Ett extra hål
Jag hade verkligen försökt börja ta itu med saker på allvar nu.
Hade själv bestämt mig för att för varje dag så skulle jag göra åtminstone göra någonting helt nytt.
Från att åka någonstans(vilket inte är möjligt varje dag, heh), till att jag kanske målade.
För att bli av med sina gamla rutiner, så måste man bryta ut och finna nya eller hur?
Jag hade under gårdagen bokat en tid vid frisersalongen i Täby Centrum för idag efter dagen på kliniken.
Eftersom att det är nyttigt med utmaningar så tog jag valet att äntligen ta mitt femte hål i ett av mina öron.
Så fort jag satt mig ned i en av de svarta fåtöljerna för att veckla upp en Expressen-bilaga, så vinkade en ung tjej med sin hand framför mig.
Hon var blond, korthårig, med ett par mönsterglada converse och verkade ha en varm personlighet.
"Skönt, då är det inte en kall männsika iallafall~"
Hon kontinuerade med sina små försök att låta mig övertalas, men nej.
Jag var redan på ett viktökningsschema, så jag ville helst inte ge det hela en skjuts framåt även fast hon insisterade.
Det var viktigt att ta någonting efter håltagandet i örat på grund av adrenalinet det hela skulle ge.
Vissa kunde må illa, svimma, andra spy.
Jag vet, det är alltid ens behandlare som har det rätta svaret, men det kändes så otroligt bekvämt att se att någon, även fast hon egentligen var en total främling, delade min mening.
Den där "Vad var det jag sade"-känslan, den hade aldrig varit så underbar.
Hon knipsade till i örat med den där "pistolen" och frågade sekunden efter ifall jag mådde illa.
Hon hämtade ett glas vatten som hon sedan gav mig.
Jag satt där, mitt framför mig själv i ändan av den hela längan av väggspeglar i salongen.
Ville inte se min spegelbild egentligen, inte alls, men jag kunde ändå känna att jag stod ut med det hela så länge jag inte tittade en lång stund.
Det var nästan lite underligt en trevlig person kunde förändra ens miljö på ett sådant sätt.
Så fort jag betalat, så gick jag därifrån med ett extra hål i örat, glad över att ha tagit itu med det hela.
Jag hade gjort en sak och det är det, med flera, som tar en fram ur ett förflutna.
Hade själv bestämt mig för att för varje dag så skulle jag göra åtminstone göra någonting helt nytt.
Från att åka någonstans(vilket inte är möjligt varje dag, heh), till att jag kanske målade.
För att bli av med sina gamla rutiner, så måste man bryta ut och finna nya eller hur?
Jag hade under gårdagen bokat en tid vid frisersalongen i Täby Centrum för idag efter dagen på kliniken.
Eftersom att det är nyttigt med utmaningar så tog jag valet att äntligen ta mitt femte hål i ett av mina öron.
Så fort jag satt mig ned i en av de svarta fåtöljerna för att veckla upp en Expressen-bilaga, så vinkade en ung tjej med sin hand framför mig.
Hon var blond, korthårig, med ett par mönsterglada converse och verkade ha en varm personlighet.
"Skönt, då är det inte en kall männsika iallafall~"
"Så~ vart ska du ta ditt hål då?"
"Äum, här, den tredje i raden på mitt högra öra"
Hon satte upp mitt hår med en av sina klämmor innan hon greppade en marker hon pressade emot det. Jag knep till som om det var nålen som hon tryckte med.
"Du tycker inte om att ta hål i öronen eller?"
"Jag är inte exakt en sprutperson..."
"Äsch, det är ingenting, det här tar ju bara en tiondels sekund. Här så brukar jag själv ge blod!"
"Aaahh..."
"Men det är viktigt att du tar någonting som ger blodsockret en snabb skjuts uppåt.
Kan ju ta en snickers och en frukt eller någonting..."
"Nej."
