Pressade tankar
Idag under en promenad med min mamma, ville hon ha ett svar till slut.
Vad var det för någon mening att fortsätta gå vidare om vi inte ens kunde prata normalt?
Antingen eller, och det var det som jag avskydde så mycket.
Jag kanske inte ville prata om allting.
Vissa saker och ting kanske kunde jämföras med ordet "tabu".
Det gjorde bara ont att påminna sig själv om så tyngre saker genom att uttala dem.
Jag ville inte att det skulle göra ondare än det redan var.
Inget till svars, jag började endast öka takten för att "fly" från det hela.
Jag ökade takten åter igen och sade knappt något ord mer under promenaden,
förutom ett "Jag är bara i vägen, är inte jag".
Mammas ögon var då röda.
Jag ville inte blotta mina inre tankar, för då skulle bara det slå emot på båda håll.
Emotionella slag mot båda tvås kinder, ord som gjorde ont att höra.
Mitt huvud bestod endast av svart, så varför.
Vad var det för någon mening att fortsätta gå vidare om vi inte ens kunde prata normalt?
Antingen eller, och det var det som jag avskydde så mycket.
Jag kanske inte ville prata om allting.
Vissa saker och ting kanske kunde jämföras med ordet "tabu".
Det gjorde bara ont att påminna sig själv om så tyngre saker genom att uttala dem.
Jag ville inte att det skulle göra ondare än det redan var.
"... Varför... är ni så jävla övertygade om att allting skall bli så otroligt bra,
bara jag kommer in till Aspergercentret?
Som om allting bara skulle lösa sig och bli prima bara jag skulle prata med en psykolog där?"
"Victoria-"
"-De är fan inte några förbannade mirakellösare!!
Jag har redan gått hos fem kuratorer, fem psykologer, och fick de mig att må bättre??
- NEJ! Fan bara sämre!!
Och så som ni bara propagerar och PROPAGERAR om att jag skall proppa i mig piller
- De är fan inte mirakellösare heller! De är inte lyckopiller! De löser inte ens LIV!!"
"Så du har alltså gett upp om hoppet totalt, eller?"
bara jag kommer in till Aspergercentret?
Som om allting bara skulle lösa sig och bli prima bara jag skulle prata med en psykolog där?"
"Victoria-"
"-De är fan inte några förbannade mirakellösare!!
Jag har redan gått hos fem kuratorer, fem psykologer, och fick de mig att må bättre??
- NEJ! Fan bara sämre!!
Och så som ni bara propagerar och PROPAGERAR om att jag skall proppa i mig piller
- De är fan inte mirakellösare heller! De är inte lyckopiller! De löser inte ens LIV!!"
"Så du har alltså gett upp om hoppet totalt, eller?"
Inget till svars, jag började endast öka takten för att "fly" från det hela.
"Men man kan ju inte bara ge upp hoppet.
Dessa människor som du gick till förr, de var inte bra för dig.
De bara antingen slutade, skickade vidare eller lämnade dig...
vilket ingen psykolog skall göra"
"... jag har ingenstans där jag hör hemma"
Dessa människor som du gick till förr, de var inte bra för dig.
De bara antingen slutade, skickade vidare eller lämnade dig...
vilket ingen psykolog skall göra"
"... jag har ingenstans där jag hör hemma"
Jag ökade takten åter igen och sade knappt något ord mer under promenaden,
förutom ett "Jag är bara i vägen, är inte jag".
Mammas ögon var då röda.
Jag ville inte blotta mina inre tankar, för då skulle bara det slå emot på båda håll.
Emotionella slag mot båda tvås kinder, ord som gjorde ont att höra.
Mitt huvud bestod endast av svart, så varför.
Kommentarer
Trackback
