Min lilla "svarta" lista
Lika sent som alltid med uppdateringen när det kommer till min lilla "svarta" lista~
[X] GB-sandwich, samt sylt-Cornetton
[X] Pizza
[X] 40gram chips, med 2dl Mer
[X] En meny från McDonalds(McFeast)
[/] Mjukglass med chokladströssel
[X] 100 gram vaniljglass
[X] En kanelbulle, med 3dl saft
[X] Pannkakor med sylt och vispgrädde(350 gram alltsammans!)
[X] 50 gram choklad(ejmörk!), med 2dl Mer
[X] 100 gram lösgodis
[X] Fika(ett bakverk med kanske en latte)
[X] Vitt bröd (vid tre stycken tillfällen)
Jahapp, det visade sig bli två stycken den här veckan med...
Men bara för det, så behöver det inte betyda att jag inte försöker här, även fast jag ve~rkligen inte gillar vissa.
Men veckans två nya var det:
[ ] Pannkakor med sylt och vispgrädde
[ ] 50 gram choklad(ej mörk!), med 2dl Mer
Pannkakan imorgon, nu gäller det~
[X] GB-sandwich, samt sylt-Cornetton
[X] Pizza
[X] 40gram chips, med 2dl Mer
[X] En meny från McDonalds(McFeast)
[/] Mjukglass med chokladströssel
[X] 100 gram vaniljglass
[X] En kanelbulle, med 3dl saft
[X] Pannkakor med sylt och vispgrädde(350 gram alltsammans!)
[X] 50 gram choklad(ejmörk!), med 2dl Mer
[X] 100 gram lösgodis
[X] Fika(ett bakverk med kanske en latte)
[X] Vitt bröd (vid tre stycken tillfällen)
Jahapp, det visade sig bli två stycken den här veckan med...
Men bara för det, så behöver det inte betyda att jag inte försöker här, även fast jag ve~rkligen inte gillar vissa.
Men veckans två nya var det:
[ ] Pannkakor med sylt och vispgrädde
[ ] 50 gram choklad(ej mörk!), med 2dl Mer
Pannkakan imorgon, nu gäller det~
2008-12-31
"Hur är det, Victoria? Vad tycker du har blivit bättre sedan du började gå på behandlingen?"
"Uhm.."
Det där var jag inte beredd på, alls.
Jag borde ha kunnat se stjärnklara skillnader, såsom andra omkring mig har sett, men fortfarande så var jag tom på ord.
Vad var positivt, vad var positivt...
("Jag har blivit fet... jag har enligt mig själv fått fulare hy i ansiktet...")
- Men för guds skull! Bara negativa saker!
Själv så satt jag där med ett tillbaka pressat leende på läpparna och höll de högra fingrarna över höger ögonlock.
Vänster ögonlock.
Fingertopparna emot näsryggen med slutna ögon.
"J-jag behöver nog tänka lite... fått hjärnsläpp... hittar bara negativa saker...~"
"Ja, för vissa kan det vara riktigt svårt att hitta positiva saker(heh)~", log personen framför mig och drog en gest med sin ena hand.
"Ehh... auhh..."
"Någonting borde du komma på. Vad som helst, till exempel olika slags tvång..."
Att det kunde vara så ofantligt invecklat att säga EN enda sak.
"Uhh... ... Att jag inte fryser, men det är ju svårt det med. Jag började ju här direkt då det började bli varmare...~"
"Vi säger det så här: Du får det som en hemläxa.
Att skriva ned positiva saker du fått genom behandlingen tills fredag"
Strax efter att jag kommit hem så skuggade jag igenom min gamla dagbok.
Nostalgiska, men ändå nedstämda ord.
Det gjorde ont att läsa det.
"Uhm.."
Det där var jag inte beredd på, alls.
Jag borde ha kunnat se stjärnklara skillnader, såsom andra omkring mig har sett, men fortfarande så var jag tom på ord.
Vad var positivt, vad var positivt...
("Jag har blivit fet... jag har enligt mig själv fått fulare hy i ansiktet...")
- Men för guds skull! Bara negativa saker!
Själv så satt jag där med ett tillbaka pressat leende på läpparna och höll de högra fingrarna över höger ögonlock.
Vänster ögonlock.
Fingertopparna emot näsryggen med slutna ögon.
"J-jag behöver nog tänka lite... fått hjärnsläpp... hittar bara negativa saker...~"
"Ja, för vissa kan det vara riktigt svårt att hitta positiva saker(heh)~", log personen framför mig och drog en gest med sin ena hand.
"Ehh... auhh..."
"Någonting borde du komma på. Vad som helst, till exempel olika slags tvång..."
Att det kunde vara så ofantligt invecklat att säga EN enda sak.
"Uhh... ... Att jag inte fryser, men det är ju svårt det med. Jag började ju här direkt då det började bli varmare...~"
"Vi säger det så här: Du får det som en hemläxa.
Att skriva ned positiva saker du fått genom behandlingen tills fredag"
Strax efter att jag kommit hem så skuggade jag igenom min gamla dagbok.
Nostalgiska, men ändå nedstämda ord.
Det gjorde ont att läsa det.
---
2008-12-31
Jaha, då var det här året över då.
- Ett rent skitår enligt vissa.
Inklusive mig.
En bråkdel av årets ris:
- Den trevliga överraskningen med Emelie
= Att hon slutat. På första skoldagen.
- Finanskrisen(påverkar alla, fader min)
- Har tappat all vikt av muskler
=> Kan fan inte ens prova jeans längre!
- Tappat kontakt, är ensam helt
- Skolan har tagit kål på mig:
bla. - Grafiska kommunikationen
- Ensamheten i biblan
- Freezing cold
- Lärarnas spydiga skit
- Jag har asperger?
... & more
Årets ros?
- Mamma kom in på studierna
(dock orolig för jobbet, kris och allt)
- Obama vann!(frälsa oss från "Bushkrisen")
- Upptäckten av Hötorgshallen, min tillflykt till hälsokost, Meze, mm...
... men det mesta rörde ju inte mig dock~
Får väl se om det här året blir något roligt, om jag fortfarande lever 2010.
Livet suger ju majoriteten, låter ju fan på psykologen som om jag bara kan trolla fram vänner i klassen.
Dream on.
Livet har ju för det mesta gått i oändliga cirklar... man vaknar och vet vad som skall göras, hända.
Mammas oroligheter för vikten är jag medveten om redan, men jag kan inte hjälpa att sockersuget inte existerar, att det är just nyttigheter jag gillar.
Hon tror ju förstås att böckerna jag önskade mig var dietsådana, men det var inte bara det.
Jag vill äta mat som är bra, som får mig att må bra, de lär mig ju dessutom om hur jag behöver fett m.m och så har de utsökta recept
- Titta bara på Tiptop-limpan! Mums!
Mitt trick är att maten skall utvidga mitt stilla liv i skiten.
Hoppas bara dock att ingen förlorar sitt jobb, speciellt då mamma pluggar..
Jag vill ha ett liv, få tillbaka längtan, tid, kreativitet att måla. Existensen är knapp
Ingen förstår hur jag lider. Jag vet att jag är smal, att det inte är bra.
Saken är bara att jag har motsatsen till tröstätande - inget onyttigt, ore nande.
Men jag svälter verkligen inte mig.
Hade väl fan varit död utan nyttig- och hälsointresset.
Dock vill jag sluta fungera ibland.
År 2008:s sista frukost bestod av:
---
--- osv
Har iallafall en bra frukost i magen.
Längd: 154,5cm?
Vikt: >3-kg?
Har jag något nyårslöfte egentligen?
Hade för mig det... att skaffa ett liv.
Jag vill lära mig laga mat.
Jag vill ha tid, njuta av livet.
Jag vill ha en trygg framtid, som Roger.
- Finna en passion att brinna för.
* Från ett skitår till ett annat?
- Får väl se vidare~
Gott nytt 2009!
---
Vad som har blivit bättre var frågan.
Jag vill blunda.
Blunda för det förflutna.
Vad som har blivit bättre var frågan.
Jag vill blunda.
Blunda för det förflutna.
Drömmar
Det är underligt.
Ända sedan jag fick reda på "det" i onsdags, så har jag haft drömmar.
Obehagliga drömmar.
Verkliga.
---
Det är en söndag och jag kan se att jag står mitt i Täby Centrum.
Ett efter ett annat, så kryllar det av ett par små stånd.
"Undrar ifall de flesta affärerna är stängda nu då det är söndag..."
Jag tar steg, det ser ut som om affären, där Kicks normalt brukar ligga, den lyser.
Men det är glas för min väg - stängt.
Längs fönstrerna högst upp vid sidan av taket, så kan jag se att det blivit mörkt ute,
samtidigt som folket omkring mig är få.
Det är det antalet stånd som är det levande.
De säljer ätbara ting såsom varmkorv, men jag vill inte ha.
Så vad ska jag göra då?
Mannen från varmkorvsståndet knackar på min axel bakifrån med ett leende på läpparna.
När jag vänder mig om till svars, så ger han mig ett halvfullt glas med mjölk innan han vänder sig tillbaka.
Jag står där, med ett halvt glas mjölk i handen.
Allting inom mig står stilla och tyst till.
Allting är stängt, förutom stånden.
Folket, de existerar knappt, de är få.
Jag vill därifrån.
Fort.
---
---
Jag vill hitta ett drömlexikon och kunna tolka alla mina drömmar, vad de försöker berätta för mig.
Jag vill kunna förstå.
Men den här drömmen, den kunde nog även jag tolka en bit på vägen.
Ända sedan jag fick reda på "det" i onsdags, så har jag haft drömmar.
Obehagliga drömmar.
Verkliga.
---
Det är en söndag och jag kan se att jag står mitt i Täby Centrum.
Ett efter ett annat, så kryllar det av ett par små stånd.
"Undrar ifall de flesta affärerna är stängda nu då det är söndag..."
Jag tar steg, det ser ut som om affären, där Kicks normalt brukar ligga, den lyser.
Men det är glas för min väg - stängt.
Längs fönstrerna högst upp vid sidan av taket, så kan jag se att det blivit mörkt ute,
samtidigt som folket omkring mig är få.
Det är det antalet stånd som är det levande.
De säljer ätbara ting såsom varmkorv, men jag vill inte ha.
Så vad ska jag göra då?
Mannen från varmkorvsståndet knackar på min axel bakifrån med ett leende på läpparna.
När jag vänder mig om till svars, så ger han mig ett halvfullt glas med mjölk innan han vänder sig tillbaka.
Jag står där, med ett halvt glas mjölk i handen.
Allting inom mig står stilla och tyst till.
Allting är stängt, förutom stånden.
Folket, de existerar knappt, de är få.
Jag vill därifrån.
Fort.
---
---
Jag vill hitta ett drömlexikon och kunna tolka alla mina drömmar, vad de försöker berätta för mig.
Jag vill kunna förstå.
Men den här drömmen, den kunde nog även jag tolka en bit på vägen.
Åsikter
Vi har alla våra egna visioner och tankar om anorexi, bulimi, ortorexi - ätstörningar i det hela.
Vissa har varit vittnen till sådana fraser i någon bekants liv,
andra gått igenom det själva.
Och sedan så har vi förstås de andra, de som antingen bara tolkar det ytliga eller lyssnar på medians rappakalja.
En person hade en dubbelmoral nog att skriva detta:
Vissa har varit vittnen till sådana fraser i någon bekants liv,
andra gått igenom det själva.
Och sedan så har vi förstås de andra, de som antingen bara tolkar det ytliga eller lyssnar på medians rappakalja.
En person hade en dubbelmoral nog att skriva detta:
---
Jag hatar anorektiker!
Jag tycker att Ni är självupptagna människor som söker sympati. Ni äcklar mig så sjukt mycket. Uppskatta maten ni får på era jävla tallrikar era bortskämda ungar. Vet ni ens att folk i Afrika verkligen har problem? De ser sina barn/föräldrar sväljta till döds för de inte har råd till mat! Och här sitter ni era självupptagna idioter och rent av spottar i maten som hade kunnat rädda ett liv. Vill ni svälta ihjäl kan ni för fan flytta härifrån till Afrika! Hade varit roligt att se er ligga där och skrika efter mat! (ok inte sant)
Feta skattepengar går till att hålla liv i er istället för att fixa bättre skolmat. Men det bryr ni er inte om. Allt som inte rör er skiter ni i!
Men vet ni, så gör inte notmala människor, för liknar inte oss! Vem vill ha en tjej som ser ut som en 9 årig pojke i kroppen? Jag har då aldrig hört någon kille säga att han tänder på oren hy, sönderfrätna tänder, torrt hår, kass andedräckt, torr och sträv hud! Så vad i H VETE är det ni strävar efter era egoister! ?
Ska vi bli avudsjuka på er? Satan vad avudsjuk jag blir på er för att ni köper kläder på barnavdelningen! Eh, va, nae! Jag är faktiskt inte rädd för att bli vuxen och det känns bra att kunna köpa annat än hello-kitty tröjor.
Och med lite eftertanke kommer ni ändå att bli ett skelett en dag, varför stressa ? Eller handlar det om att ni vill dö redan nu? Då kan ni lika gärna slänga er framför ett tåg! Och om inte, så kan ni ta hjälpen som ni får på allvar och fara ut och köpa en pizza och kanske lite godis!
Vad som gör mig mest arg är anorektiska bloggar som jag råkar trycka på då och då! BRA JOBBAT, ni verkar ju ha glömt helt och hållet att ni bidrar till flera andra unga flickors död genom att driva sånna bloggar.
---
Uppmärksamhetsfjäskande, korksamhet, bara ytligt.
För guds skull vilken jäkla dubbelmoral då hon själv var intelligent nog att kunna stava som en kratta!
Och det som var ännu svårare att tro - det var vissa av svaren!
"HÅLLER MED till fullo...äckliga jävlar är anorektiker som borde fara in på psykhem och stanna där resten av livet"
"bra skrivet julia. du har ju rätt."
"Men hjälp vad mkt sjuka människor det finns. Läste precis de andra kommentarerna. Visst det är en distinkt skilnad mellan anoreksi och pro-ana. Anorektiker har ofta en trasslig bakgrund och en massa skäl till deras beteende. Pro ana är bara puckade. Bra att dom håller på att utrota sig själv iaf.
Way to go girl."
"Amen Ida, amen!"
---
"Du vet fan inte vad du snackar om! Jag har haft anorexi och håller på att ta mig ur det. Tror du att jag valt att förstöra mitt liv eller!? Anorexia är en sjukdom och du har ingen aning om pissigt man mår så HÅLL KÄFTEN!"
---
Det är nästan fullkomligt sorgligt.
Folk på vardera sidor, de har ett slags ordkrig över nätet för att de vill ha rätt.
Självförtroende människor har att till och med argumentera emot de som VARIT/ÄR i den sanna sitsen.
Jag lider(tycker synd om) med de människorna som "vet" att de har rätt.
I synnerlighet denna person efter att ha läst en annan sak hon skrivit:
En anorektiker klampade på från skolan till stan idag när jag inte kunde låta bli att göra krokben på stickan. Hon föll med ansiktet i en snödriva och jag hade jättekul! Sitter fortfarande och skrattar.
"HAHAH! fy fan så roligt!!!!"
---
Seriöst.
---
---
Det finns allting någonting som splittrar människor åt.
Vad det än är, så vill en människa bygga sig själv en borg av självförtroende.
Det är nästan fullkomligt sorgligt.
Folk på vardera sidor, de har ett slags ordkrig över nätet för att de vill ha rätt.
Självförtroende människor har att till och med argumentera emot de som VARIT/ÄR i den sanna sitsen.
Jag lider(tycker synd om) med de människorna som "vet" att de har rätt.
I synnerlighet denna person efter att ha läst en annan sak hon skrivit:
En anorektiker klampade på från skolan till stan idag när jag inte kunde låta bli att göra krokben på stickan. Hon föll med ansiktet i en snödriva och jag hade jättekul! Sitter fortfarande och skrattar.
"HAHAH! fy fan så roligt!!!!"
---
Seriöst.
---
---
Det finns allting någonting som splittrar människor åt.
Vad det än är, så vill en människa bygga sig själv en borg av självförtroende.
Dagens tanke
"Det handlar inte om vad, utan hur man äter"
(Nutritionistens ord)
(Nutritionistens ord)
Räknas det?
Eftersom att det är en sekretess på min ätstörningsklinik,
tror ni att jag säger för mycket för att det skulle räknas som en regelbrytan?
Ifall jag ska vara lite "svalare" med det hela.
Försöker själv att hålla det rätt så ytligt,
så det inte händer att de upptäcker och jag blir tvungen att stänga ned bloggen...
