pigment

Familjesituationer. Media. Grupptryck. Att inte vara den som kommit efter och därmed utanförskap.
Vart har vårat samhälle egentligen vänt sig?
Sätta upp bilder, affischer, tidningsomslag med smala modeller - som även de är retuscherade till det närmaste otillgängliga!
Och kraven, de verkar sjunka ned till lägre och lägre åldrar för var år så att barndomen är i närheten av att helt och hållet utplånas.
När jag gick i fyran levde jag i som min egen lilla bubbla i ett liv som lekte. Livet var faktiskt en lek. Krav, vad ver de egentligen för någonting?

... och nu läser man i tidningar om elvaåringar som blivit tagna under sexaktioner i klassrummen till lågstadieelever som blivit anorektiker.

 

All denna press och stress i dagens liv, det får oss att rent ut sagt må dåligt.
Vi måste alla ha uppmärksamhet eftersom att det i andra ord ses som en acception.

Själv var jag inte den smalaste i klassen förr.
Jag började inte må dåligt så fort jag tappade vikt, utan det hade suttit inom mig sedan en lång tid.
Och när mamma yttrade "Du borde försöka äta nyttigare, Victoria", så ringde det till inuti mitt huvud.


Och så gick det för långt.
Jag ville känna att jag dög lika mycket som de andra, nej.
Jag ville vara bättre, åtminstone lika smal som dem.


De skulle vara större än mig och jag smalare.
De skulle ge mig komplimanger i beundran, fråga hur jag gjorde.
Det kändes med tiden allt och allt mer underbart...
... innan det gick för långt.



Jag stod och väntade på tåget innan och efter skolan och det frös så in i märgen på mig.
Vare sig jag var utomhus eller inne i skolan, så var det olidligt.

Värmesystemet var trasigt, så vissa kunde till och med vandra runt i korridorena med sina Canada Goose över axlarna.
Jag hade inte en sådan så jag satt i nästan en och samma tröja var dag eftersom att jag inte hade en milalång garderob.

Det tog all min energi så att det inte ens fanns någonting kvar åt mina studier.
Jag satt i minst två och en halv timme per dag, men vissa saker kunde fortfarande inte gå in i mitt huvud.

När jag skulle dra av min behå eller någon mer långärmad tröja så var jag nästan skräckslagen vid vissa tillfällen. Det vred och knäckte till i mina leder att jag var rädd att arm och axel skulle bryta itu ifall jag fortsatte.
Revbenen de syntes, visst, men även armarna bucklade in på vardera ställe.

Det var de resterande musklerna som stack ut igenom det tunna skinnet.
När en person drog pekfingret längs armen så kunde jag nästan skrika till så att det skulle eka i hela huset.
Det var som tusen nålar pressades in och ut på en och samma gång.


Vid ett tillfälle då jag skulle springa upp och ned runt Gamla stans tunnelbanegångar för att hinna med ett anländande tåg mot Mörby Centrum, så ilade de hela låren till att jag inte kunde röra på dem och fick kramp.

Jag var trött, så trött att det inte ens fanns någon fritid.
Det var skola, studier och tid som lades ned till att söka recept och näringsrika livsmedel på nätet.

Och ändå... så fick jag ett självförtroende av det hela.
Utan att på en panikattack och nästan kräkas vilket har varit på gränsen då jag vandrat runt vid T-Centralen, så höll det mig uppe.
Jag kunde strosa där och inbilla mig saker.