Val och beslut
För fem minuter sedan,
tryckte jag på knappen "anmäl" och såg min egen ansökan till universitetet mottas.
... och det var en och är en väldigt säregen känsla i sig.
Att här och nu, är det mina egna beslut,
samtidigt som den allra enklaste åsikten får mig upp på tå.
Hur och hur i hela friden skall man göra? Vad skall man ta sig till?
ville jag säga tillbaka till henne, men hade inte greppet att göra det.
Min coach var en dryga femton år äldre kvinna än mig, dock ändå rätt så lik i sig.
Hon hade själv tagit antidepressiva under år sedan sin egen ätstörning och
kanske var det därför hon kändes mer förstående enligt mitt eget perspektiv.
Ändå kunde jag inte lita på henne till fullo.
Jag hade inte sedan jag varit alltför liten vågat lita på folk.
De skulle alla svika mig förr eller senare.
Mammas och psykologen på vuxenpsykiatrins ansiktsuttryck var inte alltför medgivande
under den senaste torsdagen då jag till slut tagit mig själv i kragen.
samtidigt som jag inte kunde det.
En privat psykolog kostade troligen minst 500 per tillfälle
och det ville jag inte tynga ned på min mammas axlar.
Jag tärde på henne så mycket som det var.
Istället fick det dras fram envisa argument som om jag vore fem år gammal igen.
... Jag är rätt så nöjd med vad jag valt för något att prioritera i höst.
Ett språk som första alternativ eftersom att jag behöver börja lära mig själv
att gå på känslan igen i höst(trots milalängder av ångest)...
och sedan filosofi.
Om magkänslan stämmer,
så kommer det i höst vandra en filosof här i skogarna.
tryckte jag på knappen "anmäl" och såg min egen ansökan till universitetet mottas.
... och det var en och är en väldigt säregen känsla i sig.
Att här och nu, är det mina egna beslut,
samtidigt som den allra enklaste åsikten får mig upp på tå.
Hur och hur i hela friden skall man göra? Vad skall man ta sig till?
---
"Det är ditt beslut, Victoria. Inte din mammas"
("Ja, självklart, men ändå... ändå kan jag inte lita på mina egna tankar till fullo"),
"Det är ditt beslut, Victoria. Inte din mammas"
("Ja, självklart, men ändå... ändå kan jag inte lita på mina egna tankar till fullo"),
ville jag säga tillbaka till henne, men hade inte greppet att göra det.
Min coach var en dryga femton år äldre kvinna än mig, dock ändå rätt så lik i sig.
Hon hade själv tagit antidepressiva under år sedan sin egen ätstörning och
kanske var det därför hon kändes mer förstående enligt mitt eget perspektiv.
Ändå kunde jag inte lita på henne till fullo.
Jag hade inte sedan jag varit alltför liten vågat lita på folk.
De skulle alla svika mig förr eller senare.
Mammas och psykologen på vuxenpsykiatrins ansiktsuttryck var inte alltför medgivande
under den senaste torsdagen då jag till slut tagit mig själv i kragen.
"Jag vill inte gå till psykologen på Habiliteringen. Det ger mig ingenting,
och då är det inte heller någon mening med det"
"Människorna där är ju medvetna om din diagnos,
till skillnad från de flesta. Varför"
("Därför att jag vill gå hos en privat psykolog istället, den som min coach gick hos..."),
och då är det inte heller någon mening med det"
"Människorna där är ju medvetna om din diagnos,
till skillnad från de flesta. Varför"
("Därför att jag vill gå hos en privat psykolog istället, den som min coach gick hos..."),
samtidigt som jag inte kunde det.
En privat psykolog kostade troligen minst 500 per tillfälle
och det ville jag inte tynga ned på min mammas axlar.
Jag tärde på henne så mycket som det var.
Istället fick det dras fram envisa argument som om jag vore fem år gammal igen.
---
---
En sak som jag finner så speciell,
är att då man ägnat och lagt ned år efter års allt mer fokus och tid på
mat och "hälsa" i ett maniskt och sjukligt sätt...
och då allt detta sedan tas bort ifrån ens grepp...
så känns världen bara så stor på ett sätt.
Herregud, fanns det så mycket beslut och ansvar att ta i livet?
Känslan av det är så skrämmande, samtidigt som det kan sammanfatta en del förtjusning i sig.
Fast för min del... känns det bara som om jag vandrar långt ute på isen.
Det finns ingenting att fästa sig tag vid.
... "1. Japanska I"
..."2. Praktisk filosofi I"
..."3. ..." ...
En sak som jag finner så speciell,
är att då man ägnat och lagt ned år efter års allt mer fokus och tid på
mat och "hälsa" i ett maniskt och sjukligt sätt...
och då allt detta sedan tas bort ifrån ens grepp...
så känns världen bara så stor på ett sätt.
Herregud, fanns det så mycket beslut och ansvar att ta i livet?
Känslan av det är så skrämmande, samtidigt som det kan sammanfatta en del förtjusning i sig.
Fast för min del... känns det bara som om jag vandrar långt ute på isen.
Det finns ingenting att fästa sig tag vid.
---
... "1. Japanska I"
..."2. Praktisk filosofi I"
..."3. ..." ...
... Jag är rätt så nöjd med vad jag valt för något att prioritera i höst.
Ett språk som första alternativ eftersom att jag behöver börja lära mig själv
att gå på känslan igen i höst(trots milalängder av ångest)...
och sedan filosofi.
Om magkänslan stämmer,
så kommer det i höst vandra en filosof här i skogarna.
Kommentarer
Postat av: FOTOGRABBEN.SE
Tjoho, bara jag som kikar in ;D
Finns det mycket snö kvar där du bor?
Här är det lite kvar men just nu så regnar det.
Superhärligt :)
Trackback