Vad tror ni? Uppskattar alla era svar~
[En liten målning av mig]
[Ano]
tror ni att jag säger för mycket för att det skulle räknas som en regelbrytan?
Ifall jag ska vara lite "svalare" med det hela.
Försöker själv att hålla det rätt så ytligt,
så det inte händer att de upptäcker och jag blir tvungen att stänga ned bloggen...
Vad tror ni? Uppskattar alla era svar~
[En liten målning av mig]
[Ano]
Ansträngan
Jag ville knappt stiga ut ur sängen, men knappt stanna kvar hemma heller.
Utbrett över min vänstra arm, så kryllade det av röda "lunarmånar".
Blåmärken, de fanns inte.
Armen verkade ha förlorat sin förmåga till dem för ett tag sedan.
Jag var trött, trött så att jag var på gränsen till att gråta.
Att av ren rädsla stanna tills efter midnatt, det kanske inte var så vist ändå.
---
"Hu~r står det till?"
"Jag är så trött... så att jag knappt står ut"
"Sover du regelbundet?"
"På sistone"
"Igår efter midnatt, eftersom att jag knappast ville sova direkt efter att ha pressat i mig godis..."
"Du, det gör ingenting bättre, ingen skillnad att lägga sig fem minuter efter ens. En brist på sömn framkallar inte bara en tröttsamhet, utan även ångest och stress"
"Varför har du gjort sådär?"
Utbrett över min vänstra arm, så kryllade det av röda "lunarmånar".
Blåmärken, de fanns inte.
Armen verkade ha förlorat sin förmåga till dem för ett tag sedan.
Jag var trött, trött så att jag var på gränsen till att gråta.
Att av ren rädsla stanna tills efter midnatt, det kanske inte var så vist ändå.
---
"Hu~r står det till?"
"Jag är så trött... så att jag knappt står ut"
"Sover du regelbundet?"
"På sistone"
"Igår efter midnatt, eftersom att jag knappast ville sova direkt efter att ha pressat i mig godis..."
"Du, det gör ingenting bättre, ingen skillnad att lägga sig fem minuter efter ens. En brist på sömn framkallar inte bara en tröttsamhet, utan även ångest och stress"
"Varför har du gjort sådär?"
Hon hade fäst sin blick på ryggen av min vänstra hand som råkade sticka ut ur den tjocka tröjärmen jag dragit över den.
Varför, varför och varför skulle jag mitt i allt alltid dra upp den högra mungipan när samtalsämnet alltid nådde något sådant?
Jag ville vara allvarlig, precis som det egentligen var.
Seriös, det var inte för skojs skull.
"Du, det är inte ett dugg roligt"
"J-jag vet det...!"
"Och varför gör du det då isåfall?"
"Därför... att jag inte stod ut. Det var olidligt"
"Och du tror att det blir bättre av att du gräver ned dina naglar i armen?"
Hon satt där och lutade sig bakåt, himlande med ögonen.
"Det... får mig medveten"
"Medveten om vad då?"
"Verkligheten. Att jag inte tappar bort mig själv"
"Nu förstår jag inte"
Med mitt huvud lutandes emot min ena hand, så log jag ljummet
"En fysisk smärt är mer genomlidlig än en psykisk"
"Jag står inte ut... äta skit efter skit... det är olidligt...!"
"Och om du fick välja, vad skulle du äta då isåfall?"
"J-jag vet det...!"
"Och varför gör du det då isåfall?"
"Därför... att jag inte stod ut. Det var olidligt"
"Och du tror att det blir bättre av att du gräver ned dina naglar i armen?"
Hon satt där och lutade sig bakåt, himlande med ögonen.
"Det... får mig medveten"
"Medveten om vad då?"
"Verkligheten. Att jag inte tappar bort mig själv"
"Nu förstår jag inte"
Med mitt huvud lutandes emot min ena hand, så log jag ljummet
"En fysisk smärt är mer genomlidlig än en psykisk"
"Jag står inte ut... äta skit efter skit... det är olidligt...!"
"Och om du fick välja, vad skulle du äta då isåfall?"
I ett antal sekunder stannade jag till i en tystnad.
Hon frågade en fråga.
En simpel, en enkel sådan.
Även fast jag egentligen hade svaret vilandes på mina läppar, så hesiterade jag nästan där och då.
Ett totalt hjärnsläpp, men även någonting annat därefter.
Skulle hon påpeka hur vridna mina svar var, eller ännu värre, skulle jag börja flinle mitt i allt det
- vilket jag hade tendensen till då det kom till frågor som kretsade till vad jag ville?
..."Nötter... ... bär, olika slags frukter... linfrön... olika slags sädesprodukter än potatis, bulgur... torkad frukt..."
Psylliumfrön, gojibär, det fanns flera saker som jag rent ut sagt inte vågade yttra.
Jag var rädd.
Vad jag fick till respons var att det precis var vad jag hade ätit innan behandlingen.
"Det är precis som om en narkoman skulle börja ta droger igen direkt efter sin egen friskrivning"
"D-det är inte alls samma sak...!
Alla vet att droger är någonting helt fel, men mat, det äter alla
- bara på olika sätt!"
Psylliumfrön, gojibär, det fanns flera saker som jag rent ut sagt inte vågade yttra.
Jag var rädd.
Vad jag fick till respons var att det precis var vad jag hade ätit innan behandlingen.
"Det är precis som om en narkoman skulle börja ta droger igen direkt efter sin egen friskrivning"
"D-det är inte alls samma sak...!
Alla vet att droger är någonting helt fel, men mat, det äter alla
- bara på olika sätt!"
Såg jag mig själv som sjuk eller inte, jag hatade den frågan, mest av de alla.
Bara för att jag hade fel i vissa saker, så behövde jag inte ha fel i allt.
När jag hade rätt i någonting, då stod jag för det.
Aldrig mer att jag skulle hålla tillbaka.
"Du försvarar ditt ätstörda betende", "Varför sökte du behandlingen egentligen?"
"Därför att jag var underviktig"
"Bara det?"
"Och... jag... orkade bara inte med mera(skolan, allt)"
---
---
"Vilka tre utmaningar vill du ha den här veckan då?"
"Jag... jag vet inte"
"Därför att jag var underviktig"
"Bara det?"
"Och... jag... orkade bara inte med mera(skolan, allt)"
---
---
"Vilka tre utmaningar vill du ha den här veckan då?"
"Jag... jag vet inte"
Jag visste inte när jag skulle ha tillfälle och tid till det.
Någon skulle vara tvungen att ha tid att vara med, och mer.
Visst, jag är är här för att bli frisk, men seriöst.
Det är inte så lätt att välja mellan sådant som en själv kan likna med pesten och digerdöden.
Hur många med ett ätstört beteende mitt i allt plötsligt säger
"Hmm, den här veckan känner jag mig för att prova pizza~"?
"Jaha, det får väl bli två stycken den här veckan då", suckade hon lite hopplöst.
Jag visste inte var jag skulle ha kunnat pressa in ett tredje alternativ.
Det gick inte knappt vad jag själv visste.
Du hade inte behövt använda dem orden, snälla.
Du hade lika gärna kunnat pressa ur dig något
"Jaha, finns väl ingenting att göra"
"Vad är det för någon mening att du egentligen är här"
eller "Jag orkar inte bry mig längre, du får klara dig själv".
---
---
"Vad håller jag på med egentligen?
Så som jag egentligen går emot det som är "fel" så mycket, räcker inte det?
Räcker inte jag som jag är?"
Jag kände mig så otillräcklig att jag ville fälla tårar.
Det gör mig så ängslig, att inte veta vad som ens är rätt att säga.
Vad att göra.
Det ena har en dåliga sida av sig, medan det andra har fler.
Återvändsgränder, överallt.
Jag är så rädd, så skräckslagen för att folk ska skicka mig vidare.
Ge upp på mig.
Jag var inte bra nog.
Du hade lika gärna kunnat pressa ur dig något
"Jaha, finns väl ingenting att göra"
"Vad är det för någon mening att du egentligen är här"
eller "Jag orkar inte bry mig längre, du får klara dig själv".
---
---
"Vad håller jag på med egentligen?
Så som jag egentligen går emot det som är "fel" så mycket, räcker inte det?
Räcker inte jag som jag är?"
Jag kände mig så otillräcklig att jag ville fälla tårar.
Det gör mig så ängslig, att inte veta vad som ens är rätt att säga.
Vad att göra.
Det ena har en dåliga sida av sig, medan det andra har fler.
Återvändsgränder, överallt.
Jag är så rädd, så skräckslagen för att folk ska skicka mig vidare.
Ge upp på mig.
Jag var inte bra nog.
Dagens tanke
Ångest.
Den betyder att du går emot ditt andra jag, ditt alter ego.
Det pressar emot ens väg, men ju mer man klarar av, desto svagare blir den~
Den betyder att du går emot ditt andra jag, ditt alter ego.
Det pressar emot ens väg, men ju mer man klarar av, desto svagare blir den~
Samvete
Jag har ätit. 100 gram lösgodis.
... och jag kan inte koppla av.
För guds skull, det är som en sockrad dèja vú av McDonalds incidenten jag var tvungen att gå igenom förr.
Jag har medvetet druckit syra, jag har medvetet ätit gift.
Förstört mina tänder, förstört en del av min kropp.
Som om jag bara går omkring, väntandes på att jag ska ta mitt sista andetaget innan giftet börjat ta i.
Det är precis så jag känner denna sekund.
Och jag hatar det. Jag hatar det där samvetet, brutet itu.
Jag vet att ens metabolism försämras av en förlorad sömn, men jag vågar inte gå och lägga mig nu.
Trots att jag ska upp fem över sex till kliniken.
Jag vågar inte, vågar inte.
Hela min mage lever under ett enda stort knip, en enorm smärta.
Katarr, magsår, vem vet?
Det är som om allt det där "slagget" inombords skulle lagras på insidan av min hy och "mögla" sönder som cigaretter med lungor.
Jag vill inte förstöra min kropp,
vill inte bli fulare,
få hål i mina tänder...
Jag blir galen. Min resterande mentala harmoni, den slits itu drastiskt.
Jag gråter, slår min egen arm med all min kraft den kan få.
Ta bort, ta bort, ta bort det ur mig...!!
-Rotar fram "min" låt-
... och jag kan inte koppla av.
För guds skull, det är som en sockrad dèja vú av McDonalds incidenten jag var tvungen att gå igenom förr.
Jag har medvetet druckit syra, jag har medvetet ätit gift.
Förstört mina tänder, förstört en del av min kropp.
Som om jag bara går omkring, väntandes på att jag ska ta mitt sista andetaget innan giftet börjat ta i.
Det är precis så jag känner denna sekund.
Och jag hatar det. Jag hatar det där samvetet, brutet itu.
Jag vet att ens metabolism försämras av en förlorad sömn, men jag vågar inte gå och lägga mig nu.
Trots att jag ska upp fem över sex till kliniken.
Jag vågar inte, vågar inte.
Hela min mage lever under ett enda stort knip, en enorm smärta.
Katarr, magsår, vem vet?
Det är som om allt det där "slagget" inombords skulle lagras på insidan av min hy och "mögla" sönder som cigaretter med lungor.
Jag vill inte förstöra min kropp,
vill inte bli fulare,
få hål i mina tänder...
Jag blir galen. Min resterande mentala harmoni, den slits itu drastiskt.
Jag gråter, slår min egen arm med all min kraft den kan få.
Ta bort, ta bort, ta bort det ur mig...!!
-Rotar fram "min" låt-
"Jag dansar... snurrar runt... går längs stranden... njuter av min omgivning..."
Jag gråter.
Sött och dött
"Gå i förväg och välj i godishyllan så kommer jag sedan"
Reglerna var
- Ingen choklad. Alls.
- Inget sockerfritt, vilket jag inte tålde ändå
- Ingen choklad. Alls.
- Inget sockerfritt, vilket jag inte tålde ändå
och när jag väl stod där, så hamnade jag i en aningen pressad situation.
"Aahh... ahh... vad fan..."
Allting och ALLTING var eller hade choklad i sig!
När hon väl kom dit, så fann hon mig där, med fingrarna pressandes emot näsrygggen.
"Vad har du valt?" ...-tog en titt i godispåsen-... "Har du inte valt något än?"
"Ja, du låter ju mig välja mellan pest och kolera..."
"Men skärp dig nu"
"Den här då?"
"Du, jag har ALDRIG tyckt om den"
"Jaha, ja..."
"Aahh... ahh... vad fan..."
Allting och ALLTING var eller hade choklad i sig!
När hon väl kom dit, så fann hon mig där, med fingrarna pressandes emot näsrygggen.
"Vad har du valt?" ...-tog en titt i godispåsen-... "Har du inte valt något än?"
"Ja, du låter ju mig välja mellan pest och kolera..."
"Men skärp dig nu"
"Den här då?"
"Du, jag har ALDRIG tyckt om den"
"Jaha, ja..."
Hon pekade och föreslog först de mer normala sorterna som fruktnapparna, men sedan så verkade det dra sig sin väg... sockrade, rullade remmar... sockrade det ena, sockerdoppade det andra.
Då jag inte kunde hålla mig och tittade på innehållsförteckningarna, så blev jag överraskad över hur otroligt lika de flesta var.
Det verkade vara exakt samma två ingredienser först på listan varenda gång jag tittade.
"Och din behandlare berättade också för mig att det inte fick vara choklad heller. Sockerfritt vet jag att du inte äter, men"
Snickers vilket egentligen var doppade i choklad som någon millimeter, det gick inte. Inte heller chokladmint, Maltesers... och rent ut sagt brusade upp mig.
"Jag vill inte äta sån' här skit!!"
"Ja, men det ska du iallafall"
Fan, fan, fan det var ingenting som lockade mig alls.
Men sedan såg jag plastlådan med "hemlagad kola - hasselnöt".
Snickers vilket egentligen var doppade i choklad som någon millimeter, det gick inte. Inte heller chokladmint, Maltesers... och rent ut sagt brusade upp mig.
"Jag vill inte äta sån' här skit!!"
"Ja, men det ska du iallafall"
Fan, fan, fan det var ingenting som lockade mig alls.
Men sedan såg jag plastlådan med "hemlagad kola - hasselnöt".
("Nötter! Fina, härliga nötter!")
Alltså skopade jag i sådana ned i min karamellkungen-påse.
"Perfekt!", bara att jag varken provat dem eller ens var medveten om att de kunde liknas med att tugga på tapetklister...
... får väl gissa på karman där.
Inte exakt som om jag kunde streta emot när det väl var dags då jag hade en vakt på var sida.
Trots mammas medgivande till att Malaco Truly dög, så hade de argumenterat emot och därmed övertalat henne att det var "viktväktar-godis".
Men det kanske ändå var lika bra eftersom att jag verkade ha en sådan moralskuld när hon lagt ned den i matkassen.
Bara för att det var 30% mindre socker på grund av innehållet av "äkta fruktjuicer".
Med gråt och grävande med naglarna emot tänderna för att "spackla" upp den klistrade kolan,
så tog det strax över 40 minuter.
För 100 gram lösgodis.
Aldrig mer säger jag bara.
(Även fast jag kommer att vara tvungen till det...)
Aldrig mer cola.
... men jag gjorde det iallafall.
så tog det strax över 40 minuter.
För 100 gram lösgodis.
Aldrig mer säger jag bara.
(Även fast jag kommer att vara tvungen till det...)
Aldrig mer cola.
... men jag gjorde det iallafall.
[X] 100 gram lösgodis(ej choklad, sockerfritt)
Sushi
Jag gissar att sushi är en favorit när jag äter ute.
(Bortsett från Bibimbab)
Gott(för det mesta), snabbt för att inte säga att det är lätt att beräkna vad som är en normal portion enligt min behandling!
Visst, ibland kan en mellan vara kanske 8-11(12?) bitar, så det brukar vara bestämt på 10 bitar, vare sig storlek~
Men, vad kan vi säga om dessa bitar då?
Först ut är...
Sushihaket vid Centralstationen! som jag tyvärr inte kom ihåg namnet på...
Betyg: 2,5/5
- Bitarna var fullkomligt minimala!
(Vilket kanske var lite roligt för mig, men~)
+ Tog inom fyra minuter att få dem klara
En helt okej sushi iallafall~
(T T-Centralen)
Panda Sushi~
Betyg: 3,5
Ett riktigt mysigt och rent ställe med rätt så många rätter att välja på förutom sushin
+ Ett extra plus för att det är fri ranson på misosoppan - inklusive algerna/purjolöken till den!
- Minuset skulle väl antagligen vara att det ibland känns mer som "ris med fisk" än "fisk med ris"
(T Hornstull)
Itamae sushi
Betyg: 3/5
Sushibitarna var rätt små, men ändå rätt så passande i storleken(rullarna var mini)
- Ljudnivån i rummet, folknivån och musikvolymen tillsammans var... ett recept till migrän.
