidigt de som inte.

Folk efter folk, de tar sig an alla slags försök att prova ett nytt sätt för att efterlikna idealet.
Kanske normala former, kanske inte.
Kanske de övertygat retuscherade omslagen på de allra senaste modeaffischerna.
Det är inte hälsosamt - det är manipulerat.
Och ändå så gör en det hela~

Jag öppnade mina ögon och såg blått. Blått och blått, efter blå nyanser.
Jag stod inuti ett litet och kompakt rum där det satt ett fönster rakt framför mina ögon.
Med en halvt nedrullad mörkblå rullgardin med mönstret av en måne och stjärnor som lös i gula färger,
så kunde jag endast se blått, ingen måne,
utan allting var en enda täckande mellanblåfärg som lös in i rummet.


Jag vände mig om för att se vad som befann sig bakom mig.
Ingenting.
Det lilla rummet hade inte ens en dörr som jag kunde öppna och ta mig ut igenom.
Min medvetna oro började stiga.
Som om inte den högra väggen, som var heltäckt med torktumlare, inte förvirrade mig nog.
Jag ville ut, ut och ut. Bara ut.


Skulle jag intala mig själv "Det är okej, öppna dina ögon nu, Victoria"?
Jag trodde nog inte det.

Vad fanns det mer som rummet kunde erbjuda då.
Den randiga trasmattan som mina fötter hade sina fästen i... en kal vänstra vägg...
och jag såg uppåt.
En fyrkantig, men liten vindslucka. Öppen till och med.

Då jag såg upp och ned, så lade jag märke till en stege och ett rep
- som båda ledde upp igenom luckhålet.
Varför det fanns både ett rep och en stege, det kunde jag dock inte greppa.


Jag greppade tag i stegen och klättrade mig upp igenom hålet
för att se vad det var som väntade på mig där uppe.

Händerna släppte taget om den och fötterna tog stöd emot grunden.
Till skillnad från det nattlika rummet, så var det som en klar dag.
Med en stark blå färg, så var himmeln så fläckfri som den kunde vara.
Inte ens solen existerade trots att det var en dagtid.

Det var bara jag som stod på det beiga cementtaket.
Ingenting annat, bara mängder och mängder av kritvita duvor.
Vissa flög, andra pickade runt.

Det kunde inte bara vara det här.
Inte bara det här.

Jag gick med raska steg till kanten där jag satte mig ned på knä.
Det fanns ingenting, ingenting alls.
Det var den blå himmeln, marken, den existerade inte ens.
Det var vi.
Jag, de vita fåglarna och den klara blåhimmeln.
Oändligt.

Med ett tempo så nästan gled jag nedför stegeln in i det mörk blårummet.
Såg upp emot taket och väggen där dörren egentligen skulle ha funnits.

---

Alla de människorna som jag förklarade min dröm för, de höjde alla sina ögonbryn.
"Vad fan har hon för några drömmar egentligen", troligen.
"Vad fan gjorde en vägg fylld med torktumlare där?", definitivt.

Förr så tänkte jag alltid på drömmen som någonting helt enkelt skruvat.
Ingenting mer. Alls. Det var bara helt hjärntvättat.

Men nu då jag tänker efter... så har den samtidigt så otroligt många symboler.
Så mycket att berätta för mig.
Hittills så har jakten efter ett drömlexikon
i den lokala bokhandeln varit ett totalt misslyckande,
men förr eller senare, så ska jag allt hitta ett.

Vissa människor tror att en negativ människa framför allt är en gnällig person.
Jag gillar inte det, har aldrig gjort det.
Jag avskyr när jag väl är det,
men då jag samtidigt mått dåligt en längre tid,
så är det svårt att bara låta bli...


Jag hade sovit dåligt under flera nätter i rad.
För det mesta under sex, kanske över fem timmar per natt.
Det skulle ständigt handla om mat, handla om att äta,
och det malde på ett eller att annat sätt sönder mig inombords.

Som om det inte gjorde det hela svårare att ta fulla mått.
Orsaken till att jag hade godis och choklad som ännu en veckas utmaningar
- det var ju på grund av mitt avvikande schemaföljande.

("Vill inte ha, vill inte ha...!")
Inombords så skulle det ju alltid bildas en enda stor dispyt, mellan alter och mellan ego.
Inget av de två alternativen var fullkomligt, samtidigt inte heller fullständigt fel.
Att dessa kontinuerliga moraldilemman alltid skulle bolla runt inuti mitt huvud...

Vad människorna omkring mig skulle anse som det korrekta,
det skulle sedan tolkas som en ren motsats av mitt mentala.
Någonting mindervärdigt, som skulle få mig att liknas som mindre värd.

Då jag väl började min behandling, så var jag inte så rädd för maten från vad jag såg det ifrån.
Spela roll, jag skulle ändå upp i vikt, så varför hålla inne då jag satt på den ultimata sitsen?

Men vad om den sitsen inte fanns mer?

Att jag ständigt skulle känna mig som ballerinan som balanserade på en kant?
Ifall hon föll i, så skulle det fulla rinna över.
Ifall hon föll utanför, så skulle hon falla och slå sig i grunden.


