Upp och ned
"Victoria. Jag skall ta din vikt"
Att gå till rummet och klä av sig innan vågen var en av de saker som jag fann mindre omtyckta.
Så fort som jag endast stod på plattan i mitt linne och stumpbyxor,
höll jag alltid för mina "skavanker" med båda armarna.
Det kändes så skamset på ett vis att blotta mina kurvor så pass.
Näst intill räknade jag sekunderna innan det blev tillåtet att dra kläderna på mig.
"Mm... vänta lite, vänta lite..."
Stod jag mer obalanserat än normalt,
eller var det bara en inbillning, frågade tankarna inuti mitt huvud?
--
"Hur står det till idag då?"
"Trött... det har varit så mycket på sistone och de senaste dagarna"
"Hur står det till idag då?"
"Trött... det har varit så mycket på sistone och de senaste dagarna"
Frågan varför kom förstås därefter och jag var tvungen
att tömma mig på vad som hölls inombords.
Kastas ned emellan ett vemod och beslutsångest, och sedan att om ta antidepressiva
medel medföra risken att gå upp två, tre kilon i vikt.
Allting var så pass utmattande för mitt huvud och kärna...
--
"Hur har det gått med att följa ditt matschema den här veckan då?"
"Som sagt, det har varit mycket svårt för mig de senaste två dagarna"
"Hur har det gått med att följa ditt matschema den här veckan då?"
"Som sagt, det har varit mycket svårt för mig de senaste två dagarna"
Jag skjutsade fram det ihopvikta pappersarket mot henne
som hon tog emot och vecklade upp.
"Det var bara en dag som du inte kompenserade.
Hoppar du över helt eller tar du bara mindre?
"J... jag tar bara mindre då"
"Hur var det här då?",
Hoppar du över helt eller tar du bara mindre?
"J... jag tar bara mindre då"
"Hur var det här då?",
pekade hon på onsdagens ruta för dess kvällsmål.
"Och den här", "Den här", "Den här"...
hon satte fingret på varenda en av rutorna som inte var fullt ikryssade.
..."Som jag sade, de senaste två dagarna har varit tunga för mig...!"
hon satte fingret på varenda en av rutorna som inte var fullt ikryssade.
..."Som jag sade, de senaste två dagarna har varit tunga för mig...!"
Blicken fäste sig på mig.
"Det kan inte ha börjat nu, det måste ha pågått under en längre tid.
Ingen tvekan över hur det är"
"Va...?"
Ingen tvekan över hur det är"
"Va...?"
... så, ja. Jag hade gått ned i vikt.
Nu av alla tider och döma på tonen av hennes röst,
så handlade det troligen inte om ett enstaka hekto.
Mitt mentala bestod nu av ett helt antal av kontraster av olika färger.
I bakgrunden ekade det en euforisk symfoni utav ett långvarigt "Halleluja",
samtidigt som det kom till en liten röst vars ord var "Oooh, boy...".
Pina och plåga, ingenting var ju gratis.
I synnerhet inte på en ätstörningsklinik då det handlade om tappade kilogram.
---
... så min behandlare satte en stark och fatal regel på min panna.
Om på något ynka sätt skulle få för mig att kompensera, äta utöver tiden,
hålla mig utanför matschemat... skulle måtten vara tillbaka på tisdag.
Jag vet att jag har förmågan att ta lite, lite under det normala.
Jag vet att det ger en lugnande känsla, samtidigt som det inte finns en säkerhet i det.
Jag vill inte vara låst.
(min stationära dator fungerar förstås fortsatt inte, så det är Internets bilder som får duga...)
Min fina mor och jag vandrade till Ben & Jerry's på Gamla stan för att inta mitt
schemalagda mellanmål bestående av glass idag~!
Och eftersom att jag måste följa mitt matschema till full och pricka...
så fick det inte bli någon av sorbeterna som jag så velat prova där...
Det fick i dess plats bli en våffelstrut med Chocolate Fudge Brownie och Strawberry~
Någon dag skall jag vara kapabel att äta er...
Kommentarer
Trackback