- Kunde knappt andas - s-så mycket folk!
+ Laxen smälte i munnen på mig~~
(T Odenplan)
Ki-mama sushi~
Betyg: 4,5/5
Ja, vad kan man säga? Stans bästa sushiråvaror!
+ Två stycken hela musslor liggandes i ens misosoppa!,
- som vid icke-lunchtid kostar dryga 30 kronor...
- Personalen är inte exakt välkomnande och det kan ta en hel del minuter att ta sin beställning trots att man är först i kön...
- Trångt och fullpackad med människor för det mesta
+ En salmon roe-bit i till och med den lilla sushin - lyxigt~
(T Odenplan)
Okonomi~
Betyg: 4,5/5~~
En av mina klara favoriter är det här riktigt lilla sushihaket som man enkelt går förbi~
Stora, men goda bitar är det som jag och Sofia brukar äta här.
+ Älskar rullarna vars rostade sesamfrön gör pluset
-/+ Kanske lite väl litet, fast då är det iallafall garanterat inte folkmassor
(T Mariatorget)
---
Fast apropå 10 bitar, så kan det vara helt individuellt.
Vissa föredrar att äta även mer...
(Bortsett från Bibimbab)
Gott(för det mesta), snabbt för att inte säga att det är lätt att beräkna vad som är en normal portion enligt min behandling!
Visst, ibland kan en mellan vara kanske 8-11(12?) bitar, så det brukar vara bestämt på 10 bitar, vare sig storlek~
Men, vad kan vi säga om dessa bitar då?
Först ut är...
Sushihaket vid Centralstationen! som jag tyvärr inte kom ihåg namnet på...
Betyg: 2,5/5
- Bitarna var fullkomligt minimala!
(Vilket kanske var lite roligt för mig, men~)
+ Tog inom fyra minuter att få dem klara
En helt okej sushi iallafall~
(T T-Centralen)
Panda Sushi~
Betyg: 3,5
Ett riktigt mysigt och rent ställe med rätt så många rätter att välja på förutom sushin
+ Ett extra plus för att det är fri ranson på misosoppan - inklusive algerna/purjolöken till den!
- Minuset skulle väl antagligen vara att det ibland känns mer som "ris med fisk" än "fisk med ris"
(T Hornstull)
Itamae sushi
Betyg: 3/5
Sushibitarna var rätt små, men ändå rätt så passande i storleken(rullarna var mini)
- Ljudnivån i rummet, folknivån och musikvolymen tillsammans var... ett recept till migrän.
- Kunde knappt andas - s-så mycket folk!
+ Laxen smälte i munnen på mig~~
(T Odenplan)
Ki-mama sushi~
Betyg: 4,5/5
Ja, vad kan man säga? Stans bästa sushiråvaror!
+ Två stycken hela musslor liggandes i ens misosoppa!,
- som vid icke-lunchtid kostar dryga 30 kronor...
- Personalen är inte exakt välkomnande och det kan ta en hel del minuter att ta sin beställning trots att man är först i kön...
- Trångt och fullpackad med människor för det mesta
+ En salmon roe-bit i till och med den lilla sushin - lyxigt~
(T Odenplan)
Okonomi~
Betyg: 4,5/5~~
En av mina klara favoriter är det här riktigt lilla sushihaket som man enkelt går förbi~
Stora, men goda bitar är det som jag och Sofia brukar äta här.
+ Älskar rullarna vars rostade sesamfrön gör pluset
-/+ Kanske lite väl litet, fast då är det iallafall garanterat inte folkmassor
(T Mariatorget)
---
Fast apropå 10 bitar, så kan det vara helt individuellt.
Vissa föredrar att äta även mer...
Dagens tanke
"Livet är fullt av begränsningar så länge man ser dem"
Bollen i ens hand
Jag vill vara kapabel att göra saker.
Bli flummigt full med min vän Sofia som ett par höga hippisar.
Åter igen vara kapabel att säga vad jag känner genom konst.
Hjälpa människor.
Jag vill leva livet.
Men en människa kommer ingen vart med det "omöjliga" tänkandet, utan
"bollen ligger i dina händer"
som min behandares ord.
Bli flummigt full med min vän Sofia som ett par höga hippisar.
Åter igen vara kapabel att säga vad jag känner genom konst.
Hjälpa människor.
Jag vill leva livet.
Men en människa kommer ingen vart med det "omöjliga" tänkandet, utan
"bollen ligger i dina händer"
som min behandares ord.
Förr har det hänt att folk försökt få mig att svälja tabletter, sådana som "lindrar" ens mentala smärta.
Men varför?
Varför egentligen pressa i sig "magiska" kemikalieblandningar, som bara gör dig till en "grå" person?
Att längs det få sina känslomässiga toppar rent ut sagt kapade?
Varken uttrycka en ren glädje eller en sannerligen utbrytande ilska, sorg, utan att vara likgiltig.
Med en rädsla för E-ämnen och tillsatser och plötsligt få lust att stoppa ned dragéer som till och med förändrar ens sätt att handla... jag tror nog inte det.
Jag vill inte vara en sådan människa, inte alls.
Jag vill att folket omkring mig ska tolka mig genom mitt sanna "jag" istället för något slags diffus, vara ett skal med ett innehåll.
---
En människa som frodas av känslor, den frodas även av liv.
En människa som är rädd är inte mindre värd, den har någonting den vill beskydda.
Jag är rädd, det medger jag. Troligen mer än de flesta.
Rädd, rädd för att göra fel än en gång, vilket egentligen är någonting helt naturligt.
Jag uttrycker på tok för mycket känslor istället för några få alls.
Folk säger att jag har färg, att jag inte är ett vandrande spöke.
---
En människa som frodas av känslor, den frodas även av liv.
En människa som är rädd är inte mindre värd, den har någonting den vill beskydda.
Jag är rädd, det medger jag. Troligen mer än de flesta.
Rädd, rädd för att göra fel än en gång, vilket egentligen är någonting helt naturligt.
Jag uttrycker på tok för mycket känslor istället för några få alls.
Folk säger att jag har färg, att jag inte är ett vandrande spöke.
---
Igår då jag satt i Kungsträdgården med min syster för att öva på glass, så var det inte svårt att undiva den kontinuerligt stigande panikångesten.
"Visst, göd upp mig bara ännu mer förstås"
Precis som då jag led av kreativitetsbrist under bildlektionerna i skolan, så såg jag mig själv omkring, granskade omgivningen.
"Äter verkligen någon människa alls park i den här höstblåsten?"
Ett par ungdomar satt och slurpade i sig något smoothie/latteliknande...
en, två kvinnor vandrade runt med varsin liten mjukglass i hand...
och en helt vanlig, smal Östermalms-mellanålders satte sig på bänken ett snäpp ifrån oss.
Med en supersize-våffla.
Och en klick mjukglass täckt av regnbågsströssel - som endast den var större än hans utsträckta handflata!
Han satt där och nästan rent ut sagt slevade i sig den, medan jag själv satt och höll ut den lilla Sandwich-hörnan ut i luften.
"Patetiskt?"
Nej, svårt. Svårigheter att sträva emot.
Jag får försöka att intala mig själv.
Inte "Fan, vad pinsam jag är, patetisk" utan att jag är här.
Jag sitter i en position där jag har möjligheten
"Jag ska banne mig visa dem alla! Se mig bara när jag segrar!".
"Victoria betyder seger!"
Precis som i en depression så är det personen själv
som det hänger på när den befinner sig i någonting som en ätstörning.
Ingenting kommer serverat på ett silverfat.
Ingenting kostar pengar eller är gratis.
Man måste själv vara beredd att ge.
"Bollen ligger i dina händer"
"Patetiskt?"
Nej, svårt. Svårigheter att sträva emot.
Jag får försöka att intala mig själv.
Inte "Fan, vad pinsam jag är, patetisk" utan att jag är här.
Jag sitter i en position där jag har möjligheten
"Jag ska banne mig visa dem alla! Se mig bara när jag segrar!".
"Victoria betyder seger!"
Precis som i en depression så är det personen själv
som det hänger på när den befinner sig i någonting som en ätstörning.
Ingenting kommer serverat på ett silverfat.
Ingenting kostar pengar eller är gratis.
Man måste själv vara beredd att ge.
"Bollen ligger i dina händer"
Systrar
Jag satt nästan och grät vid frukosten.
Jag ville inte ha, ville inte ha, ville inte ha Start!en som min behandlare bestämt för mig.
"För guds skull, räcker det inte nu...?!"
Jag ville inte ha, ville inte ha, ville inte ha Start!en som min behandlare bestämt för mig.
"För guds skull, räcker det inte nu...?!"
Det hade fortfarande inte släppt.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till att jag bara låg intill ryggen på vardagsrumssoffan.
Jag grät, men jag skrek inte.
Ville inte hamna i en pinsam situation när pappas vän var och hälsade på och de fikade i köket.
"Står inte ut, står inte..."
Jag tittade på mina handleder som jag sträckte upp i luften.
Tryckte till en aning med naglarna med mina ögon slutna.
Jag tittade på mina handleder som jag sträckte upp i luften.
Tryckte till en aning med naglarna med mina ögon slutna.
"Aah...", men "Nej, det är inte bra...!"
Men det lockade så till trots.
Ifall jag var känslosam, så kunde jag ha glans i ögonen.
Ifall jag då tryckte till i armen, då rann det ifrån dem
När någonting pressades in, så pressades någonting ut.
Simpelt som det.
Inklusive en del av känslorna, vilket egentligen är så fel med det sättet.
Min behandlare säger att jag bara ska gråta, så lättar det på trycket.
Mamma säger att jag ska sluta gråta.
Vad det än slutar med så är jag i slutändan som en tickande bomb.
-tick-tick-tack-
Jag kunde höra steg närma sig och lade märke till att Sofia, min äldre syster, satte sig bredvid mig.
"Du, jag åker tillbaka till stan nu"
"Kan jag få en kram då"
Usch, jag ville inte att hon skulle se mina ögon, de neddränkta kinderna, utan vecklade in mitt ansikte ännu mer emot soffan för att gnugga av det värsta med mina händer.
"Kom, ge mig en kram"
Min rygg reste sig upp och jag lutade med mitt ansikte emot hennes axel. Visste inte vad jag skulle göra.
"Är det en tuff dag idag? Någonting som du vill prata om?"
"D-det är inget..."
Mamma säger att jag ska sluta gråta.
Vad det än slutar med så är jag i slutändan som en tickande bomb.
-tick-tick-tack-
Jag kunde höra steg närma sig och lade märke till att Sofia, min äldre syster, satte sig bredvid mig.
"Du, jag åker tillbaka till stan nu"
"Kan jag få en kram då"
Usch, jag ville inte att hon skulle se mina ögon, de neddränkta kinderna, utan vecklade in mitt ansikte ännu mer emot soffan för att gnugga av det värsta med mina händer.
"Kom, ge mig en kram"
Min rygg reste sig upp och jag lutade med mitt ansikte emot hennes axel. Visste inte vad jag skulle göra.
"Är det en tuff dag idag? Någonting som du vill prata om?"
"D-det är inget..."
Precis som med min mamma så hade jag ingen lust att prata om det, trots att jag egentligen var säker på att det skulle göra det en aning bättre.
Hon skulle nog inte förstå mina känslor.
Troligen så skulle hon vrida om det till någonting positivt precis som då jag berättade att min mens hade återvänt för första gången sedan december 2007.
"Vi har dem alla, speciellt jag själv"
"Mm"
Men du, vad skulle du säga om att du, jag och Hanna(den andra storasystern) åt sushi i stan tillsammans idag? Till lunch? Det hinner jag nog med iallafall"
"Vill du göra det?"
"Mm"
Men du, vad skulle du säga om att du, jag och Hanna(den andra storasystern) åt sushi i stan tillsammans idag? Till lunch? Det hinner jag nog med iallafall"
"Vill du göra det?"
..."Mm"
Min tillvaro hade stannat stilla i någon sekund.
Så som hon hade berättat för de andra omkring frukosten hur det tog två och en halv timme att läsa en av många artiklar i hennes studier, så visste jag det.
Hon gjorde det för min skull och jag log lite blygsamt inombords.
Hon åkte i förväg för att sedan möta upp oss andra två vid Odenplan efter att ha pluggat lite grann, så det var Hanna och jag som satt på tåget från Kårstahållet mot Mörby.
Vi satt och läste en tidning, jag en bok.
Yttrade få ord.
Det hade alltid varit ungefär på det sättet, att det var de två tillsammans och sedan jag.
Hur olika de än var från varandra, så var de som bästa vän.
När den ena flyttade in till staden, så flyttade den andra detsamma inom en månads tid
- med mig själv kvar där hemma i öde.
Med en mamma som jobbade för det mesta, en pappa som jag inte ville ha med att göra.
Det var ensamt.
Men jag skulle inte förstöra det här nu.
Vi skulle ha en trevlig lunch, en trevlig dag tillsammans, "förstör det inte nu Victoria!".
Sushistället som vi tänkt oss var stängt, så det fick bli en annan på Odengatan.
Fullt av människor där inne, fullt av stök, av stoj, barn till och med.
Jag hade redan haft som en stövel i min mage nu under de senaste dagarna och den "vilda" omgivningen gav mig kväljningar.
Tungt, tungt att hålla det hela nere.
"Mår du bra, Victoria?"
"J-ja, det låter lite bara..."
"Vi kune ha suttit utanför lika gärna", suckade Hanna lite hopplöst.
"Men vi kan sitta ute då...!"
"Nej. Det går bra här inne."
"J-ja, det låter lite bara..."
"Vi kune ha suttit utanför lika gärna", suckade Hanna lite hopplöst.
"Men vi kan sitta ute då...!"
"Nej. Det går bra här inne."
---
Åtminstone någonting så här simpelt, det ville jag kunna klara av.
Då och nu
[Idag]
"Jaha, hu~r står det till då"
"Jag är trött..."
"Jaha~"
Hon satt och skrev ned ordet "trött" på sitt randiga pappershäfte.
"Jag har inte sovit någonting. Det tar tid att somna, jag vaknar här och där..."
"Hur länge har det här pågått då?"
"Nu, på sistone(de sista två dagarna)...
jag är så trött, det är till och med att mamma frågar mig ifall jag gråtit i min sömn.
Men "Nej, jag har bara sovit lite", jag kan inte koppla av! Alls!
Och nu är jag dessutom tillbaka till fettarsle-åldern också... Jag står inte ut...!"
"Det har aldrig varit någon som direkt varit glad att den nått sin målvikt, Victoria"
Pressandes med den högra handflatan emot mitt ansikte så hade det redan börjat rinna.
"J-jag vill inte vara misslyckad än en gång igen...!"
"Jaha, hu~r står det till då"
"Jag är trött..."
"Jaha~"
Hon satt och skrev ned ordet "trött" på sitt randiga pappershäfte.
"Jag har inte sovit någonting. Det tar tid att somna, jag vaknar här och där..."
"Hur länge har det här pågått då?"
"Nu, på sistone(de sista två dagarna)...
jag är så trött, det är till och med att mamma frågar mig ifall jag gråtit i min sömn.
Men "Nej, jag har bara sovit lite", jag kan inte koppla av! Alls!
Och nu är jag dessutom tillbaka till fettarsle-åldern också... Jag står inte ut...!"
"Det har aldrig varit någon som direkt varit glad att den nått sin målvikt, Victoria"
Pressandes med den högra handflatan emot mitt ansikte så hade det redan börjat rinna.
"J-jag vill inte vara misslyckad än en gång igen...!"
För guds skull, hade jag förlorat min styrka att hålla mina känslor inne egentligen?
Innan jag hade börjat behandlingen, då var jag tyst, ja, men jag kunde hålla min mask utan problem.
Nu, så var jag så fullkomligt överdramatisk att hemlighet kanppt ens fanns i mitt inre lexikon.
---
---
"Men seriöst, senaste gången jag gick förbi en godishylla, på Coop, - det luktade så starkt, vidrigt artificiellt att jag fick huvudvärk av det"
"Där hör vi det, hur din sjukdom förvridit hela ditt sätt att tänka!"
("Aaaargh...")
"Du, smak förändras! Jag kanske inte tycker om lösgodis längre, eller hur"
"Du, det där köper inte jag~! Jag vet att du egentligen har tyckt om det. Både din mamma och du själv har sagt det då du berättade om förr. Och det där lösgodiset som din mamma hade köpt var sådant som du faktiskt har ätit förr"
---
"Det är ganska roligt, för du sitter faktiskt och försvarar ditt ätstörda beteende"
Tog illa vid mig en aning. Jag kan faktiskt också ha rätt ibland.