Moral, samvete, val och val... samtidigt som en är medveten om att den är en mänsklig varelse,
så känns det ändå inte fulländat.
Det ska alltid finnas hål att fylla, och hål att laga.

Jag ville varken prata, inte heller tänka på det.
Avskydde det pågående samtalsämnet av hela mitt hjärta.


Att jag hade en egg emot min pappa, det var alla medvetna om.
Jag hade haft det i många ord och för det mesta så blev det jag som fick ta konsekvenserna, bli det svarta fåret.
Inte eftersträvade jag själv efter att vara "outsidern" där hemma.
De skulle alltid ta hans sida, alltid skulle jag ha fel.
Och det gjorde ont...


Tårarna rann.
Jag hatade det... jag hatade att det alltid skulle kännas som om jag var den som var, hade fel.
Jag ville inte vara det svarta fåret.





Inombords så var jag troligen medveten om det, fast ändå så kändes de orden så blottande.

Jag var lite i ett slags chocktillstånd, jag kunde knappt tro det.
Gå på promenader utan någon som helst riktning eller motiv till det, så som jag hade längtat.


Vad tänkte hon egentligen, varför skulle en tjej med ätstörning,
som ibland inte ens ville ta fulla mått, vilja bränna ett par kalorier?
Dock var det hela promenaderiet som hade huvudrollen,
så som jag brukade känna mig "oren" då jag inte tagit nog med frisk luft.
Ta promenader...


Heh, hon verkade ha kvar förmågan att läsa av mig som en bok såg jag.
Det var inte alla som bodde rakt in i City, som kunde ta en trappa ned till ett köpcenter ifall de så ville.
Att bara ta en promenad i ett syfte, det var inte alltid så enkelt för mig att hinna med ifall det inte var under helgen då jag kunde åka in till staden.
Fast ändå så var jag något glad inombords.
Jag var inte fullkomligt bra, men bara det var ett litet framsteg och att personen framför mig ansett att jag hade möjligheten till detta.
Jag log lite svagt och blygsamt.


"Sjuk", lät lite väl beskt för att vara ett ord då det bara var för ett antal månader sedan.
"Så jädra smal var jag väl ändå inte...", var orden som kretsade inuti mitt huvud.
Men det var då, det här var nu.

Under morgonen medan jag satt på Roslagsbanan, så hade jag funderat på hur svaren sett ut ifall jag själv fick svara på profilfrågorna i Stockholms City-tidningen.



På vägen hem från kliniken, så ösregnade det, samtidigt som jag var trött.
Jag tänkte ta mig själv ett försök att blockera de negativa tankarna fören gångs skull.


Bra, bra, Victoria. En sak lyckades du med att lindra.

Då jag väl kom in på mitt rum, så var det varmare än det normala.
Elementet var varmt, helt otroligt.


Det gick bra faktiskt, tyckte jag.
Egentligen mådde jag som skit, men jag ansträngde mig iallafall.
Det går bra, det går bra...
och jag gick förbi min allt-i-ett-skrivare vid elementet under fönstret, såg mina målningar som legat där.
En av dem var helt och hållet bucklad, den allra första som jag hade gjort sedan jag blivit värre i min undervikt tidigt i våras.
Den som var så speciell, som jag var så nöjd med.


Jag var nära att tappa mobilen, som jag tänkt sätta på laddning, i golvet.
Jag ville skrika, ur mig allting som ens fanns inuti mig och sprang ned till köket där mamma stod.


För de flesta så kanske en teckning inte behövt ha en sådan stor roll,
dock gjorde den det för mig.
Efter en sådan lång tid med min kreativitet att ens måla varit fullkomligt frånvarande trots att jag fötts med den passionen.
Så förlorad och vilsen som jag hade kännt mig och han bucklade det hela.

Jag stängde sedan dörren till mitt rum och satte mig vid skrivbordet, med fingrarna så hårt korsade att de skakade.
Jag ville slita, jag ville slå sönder någonting.
Kasta, sparka. Slänga ut saker ut igenom mitt fönster.
Men det var tankar, bara tankar som jag fick spjärna emot för att de endast skulle finnas inuti mitt mentala.
Tårarna gick inte att hålla inne.

Ifall en person varit i ett svältläge under en längre tid, så är det knappast någonting nytt att magen ständigt och ständigt finner sig i press.
Ju mindre en är i maten(under en längre tid), desto mindre blir magens volym.
Den krymper, vilket inte är en bra sak.
Sveda och pin, de som suttit i den sitsen är troligen klart medvetna om vad jag talar om här.


Jag vet inte... kanske var det i mars då vi åt lasagne till middag där hemma.
Jag hade bestämt mig att jag inte skulle hålla inne.
Jag satt i en sits då jag hade utan tvekan råd att unna mig själv, så varför hesitera?
Dessutom så ville jag visa mamma att jag KUNDE, att jag FÖRSÖKTE.
De trodde inte mig då jag yttrade att jag inte ville tappa ned mer vikt, så det var dags att visa upp.

Jag lade upp lite grann mer än den vardagliga mängden och det reagerade de på gissar jag.
Efter så lade jag upp lite extra på tallriken(lite, men) och de reagerade så att jag såg en tydlig reaktion.

