Tjugo år

Det får ursäktas över att uppdateringen uteblivits även de senaste dagarna här på bloggen.
Vissa dagar är ju trots allt sådana då man helt enkelt vill sitta
i det allra bortesta hörnet med händerna för ansiktet.
En sådan var i söndags.
Då fyllde jag 20 år.

Det var mycket som min mamma tyvärr fick höra mig säga om,

"Det finns ingen mening med att fylla år",
"Det känns ingenting speciellt",
"Vi kan lika gärna hoppa över den här dagen",

exakt som det var under mitt studentfirande.

Men det var dessvärre efter morgonen,
efter att de sjungit hela vägen uppför trappan och sedan satt sig runtom min säng,
hunden på mitt täcke.
Alla blickar på mig och paketen som skulle räckas över.

Förr hade jag alltid legat vaken minst tre timmar i förväg på grund av iver och längtan.
Jag hade räknat veckor och dagar under en månad.

("Vad är det för någon mening?")

Mitt ego öppnade paketen med ett vagt leende,
altet ville dra täcket över huvudet.
Kunde inte allt bara försvinna?

Varför jag inte kunde känna någon som helst glädje kunde ha sina delar.
Känslan av att vara ett på tok för patetiskt fall av en färsk såkallad vuxen, kanske.
Inte redo.
Bara den intalade rösten om att det inte fanns någon orsak att fira.

Skulle inte ens 20-årsdag vara den bästa tiden i ens liv?
Livet skulle flöda utav glädje, liv och förhoppningar,
det skulle vara en enda stor fest på glid.
... Eller kanske var det bara en klassisk inbillning,
en förväntan som inte ens var i verklighetens närhet.
Mitt liv var inte på det videt.
Kanske var det därför.
Mitt önskade, mörka staffli fanns inte i mitt grepp,
kanske var det därför.

Vissa kunde väl lika gärna kalla det för en slags 20-årskris om så rätt,
och det fick mig att bryta av ångest. Inte värdig.

Den uppätna tårtan fick mig att sitta med handen blockerad för den ena sidan av ansiktet.
De fick inte se att tårar rann nedför kinden.
Istället klöste jag mina naglar i duken tills mamma drog tag i överarmen på mig.

"Nu får du gå ifrån bordet"

Det var för ohyfsat att gråta inför mina farföräldrar och morfar.
Skamfyllt. Otrevligt.

Istället satte jag för mig själv och grät på det översta trappsteget.
Efter ett tag med min ena storasyster S vid min sida, sägandes

"Men vad är det, gumman?"

Hon skulle säga samma sak som de andra hittills om jag yttrade mig ett
"Jag hatar mitt liv".

Min mamma kom nu med ett

"Men vad är det nu?"

och fällde armarna över mig som en vana.

"J-jag hatar mitt liv...!"

"Vad sade du?"

"D-det finns inget att motivera mig för i mitt liv...!!"
("Försvinn, alla tankar, försvinn...!!")



Hon sade åt mig att torka tårarna och gick sedan åter igen
ned till den nedre våningen medan jag till badrummet.
Fem gångers tysta intalanden om att samla tag i mig,
viskade jag för mig själv innan jag kände mig redo för att lämna det.
Med mina tysta steg kunde jag även höra min mamma i köket med en brytsam röst.
Min syster komforterade henne vid sidan om.

Någonting otydligt det första.

-"J-jag vet inte vad jag skall ta mig till...!"-

-"Men hon kommer att bli bättre. Det vet du ju"-

"Om! Hon blir ju aldrig bra...!"-

-"Det vet du att hon kommer bli..."-

-"Jag vet inte hur länge detta har pågått nu---"-

En klump av bly föll ned innanför mitt bröst.
Det var så fel att lyssna på ett annat samtal,
men ändå så kunde jag inte stänga dörren bakom mig.
Att höra min mammas upprivna röst över mig,
den gjorde så smärtsamt ont att ta in...

-"Vet du vad hon behöver?
Hon behöver verkligen någon samtalskontakt utanför familjen.
Så att hon kan säga sitt, släppa taget om det och sedan gå vidare"-

("Så fel! Så fel...!"),

hon hade ju så fel.
Psykolog efter kurator - de hade ju alla skickat mig vidare redan.
De var endast svin som antingen slutade eller passade mig över till nästa person inom räckhåll.
De fick mig inte att känna tyngd lyftas från mina axlar,
utan bara lät mig själv påminnas om det jag helst ville dränka långt inom min kropp.

"Du, det stämmer inte alls!",
ville jag kliva nedför trappan och utropa, men som om jag kunde det.
Det skulle endast strö salt utöver mammas sår.
Jag ville så gärna berätta för henne att
"Förlåt att jag finns"...
samtidigt som mina fötter nästan som bränt fast sig där jag stod
tills de båda gick åt skilda vägar.

Då gick jag ned för trappstegen och såg på mamma.

"Förlåt att jag är ivägen"

och jag grät i hennes famn.

("Vad är det för någon mening?")

Kommentarer
Postat av: Malin

Aj satan vad ont det gör att läsa det här,

men du är allt annat än ivägen; din mamma älskar dig och just därför är hon så otroligt förtvivlad. tänk själv att vara mamma och se sin dotter/son gå under. just erfarenheten av att ha sett mina föräldrar gått ner sig otroligt mycket, oroat sig så mycket, sett dem givit upp hoppet mig; det får mig att aldrig vilja bli förälder (men ändå vill jag det, då jag vill kunna uppleva den där kärleken som har mor har till sitt barn)



hon älskar dig,

och vill att du ska må bra, vill att du ska älska dig själv.



ge inte upp meningen om livet, inte nu. du måste fortsätta leta.

och (för jo visst sjutton finns det en mening i att du fyller år) grattis i efterskott kära du <3

2010-04-06 @ 13:43:08
URL: http://hallonte.blogg.se/
Postat av: johanna

grattis i efterskott.

jag har genomlidit flera likartade sk födelsedagar. för mig innebär de mer ångest och skuld än glädje över livet. försöker att inte lägga så stor vikt vid dagen, vem säger att man måste må bra just då??

ta en dag i taget, blicka inte bakåt utan framåt men krymp tidsfönstret. det är det enda tips jag kan ge dig (om jag nu ska ge något tips överhuvudtaget...)

fokusera på de små ljusglimtarna i livet, som t ex en nyutslagen vårblomma eller vårens första fjäril. positiva känslor drar till sig mer av samma.

kram!

2010-04-06 @ 21:01:47
URL: http://annanjohanna.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0