"Vadå, förväntar du mig att gå runt och säga "Ååh, lösgodis, det är så gott, så fullt av vitaminer, mineraler~"
"Äum, inte exakt, men du fattar vad jag menar"
---
"Du tror på allting som folk påpekar, gör inte du? Du tar in det allt"
"Folk har aldrig sagt positiva saker förr. Bara negativa.
Jag fick aldrig komplimanger när jag var yngre..."
"Jag vet, och det är det som är så tragiskt"
---
"Men seriöst, senaste gången jag gick förbi en godishylla, på Coop, - det luktade så starkt, vidrigt artificiellt att jag fick huvudvärk av det"
"Där hör vi det, hur din sjukdom förvridit hela ditt sätt att tänka!"
("Aaaargh...")
"Du, smak förändras! Jag kanske inte tycker om lösgodis längre, eller hur"
"Du, det där köper inte jag~! Jag vet att du egentligen har tyckt om det. Både din mamma och du själv har sagt det då du berättade om förr. Och det där lösgodiset som din mamma hade köpt var sådant som du faktiskt har ätit förr"
---
"Det är ganska roligt, för du sitter faktiskt och försvarar ditt ätstörda beteende"
Tog illa vid mig en aning. Jag kan faktiskt också ha rätt ibland.
"Vadå, förväntar du mig att gå runt och säga "Ååh, lösgodis, det är så gott, så fullt av vitaminer, mineraler~"
"Äum, inte exakt, men du fattar vad jag menar"
---
"Du tror på allting som folk påpekar, gör inte du? Du tar in det allt"
"Folk har aldrig sagt positiva saker förr. Bara negativa.
Jag fick aldrig komplimanger när jag var yngre..."
"Jag vet, och det är det som är så tragiskt"
Enligt hennes mening så var det inte jag som var det dåliga - det var folk som hade varit dåliga med det positiva under mitt liv.
De som vid det första ögonblicket verkade vara snälla, trevliga, de ändrade skepnad längs tiden.
Dessa påpekningar... dessa ord... dessa jävla åsikter!
"Vem fan säger att jag skulle må bra vid den vikten... jag vet väl fan själv hur jag mådde när jag var på den sist - skit!
Att vara klumpig eller någonting sådant, det matchar den som är största av alla, eller hur?
Bättre än ifall personen skulle vara lika smal eller smalare.
Folk ser ned på en, ett fettarsle...
Som då jag hade målat någonting på bildlektionen.
E och L kommer och säger "Åhh, vad fin",
innan de stänger dörren och går in till ett annat rum
där även de andra i salen kunde höra dem skratta rösten ur sig...!"
"Du är inte fet. Du är smalare än mer än hälften av genomsnittet..."
"Lite underligt, eller hur? Under de tre åren i gymnasiet, så såg jag inte ens FEM mulliga tjejer.
Fem! Inte ens det!
Lite roligt också att det är mitt gymnasium som är det vanligaste att folk kommer ifrån på behandlingen"
"Och då är det väl inte så konstigt, va?"
"Du och jag, vi ser inte dig på ett och samma sätt.
Vad jag ser framför mig, det är en söt tjej. En som VERKLIGEN inte är fet. Du måste-"
"S-sluta-, säg inte mer--!! Jag står inte ut...!!"
"DET GÖR SÅ ONT!!"
Mina armar omfamnade hela mig själv och pressades med huvudet emot träbordet.
Det kändes som om någonting långsamt men säkert slet sönder min själ.
Långsamt, långsamt, så drogs det fram hål som även de blev större.
---
Någonting jag gjorde för några få månader sedan]
[(Pomegranate)]
---
Alla de som når sin målvikt förr eller senare, de lär sig acceptera faktumet med tiden.
En sådan person som släpper, "Forgive and forget", jag är inte en sådan.
Vad som tagit mig hårt vid ett tillfälle, det fastnar och sitter i min ryggrad tills slutet nås.
Målvikten(BMI:t 20), det enda den symboliserar är en tid jag önskar inte ens funnits.
Jag gör framsteg med saker, jag anstränger mig, men.
Vissa saker... är även de permanenta.
"En egenskap som kommer att ta dig framåt i livet, Victoria - det är din envishet"
Att vara klumpig eller någonting sådant, det matchar den som är största av alla, eller hur?
Bättre än ifall personen skulle vara lika smal eller smalare.
Folk ser ned på en, ett fettarsle...
Som då jag hade målat någonting på bildlektionen.
E och L kommer och säger "Åhh, vad fin",
innan de stänger dörren och går in till ett annat rum
där även de andra i salen kunde höra dem skratta rösten ur sig...!"
"Du är inte fet. Du är smalare än mer än hälften av genomsnittet..."
"Lite underligt, eller hur? Under de tre åren i gymnasiet, så såg jag inte ens FEM mulliga tjejer.
Fem! Inte ens det!
Lite roligt också att det är mitt gymnasium som är det vanligaste att folk kommer ifrån på behandlingen"
"Och då är det väl inte så konstigt, va?"
"Du och jag, vi ser inte dig på ett och samma sätt.
Vad jag ser framför mig, det är en söt tjej. En som VERKLIGEN inte är fet. Du måste-"
"S-sluta-, säg inte mer--!! Jag står inte ut...!!"
"DET GÖR SÅ ONT!!"
Mina armar omfamnade hela mig själv och pressades med huvudet emot träbordet.
Det kändes som om någonting långsamt men säkert slet sönder min själ.
Långsamt, långsamt, så drogs det fram hål som även de blev större.
---
Någonting jag gjorde för några få månader sedan]
[(Pomegranate)]
---
Alla de som når sin målvikt förr eller senare, de lär sig acceptera faktumet med tiden.
En sådan person som släpper, "Forgive and forget", jag är inte en sådan.
Vad som tagit mig hårt vid ett tillfälle, det fastnar och sitter i min ryggrad tills slutet nås.
Målvikten(BMI:t 20), det enda den symboliserar är en tid jag önskar inte ens funnits.
Jag gör framsteg med saker, jag anstränger mig, men.
Vissa saker... är även de permanenta.
"En egenskap som kommer att ta dig framåt i livet, Victoria - det är din envishet"
En "perfekt" dag
En "perfekt" dag, enligt Victoria
- Jag skrapar och tömmer ur förpackningarna/tallriken
- Jag tar inte tallriken från den högsta stapeln
- Jag väljer inte alltid samma bestick
- Ifall jag valt "fel" bestick, så ändrar jag mig inte
- Jag börjar inte med att äta den smala, kallfärgade delen av frukten t.ex en nektarin
- Jag avslutar inte frukten med den rundaste, mest varmfärgade delen heller
- Jag väljer inte formen av glas beroende på vad för slags dryck
- Jag väljer inte ett smalare glas till vattnet
- Jag tar inte en klunk efter varje tugga
- Jag väljer inte den allra böjdaste bananen på klasen
- Jag tar inte en "genväg" på vägen hem
- Jag väljer inte den minsta frukten
- Jag tar inte toaletten längst bort på grund av de få extra stegen
- Jag börjar inte med att skära av broccolins bukett
- Jag pressar inte i mina naglar i armen under en pressad situation
- Jag tar fulla mått och skrapar ur dem
- Jag går inte och lägger mig sent på kvällen i avsikten att "hinna förbränna" vad jag ätit
- Jag hoppar inte över måltider
- Jag följer mitt matschema
- Jag spatserar inte runt på stationen ifall jag väntar på ett anländande tåg
- Jag börjar inte måltiden genom att ta en klunk ur glaset
- Jag skriver inte ned recept som jag vill prova på längre fram
- Det första jag gör när jag är i Akademibokhandeln är inte att titta i kokböckerna
- Jag tittar inte på sockerhalten på brödförpackningar
- Jag läser inte innehållsförteckningar
- Jag tuggar ibland tuggorna färre än åtminstone 6 gånger
- Jag väljer inte den minsta teskeden
- Jag avslutar måltiden med en tugga
- Jag tar inte fler än ett glas med vatten
- Jag lägger mig inte i matlagningen, påpekar inte hur mycket salt som används i matlagningen
- Jag väljer inte vegetariska alternativ ifall jag äter ute
- Jag tar det lugnt efter måltiden
- Om jag är tvungen att dricka läsk eller Mer, med mera, så dricker jag det direkt ur förpackningen/ burken
- Jag använder mig inte av en bestämd ordning när jag gör i ordning måltiden
- Om frukten är delad, så börjar jag inte med den minsta, smalaste biten och äter i storleksordning
- Jag tittar inte runt och jämför min portion med människornas omkring mig
- Jag lägger skeden i tallriken när jag tar en paus, inte utanför
- Jag blandar allting, äter inte fruktbitarna först och sedan flingorna sist vid frukosten
- Jag äter inte en måltid på tok för långsamt(en vanlig tid brukar vara ca 12-15 minuter)
- Jag söker inte efter recept och hälsotips på nätet
... och lite mer som jag glömde att skriva upp~
Kände igen dig på något sätt?
Regler, regler, regler.
Jag skrev själv ned en lista med vissa av mina tvång, som jag sedan gav till min behandlare~
Ifall det varit en bra vecka/månad, så kan man ge/köpa sig själv någonting och se på det som i något slags belöningssyfte~
Kanske verkar det lite väl att ge en annan person listan, men se det som en god sak.
Det är saker du behöver tänka på för att ha en perfekt dag i behandlingssynvinkel och när du ger listan till någon(i mitt fall min egen behandlare), så kan den hjälpa till med att "rätta" till dig om så behövs.
Det är saker du behöver tänka på för att ha en perfekt dag i behandlingssynvinkel och när du ger listan till någon(i mitt fall min egen behandlare), så kan den hjälpa till med att "rätta" till dig om så behövs.
Istället för att sänka ned sig med att personen inte lyckats eller att det bara känns som en levande plåga med det här "rutinbrytandet"(vilket, tro mig, är ultratungt),
så kan den framhäva det goda med sina ansträngningar.
så kan den framhäva det goda med sina ansträngningar.
Ifall det varit en bra vecka/månad, så kan man ge/köpa sig själv någonting och se på det som i något slags belöningssyfte~
Har själv hört "Hela din vardag är ett enda stort system, Victoria!", lite komiskt nog.
Tvång i mina ögon
Låt oss säga rutiner. Låt oss säga tvång.
Vad skiljer dem åt?
En rutin är en sak du vanligen gör, sådant du inte ens tänker på att du gör till och med.
Som vilket ben du ALLTID börjar med när du drar på dig dina jeans
eller ifall du tvättar ansiktet innan eller efter du borstar tänderna till exempel.
Vad skiljer dem åt?
En rutin är en sak du vanligen gör, sådant du inte ens tänker på att du gör till och med.
Som vilket ben du ALLTID börjar med när du drar på dig dina jeans
eller ifall du tvättar ansiktet innan eller efter du borstar tänderna till exempel.
Ett tvång, det är också en rutin - som måste finnas där.
Ifall det inte utfärdas, så känns det som om någonting ska gå fel.
Man hamnar på något som helst sätt ute på en osäker mark.
Ifall det inte utfärdas, så känns det som om någonting ska gå fel.
Man hamnar på något som helst sätt ute på en osäker mark.
"Kan du göra så där istället då?"
"Nej, jag föredrar att göra på det här sättet...", istället för "Um, okej"
"Nej, jag föredrar att göra på det här sättet...", istället för "Um, okej"
Man ska mitt i allt börja ifrågasätta varför uppmanandet.
Alla ens tankar kan rikta sig åt mängder av saker som egentligen är helt onödiga, som folket omkring en inte ens lägger märke till.
Både tid och energin måste ges för att personen ska känna sig till freds.
När jag fick förbudet till att ägna någon som helst tid till kost, hälsa och mat, då stannade allting bara till.
Tiden stod stilla och jag kunde helt enkelt inte fatta.
"Hade jag så här jävla mycket fritid? Vad ska jag göra?"
Ingen variation på maten, ingen alls.
Allting var radat upp och bestämt som jag skulle äta.
Jag stod inte ut.
Variationen, jag ville ha den, ville ha den.
"Att gå ut ur en ätstörning kan vid vissa fall vara ännu svårare än att släppa ett drogberoende"
Alla mina tankar var riktade åt att se mig omkring.
Vad jag än såg så var allting sig likt.
De säger att en person inte ska titta i kokböcker, inte söka sådana saker på nätet - allting som påminnde den om de "gamla, goda" tiderna.
Jag tillbringade den mesta av min tid hemma och pluggade sönder mig själv med mina krav och maten var min enda variation. Som nu var borta.
Kunde inte sluta tänka, jag kunde inte släppa det.
Tills min syn på saker hade tagit en hel omvänding.
Vad jag än såg på, från en matsked med yoghurt och Allbran, till ett glas och en tallrik - jag såg allting i nummer.
Jag hade utvecklat ett nummerseende och var tvungen att "räkna" vad jag än lade mina ögon på.
Låt oss säga en bit av kiwi på min tesked.
"Den var ganska mycket bredar än lång, så kanske "6", den sticker ut där på toppen, så jag antar "7". Den bryts isär i två delat, så jag antar att det kanske blir "10", nej "11""
"Den var ganska mycket bredar än lång, så kanske "6", den sticker ut där på toppen, så jag antar "7". Den bryts isär i två delat, så jag antar att det kanske blir "10", nej "11""
Ungefär på det sättet sattes mina tankar igång, inför var och varenda tugga för att vara exakt.
Jag skulle tänka på hur många saker som låg på gaffeln, hur brett det var, hur många platser där det stack ut ungefär.
Jag kunde känna något slags välbehag i det hela när jag räknade.
Jag fick inte variera vad jag åt hur jag ville, men sättet kunde ingen ta ifrån mig.
Kallfärgade, sträva, smala, kantiga saker var udda.
Varmfärgade, lena, breda, runda saker var jämna.
"Få se, jag tog 3 fil, 2 bröd, 1 juice... då kan jag prova 4 bröd, 2 juice, 2 bröd"
Det slet sönder mig och jag orkade knappt med någonting.
Vart jag än såg mig omkring så såg jag dem - numren.
Det fanns till och med tillfällen då jag räknade hur många rader och utbucklingar ett eluttag hade.
"Hur är det, Victoria?"
"J-jag är så trött..."
"J-jag är så trött..."
Jag stod inte ut, jag klarade inte av det.
När jag för första gången fick tillåtelsen att äta apelsin på prov eftersom att de hade förbjudit mig att äta dem sedan jag pillat för mycket med skinnet, så kom jag gråtandes till en av behandlarna
"J-jag klarar inte av det...!"
Jag hade en dödslängtan.
(för några få~ månader sedan under min ätstörningsbehandling)
---
---
Tvång är någonting som hör till en ätstörning.
Alla får eller har det, bara i olika grader.
Det är därför det är så viktigt att anstränga sig emot dem och inte dras till det "trygga".
Som att få möjligheten att prova på en cigarett en andra gång i sitt liv.
Ta den och du är en del av den.
Ni skiljs inte åt.
Säg nej till "dig själv"
---
Det handlar inte om att "Jag är sjuk", "Mentalt instabil",
- utan det är mänskligt.
Och ofta så kan det vara att man tolkar ett sådant som en såkallad "rutin".
En självtjänst som jag anser faktiskt hjälper en människa, det är
- att ha ett pappersark och fundera igenom hela dagen
- lägg märke till vad du tar och vad du väljer,
är det någonting som ALTID blir ditt val?
- skriv ned en punkt efter punkt och efter en tid så kan du ha en hel lista!
(Iallafall jag, hehe...)
Det kan vara någonting så simpelt som
"Jag tömmer inte måtten eftersom att jag är rädd att det ska stiga över ifall jag tar fulla"
när du är i en behandling.
Prova på~
Jag hade en dödslängtan.
(för några få~ månader sedan under min ätstörningsbehandling)
---
---
Tvång är någonting som hör till en ätstörning.
Alla får eller har det, bara i olika grader.
Det är därför det är så viktigt att anstränga sig emot dem och inte dras till det "trygga".
Som att få möjligheten att prova på en cigarett en andra gång i sitt liv.
Ta den och du är en del av den.
Ni skiljs inte åt.
Säg nej till "dig själv"
---
Det handlar inte om att "Jag är sjuk", "Mentalt instabil",
- utan det är mänskligt.
Och ofta så kan det vara att man tolkar ett sådant som en såkallad "rutin".
En självtjänst som jag anser faktiskt hjälper en människa, det är
- att ha ett pappersark och fundera igenom hela dagen
- lägg märke till vad du tar och vad du väljer,
är det någonting som ALTID blir ditt val?
- skriv ned en punkt efter punkt och efter en tid så kan du ha en hel lista!
(Iallafall jag, hehe...)