Det skulle vara okej, okej... jag åt snabbt att det kom ned mer innan mättnaden ens skulle slå till.
Och så brast det plötsligt.
Min mage kändes som om den brustit itu.

"Den är trasig, den är trasig...", det var jag övertygad om.
Den var döende, den var döende.

Jag var övertygad om att den var trasig och rent ut sagt döende.
Det enda jag var kapabel att göra, det var att ligga och dåsa på soffan i vardagsrummet.

De andra pratade och betedde sig som normalt.
Det var fredags trots allt.
När de frågade mig om olika ting, så fick de inget svar utan att bry sig.

Bara att andas med öppna ögon var på gränsen att jag ens skulle kunna ta mig igenom självmant.
Märke de inte, märkte de inte att jag mådde som skit?
Vartenda andetag kändes som om det töjde ut det trasiga.

Det höll sig i två veckor, lidandet.
Och jag trodde att min mage blivit ödelagd för alltid.


... men det hade den inte som tur var. Tack och lov.
Så liten som den var... det är nästan svårt att tro hur lite jag kunde leva på utan att ens gå runt hungrig.
Att se hur portionerna såg ut på kliniken från och med början, hur i hela världen fick folk i sig det där?
Inte jag iallafall - trots att jag fick lov att börja med två tredjedelar jämfört med det normala.
Bara magen i sig var en stenmur för mig att korsa.
Var och varenda måltid slutade i ett och samma - en "trasig" mage.

"Du ska se att det kommer försvinna med tiden, Victoria"

När var frågan och när.
Dock kom det längs tiden som gick.

Ens kropp är inte magisk, den behöver tid på sig.
Ingens kropp kan bygga sig ett sexpack på sex dagar, likaså när det gäller att töja ut magsäcken.
Och nej, magen kommer inte att bli större än normalt så länge som en följer det som anses normalt.
Tro mig, det krävs allt mer än det för att den skall töjas ut i det extra.

Ju förr desto bättre, kan vi säga.
En med ätstörning, den måste börja äta mer rekommenderat förr eller senare
- för att magen ska må så bra som möjligt.
Den är kroppens källa och förtjänar mer än nog.

Efter en måltid, så är det bäst att lägga sig ned och vila.
Ifall inte, någon lugn aktivitet så länge det inte är någonting fysiskt som kompenserar det hela.
Att ligga ned med böjda ben anses vara bland det vänligaste mot ens mage.
Värme anses också dämpa ångesten.

Då min mage var som allra värst efter måltiderna och jag var hemma,
så brukade jag alltid ta fram min vetekudde som jag värmde i mikron.
Det finns ju också förstås vad vi kallar för ett "bolltäcke", men vetekudden var min billiga genväg och vän.
Med den så kändes det hela någonting mer genomlidligt~

Har ni någon gång kännt att ni förmodligen tagit er alltför långt ut på isen?
Att ni troligen gjort ett fullkomligt fel beslut?

Forsar och mängder av folk som strömmade in från pendeln.
Hög bodypump-musik som ekade längs hela lokalen.
Mina fötter hade lett mig till årets hälsomässa i Älvsjö.


Det kanske ändå inte var världens lysnade förslag för en ätstörd person att finna sig själv på ultimatet för Sveriges hälsomaniker.
Antagligen inte.
Att först av allting komma med förslaget att
"Jag kan åka själv~!",
hur sinnrikt skulle det ha låtit egentligen?
I så fall lika gärna
"Jag drar iväg för att uppdatera mig vad som är nytt i hälsokostsimperiet".

("Måste fråga, måste fråga..."), jag ville verkligen dit och göra någonting annorlunda.

Men folk var upptagna.
Sofia(systern), som redan var en hälsofantast med sin aloe vera-shots morgon och kväll med mera, hon hade en tenta i morgon.


Hon var upptagen nog. Och jobbade under eftermiddagen.


Hon godtog mitt förslag och egentligen så hade jag inte förväntat mig det hela.
Toksäker var jag att hon skulle ha tagit upp med att det skulle ha varit alltför mycket hälsokost där.
För guds skull, jag var inte tillåten att gå ned till Hötorgshallen och nu fick jag åka till en hälsomässa!
Jag kunde inte tro det. Alls.


Jag ilade iväg till tåget.

Och själv så var jag faktiskt medveten om det faktumet.
Det stämde verkligen.
Jag hade bättrat mig på det sättet till skillnad från förr.
För kanske drygt ett halvår sedan så brukade jag ständigt gräma över att det inte hände saker och ting.
När det kommit något slags förslag... så hade jag tackat nej.
Inte nu längre, nu tog jag emot nya saker med utsträckta armar.


Förbi folket på Tekniska Högskolans station, så travade jag förbi med lätta steg, svävade förbi.
Bara tanken av att någonting blivit bättre den senaste tiden, den gjorde mig glad.
Sigur Rós låt "Gobbledigook" inuti mina öron gjorde det bättre.

Jag har själv fått frågan om vad det är som gör en "vandrande pinne" till någonting sådant glamoröst.
Varför är det så glamoröst då?

Enligt min mening om saken, så är det ärligt talat helt individuellt.

Synen på "det glamorösa" skiljer sig eftersom att vi alla lever under våra egna omständigheter.


