pigment

[I torsdags]

Då jag väl satt på roslagsbanan på väg in till stan
höll jag mig bara för mig själv och drömde mig ut ur fönstret.
En konsert kunde väl inte vilja mig något illa
och det lättade ett uns tyngd från mina axlar.

Mina syster kramade om mig så fort som hon såg mig vid vårt vanliga sushiställe på Söder.
Bara att det var en kram stället för ord eller blick var så mycket bättre...
personen framför mig kunde då inte "se igenom" mig som det alltid brukade kännas som.

"Ja, det här skall allt bli intressant
- att se en konsert med en artist som jag aldrig ens hört~!",

log hon så fort som hon hämtat sin misosoppa.


Efter att vi suttit där till runtom åttatiden började vi vandra längs hela Horngatan.
Vantlös som jag var, fick jag hålla hennes mössa emellan händerna i dess plats.
Södern på en skärtorsdagskväll... allting var stängt, inte mycket folk...
det var ett sådant tillfälle som jag tyckte om.
Att jag knappt behövde ha den där känslan i bakryggen att folket omkring granskade mig.

Allting var stilla och lugnt...


Vi stod där i ett par minuter och pekade runt våra fingrar på Second Hand-fönstret
innan dörren till affären mitt i allt öppnades.


log medelålderskvinnan som ägde affären och släppte in oss.



... så det slutade med att vi köpte oss varsitt par av örhängen därifrån.
På en skärtorsdagskväll, cirka 20.15 på Hornsgatan... vilka var oddsen?

Och upplevelsen av att sedan se Owen Pallett stå på scenen rakt framför mina ögon
då jag stod närmast scenen var det som slog allting.

Fiolen vars ljudnivå var så hög, strålade igenom hela ens kropp
och jag svängde med musiken.
Min syster lät som om hon var den som tjutade högst av alla människorna i lokalen
och jag kunde inte minnas när vi lett så mycket tillsammans på en och samma gång.
Jag hade inte druckit en öl på en sådan lång tid heller
och att göra det med en sådan pass mängd av människor
omkring mig fick mig att känna så levande...

... aldrig att jag kunnat förvänta mig vilken impakt en konsert kunde ha på mig.