Det kan vara någonting så simpelt som
"Jag tömmer inte måtten eftersom att jag är rädd att det ska stiga över ifall jag tar fulla"
när du är i en behandling.
Prova på~
Min lilla "svarta" lista
En aningen sen uppdatering nu eftersom att det redan är torsdag(!), men här kommer den, färsk och go'~
[X] GB-sandwich, samt sylt-Cornetton
[X] Pizza
[X] 40gram chips, med 2dl Mer
[X] En meny från McDonalds(McFeast)
[/] Mjukglass med chokladströssel
[X] 100 gram vaniljglass
[X] En kanelbulle, med 3dl saft
[X] Pannkakor med sylt och vispgrädde(350 gram alltsammans!)
[X] 50 gram choklad(ejmörk!), med 2dl Mer
[X] 100 gram lösgodis
[X] Fika(ett bakverk med kanske en latte)
[X] Vitt bröd (vid tre stycken tillfällen)
Lägg märke till att jag till slut kryssade i McDonalds-rutan~
Motvilligt med mer än måttligt, men ärligheten räknas mest av allting en person har att erbjuda.
[X] 50 gram choklad(ej mörk!)
[X] En meny från McDonalds
[X] Vitt bröd (vid tre stycken tillfällen)
I andra ord, så har jag haft en framgångsrik(uugh) vecka innan denna.
Vissa människor kanske tänker ""Vitt bröd", what the fuck...?", men seriöst, jag favoriserar inte det...
Från att ha varit liten och ätit rostat med salami till frukost, så måste brödet vara mörkt.
Inte bara mörkt, grovt.
Inte bara grovt, grövre.
Jag antar att vissa tycker att det är lika komiskt som jag då jag en dag helt enkelt tittade in på någon fjortisblogg som underhållning och en lättan av uttråkan.
Vad ser jag?
En bild på någon vit skiva med smör, ost, ett litet isbergssalladsblad och en gurkskiva.
"Titta vad nyttig jag är!"
*Host, okej! Inga åsikter om mat som min behandling beordrar mig om, släpp och släpp.
Veckans nya utmaningar är:
[] 100 gram lösgodis
[]
[] En GB-glass + 2dl Mer
Den mittersta fick utebli eftersom att jag och min behandlare inte hittade ett passande tillfälle.
En skepsis med lösgodiset:
"Den här gången ska du gå till den vanliga "Karamellkungen"-hyllan och handla godiset"
("Skit...")
"Ingen choklad den här gången heller"
("Aaaawww...!!!")
[X] GB-sandwich, samt sylt-Cornetton
[X] Pizza
[X] 40gram chips, med 2dl Mer
[X] En meny från McDonalds(McFeast)
[/] Mjukglass med chokladströssel
[X] 100 gram vaniljglass
[X] En kanelbulle, med 3dl saft
[X] Pannkakor med sylt och vispgrädde(350 gram alltsammans!)
[X] 50 gram choklad(ejmörk!), med 2dl Mer
[X] 100 gram lösgodis
[X] Fika(ett bakverk med kanske en latte)
[X] Vitt bröd (vid tre stycken tillfällen)
Lägg märke till att jag till slut kryssade i McDonalds-rutan~
Motvilligt med mer än måttligt, men ärligheten räknas mest av allting en person har att erbjuda.
[X] 50 gram choklad(ej mörk!)
[X] En meny från McDonalds
[X] Vitt bröd (vid tre stycken tillfällen)
I andra ord, så har jag haft en framgångsrik(uugh) vecka innan denna.
Vissa människor kanske tänker ""Vitt bröd", what the fuck...?", men seriöst, jag favoriserar inte det...
Från att ha varit liten och ätit rostat med salami till frukost, så måste brödet vara mörkt.
Inte bara mörkt, grovt.
Inte bara grovt, grövre.
Jag antar att vissa tycker att det är lika komiskt som jag då jag en dag helt enkelt tittade in på någon fjortisblogg som underhållning och en lättan av uttråkan.
Vad ser jag?
En bild på någon vit skiva med smör, ost, ett litet isbergssalladsblad och en gurkskiva.
"Titta vad nyttig jag är!"
*Host, okej! Inga åsikter om mat som min behandling beordrar mig om, släpp och släpp.
Veckans nya utmaningar är:
[] 100 gram lösgodis
[]
[] En GB-glass + 2dl Mer
Den mittersta fick utebli eftersom att jag och min behandlare inte hittade ett passande tillfälle.
En skepsis med lösgodiset:
"Den här gången ska du gå till den vanliga "Karamellkungen"-hyllan och handla godiset"
("Skit...")
"Ingen choklad den här gången heller"
("Aaaawww...!!!")
Som vi säger, det söta är det nyttiga för ens själ~
Att önska
Jag önskar att jag inte vore en människa, för då skulle inte alla de krav finnas till.
Jag önskar att jag var en uggla, för då skulle jag förstå.
Jag önskar att jag var en svala, för då skulle jag vara kapabel att flyga och se över det allt.
Jag önskar att jag var en snok, för då skulle jag inte vara tvungen att se.
Jag önskar att jag var en dront, för då skulle problemen inte finnas mer.
[Vad jag skrev då jag blev tankspridd under eftermiddagen,
ingen aning varför egentligen...]
Det har gått över ett dygn sedan jag fick reda på det från min behandlare.
Och fortfarande så grämer och river sönder det mig inombords.
Jag önskar att jag var en uggla, för då skulle jag förstå.
Jag önskar att jag var en svala, för då skulle jag vara kapabel att flyga och se över det allt.
Jag önskar att jag var en snok, för då skulle jag inte vara tvungen att se.
Jag önskar att jag var en dront, för då skulle problemen inte finnas mer.
[Vad jag skrev då jag blev tankspridd under eftermiddagen,
ingen aning varför egentligen...]
Det har gått över ett dygn sedan jag fick reda på det från min behandlare.
Och fortfarande så grämer och river sönder det mig inombords.
Eftersträvan
Att ha dåliga dagar, ha dåliga tider, det är en del av att vara en människa.
Av alla sju dödssynder så är det en som aldrig bleknar:
Av alla sju dödssynder så är det en som aldrig bleknar:
Girighet.
Man vill ha mer och mer och när du väl verkar ha det mesta så går du på jakt efter det som fortfarande är utom räckhåll.
Perfektionism, det som alla eftertraktar, vem har inte varit med om det?
Det är det som kan göra det så sorgligt.
Låt oss säga en ätstörning, det är inte var och varenda gång det börjar en dag med
"Oj, jag har lust att tappa tio kilo!"
"Nej, nu har jag lust att svälta mig själv", "Få karies", "Benskörhet"
"Frysa så in i märgen under vinterhalvåret!",
utan det sitter djupare inom en.
När jag först sökte min behandling så var en av de allra första frågorna jag fick "Har du skilda föräldrar?".
"Vad har det med saken att göra egentligen?" var min respons i form av tankar.
Perfektionism, det som alla eftertraktar, vem har inte varit med om det?
Det är det som kan göra det så sorgligt.
Låt oss säga en ätstörning, det är inte var och varenda gång det börjar en dag med
"Oj, jag har lust att tappa tio kilo!"
"Nej, nu har jag lust att svälta mig själv", "Få karies", "Benskörhet"
"Frysa så in i märgen under vinterhalvåret!",
utan det sitter djupare inom en.
När jag först sökte min behandling så var en av de allra första frågorna jag fick "Har du skilda föräldrar?".
"Vad har det med saken att göra egentligen?" var min respons i form av tankar.
Familjesituationer. Media. Grupptryck. Att inte vara den som kommit efter och därmed utanförskap.
Vart har vårat samhälle egentligen vänt sig?
Sätta upp bilder, affischer, tidningsomslag med smala modeller - som även de är retuscherade till det närmaste otillgängliga!
Och kraven, de verkar sjunka ned till lägre och lägre åldrar för var år så att barndomen är i närheten av att helt och hållet utplånas.
När jag gick i fyran levde jag i som min egen lilla bubbla i ett liv som lekte. Livet var faktiskt en lek. Krav, vad ver de egentligen för någonting?
... och nu läser man i tidningar om elvaåringar som blivit tagna under sexaktioner i klassrummen till lågstadieelever som blivit anorektiker.
All denna press och stress i dagens liv, det får oss att rent ut sagt må dåligt.
Vi måste alla ha uppmärksamhet eftersom att det i andra ord ses som en acception.
Själv var jag inte den smalaste i klassen förr.
Jag började inte må dåligt så fort jag tappade vikt, utan det hade suttit inom mig sedan en lång tid.
Och när mamma yttrade "Du borde försöka äta nyttigare, Victoria", så ringde det till inuti mitt huvud.
"Okej, jag ska försöka"
Och jag fick en kick, adrenalin, jag blev piggare.
"Måste må bättre, måste må bättre",
"Okej, jag mår som skit på insidan, men jag kan ju iallafall försöka må bra i min kropp, på det yttre"
Och jag fick en kick, adrenalin, jag blev piggare.
"Måste må bättre, måste må bättre",
"Okej, jag mår som skit på insidan, men jag kan ju iallafall försöka må bra i min kropp, på det yttre"
Och så gick det för långt.
Jag ville känna att jag dög lika mycket som de andra, nej.
Jag ville vara bättre, åtminstone lika smal som dem.
"Har du gått ned i vikt?"
"Jag vet inte, kanske~"
"Jag vet inte, kanske~"
De skulle vara större än mig och jag smalare.
De skulle ge mig komplimanger i beundran, fråga hur jag gjorde.
Det kändes med tiden allt och allt mer underbart...
... innan det gick för långt.
Vintern 2008.
Jag stod och väntade på tåget innan och efter skolan och det frös så in i märgen på mig.
Vare sig jag var utomhus eller inne i skolan, så var det olidligt.
Värmesystemet var trasigt, så vissa kunde till och med vandra runt i korridorena med sina Canada Goose över axlarna.
Jag hade inte en sådan så jag satt i nästan en och samma tröja var dag eftersom att jag inte hade en milalång garderob.
Det tog all min energi så att det inte ens fanns någonting kvar åt mina studier.
Jag satt i minst två och en halv timme per dag, men vissa saker kunde fortfarande inte gå in i mitt huvud.
När jag skulle dra av min behå eller någon mer långärmad tröja så var jag nästan skräckslagen vid vissa tillfällen. Det vred och knäckte till i mina leder att jag var rädd att arm och axel skulle bryta itu ifall jag fortsatte.
Revbenen de syntes, visst, men även armarna bucklade in på vardera ställe.
Det var de resterande musklerna som stack ut igenom det tunna skinnet.
När en person drog pekfingret längs armen så kunde jag nästan skrika till så att det skulle eka i hela huset.
Det var som tusen nålar pressades in och ut på en och samma gång.
"Jag vet att det inte är normalt, men..."
Vid ett tillfälle då jag skulle springa upp och ned runt Gamla stans tunnelbanegångar för att hinna med ett anländande tåg mot Mörby Centrum, så ilade de hela låren till att jag inte kunde röra på dem och fick kramp.
Jag var trött, så trött att det inte ens fanns någon fritid.
Det var skola, studier och tid som lades ned till att söka recept och näringsrika livsmedel på nätet.
Och ändå... så fick jag ett självförtroende av det hela.
Utan att på en panikattack och nästan kräkas vilket har varit på gränsen då jag vandrat runt vid T-Centralen, så höll det mig uppe.
Jag kunde strosa där och inbilla mig saker.
"Lalala~, jag är smalare än dig, smalare än dig, DEFINITIVT smalare än dig~"
Exakt de orden var tagna, ut ur min egen mun.
Det är sjukt, så sjukt och sorgligt.
Och ändå har jag en längtan tillbaka till de goda sakerna i det hela.
"Vill inte vara den stora...!", "Vill vara bättre än de andra...!",
"Jag vill inte att folk ska se ned på mig...!!"
Att vissa människor eftersträvar att till och med bli anorektiker...
de gör någonting fel.
Exakt de orden var tagna, ut ur min egen mun.
Det är sjukt, så sjukt och sorgligt.
Och ändå har jag en längtan tillbaka till de goda sakerna i det hela.
"Vill inte vara den stora...!", "Vill vara bättre än de andra...!",
"Jag vill inte att folk ska se ned på mig...!!"
Att vissa människor eftersträvar att till och med bli anorektiker...
de gör någonting fel.
Ett nummer
"Victoria, skulle du kunna släppa vänta med att skala din apelsin och komma en kortis?"
Hon vecklade sitt pekfinger åt sitt håll för att jag skulle förstå.
"Åh gud, vad hade jag nu gjort...?"
Ingenting fel med den saken, hon ville bara ta en snabb vikt innan mellanmålet.
"Ye~s..." medan hon skrev ned numret på en postit-lapp hon dolde med sin hand som skydd.
Ingenting fel med det heller, hon sade ju alltid det ordet.
Hennes humör verkade vara ganska mycket som normalt igen och hon påminnde mig om vårat samtal vid tvåtiden.
Jag var upprörd över flera saker.
När skulle jag slippa vara tvungen att äta en särkild uttjatad produkt, vice versa.
..."Och sen så var det ju en sak som vi kom överrens om att jag skulle meddela dig om när det var dags"
("...Vad...?")
"Du har nått din målvikt"
Vad? Nej... nej, nej, NEJ, det fick inte vara sant...! Det fick det inte!!
Tiden stod stilla.
Jag var tankspridd.
Allting var vitt.
---
"Jag hörde att Adam sade fettarsle"
Jag sitter och ser en boll som mage när tittar snett åt sidan för att se min egen spegelbild medan jag sitter och målar uppe på mitt rum.
Jag är störst av alla i klassen.
---
Inom få, fem sekunder så hade det redan hunnit rinna en tår ned längs min kind.
Hela mitt mentala ville skrika sönder min röst, kroppen ville kräkas ut vart och vartenda inre organ det hade att erbjuda,
få slut på det hela...!!
"----(numret av målvikten)... "fettarsle"..." var det enda "dammet" som jag kunde få ut ur mig själv.
Mina händer pressades emot mitt ansikte och omfamnade min näsa med de raka fingrarna medan jag grät.
Jag avskydde att människor såg mig att gråta och att det rann så att det droppade.
"Lite roligt för tio minuter sedan så hade du inte uppfört dig på det här sättet"
"E-eftersom att jag inte kan gå runt som ett åskmoln hela dagarna.
Och så som ni säger att jag har en vriden spegelbild - men nu har jag ett bokstavligt talat bevis...!"
"Så du hakar upp dig på nummer alltså? Det är helt individuellt med dem"
"Nummer och nummer, jag vet själv hur jag mådde vid den här vikten...!!"
"Du. Är. Inte fet"
"Jaha, då är jag tillbaka till det då... "fettarsle"... se en bulle när jag satt framför spegeln... v-vara störst i klassen...!"
"Du, jag tror dig inte. Då måste du ha gått i en klass med bara anorektiker"
"Jag är faktiskt inte precis på gränsen till underviktig(målvikten av 20 i BMI)!
Åter och åter igen sade hon åt mig, "Gör inte så där!".
"Gör inte så där!"
Hon vecklade sitt pekfinger åt sitt håll för att jag skulle förstå.
"Åh gud, vad hade jag nu gjort...?"
Ingenting fel med den saken, hon ville bara ta en snabb vikt innan mellanmålet.
"Ye~s..." medan hon skrev ned numret på en postit-lapp hon dolde med sin hand som skydd.
Ingenting fel med det heller, hon sade ju alltid det ordet.
Hennes humör verkade vara ganska mycket som normalt igen och hon påminnde mig om vårat samtal vid tvåtiden.
Jag var upprörd över flera saker.
När skulle jag slippa vara tvungen att äta en särkild uttjatad produkt, vice versa.
..."Och sen så var det ju en sak som vi kom överrens om att jag skulle meddela dig om när det var dags"
("...Vad...?")
"Du har nått din målvikt"
Vad? Nej... nej, nej, NEJ, det fick inte vara sant...! Det fick det inte!!
Tiden stod stilla.
Jag var tankspridd.
Allting var vitt.
---
"Jag hörde att Adam sade fettarsle"
Jag sitter och ser en boll som mage när tittar snett åt sidan för att se min egen spegelbild medan jag sitter och målar uppe på mitt rum.
Jag är störst av alla i klassen.
---
Inom få, fem sekunder så hade det redan hunnit rinna en tår ned längs min kind.
Hela mitt mentala ville skrika sönder min röst, kroppen ville kräkas ut vart och vartenda inre organ det hade att erbjuda,
få slut på det hela...!!
"----(numret av målvikten)... "fettarsle"..." var det enda "dammet" som jag kunde få ut ur mig själv.