En grupp människor kan ju se det som ett ideal.
Deras umgänge kanske längs den minskande vikten ser dem allt mer som ett mål.
"Personen, den är så smal", "Åhh, hur gör hon/han egentligen".
"Jag vill vara som henne".
En liten aning "Herren på täppan" kan vi säga.


Vi har dem som syns i de såkallade "Pro-ana-distikten".
Kanske ligger de inte alltid på det gravt låga kilona, men huvudsaken är att de ska komma dit.
På all bekostnad.


Kanske på det sättet.
Jag skrev inte av på punkten,
men jag minns väl vad jag såg då jag av en ren nyfikenhet ville titta in på en sådan hemsida
för att se ifall rykterna om sådana forum stämde.
Ärligt talat så var det personer som skrev inlägg som dessa.
Ifall en var förkrossad över att hon gått upp ett, kanske två hekton,
då svarades det med att de andra var så ledsna för hennes skull.
Och sedan med vilka andra sätt som skulle kunna fungera.


Det var deras lilla ordspråk.


Att de ska se snett på en, dock att man inte tänker allt på det när de väl gör det mot en själv.
Det är när man ser en annan person utsättas för det hela.
Och det sårar en del av själen på ett eller ett annat sätt.

Som om vi skulle vara helt egocentriska.

Vartifrån kom hela denna argumentation från en början?
Varför i hela friden skulle vi inte vara människor, mänskliga?
Varför, det kan jag fortsatt inte greppa.

Så spänd och nervös som jag var då jag väl blivit antagen till min behandling.
Så ofantligt övertygad över att det endast skulle vara
mode, smink, bara yttliga människor som brydde sig om utsidan
då de tagit sig till nivån att de svalt sig själva.

Lilla fördomsfulla Victoria, eller hur.

Bara för att min skola enligt andra ansågs verka vara det mest utseendefixerade
och ytliga gymnasiet norr om Stockholm,
där majoriteten hade streck som ben,
så behövde det inte vara likadant här.

Personerna jag träffade, de var faktiskt trevliga.
Dessutom var de också varma, goda personer.
Många bar klart bättre personligheter än en majoritet av dem som jag mött förr.
De hade och visade känslor.

De var människor, inte skal.

---

Den glamourösa delen av det hela är en fråga i sig.

Av de som inte själva suttit i denna sits själva, de kan vid vissa tillfällen tro att det är så enkelt.

"Jag vill bli anorektisk"

Vare sig hur tonen, rytmen i det hela, hur citatet sades,
så kan ju även jag greppa att det är helt fel.

"Vara fin, får lida pin",

ingenting är gratis. Och det är den beska verkligheten vi lever inuti.

Detta såkallade adrenalin, denna såkallade "drog".
I likheten med ens självskadan.

För stunden ger det en person dess eftertraktade harmoni.
Allting är tryggt, allting är säkrat.
Det kan endast bli sämre...

... vilket det sedan blir då "harmonin tynar bort. Beroende. Den mänskliga girigheten.

Att vilja ta det steget längre, till det bättre.

Jag hade redan varit deprimerad under ett antal år
innan det hela tog start och när det väl visade sig,
så var det som ett hål i det "svarta tyget" som var omsvept omkring mig.
Ett litetlitet hål kanske, men huvudsaken var att det fanns
och ljuset trängde sig in i mig.
Kanske var det min chans... kanske var det här vad jag behövde.
Jag ville må bra, bättre på all bekostnad - det kunde bara bli bättre.

"Jag må känna mig som skit inombords, men då kan jag iallafall må lite bättre ifall jag mår bra på utsidan!"

Det var min, under den tiden, enda möjlighet inom räckhåll och jag ville nå den.
Springa en mil, släpas längs en grusväg efter den, vad som helst.
Jag skulle äta bra mat, motionera, hela jag skulle vara en bra människa.
Jag skulle ha ett gott samvete i vad jag gjorde...

... som sedan skulle förbättras och förbättras tills jag var nöjd och mådde bra med mig själv.

Någonting egentligen så oskyldigt och gott menat... och ändå gick det så fel.
Vad som inombords fick mig att känna mig som en sådan misslyckad person.
Den här flickan... gjorde hon någonsin någonting rätt alls?

Umm... kanske nej?

Så det var alltså bestämt.
Vi åkte till Täby Centrum för att vara där ett par timmar och öva på glassen innan mamma drog iväg till sitt jobb som var strax intill centrumet.


... Vilket knappast var vad jag behövde höra.
Gå runt och dra på sig jeans mitt i allting... men jag gick med på det.
Visst, bara det blev gjort och jag slapp påminnas om det fördömda faktumet.

Det flockades upp folk vid centrumets mitt och de anordnade någon slags bröllopsshow där pinnsmala och solbruna tjejer med groteskt enorma lösögonfransar visade klänningar.
Slanka, raka, jag antog att de skulle likna idealet.
Alla dessa tankar som svärmade inuti mitt huvud... för att inte säga musiken som dånade som om det skulle rinna blod från mina öron.
Och ändå så stod jag kvar där och betraktade alltet med mina IPod-lurar i som skydd för bullret.
Jag ville se alla de olika klänningarna, men främst så såg jag armarna.
Magen, profilformen, för att inte säga svanken.
Hur den drog som en linje med de kritvita knapparna längs ryggarna.

