pigment

Det hade fortfarande inte släppt.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till att jag bara låg intill ryggen på vardagsrumssoffan.
Jag grät, men jag skrek inte.
Ville inte hamna i en pinsam situation när pappas vän var och hälsade på och de fikade i köket.



Men det lockade så till trots.
Ifall jag var känslosam, så kunde jag ha glans i ögonen.
Ifall jag då tryckte till i armen, då rann det ifrån dem
När någonting pressades in, så pressades någonting ut.
Simpelt som det.
Inklusive en del av känslorna, vilket egentligen är så fel med det sättet.



Precis som med min mamma så hade jag ingen lust att prata om det, trots att jag egentligen var säker på att det skulle göra det en aning bättre.
Hon skulle nog inte förstå mina känslor.
Troligen så skulle hon vrida om det till någonting positivt precis som då jag berättade att min mens hade återvänt för första gången sedan december 2007.




Min tillvaro hade stannat stilla i någon sekund.
Så som hon hade berättat för de andra omkring frukosten hur det tog två och en halv timme att läsa en av många artiklar i hennes studier, så visste jag det.
Hon gjorde det för min skull och jag log lite blygsamt inombords.

Hon åkte i förväg för att sedan möta upp oss andra två vid Odenplan efter att ha pluggat lite grann, så det var Hanna och jag som satt på tåget från Kårstahållet mot Mörby.
Vi satt och läste en tidning, jag en bok.
Yttrade få ord.

Det hade alltid varit ungefär på det sättet, att det var de två tillsammans och sedan jag.
Hur olika de än var från varandra, så var de som bästa vän.
När den ena flyttade in till staden, så flyttade den andra detsamma inom en månads tid
- med mig själv kvar där hemma i öde.
Med en mamma som jobbade för det mesta, en pappa som jag inte ville ha med att göra.
Det var ensamt.

Men jag skulle inte förstöra det här nu.
Vi skulle ha en trevlig lunch, en trevlig dag tillsammans, "förstör det inte nu Victoria!".

Sushistället som vi tänkt oss var stängt, så det fick bli en annan på Odengatan.
Fullt av människor där inne, fullt av stök, av stoj, barn till och med.
Jag hade redan haft som en stövel i min mage nu under de senaste dagarna och den "vilda" omgivningen gav mig kväljningar.
Tungt, tungt att hålla det hela nere.