Mina händer pressades emot mitt ansikte och omfamnade min näsa med de raka fingrarna medan jag grät.
Jag avskydde att människor såg mig att gråta och att det rann så att det droppade.
"Lite roligt för tio minuter sedan så hade du inte uppfört dig på det här sättet"
"E-eftersom att jag inte kan gå runt som ett åskmoln hela dagarna.
Och så som ni säger att jag har en vriden spegelbild - men nu har jag ett bokstavligt talat bevis...!"
"Så du hakar upp dig på nummer alltså? Det är helt individuellt med dem"
"Nummer och nummer, jag vet själv hur jag mådde vid den här vikten...!!"
"Du. Är. Inte fet"
"Jaha, då är jag tillbaka till det då... "fettarsle"... se en bulle när jag satt framför spegeln... v-vara störst i klassen...!"
"Du, jag tror dig inte. Då måste du ha gått i en klass med bara anorektiker"
"Jag är faktiskt inte precis på gränsen till underviktig(målvikten av 20 i BMI)!
Åter och åter igen sade hon åt mig, "Gör inte så där!".
"Gör inte så där!"
Mina händer var utom kontroll, de var tvungna att greppa tag i någonting, som om det behövdes för att ens vara kapabel att greppa det verkliga och realistiska.
Jag fick inte klösa, gräva ned mina naglar i armarna, inte heller låta dem dra ned längs den andra armens skinn.
Åter och åter igen, till slut blev det att jag sträckte ut dem, rakt ut i luften och spänna varenda nerv de innehöll som om de alla fingrarna pressade emot en osynlig basketboll.
Jag vill blunda.
Jag vill inte se.
Det gör på tok för ont för att kunna tackla det.
Jag vill inte se.
Det gör på tok för ont för att kunna tackla det.
Kreativitet
Det är svårt, men ibland försöker jag få den förlorade kreativiteten att komma tillbaka.
Steg för steg, så ska det fungera förr eller senare.
Det handlar bara om att inte ge upp.
"Jag springer inte iväg och gråter när jag är upprörd.
Jag slår inte på saker.
Jag ritar.
På det sättet, så vet jag att jag duger till, att jag gör någonting bra.
Jag ger färg och mönster till ett tomt, vitt pappersark."
Jag skapar liv"
Mitt lilla sätt att tänka på i högstadiet och under tidigare delen av gymnasiet~
Jag slår inte på saker.
Jag ritar.
På det sättet, så vet jag att jag duger till, att jag gör någonting bra.
Jag ger färg och mönster till ett tomt, vitt pappersark."
Jag skapar liv"
Mitt lilla sätt att tänka på i högstadiet och under tidigare delen av gymnasiet~
Någonting bättre, någonting sämre
"Vi får säga till dig varje dag"
"Du lyssnar inte på oss"
"Du tror alltid att du är den som har rätt"
Jag hade rätt i att det gick en aning över decilitermåttet fyllt med Start! under frukosten.
Kanske att det bucklade nedåt lite grann på vissa på ställen, men det var tydligt över.
Den behandlaren, hon fick det att låta så otroligt illa.
Jag är inte en person som kan filtrera bokstavliga i folks ordval emot mig,
så det gjorde rent ut sagt ont inom mig.
"Jag är inte en dålig människa!" skrek mitt alter.
Det var inte min dag, jag hade sovit aningen för lite under natten och haft en obehaglig dröm.
Från en sak till en annan, till då jag av en ren, oskyldig nyfikenhet undrade
"Vad äter du för någonting?"
och fick ett himlande med ögonen som respons.
Då jag frågade min behandlare av en likadan nyfikenhet hur gammal den nya patienten var, fick jag ett
"Har du inte med att göra".
Vad var det här egentligen?
Vad kunde jag säga, vad kunde jag göra som inte skulle tas som en dålig sak.
Jag kunde inte förstå.
Vem ansträngde jag mig ständigt för kunde jag fråga mig själv kontinuerligt.
---
---
Och så satt hon där i en av sofforna, den nya.
För att se henne på nära håll så satte jag mig vid rummets andra soffa och tittade.
("Vad håller du på med, Victoria?")
Jag vet inte.
("Vad är det du egentligen tänker?"
"Du är verkligen låg")
En del inom mig kunde det inte blunda för så enkelt.
Mitt alter, det kunde se det allt, alla de tärande tankarna som malde sönder mig i bakhuvudet.
Hon skulle ta min plats.
Jag skulle bli utbytt, mot någonting bättre.
Hatade det, ville inte uppleva det än en gång.
- Jag var inte stark nog för det.
"(Du är svag")
Jag vet. Jag är svag.
En söt tjej, en som såg ut att ha den personlighet som passade de allra flesta satt framför mig.
Även fast mitt mentala grämde sig för fullt, så hölls det allt inne.
"Är det din första dag här idag?"
"Ja, det är det"
"Hur känns det?"
"Det känns faktiskt bra"
Glad, glad för att en person till får hjälp i det här landet. En god sak.
"Du har den bäste behandlaren av dem alla. Hon är snäll, samma som jag har"
Jag log.
"Du lyssnar inte på oss"
"Du tror alltid att du är den som har rätt"
Jag hade rätt i att det gick en aning över decilitermåttet fyllt med Start! under frukosten.
Kanske att det bucklade nedåt lite grann på vissa på ställen, men det var tydligt över.
Den behandlaren, hon fick det att låta så otroligt illa.
Jag är inte en person som kan filtrera bokstavliga i folks ordval emot mig,
så det gjorde rent ut sagt ont inom mig.
"Jag är inte en dålig människa!" skrek mitt alter.
Det var inte min dag, jag hade sovit aningen för lite under natten och haft en obehaglig dröm.
Från en sak till en annan, till då jag av en ren, oskyldig nyfikenhet undrade
"Vad äter du för någonting?"
och fick ett himlande med ögonen som respons.
Då jag frågade min behandlare av en likadan nyfikenhet hur gammal den nya patienten var, fick jag ett
"Har du inte med att göra".
Vad var det här egentligen?
Vad kunde jag säga, vad kunde jag göra som inte skulle tas som en dålig sak.
Jag kunde inte förstå.
Vem ansträngde jag mig ständigt för kunde jag fråga mig själv kontinuerligt.
---
---
Och så satt hon där i en av sofforna, den nya.
För att se henne på nära håll så satte jag mig vid rummets andra soffa och tittade.
("Vad håller du på med, Victoria?")
Jag vet inte.
("Vad är det du egentligen tänker?"
"Du är verkligen låg")
En del inom mig kunde det inte blunda för så enkelt.
Mitt alter, det kunde se det allt, alla de tärande tankarna som malde sönder mig i bakhuvudet.
Hon skulle ta min plats.
Jag skulle bli utbytt, mot någonting bättre.
Hatade det, ville inte uppleva det än en gång.
- Jag var inte stark nog för det.
"(Du är svag")
Jag vet. Jag är svag.
En söt tjej, en som såg ut att ha den personlighet som passade de allra flesta satt framför mig.
Även fast mitt mentala grämde sig för fullt, så hölls det allt inne.
"Är det din första dag här idag?"
"Ja, det är det"
"Hur känns det?"
"Det känns faktiskt bra"
Glad, glad för att en person till får hjälp i det här landet. En god sak.
"Du har den bäste behandlaren av dem alla. Hon är snäll, samma som jag har"
Jag log.
Någonting som jagar
Jag var på någon plats, inte säkert vilken, men den påminde tydligt om mina farföräldrars stora finrum.
Det var folk överallt, flockades som om det var någon slags högtid.
"Nämen titta, E och L har kommit!", kunde jag höra i bakgrunden och allting stannade till.
Från en fast speed så steg det hela ned till slowmotion.
("V-vad gör de här...?!")
E:et och L:et stod för de två personerna jag umgicks med under mellan- och en del av högstadiet innan de transformerades helt och hållet.
De skulle alltid hitta fel att påpeka, de skulle alltid ha en sådan skadeglädje(främst under L:ets regi).
De hade varit mina vänner dock, men jag hyste någonting emot dem.
"M-måste härifrån...! De får inte se mig!", skrek hela mitt mentala och min kroppshållning.
"Måste bort, måste bort!!"
Försvann in bland folkmassorna. Försökte krympa med all min kraft.
"De får inte se mig...!", jag kunde inte låta dem se vad som hade blivit av mig.
Det hade jag inte stolthet nog för.
E:et hade blivit en toppmodell och L:et var en ren satmara under det trevliga yttre.
Att låta de få veta om att jag hade haft en ätstörning och sådant...
Sekunden jag dra mig tillbaka under ett bord, så hoppade E:ets ansikte rakt framför mina ögon.
"Men, h~ej!"
Jag studsade bakåt med en reflex.
L:et stod bakom henne och log det där vita leendet.
("Måste bort, måste bort...! Jag står inte ut!!")
Försvinna... försvinna..
-rrrri~~ng-
Och väckarklockan ringde.
---
Det var folk överallt, flockades som om det var någon slags högtid.
"Nämen titta, E och L har kommit!", kunde jag höra i bakgrunden och allting stannade till.
Från en fast speed så steg det hela ned till slowmotion.
("V-vad gör de här...?!")
E:et och L:et stod för de två personerna jag umgicks med under mellan- och en del av högstadiet innan de transformerades helt och hållet.
De skulle alltid hitta fel att påpeka, de skulle alltid ha en sådan skadeglädje(främst under L:ets regi).
De hade varit mina vänner dock, men jag hyste någonting emot dem.
"M-måste härifrån...! De får inte se mig!", skrek hela mitt mentala och min kroppshållning.
"Måste bort, måste bort!!"
Försvann in bland folkmassorna. Försökte krympa med all min kraft.
"De får inte se mig...!", jag kunde inte låta dem se vad som hade blivit av mig.
Det hade jag inte stolthet nog för.
E:et hade blivit en toppmodell och L:et var en ren satmara under det trevliga yttre.
Att låta de få veta om att jag hade haft en ätstörning och sådant...
Sekunden jag dra mig tillbaka under ett bord, så hoppade E:ets ansikte rakt framför mina ögon.
"Men, h~ej!"
Jag studsade bakåt med en reflex.
L:et stod bakom henne och log det där vita leendet.
("Måste bort, måste bort...! Jag står inte ut!!")
Försvinna... försvinna..
-rrrri~~ng-
Och väckarklockan ringde.
---
Hela mitt tillstånd var rubbat.
Samtidigt som jag tackade Gud för att det var en dröm, så klöste det ned längs min rygg.
Det senaste halvåret hade drömmarna jag lyckats komma ihåg varit få och det var därför det framför allt skrämde vettet ur mig så verkigt som det faktiskt var.
Folk säger att de "jagande" drömmarna tolkas som någonting som stressar upp en.
Någonting som den kanske måste ta itu med, eller någonting som den bara vill bli av med.
Dagen innan då jag fick reda på att min behandlare skulle på en till patient, så hade jag ingen aning om vilken impakt det egentligen skulle ha på mig.
Var så svårt att släppa taget om det förflutna?
Så svårt att glömma hur folk antingen skickat mig vidare eller helt enkelt bytt mig mot det bättre?
"Som du vet så är det min sista dag här idag(en överraskning)"
"Det finns ingenting mer jag kan göra för dig - du får gå till BUP eller ungdomsmottagningen"
"Jaha, men då finns det väl ingenting att göra då"
"Jag kommer inte att lämna dig. Vi kommer att ro i båten tillsammans, du och jag"
Jag ville tro min behandlares ord så otroligt mycket som de komforterade mina öron som inte kunde tro vad de hörde.
Ville det så gärna, men det där som folk säger om att "bara se framåt och inte bakåt", det fungerade inte för mig.
Rädd för det förflutna, rädd för mig själv, rädd för det mesta.
Jag visste inte ifall jag antingen ville stanna i sängen eller gå upp.
"Det finns ingenting mer jag kan göra för dig - du får gå till BUP eller ungdomsmottagningen"
"Jaha, men då finns det väl ingenting att göra då"
"Jag kommer inte att lämna dig. Vi kommer att ro i båten tillsammans, du och jag"
Jag ville tro min behandlares ord så otroligt mycket som de komforterade mina öron som inte kunde tro vad de hörde.
Ville det så gärna, men det där som folk säger om att "bara se framåt och inte bakåt", det fungerade inte för mig.
Rädd för det förflutna, rädd för mig själv, rädd för det mesta.
Jag visste inte ifall jag antingen ville stanna i sängen eller gå upp.
Det är nästan lite sorgligt.
Som jag förväntar mig att någon ska komma ridande på en vit häst och rädda mig ut ur det här helvetet...
Att hålla sig
"Vi träffas utanför Panda sushi vid tio i tolv då"
Jag var tidig, strax efter halv var klockan.
Vi två systrar hade bestämt oss för att ha en söndagsdag då vi tillsammans skulle äta en sushi innan vi prövade på ett hathayoga-pass vid tvåtiden.
Vi två systrar hade bestämt oss för att ha en söndagsdag då vi tillsammans skulle äta en sushi innan vi prövade på ett hathayoga-pass vid tvåtiden.
Eftersom att det var obligatoriskt att ha en liten Brämhultsjuice till maten så gick jag in i Vi-affären näst intill.
Av reflexen så tog mina fötter mig till och stannade vid Risenta- och hälsohyllorna butiken hade att erbjuda.
Naturella cashewnötter, russin, gojibär, torkade bärblandningar, sojamjöl...
Jag visste var den "förbjudna" hyllan stod och ändå så hade jag samtidigt vandrat dit.
Jag läste vad det stod på nästan var och varenda förpackning, ifall det inte var någonting som jag inte kände till.
Så påläst som jag själv var så var det ingenting nytt.
Mina gissningar på energiinnehåll, de stämde nästan korrekt.
Egentligen så kan man ju fråga sig själv.
Vad gjorde jag där?
Var jag så "svag" att jag inte kunde motstå det hela?
Att helt enkelt bara stå där, sniffandes på de olika, färgglada förpackningarna för att få en gnutta känn av nostalgi?
Vad handlade det om egentligen?
Lägga ett öppet paket med cigaretter framför en som varit "ren" i två veckor.
Vifta med en påse framför en narkoman.
Som om jag åt med mina bara ögon.
Jag betraktade det som jag inte fick eller kunde ha.
Vad gjorde jag där?
Var jag så "svag" att jag inte kunde motstå det hela?
Att helt enkelt bara stå där, sniffandes på de olika, färgglada förpackningarna för att få en gnutta känn av nostalgi?
Vad handlade det om egentligen?
Lägga ett öppet paket med cigaretter framför en som varit "ren" i två veckor.
Vifta med en påse framför en narkoman.
Som om jag åt med mina bara ögon.
Jag betraktade det som jag inte fick eller kunde ha.
Sekunden jag tryckte mig igenom den tunga och nedklottrade glasdörren, så såg jag Sofia kommandes på håll.
Hon var glad som alltid med ett leende på läpparna och efter sushin så vandrade vi till fots mot Götgatan eftersom att Hornsgatans hälsokoster var söndagsstängda.
"Vad är det du ska handla egentligen?"
"Måste handla kokosflarn"
"Varför handlar du det bara inte i Hötorgshallen i så fall? Är det inte billigare där?"
Hon ryckte lättsamt på axlarna och log.
"Nej, det brukar vara bra priser i hälsokosten med"
---
"Ooh"
"Vad då"
"Det... var runt fem månader sedan jag var i Hötorgshallen"
"Var det?"
"Mm"
"Måste handla kokosflarn"
"Varför handlar du det bara inte i Hötorgshallen i så fall? Är det inte billigare där?"
Hon ryckte lättsamt på axlarna och log.
"Nej, det brukar vara bra priser i hälsokosten med"
---
"Ooh"
"Vad då"
"Det... var runt fem månader sedan jag var i Hötorgshallen"
"Var det?"
"Mm"
Jag behövde inte lukta på förpackningarna och paketen.
Det behövdes bara en ingång till lukten i en hälsokost, till och med en koncentration.
Alla de saker och ting som jag bara ville räcka ut mina händer för att ta emot.
Jag kunde inte hålla det inne längre.
"Du, Sofia..."
"Mm"
"Vad är det du tar de där aloe vera-shotsen för?"
"Umm... för att få ett välbefinnande"
Hon sade just de orden jag både och ville höra.
Välbefinnande.
Jag ville må bra av mat, jag ville kunna äta med ett rent samvete, till skillnad från Nutellan, och Start!en jag var tvungen att pressa ned för min hals för att lära mig äta av allting.
"Mm"
"Vad är det du tar de där aloe vera-shotsen för?"
"Umm... för att få ett välbefinnande"
Hon sade just de orden jag både och ville höra.
Välbefinnande.