Jag längtade tillbaka.
Brusten hud av torrhet, armarna där det smått stack ut muskler i skinnet...
Spela roll, jag ville ha det - så mycket!
Jag ville inte känna mig som någonting sämre än majoriteten, jag ville vara jämlik.
Jag ville känna mig värdig...
Och det gjorde ont, så ont inom mig.


Efteråt vandrade vi in på Salt i jakten efter byxorna.


Vilja och inte vilja ha.
Det kunde nästan liknas med att jag främst letade efter fel i byxorna som kom till förslag.
De skulle vara perfekta, jag skulle finna tycke i dem ifall jag ens skulle ta mig igenom att prova dem.
Som om jag inte redan avskydde min spegelbild... jag bet ihop läpparna.


Kanske inte. Visst. Men det var principen i det hela.
Nästan som om jag suttit i förväg och bestämt en mall av storlekar att följa efter.


Och exakt på sekunden då jag dragit på mig alla mina kläder igen, så vinkade hon med handen utanför omklädesutrymmet.


Det var ett par grå leggings och jag tog av mig kläderna åter igen.
Det var tyst.
Jag var tyst, ville inte yttra ett enda ord.

Hon lossade draperiet åt sidan och tittade in.


Mina händer drogs sig upp emot munnen.
Sedan ögonen.
Tårarna rann.


Jag ville spricka itu, få slut på helvetet.
Det var äckligt, hela mig själv var äcklig... så att jag inombords skrek.


Jag höll i glassen, dock såg jag mig om istället för att äta.
På alla människorna som svepte omkring en... förälderna med barnet i sin vagn, pensionärerna...


Det var åter igen en tystnad och jag betraktade de nya människorna i omgivningen.


Det blev diffust i mina ögon av vätska, som jag försökte hålla tillbaka då det ändå fanns folk omkring oss.
Min energi verkade inte ens existera. Den var borta.


Med ett svagt leende täckte jag ögonen med den högra handflatan.
Jag ville inte att de skulle se.
Hur svag och känslosam jag var.
Det räckte som det redan var.


Allting var bra, ingenting var fel.
Jag insisterade till och med på det.
Allting var bra.

Men hur kom det då sig att så fort hon var bortom min synvinkel, att jag kände mig vilsen?
Så rädd och borttappad?
På ett eller ett annat sätt så kändes ingen riktning den rätta att gå för mig.

På sistone så har det känts som om min insida varit tom.

Jag pratar, skrattar med andra som jag pratar med på kliniken.
Jag ler, är trevlig.
Men samtidigt... så känns det noll inuti mig.
Det finns ingen värme, det finns ingen inre glädje.

Det är bra att visa värme och trevnad för omgivningen, det vet jag gott och väl.
Fast ändå... så har det hesiterats det en bit inom mig.


Det är nästan som om jag försöker bleka bort verkligheten med ett stort vitt leende...
medan det tär på mitt mentala.
Om jag möter någon annan , så drar jag upp leendet.


Hela min tillvaro, den känns som om jag skulle stå mitt i centret av ett slags vaakum.
Ingen luft, ingenting levande, ingenting som rör på sig.

Folket omkring mig... det är nästan som om de befinner sig i ett "fast forward-läge" medan jag står kvar i mittperspektivet under slowmotion.
Det kan nästan liknas med en egen slags musikvideo.
Endast en sak.
Jag är inte fokus, de är.
Jag försvinner in i mängden, medan de stormar omkring där de var dag möts av nya ting.
Ingenting kan förutses, de tar sakerna som de kommer.
Där jag befinner mig träffar ingen ytan, utan jag står där själv med mina bara händer.
Jag vill gripa tag i håret med mina krokade fingrar och skrika livet ut mig själv.

Ifall det inte är tillåtet att känna sig något trygg och värdig med en smal kropp,
så medföljer det krav på andra håll för att jag ens ska känna att jag duger...
Och de är många, många fler.

---

2009-02-22


Än en gång en sen uppdatering, men troligen på grund av en rusch(det var det).
I onsdags så var det iallafall K:s sista dag så jag kikade förbi en kortis för att krama hej innan jag blev ivägscasad PGA att hon var upptagaen.
Berättade iallafall om att det visade 54 och för att göra saken ännu bättre 52 slag per minut när vi var tvungna att kolla inför ätstörningskliniksansökan. Great, just great.

Och för att ha en ännu finare avslutning vägde jag förstås 3- den här gången, alltså mindre. Jaja, kan ju säga att jag vant mig med att folk jag för en gångs skull fäster mig vid lämnar mig... men det gör ändå ont.
Handlederna är alldeles krispiga, handlederna torra att de till och med luckrat upp, vilket aldrig hänt(lotionen?).

Lät lite overkligt dock när jag hörde att S(en i klassen) vägde 4- kilo. Men hon är ju en kort spinkis, bara en byst, hur är det ens möjligt?
Väger jag nästan 10 kilo mindre än henne, mer än en femtedel?
Mina ögon bara slog ännu vitt öppna när jag läste på Mikkas blogg(japp, jag läser blogg) hur hon skrev ungefär "Det finns bara två vägar i en ätstörning - Att äta eller döden.
Kroppen kommer att ta stopp och sluta fungera på en punkt".