"Jaha, lite saft då"
"...Nej"
"Varför inte då"
"Därför att jag går på ett matschema"
"Vad då, är du diabetiker eller"
"Uhh, nej... jag har varit underviktig så... jag får äta bestämda mellanmål var dag"
"Ni flickor och era tvång", uttalade hon lättsamt med ett enkelt leende.
"Vad då, när äter du ditt nästa mål då"
"... Middag?"
"Vad då, kan du inte ta någonting emellan då? Bara efter det här?"
"Nej"
"Bara lite saft?"
"Nej"(, defintivt inte saft för mig)
"Äum, här, den tredje i raden på mitt högra öra"
Hon satte upp mitt hår med en av sina klämmor innan hon greppade en marker hon pressade emot det. Jag knep till som om det var nålen som hon tryckte med.
"Du tycker inte om att ta hål i öronen eller?"
"Jag är inte exakt en sprutperson..."
"Äsch, det är ingenting, det här tar ju bara en tiondels sekund. Här så brukar jag själv ge blod!"
"Aaahh..."
"Men det är viktigt att du tar någonting som ger blodsockret en snabb skjuts uppåt.
Kan ju ta en snickers och en frukt eller någonting..."
"Nej."
"Jaha, lite saft då"
"...Nej"
"Varför inte då"
"Därför att jag går på ett matschema"
"Vad då, är du diabetiker eller"
"Uhh, nej... jag har varit underviktig så... jag får äta bestämda mellanmål var dag"
"Ni flickor och era tvång", uttalade hon lättsamt med ett enkelt leende.
"Vad då, när äter du ditt nästa mål då"
"... Middag?"
"Vad då, kan du inte ta någonting emellan då? Bara efter det här?"
"Nej"
"Bara lite saft?"
"Nej"(, defintivt inte saft för mig)
Hon kontinuerade med sina små försök att låta mig övertalas, men nej.
Jag var redan på ett viktökningsschema, så jag ville helst inte ge det hela en skjuts framåt även fast hon insisterade.
Det var viktigt att ta någonting efter håltagandet i örat på grund av adrenalinet det hela skulle ge.
Vissa kunde må illa, svimma, andra spy.
"Jaha, ja... det måste iallafall bli jäkla tråkigt med att äta samma saker hela tiden"
"Oh, jo. Bara eftersom att jag inte har det alltför lätt med Nutellan så har jag det som ett basalternativ"
"Men Nutella är ju äckligt!"
"Om du ska lära dig äta bra och nyttigt, så är väl inte Nutella så bra"
("Halleluja!!")
"... Ja, eller hur."
"Det är väl ingen som äter det ändå"
"Ja, precis!"
"Oh, jo. Bara eftersom att jag inte har det alltför lätt med Nutellan så har jag det som ett basalternativ"
"Men Nutella är ju äckligt!"
"Om du ska lära dig äta bra och nyttigt, så är väl inte Nutella så bra"
("Halleluja!!")
"... Ja, eller hur."
"Det är väl ingen som äter det ändå"
"Ja, precis!"
Jag vet, det är alltid ens behandlare som har det rätta svaret, men det kändes så otroligt bekvämt att se att någon, även fast hon egentligen var en total främling, delade min mening.
Den där "Vad var det jag sade"-känslan, den hade aldrig varit så underbar.
Hon knipsade till i örat med den där "pistolen" och frågade sekunden efter ifall jag mådde illa.
"Känner lite i ögonen bara..."
Hon hämtade ett glas vatten som hon sedan gav mig.
Jag satt där, mitt framför mig själv i ändan av den hela längan av väggspeglar i salongen.
Ville inte se min spegelbild egentligen, inte alls, men jag kunde ändå känna att jag stod ut med det hela så länge jag inte tittade en lång stund.
Det var nästan lite underligt en trevlig person kunde förändra ens miljö på ett sådant sätt.
Så fort jag betalat, så gick jag därifrån med ett extra hål i örat, glad över att ha tagit itu med det hela.
Jag hade gjort en sak och det är det, med flera, som tar en fram ur ett förflutna.
Kommentarer
Trackback