Jag ville må bra av mat, jag ville kunna äta med ett rent samvete, till skillnad från Nutellan, och Start!en jag var tvungen att pressa ned för min hals för att lära mig äta av allting.
---
"Vad tyckte du om yogan då?"
"Mm, tycker mer om ashtangayogan"
"Varför då? Jag tyckte att det var skönt"
"Därför att det här handlade om en ren uthållighet. Jag är inte en uthållighetsmänniska"
Stämmer, jag är inte det.
Det är därför det gör mig gradvis räddare för var dag.
Hur länge kan jag mer stå ut med det här?
"Vad tyckte du om yogan då?"
"Mm, tycker mer om ashtangayogan"
"Varför då? Jag tyckte att det var skönt"
"Därför att det här handlade om en ren uthållighet. Jag är inte en uthållighetsmänniska"
Stämmer, jag är inte det.
Det är därför det gör mig gradvis räddare för var dag.
Hur länge kan jag mer stå ut med det här?
Mitt nemesis och jag, del 2
På vägen in till staden, så satt vi där på roslagsbanan från Kårstas håll, mamma och jag.
"Perfekt, nu kanske jag hittar de där sakerna jag behövde handla", tänkte jag i hopp om att försöka hålla mitt humör och motivationen.
Men mamma trodde försäkerligen inte på det.
Jag satt och grät med min panna pressandes emot fönstret.
("Vill inte, vill inte...")
"Vad är det som är fel nu då?"
"I-inget..."
"Jo, det är det. Nu får du säga det.
Ifall du ska hålla på på det här sättet så är det lika gärna bra att vi åker hem igen"
"Perfekt, nu kanske jag hittar de där sakerna jag behövde handla", tänkte jag i hopp om att försöka hålla mitt humör och motivationen.
Men mamma trodde försäkerligen inte på det.
Jag satt och grät med min panna pressandes emot fönstret.
("Vill inte, vill inte...")
"Vad är det som är fel nu då?"
"I-inget..."
"Jo, det är det. Nu får du säga det.
Ifall du ska hålla på på det här sättet så är det lika gärna bra att vi åker hem igen"
Jag ville inte hem, men samtidigt inte dit av en orsak.
Ville verkligen inte äta på McDonalds som min behandlare bestämt åt mig.
Hur kunde hon ha själ nog att göra det egentligen?
Pizza... lösgodis... kebab... ost... tårta... alla vi har något slags hat emot ett objekt, någon slags nemesis.
Min råkade vara McDonalds.
Jag hade verkligen velat göra det med min syster, men det fick bli det möjliga bästa.
Mina tankar kretsade och försvann åt alla möjliga riktningar.
Hur skulle det bli nu då?
Skulle det bli precis som det förra försökstillfället?
Att jag skrek och grät kontinuerligt utan stopp tills hon gav upp och tog med mig till närmaste sushirestaurang för att kompensera det resterande?
En tredjedel McFeast och nio stycken pommes - på 45-50 minuter!
Troligen helt vridet och sjukt för en hel del människor du ser på gatan, men det finns de som har det ännu värre sorgligt nog.
---
Efter att jag hittat och handlat min bok i Gamla stan så sade hon det:
"Då åker vi väl till Medborgarplatsen då"
Det började komma kväljningar i min hals, för att inte nämna den där kängan i min mage.
Egentligen hade jag inte lusten att ens visa henne vägen till första, bästa hamburgerställe, men lyckligtvis nog så stod det en där framför ögonen på oss så fort vi kommit upp för trapporna.
"Vad ska du ha då?"
"J-jag vet inte..!"
"Du måste iallafall välja, så gå och välj någonting innan jag går och beställer"
"Aaaagh"
Jag trängde mig förbi de runtkutande barnen och kisade med ögonen emot kassornas riktning.
"Su..mmer.. supreme..".
Nej. Det fick det inte vara.
Nästan lite komiskt, men med varje hamburgarmeny så var det åtminstone någonting som fick mig att hesistera. Reglerna var:
- Ingen sallad
- Ingen Happy meal
- Ingen liten meny... vilket var lite ironiskt då det hade varit just det jag valt förr i tiden. Ifall hungrig, så hade jag helt enkelt bara lagt till en extra hamburgare.
Den ene hade något slags ostbröd, den andra två lager cheddar... aaagh, jag blev galen.
"Vad valde du då?"
"Väldigt roligt att du undrar mamma. Du låter mig välja mellan pesten och kolera"
Hon beställde en McFeast och company.
Läsken var steget för långt, så jag fick en Tropicana med äpple.
Efter att jag hittat och handlat min bok i Gamla stan så sade hon det:
"Då åker vi väl till Medborgarplatsen då"
Det började komma kväljningar i min hals, för att inte nämna den där kängan i min mage.
Egentligen hade jag inte lusten att ens visa henne vägen till första, bästa hamburgerställe, men lyckligtvis nog så stod det en där framför ögonen på oss så fort vi kommit upp för trapporna.
"Vad ska du ha då?"
"J-jag vet inte..!"
"Du måste iallafall välja, så gå och välj någonting innan jag går och beställer"
"Aaaagh"
Jag trängde mig förbi de runtkutande barnen och kisade med ögonen emot kassornas riktning.
"Su..mmer.. supreme..".
Nej. Det fick det inte vara.
Nästan lite komiskt, men med varje hamburgarmeny så var det åtminstone någonting som fick mig att hesistera. Reglerna var:
- Ingen sallad
- Ingen Happy meal
- Ingen liten meny... vilket var lite ironiskt då det hade varit just det jag valt förr i tiden. Ifall hungrig, så hade jag helt enkelt bara lagt till en extra hamburgare.
Den ene hade något slags ostbröd, den andra två lager cheddar... aaagh, jag blev galen.
"Vad valde du då?"
"Väldigt roligt att du undrar mamma. Du låter mig välja mellan pesten och kolera"
Hon beställde en McFeast och company.
Läsken var steget för långt, så jag fick en Tropicana med äpple.
Strax efter så började hela min mentala tillvaro trappa upp, bit för bit.
Precis som när jag sökte inspiration under bildlektionerna i skolan, så vred jag mig härs och tvärs för att se och granska hela min omgivning.
("Få se, klockan är på snäppet 11:50 och vad för slags människor sitter i den här lokalen...")
Jag var helt enkelt bara tvungen att se omgivningens former.
Var det så även idag att det inte fanns någon ung, riktigt smal tjej i den här lokalen.
Barn... barn... föräldrar, en gravid, mina nerver började dra åt sig.
När jag gled med blicken åt det främsta hörnet bredvid fönstret så satt det en kvinna där och åt.
På hennes bricka, någon hamburgare, morötter, minimjölk - Vad är det här?
("Hon äter det där och jag äter det här?! Vad är det här??")
Mitt alter blev fullkomligt förbannat medan mitt ego lät tårarna rinna längs kinderna.
"Ät" och "Ät" sade hon, men jag ville det verkligen inte. Aldrig.
"Ifall du inte äter det här, så får vi väl öva på det hemma då"
"-Aldrig!! Jag äter inte det här hemma...!!"
(I tanke om att jag skulle få gå runt på staden efter det här istället för att sitta i soffan på hemmaplan)
Jag skrek inte, det hade jag inte modet till på en hamburgarrestaurang vid medborgarplatsen, men jag grät. Mina tankar var riktade på att jag skulle få göra det här förr eller senare annars.
"Aldrig mer!", slog jag mig själv med tankarna.
Som de säger, varför skulle inte nutritionisten ha fått sparken för länge sedan ifall han inte hade ett sätt som funkade?
Varför hade aldrig en enda friskriven från kliniken varit överviktig?
Våga lita, Victoria! Våga tro!
Du blir inte sjuk av en tur på McDonalds!
Så vad slutade det med egentligen då?
50, Femtio minuter och det var nere.
Totalt skärrad, totalt blockerad var mitt kompletta mentala.
Jag sade inte ett ord. Inte ett ENDA ord ifall jag inte var tvungen till det under resten av dagen.
"Du var jätteduktig"
berömde mamma mig med, men tolkningsvis så hade jag ju mina egna sätt.
Ifall hon inte sagt någonting så hade jag inte reagerat gott troligen, men att höra henne säga de orden... jag började hysa tankarna
"Vad då, skulle det ha varit svårt?",
"Har jag gjort någonting väldigt allvarligt?".
På vägen då vi vandrade längs Götgatan så kunde jag känna hur tillintetsägande mina ögon uttryckte dig. Tittade rakt ut utan ett riktat sikte. Vad hade jag gjort egentligen?
"Jag har svalt gift",
det var så jag kände mig för att vara exakt.
Som om jag medvetet tagit en dödsdos av någonting dödande och bara väntade på det sista andetaget och den sista visionen.
... [X] En meny från McDonalds
Mitt alter blev fullkomligt förbannat medan mitt ego lät tårarna rinna längs kinderna.
"Ät" och "Ät" sade hon, men jag ville det verkligen inte. Aldrig.
"Ifall du inte äter det här, så får vi väl öva på det hemma då"
"-Aldrig!! Jag äter inte det här hemma...!!"
(I tanke om att jag skulle få gå runt på staden efter det här istället för att sitta i soffan på hemmaplan)
Jag skrek inte, det hade jag inte modet till på en hamburgarrestaurang vid medborgarplatsen, men jag grät. Mina tankar var riktade på att jag skulle få göra det här förr eller senare annars.
"Aldrig mer!", slog jag mig själv med tankarna.
Som de säger, varför skulle inte nutritionisten ha fått sparken för länge sedan ifall han inte hade ett sätt som funkade?
Varför hade aldrig en enda friskriven från kliniken varit överviktig?
Våga lita, Victoria! Våga tro!
Du blir inte sjuk av en tur på McDonalds!
Så vad slutade det med egentligen då?
50, Femtio minuter och det var nere.
Totalt skärrad, totalt blockerad var mitt kompletta mentala.
Jag sade inte ett ord. Inte ett ENDA ord ifall jag inte var tvungen till det under resten av dagen.
"Du var jätteduktig"
berömde mamma mig med, men tolkningsvis så hade jag ju mina egna sätt.
Ifall hon inte sagt någonting så hade jag inte reagerat gott troligen, men att höra henne säga de orden... jag började hysa tankarna
"Vad då, skulle det ha varit svårt?",
"Har jag gjort någonting väldigt allvarligt?".
På vägen då vi vandrade längs Götgatan så kunde jag känna hur tillintetsägande mina ögon uttryckte dig. Tittade rakt ut utan ett riktat sikte. Vad hade jag gjort egentligen?
"Jag har svalt gift",
det var så jag kände mig för att vara exakt.
Som om jag medvetet tagit en dödsdos av någonting dödande och bara väntade på det sista andetaget och den sista visionen.
... [X] En meny från McDonalds
Mitt nemesis och jag, del 1
Min mobil ringde på laddningen.
Jag sprang tvärs igenom hallen och greppade den i sista sekund.
-klick-
"Hallå"
"Hej, det är Sofia! Vi skulle ju planera ikväll och bestämma. Du, skulle vi gå på yogan på söndag eller?"
"Äum, vi skulle väl det"
"Okej, men vad roligt det ska bli iallafall. Jag har ju aldrig provat hatha(en slags yoga). Ska bli kul att prova det~"
"Du, Sofia..."
("Kom igen Victoria, säg det!")
"Umm..."
"Mm, vadå"
"Ehh, du vet hur jag har som tre stycken saker att öva på varje vecka? Jo, min behandlare hade bestämt för McDonalds och jag undrar ifall vi skulle kunna äta det då när vi är tillsammans..."
Jag sprang tvärs igenom hallen och greppade den i sista sekund.
-klick-
"Hallå"
"Hej, det är Sofia! Vi skulle ju planera ikväll och bestämma. Du, skulle vi gå på yogan på söndag eller?"
"Äum, vi skulle väl det"
"Okej, men vad roligt det ska bli iallafall. Jag har ju aldrig provat hatha(en slags yoga). Ska bli kul att prova det~"
"Du, Sofia..."
("Kom igen Victoria, säg det!")
"Umm..."
"Mm, vadå"
"Ehh, du vet hur jag har som tre stycken saker att öva på varje vecka? Jo, min behandlare hade bestämt för McDonalds och jag undrar ifall vi skulle kunna äta det då när vi är tillsammans..."
Jag hatade till och med ordet av det hela, från M till S, jag hatade det allt. Jag hyser inga onda känslor om min behandlare, men det där var på kanten. Hur kunde hon få mig att äta det där? Det där? Det som jag vill ha allra minst av allting, det som alla sammankopplar med det "fula"?
Ifall jag skulle vara tvungen att pressa i mig en meny, då ville jag göra det med min syster för en gångs skull.
Hon hade själv varit underviktig förr, så hon skulle troligen förstå mer än de resterande familjemedlemmarna som fanns att erbjuda.
Det förra "försöket" hade ju iallafall inte gått bra.
Sitta där, mittemot min mamma, och gråta högljutt i en MDonalds-lokal så även vissa av småttingarna troligen vred sig om.
"Nej!!", skrikit "Ta bort den, ta bort den!!", "Jag vill inte ha...!!"...
Jag ville göra det med henne, ingen annan.
Hon skulle förstå.
"Men nä~, jag känner verkligen inte för McDonalds... jag skulle mycket hellre vilja ha någonting lätt som sushi innan ett yogapass"
Jaha. Fast vad fanns det att vara överraskad över egentligen?
Hon var min syster, den nyttige.
Den som åt mängder av nötter, gröt var dag, quinoa.
Hon, som tog aloe vera-shots var morgon och kväll.
Hon, som brukade ha en flaska Mivitotal eller någon slags fiskolja i kylskåpsdörren.
Men samtidigt så blev jag besviken. Så mycket som jag ville slippa det hela.
Även fast jag hatade min kropp så ville jag inte "förgifta" den mer, göra den fulare.
"..."
"Hallå?"
"....."
"Blev du besviken nu eller?"
"..." -klick-
Mina ord hade de alla tagit slut samtidigt som någonting ramlat ned i marken och gått i kras.
"Det får inte vara sant...!"
Allting skulle bara gå fel, så fort det skulle kretsa sig kring det här.
Djupt inombords så grät jag, både på in och utsidan.
Jag ville göra det med henne, ingen annan.
Hon skulle förstå.
"Men nä~, jag känner verkligen inte för McDonalds... jag skulle mycket hellre vilja ha någonting lätt som sushi innan ett yogapass"
Jaha. Fast vad fanns det att vara överraskad över egentligen?
Hon var min syster, den nyttige.
Den som åt mängder av nötter, gröt var dag, quinoa.
Hon, som tog aloe vera-shots var morgon och kväll.
Hon, som brukade ha en flaska Mivitotal eller någon slags fiskolja i kylskåpsdörren.
Men samtidigt så blev jag besviken. Så mycket som jag ville slippa det hela.
Även fast jag hatade min kropp så ville jag inte "förgifta" den mer, göra den fulare.
"..."
"Hallå?"
"....."
"Blev du besviken nu eller?"
"..." -klick-
Mina ord hade de alla tagit slut samtidigt som någonting ramlat ned i marken och gått i kras.
"Det får inte vara sant...!"
Allting skulle bara gå fel, så fort det skulle kretsa sig kring det här.
Djupt inombords så grät jag, både på in och utsidan.
Verklighet
Det är näsan sorgligt samtidigt som det är komiskt hur en människa alltid trånar efter just det en varken kan ha eller få.
Som sagt, människan är en girig varelse.
"Du får äta vad du vill när du är frisk", säger de, att jag kan göra hur jag vill då.
Jag förstår det, verkligen, men samtidigt... så stod jag inte ut.
"Äta vad jag vill, my ass", och här satt jag med Start!, Nutella.
"Jag kommer aldrig att äta Nutella, inte Start!, skorpor med marmelad"
"Jaha"
"Jag kommer inte att sluta äta gojibär, inte sluta äta incabär"
"Jaha, ja"
"Jag kommer att äta dinkel, matvete..."
Som sagt, människan är en girig varelse.
"Du får äta vad du vill när du är frisk", säger de, att jag kan göra hur jag vill då.
Jag förstår det, verkligen, men samtidigt... så stod jag inte ut.
"Äta vad jag vill, my ass", och här satt jag med Start!, Nutella.
"Jag kommer aldrig att äta Nutella, inte Start!, skorpor med marmelad"
"Jaha"
"Jag kommer inte att sluta äta gojibär, inte sluta äta incabär"
"Jaha, ja"
"Jag kommer att äta dinkel, matvete..."
Själv så kan jag knappt tro det.
Listan på vad jag ville ha, eftertraktade, den kunde jag ha fortsatt med i en kvart under en argumentation med min behandlare i fredags.
Jag längtade så otroligt mycket efter det hela, att kunna äta med ett rent samvete.