Jag blev rädd, men samtidigt motiverad?
Känns på något sätt som om min kropp nått en målpunkt.
Kunde idag till exempel märka hur mitt hår var krispigt, oglanslöst, torra händer igen och mina leder i ärmarna, samt höger sida av bröstet känns alldeles ömt.
För att inte tala om att mitt ansikte ser slitet ut, med småsmå rynkor runt munnen, gullefjun och håret till matchande.

Jag är ett lik. Ett vrak. Trots att inga av "mina" böcker är på bokrean, vill jag verkligen ha dem så mycket, men pengar osv... åkte till ICA-Stop med mamma efter Täbban(Täby centrum) och misslyckade sommarjobbsansökningar = sent mellanmål vid strax efter 4.

Jovisst, jag åt av matlådan efter Sofias curryrisröra med kyckling(STOR!) + kokta morötter till lunch och kände mig duktig, att jag ätit gott för både kropp och själ, men snacka om att min energi försvann i timmarna i Täbban... så hungrig att man stressade i sig mellanmålet som mest blev frukt förutom smörgås PGA stress
=> magen i kaos => liten middag
= Dåligt inför mamma!!

Jaja, jag försöker bättra mig trots stressmage med mera, ska till exempel fixa hummus, försöka mig på "bovetefrallor" och sånt nu när jag har en aning tid trots mycket plugg ändå.
Känner ibland frid till och med.

Nästan varje sportlovsdag är fyllde med både studier, storkok/bak och umgänge.
Ska äta sushi med Sofia på fredag, hälsa på systern i stan och kanske träffa E? Tänk vad lite tid kan göra en så stor skillnad!
Har upptäckt ett litet beroende a macadamianötter, samt provat på avokado och makrill i tomatsås!
Jag ska äta bra saker nu!

---

Jag tvekar om att det inte finns gravt underviktiga och undernärda människor
som hyser någon som alls oro över svårigheterna som kommer längs det hela.
Att känna hur kroppen försvagats och försämrats jämfört med förr.
Att innerst inne vara medveten om att ens kropp långsamt förtärs...

Snö. Och sedan regn.
Redan innan jag ens stigit upp, så var jag medveten om att det skulle bli rått utomhus.

Snön... den påminde mig om en sak.
Den där hårda, isande blåsten som kom emot mig då jag tog steg uppför Medborgarplatsens trappuppgång.
Den med snö i sig, det hade jag inte varit med om sedan i våras då bara stegen kändes tyngd.

Samtidigt som det troligen inte skulle ha någon som helst roll,
så var det ändå innebörden i det hela.
Skulle jag känna någon som helst kyla,
eller skulle jag vara uppgödd nog för att inte känna någon alls.
Hata tanken, hata faktumet.

Jag skulle på mitt torsdagspass i yogan, det var det som jag skulle tänka på.
Inget annat. Alls.
Jag skulle se i nuet, inte det förflutna.
Det var över, passé.



Stämmer. Jag blir aldrig nöjd.
Trots allt, jag är en människa - de ända varelserna som sägs bära på girighet.
Dock att se mig omkring och se omgivningen som en slags konkurrens.
Vad är vitsen i det hela?


Vinden och blåsten mötte mig vid uppgången.

Till skillnad från förr, så hade jag nu en varm halsduk.
Det regnade i skyfall, till skillnad från snö.
Men det var känslan som tog det hela.
Jag frös inte så mycket, knappt.

Och jag var heller knappt medveten om hur jag skulle hantera det.
"Bra, du frös inte så in i märgen, Victoria! Bra!".
"Jaha, du. Showtime's over...".


Jag ville slå sönder någonting för en sekund.
Bara någonting litet, snälla.

"18:52", så det fanns tid kvar tills passet började.
Jag behövde kläder, behövde skor, allt.
Huvudsaken var att jag inte skulle se begränsningarna i att ingenting satt perfekt.
Jag var kort, så när det kom till långa plagg, så var det de små storlekarna som gällde.
Små... alldeles för små enligt min spegelbilds mage...

Hukade mig fram, vred mig om, höll och sträckte armarna ut i skyn.
Inte konstigt att jag inte frös alltför mycket.
Vart jag än såg mig om så var det igentäppt.


Jag gav upp då orken tagit slut.
Och av det hela tillfället,
så låg det en Life-butik bredvid klädaffären,
mitt emot skobutiken där jag höll i en stövel.

Jag såg hälsomedel.
Jag såg hälsomat.
Kost- och hälsoböcker i många, färgglada färger.

Det var precis som då jag vid vissa tilfällen lagt märke till Pink Lady-äpplen i den lokala ICA-butiken där hemma då de såg som allra bäst ut.
Sprakande rosa, illröda... att jag bara kände mig tvungen att köpa dem.
Ibland inte ens för att äta dem,
utan eftersom att de såg så otroligt fina ut och vackra i färgen.