Jag ville kunna få äta sådant som jag visste bara gjorde gott för mig själv och, istället för att äta i min mening "skit".
Listan på vad jag ville ha, eftertraktade, den kunde jag ha fortsatt med i en kvart under en argumentation med min behandlare i fredags.
Jag längtade så otroligt mycket efter det hela, att kunna äta med ett rent samvete.
Jag ville kunna få äta sådant som jag visste bara gjorde gott för mig själv och, istället för att äta i min mening "skit".
"Vad känner du dig för att öva på för tre förbjudna livsmedel den här veckan då?"
"Ja-jag vet inte...!"
Själv kunde jag inte bara greppa det.
Var det någonting som de förväntade sig eller?
Att en person helt enkelt utan problem kunde vara kapabel att välja emellan pesten och kolera?
Jag ville inte ha någonting. Alls.
"Det är ju jävligt typiskt. Jag är ju inte som en del andra som har som kan ha till exempel leverpastej som ett förbjudet livsmedel på listan. Jag har ju bara de jävligaste, så jag har ju inte så rejält många att välja emellan. Allting blir ju som kaka på kaka när jag får äta saker åter och åter igen"
"Mhm, men du har inte ätit McDonalds(bortsett från ett försök då det blev en total flopp och mamma i slutet ansett att det var bättre att ta itu med min behandlare)"
"Aaah..."
(Grävde min egen grav)
Att se henne kryssa i ordet i listan, det brast någonting inuti min kropp.
En sådan rädsla, ett sådant attentat emot min resterande harmoni inombords.
Öva och öva tills jag inte finner någonting ångestladdande.
Jag vill inte veta hur lång den sträckan kommer att vara, om den ens existerar.
Ångest, rädsla, hat, varken det ena eller det andra förändrar vad någontings innehåll innebär.
Jag pressar mina handflator emot mina ögon.
Jag vill blunda.
Jag vill inte se.
Någonting.
"Ja-jag vet inte...!"
Själv kunde jag inte bara greppa det.
Var det någonting som de förväntade sig eller?
Att en person helt enkelt utan problem kunde vara kapabel att välja emellan pesten och kolera?
Jag ville inte ha någonting. Alls.
"Det är ju jävligt typiskt. Jag är ju inte som en del andra som har som kan ha till exempel leverpastej som ett förbjudet livsmedel på listan. Jag har ju bara de jävligaste, så jag har ju inte så rejält många att välja emellan. Allting blir ju som kaka på kaka när jag får äta saker åter och åter igen"
"Mhm, men du har inte ätit McDonalds(bortsett från ett försök då det blev en total flopp och mamma i slutet ansett att det var bättre att ta itu med min behandlare)"
"Aaah..."
(Grävde min egen grav)
Att se henne kryssa i ordet i listan, det brast någonting inuti min kropp.
En sådan rädsla, ett sådant attentat emot min resterande harmoni inombords.
Öva och öva tills jag inte finner någonting ångestladdande.
Jag vill inte veta hur lång den sträckan kommer att vara, om den ens existerar.
Ångest, rädsla, hat, varken det ena eller det andra förändrar vad någontings innehåll innebär.
Jag pressar mina handflator emot mina ögon.
Jag vill blunda.
Jag vill inte se.
Någonting.
Det är fredag
Idag så hade det varit en aningen tungt, så jag tyckte att det kanske lika gärna var bra att unna mig själv genom att handla en tidning med mera vid kyrkbyns ICA.
"Hallå på dig"
"Hej, hej"
-pip, pip, pip-
"Få se... 90 kronor och femtio, här har du en krona och femtio öre"
"Jajamensan"
- Jag riktad emot myntmaskinen vid sidan av kassan, beredd att ta emot några mynt-
"Äum, hade du en krona och femtio öre?"
"O-j, gud, förlåt...(heh)" och rotade ned med fingrarna i min plånbok.
"Det är fredag idag~"
"J-ja, det är fredag...!"
- Stoppar ned en uppfiskad enkrona och en femtioöring i maskinen-
"Och nu blev det för mycket, så då får du tio kronor och en enkrona tillbaka"(heh)
"Aaagh, förlåt, det lät verkligen som om du sa..."
"Det är fredag~"
"Ehehe..."
Pinsamt.
Sannerligen pinsamt.
Men som sagt, det är fredag~
"Hallå på dig"
"Hej, hej"
-pip, pip, pip-
"Få se... 90 kronor och femtio, här har du en krona och femtio öre"
"Jajamensan"
- Jag riktad emot myntmaskinen vid sidan av kassan, beredd att ta emot några mynt-
"Äum, hade du en krona och femtio öre?"
"O-j, gud, förlåt...(heh)" och rotade ned med fingrarna i min plånbok.
"Det är fredag idag~"
"J-ja, det är fredag...!"
- Stoppar ned en uppfiskad enkrona och en femtioöring i maskinen-
"Och nu blev det för mycket, så då får du tio kronor och en enkrona tillbaka"(heh)
"Aaagh, förlåt, det lät verkligen som om du sa..."
"Det är fredag~"
"Ehehe..."
Pinsamt.
Sannerligen pinsamt.
Men som sagt, det är fredag~
Min lilla "svarta" lista
Min lilla "svarta" lista har än en gång fått en tillökning~
[X] GB-sandwich, samt sylt-Cornetton
[X] Pizza
[X] 40gram chips, med 2dl Mer
[ ] En meny från McDonalds(McFeast)
[/] Mjukglass med chokladströssel
[X] 100 gram vaniljglass
[X] En kanelbulle, med 3dl saft
[X] Pannkakor med sylt och vispgrädde(350 gram alltsammans!)
[X] 50 gram choklad(ejmörk!), med 2dl Mer
[X] 100 gram lösgodis
[X] Fika(ett bakverk med kanske en latte)
[X] Vitt bröd (vid tre stycken tillfällen)
Alltså så har det mitt i allting blivit bestämt att jag har hela TRE stycken utmaningar per vecka.
Men jag får försöka se det som någonting positivt!
Okej, kanske inte att jag kan öva på vanliga varor som till exempel philadelphia och leverpastej som andra,
men jag antar att jag får ta tillit på nutritionistens ord om att INGENTING kan gå fel.
Veckans utmaningar har jag delvis "klarat" av förut eftersom att jag rent ut sagt var tvungen att göra det. M~en... så har jag än en gång nått vändpunkten där mitt nemesis väntar.
Jag vill inte, jag ville verkligen inte göra det.
Jag vill inte pressa ned en jädra McDonalds-meny.
Vad som helst bara, förutom det!
Jag vill inte pressa ned en jädra McDonalds-meny.
Vad som helst bara, förutom det!
Veckans utmaningar:
[] 50 gram choklad(ej mörk!)
[] En meny från McDonalds
[] Vitt bröd (vid tre stycken tillfällen)
Aaahh, happiness~...
Åsikter
Jag försöker att vara positiv, men när jag själv inte mår bra så tär det bara på min kraft.
Jag vill vara glad, när en person så smittar det hela ens omgivning.
Jag försöker i alla fall.
Eftersom att jag inte äter snabbt nog så får jag äta enskilt.
Glaset är undanställt från mig eftersom att det, enligt de bestämmande, liknas med något tvång.
Mjölken, vattnet, vad det är som dricks till, är det så fel att jag ville ta en klunk efter var tugga?
"Större tuggor", "Större tuggor", räcker det aldrig nog så som jag nästan bokstavligt talat pressar ned min hals.
I min syn takten då en hetsäter och sedan ett förbud att dricka alltför ofta, vad finns glädjen med maten i sådana fall?
"Det är också ett tvång att man måste njuta mellan varje tugga"
Jag vill vara glad, när en person så smittar det hela ens omgivning.
Jag försöker i alla fall.
Eftersom att jag inte äter snabbt nog så får jag äta enskilt.
Glaset är undanställt från mig eftersom att det, enligt de bestämmande, liknas med något tvång.
Mjölken, vattnet, vad det är som dricks till, är det så fel att jag ville ta en klunk efter var tugga?
"Större tuggor", "Större tuggor", räcker det aldrig nog så som jag nästan bokstavligt talat pressar ned min hals.
I min syn takten då en hetsäter och sedan ett förbud att dricka alltför ofta, vad finns glädjen med maten i sådana fall?
"Det är också ett tvång att man måste njuta mellan varje tugga"
Vid vissa tillfällen kan det mesta verka vara fel.
Ett extra hål
Jag hade verkligen försökt börja ta itu med saker på allvar nu.
Hade själv bestämt mig för att för varje dag så skulle jag göra åtminstone göra någonting helt nytt.
Från att åka någonstans(vilket inte är möjligt varje dag, heh), till att jag kanske målade.
För att bli av med sina gamla rutiner, så måste man bryta ut och finna nya eller hur?
Jag hade under gårdagen bokat en tid vid frisersalongen i Täby Centrum för idag efter dagen på kliniken.
Eftersom att det är nyttigt med utmaningar så tog jag valet att äntligen ta mitt femte hål i ett av mina öron.
Så fort jag satt mig ned i en av de svarta fåtöljerna för att veckla upp en Expressen-bilaga, så vinkade en ung tjej med sin hand framför mig.
Hon var blond, korthårig, med ett par mönsterglada converse och verkade ha en varm personlighet.
"Skönt, då är det inte en kall männsika iallafall~"
Hon kontinuerade med sina små försök att låta mig övertalas, men nej.
Jag var redan på ett viktökningsschema, så jag ville helst inte ge det hela en skjuts framåt även fast hon insisterade.
Det var viktigt att ta någonting efter håltagandet i örat på grund av adrenalinet det hela skulle ge.
Vissa kunde må illa, svimma, andra spy.
Jag vet, det är alltid ens behandlare som har det rätta svaret, men det kändes så otroligt bekvämt att se att någon, även fast hon egentligen var en total främling, delade min mening.
Den där "Vad var det jag sade"-känslan, den hade aldrig varit så underbar.
Hon knipsade till i örat med den där "pistolen" och frågade sekunden efter ifall jag mådde illa.
Hon hämtade ett glas vatten som hon sedan gav mig.
Jag satt där, mitt framför mig själv i ändan av den hela längan av väggspeglar i salongen.
Ville inte se min spegelbild egentligen, inte alls, men jag kunde ändå känna att jag stod ut med det hela så länge jag inte tittade en lång stund.
Det var nästan lite underligt en trevlig person kunde förändra ens miljö på ett sådant sätt.
Så fort jag betalat, så gick jag därifrån med ett extra hål i örat, glad över att ha tagit itu med det hela.
Jag hade gjort en sak och det är det, med flera, som tar en fram ur ett förflutna.
Hade själv bestämt mig för att för varje dag så skulle jag göra åtminstone göra någonting helt nytt.
Från att åka någonstans(vilket inte är möjligt varje dag, heh), till att jag kanske målade.
För att bli av med sina gamla rutiner, så måste man bryta ut och finna nya eller hur?
Jag hade under gårdagen bokat en tid vid frisersalongen i Täby Centrum för idag efter dagen på kliniken.
Eftersom att det är nyttigt med utmaningar så tog jag valet att äntligen ta mitt femte hål i ett av mina öron.
Så fort jag satt mig ned i en av de svarta fåtöljerna för att veckla upp en Expressen-bilaga, så vinkade en ung tjej med sin hand framför mig.
Hon var blond, korthårig, med ett par mönsterglada converse och verkade ha en varm personlighet.
"Skönt, då är det inte en kall männsika iallafall~"
"Så~ vart ska du ta ditt hål då?"
"Äum, här, den tredje i raden på mitt högra öra"
Hon satte upp mitt hår med en av sina klämmor innan hon greppade en marker hon pressade emot det. Jag knep till som om det var nålen som hon tryckte med.
"Du tycker inte om att ta hål i öronen eller?"
"Jag är inte exakt en sprutperson..."
"Äsch, det är ingenting, det här tar ju bara en tiondels sekund. Här så brukar jag själv ge blod!"
"Aaahh..."
"Men det är viktigt att du tar någonting som ger blodsockret en snabb skjuts uppåt.
Kan ju ta en snickers och en frukt eller någonting..."
"Nej."
"Jaha, lite saft då"
"...Nej"
"Varför inte då"
"Därför att jag går på ett matschema"
"Vad då, är du diabetiker eller"
"Uhh, nej... jag har varit underviktig så... jag får äta bestämda mellanmål var dag"
"Ni flickor och era tvång", uttalade hon lättsamt med ett enkelt leende.
"Vad då, när äter du ditt nästa mål då"
"... Middag?"
"Vad då, kan du inte ta någonting emellan då? Bara efter det här?"
"Nej"
"Bara lite saft?"
"Nej"(, defintivt inte saft för mig)
"Äum, här, den tredje i raden på mitt högra öra"
Hon satte upp mitt hår med en av sina klämmor innan hon greppade en marker hon pressade emot det. Jag knep till som om det var nålen som hon tryckte med.
"Du tycker inte om att ta hål i öronen eller?"
"Jag är inte exakt en sprutperson..."
"Äsch, det är ingenting, det här tar ju bara en tiondels sekund. Här så brukar jag själv ge blod!"
"Aaahh..."
"Men det är viktigt att du tar någonting som ger blodsockret en snabb skjuts uppåt.
Kan ju ta en snickers och en frukt eller någonting..."
"Nej."
"Jaha, lite saft då"
"...Nej"
"Varför inte då"
"Därför att jag går på ett matschema"
"Vad då, är du diabetiker eller"
"Uhh, nej... jag har varit underviktig så... jag får äta bestämda mellanmål var dag"
"Ni flickor och era tvång", uttalade hon lättsamt med ett enkelt leende.
"Vad då, när äter du ditt nästa mål då"
"... Middag?"
"Vad då, kan du inte ta någonting emellan då? Bara efter det här?"
"Nej"
"Bara lite saft?"
"Nej"(, defintivt inte saft för mig)
Hon kontinuerade med sina små försök att låta mig övertalas, men nej.
Jag var redan på ett viktökningsschema, så jag ville helst inte ge det hela en skjuts framåt även fast hon insisterade.
Det var viktigt att ta någonting efter håltagandet i örat på grund av adrenalinet det hela skulle ge.
Vissa kunde må illa, svimma, andra spy.
"Jaha, ja... det måste iallafall bli jäkla tråkigt med att äta samma saker hela tiden"
"Oh, jo. Bara eftersom att jag inte har det alltför lätt med Nutellan så har jag det som ett basalternativ"
"Men Nutella är ju äckligt!"
"Om du ska lära dig äta bra och nyttigt, så är väl inte Nutella så bra"
("Halleluja!!")
"... Ja, eller hur."
"Det är väl ingen som äter det ändå"
"Ja, precis!"
"Oh, jo. Bara eftersom att jag inte har det alltför lätt med Nutellan så har jag det som ett basalternativ"
"Men Nutella är ju äckligt!"
"Om du ska lära dig äta bra och nyttigt, så är väl inte Nutella så bra"
("Halleluja!!")
"... Ja, eller hur."
"Det är väl ingen som äter det ändå"
"Ja, precis!"
Jag vet, det är alltid ens behandlare som har det rätta svaret, men det kändes så otroligt bekvämt att se att någon, även fast hon egentligen var en total främling, delade min mening.
Den där "Vad var det jag sade"-känslan, den hade aldrig varit så underbar.
Hon knipsade till i örat med den där "pistolen" och frågade sekunden efter ifall jag mådde illa.
"Känner lite i ögonen bara..."
Hon hämtade ett glas vatten som hon sedan gav mig.
Jag satt där, mitt framför mig själv i ändan av den hela längan av väggspeglar i salongen.
Ville inte se min spegelbild egentligen, inte alls, men jag kunde ändå känna att jag stod ut med det hela så länge jag inte tittade en lång stund.
Det var nästan lite underligt en trevlig person kunde förändra ens miljö på ett sådant sätt.
Så fort jag betalat, så gick jag därifrån med ett extra hål i örat, glad över att ha tagit itu med det hela.
Jag hade gjort en sak och det är det, med flera, som tar en fram ur ett förflutna.
Välkommen till min nya blogg!
Det här är början på min blogg som kommer att fungera som en slags dagbok för mig.
Vad gör jag för bak- och framsteg i min behandling/ätstörning?
Vad vill jag göra?
Vad tänker och funderar jag på egentligen?
Det skriver jag här~
Vad gör jag för bak- och framsteg i min behandling/ätstörning?
Vad vill jag göra?
Vad tänker och funderar jag på egentligen?
Det skriver jag här~
Kommer dock inte att komma in på självaste behandlingen alltför
mycket eftersom att det är en sektretess som råder.
[...vilket fick resultera med att jag stängde ned mina två förra bloggar]
Kramar Victoria