"Gräset är grönare på den andra sidan", jag ville dit.
"Det som är förbjudet är alltid det som är mer attraktivt", jag ville ha.

Jag gick över dit och kassörskan lade märke till det.


Kollade, jag "skannade" igenom böckerna.
En bok var en kokbok, en annan om detox.
De hälsosamma böckerna, de skulle alltid ha sådana underbara färger på maten.
Faktan om olika slags råvaror, nyttigt, recept.

Jag ville ha den allra största boken av dem alla!

Och sedan så slog det mig...
Hur i hela världen skulle jag kunna vara kapabel att smuggla hem en sådan bok
utan att någon som helst där hemma lade märke till det?
Hur skulle jag kunna hålla masken inför min behandlare?

Jag fick ju inte ens laga måltider längs min behandling.
Det var totalt förbjudet.


Mina händer släppte taget om boken i stället.

Men vad höll jag på med?
Var jag så låg att jag tappade fattningen så fort jag lade märke till synen av det hela?
Att så fort jag fick möjligheten till det börja om på nytt med hälsotänket?
Jag var så förbannat svag.
Såg mig själv som någonting så patetiskt.

Att lägga en påse framför en drogberoende som varit ren i två veckor.
Att erbjuda en cigg til en rökare som inte hållit någon under en veckas tid.

Händerna lossade greppet och drog sig tillbaka in i jackärmarna.
De fick inte, jag ville inte röra någonting.
Det tärde alltför mycket på mina krafter.
Jag ville inte börja fälla tårar längs mina kinder mitt i allt.
Att det var så hjärtskärande inom mig...

En av de härligaste känslorna som finns,

det är att till slut bli klar med någonting, som du sedan kan släppa taget om

och gå vidare~"

 

 

Jag sov efter frukosten, ville sova så länge som jag kunde.
Ett antal knackingar på dörren.
Taklampan på full volym.


Det var sant, jag var tom på ord.
Men samtidigt... så hade jag en känsla inuti min mage
att det var någonting som jag behövde få ur mig själv.

Saken var att jag inte visste vad det var,
och det malde på ett eller ett annat sätt sönder mig inombords.

Någonting djupt inom mig själv skrämde mig och satte mitt jag ur led.
Att jag vid vissa tillfällen kunde känna som om jag ville fälla tårar.
Utan att ha en enda aning om vad det var för någonting.

Jag avskydde det.

Det hade fortfarande inte släppt för mig, rädslan att bli ännu större.
Jag hade inte ställt mig på vågen under flera månaders tid eftersom att det inte var tillåtet enligt behandlingen, men ändå...
det gav mig kväljningar att fått veta att jag nått min så kallade målvikt.
"Fettarsle".
Jag avskydde det hela faktumet.



Jag såg aldrig mig själv som ett berg då jag väl sökte min behandling.
Jag visste att jag var smal, självklart.
Som om jag inte var aningen skräckslagen dagen då jag märkt att det fanns en slags central grop i min bröstkorg förutom revbenen.

Varför jag sökte hjälp, det var eftersom jag var orolig för att min kropp skulle få komplikationer.
Enklare att få cancer. Benskörhet.
Det hela skrämde mig så in i milalängder.

Dock såg jag inte mig själv som sjuk vid det tillfället, alls.
Jag var bara underviktig.
Som om en människa skulle kunna äta pommes och pizza utan problem.
Smör, bakelser... det som inte var "nyttigt" för en.
Bara underviktig, och utmattad... trött på livet...

Att jag av någon orsak brukar ha tendensen att le,
eller till och med skratta,
när jag försöker argumentera mot sådana här saker...
kanske handlar det om att jag vet att jag har fel,
bara att jag vill ha rätt.
Kanske, kanske inte.

Men en sak är ändå säker.
Alla tankar och sättet för mig att se på saker...
det är ett enda stort diffus.

Längst bort på roslagsbanevagnen satte jag mig i söndags.
Det regnade, vilket gjorde det mer passande att gå på ett drop-in-pass på yogan.
Själv så ville jag släppa allting och alla tankar som jag haft på sistone.

Från att ha skrattat med omgivningen i fredags, så hade det hela vänt sig under helgen...
först den enorma äppelpajen som jag varit tvungen att öva på i fredags
och sedan alla dessa kompensationstankar som följt dagarna efter
... det kändes verkligen som om jag skulle bli större.
Det skrämde mig. In i ryggraden.

Först att dra fram min bok ur väskan.
Och därefter MP3:n.

Frågan var bara vad som det skulle lyssnas på.
Det ena, det andra...
Efter några bläddringar lade jag märke till Bo Kaspers Orkester,
"Stunder som den här".

Herregud, jag hade inte lyssnat på den på evigheter.
Varför jag inte tagit bort den i det fallet kunde jag inte heller förstå.
Mina tankar cikulerade omkring och jag mindes.

Den senaste gången jag lyssnat på hela låten, det var enligt mina minnen i vintras.
Under den perioden så var det alltid den som jag brukade lyssna på,
till och från yogakursen som jag hade på onsdagarna.
Det var den som för en kort sekund lät mig släppa taget om verkligheten.
Att jag ständigt frös, hemuppgifterna som jag ägnade timmar och timmar åt, att jag inte orkade.


Exakt tio över fyra och onsdagens japanskalektion slut.
Exakt antingen 25 eller 45 minuter tills tåget in till staden skulle gå från stationen.
Medan de flesta sprang runt omkring med Canada Goose över sina axlar för att hinna med bussen, satt ejag mig ned vid ett av korridorens bord med en akademibokhandeln-påse.
Jag drog ur en blå-vit matlåda med ätpinnar vid sidan om.


Men jag var så trött.
Mitt liv, det gick i cirklar...
hur kunde alla människor hinna med så otroligt mycket
medan det kändes som om jag stod stilla i tiden?

Det viktiga, det var att jag inte skulle mötas i blicken med någon annan från japanskan eller någonting annat.
Vad skulle de tro och tänka om mig då jag satt där och åt medan de andra försvann längs korridorerna?
Så fort jag såg någon komma nedför trappan tvärsöver korridoren, så såg jag upp ifall det var någon bekant.

Det var det också, och hon tog steg närmare tills hon till slut stod där framför mig.


Kvinnan var min engelskalärare som jag haft under första och andra ring,
och hon såg på mig medan hon hade en hop av böcker inuti sin famn.



Visst, det tänkte hon säkert.
Så som ohn troligen "analyserade" min matlåda.
Ett enda stort kaos.
Jag kunde inte laga mat, jag var knappt kapabel att hitta bra kryddkombinationer...
Rena slags gröten bestående av råris stekt tillsammans med musslor i lag, bönor, grönsaker - i curry.
Kanske lät det inte så illa, men det var det.
Iskall mat och det passade knappast riset när det varit stekt.

Jag fällde ihop matlådan med tillbehöret och dorg på mig vinterjackan innan jag satte mig på en bänk utanför aulan vid utgången.
Tittade på klockan stup i ett.
Jag hade lärt mig klockan utantill och visste på vilken exakt minut som jag skulle gå mot tågstationen ifall jag ville hinna precis.

Huvudsaken var att jag inte skulle vara tvungen att stå och vänta i kylan.
Helvete, det var vinter utomhus.
Ett enda stort kolsvart mörker och trots att jag rörde mig iskallt så in i märgen.
Vädret drog spetsiga istappar längs mina ben.

"Klä dig varmt då, för fan", kanske.
Folk omkring en stod där med jeans och dunderdun som jackor.
Jag bar strumpbyxor som värme över mina ben.
Det fanns inga jeans i min garderob som passade låren.
Åter och åter igen förbannade jag mina egna händer medan de sprack upp till sår av den torra kylan.

Vart än jag gick så kändes iskylan oändlig, som om den aldrig tog slut någon gång.
Den värsta av dem alla,
det var blåsten som mötte en när man skulle upp från medborgarplatsens tunnelbana.
Den var helvetet själv.
Ibland så hade jag ifrågasatt mig själv ifall jag ens orkade dit på grund av kölden.
Dock jag tog mig dit iallafall, varenda gång.
Det var min enda flykt ifrån det verkliga och realistiska inuti mitt liv.


Själv så svettade jag ingenting alls.
Inte en enda droppe medan jag såg hur det rann av omgivningen i salen.
Den där klassiska, jobbiga stamande känslan som en brukade få av yogan,
den fanns inte.
Kanske kom jag inte längs hela vägen när det gällde att sträcka mig,
men det var ändå noll känsla.
Stramande... jag hade ju ens knappt några muskler kvar att sträcka ut.
Det gjorde ont att bara ligga på mattan som låg platt på golvet.
Mina höftben var det som stötte ned i grunden.

Jag började långsamt lägga märke till att även fast jag inte bad om assistans,
så stod yogainstruktören bakom mig under nästan hela passet.
Såg till att jag sträckte mig på det rätta sättet.
Hon var troligen rädd för att jag skulle bryta itu ifall någonting skulle gå fel.


Jag behövde inte säga eller göra någonting.
Fastän jag inte ens lagt min hand på magen, så lade hon en över mig.
Troligen övertygad om att jag frös.

Jag vet att det förmodligen handlade om en ren omtanke,
men samtidigt... så fick det mig att känna så underlägsen och svag...
Jag var inte exakt döende i leukemi eller någonting.

Undrar vad hon egentligen såg mig som.
Någon anorektiskt träningsnarkoman kanske.
Jag ville inte veta vad de hyste för några som helst tankarom mig.
Det var troligen mer ris än ros.

Samtidigt som jag var så trött, så ville jag knappt hem heller...
Jag ville inte så fort jag kom hem vid nio vara tvungen att ställa mig i köket för att laga en matlåda för morgondagen då jag egentligen ville lägga mig ned i sängen och sova.
Färdig runt kvart i tio, halv elva ifall det var konstkurs dagen efter med.

Jag var så lack på faktumet att åter och åter igen äta kall mat då jag redan frös i skolan.
Att de inte ens hade ett fungerande värmesystem då det var vinter
att folk till och med vandrade runt med sina Canada Goose över axlarna.

Jag förbannade både över mig själv och över min såkallade vän
som hoppat av skolan utan att jag ens vetat om det.
Jag var förbannad över verkligheten.
Jag var förbannad över att vara jag.