Någonting som jagar
Jag var på någon plats, inte säkert vilken, men den påminde tydligt om mina farföräldrars stora finrum.
Det var folk överallt, flockades som om det var någon slags högtid.
"Nämen titta, E och L har kommit!", kunde jag höra i bakgrunden och allting stannade till.
Från en fast speed så steg det hela ned till slowmotion.
("V-vad gör de här...?!")
E:et och L:et stod för de två personerna jag umgicks med under mellan- och en del av högstadiet innan de transformerades helt och hållet.
De skulle alltid hitta fel att påpeka, de skulle alltid ha en sådan skadeglädje(främst under L:ets regi).
De hade varit mina vänner dock, men jag hyste någonting emot dem.
"M-måste härifrån...! De får inte se mig!", skrek hela mitt mentala och min kroppshållning.
"Måste bort, måste bort!!"
Försvann in bland folkmassorna. Försökte krympa med all min kraft.
"De får inte se mig...!", jag kunde inte låta dem se vad som hade blivit av mig.
Det hade jag inte stolthet nog för.
E:et hade blivit en toppmodell och L:et var en ren satmara under det trevliga yttre.
Att låta de få veta om att jag hade haft en ätstörning och sådant...
Sekunden jag dra mig tillbaka under ett bord, så hoppade E:ets ansikte rakt framför mina ögon.
"Men, h~ej!"
Jag studsade bakåt med en reflex.
L:et stod bakom henne och log det där vita leendet.
("Måste bort, måste bort...! Jag står inte ut!!")
Försvinna... försvinna..
-rrrri~~ng-
Och väckarklockan ringde.
---
Det var folk överallt, flockades som om det var någon slags högtid.
"Nämen titta, E och L har kommit!", kunde jag höra i bakgrunden och allting stannade till.
Från en fast speed så steg det hela ned till slowmotion.
("V-vad gör de här...?!")
E:et och L:et stod för de två personerna jag umgicks med under mellan- och en del av högstadiet innan de transformerades helt och hållet.
De skulle alltid hitta fel att påpeka, de skulle alltid ha en sådan skadeglädje(främst under L:ets regi).
De hade varit mina vänner dock, men jag hyste någonting emot dem.
"M-måste härifrån...! De får inte se mig!", skrek hela mitt mentala och min kroppshållning.
"Måste bort, måste bort!!"
Försvann in bland folkmassorna. Försökte krympa med all min kraft.
"De får inte se mig...!", jag kunde inte låta dem se vad som hade blivit av mig.
Det hade jag inte stolthet nog för.
E:et hade blivit en toppmodell och L:et var en ren satmara under det trevliga yttre.
Att låta de få veta om att jag hade haft en ätstörning och sådant...
Sekunden jag dra mig tillbaka under ett bord, så hoppade E:ets ansikte rakt framför mina ögon.
"Men, h~ej!"
Jag studsade bakåt med en reflex.
L:et stod bakom henne och log det där vita leendet.
("Måste bort, måste bort...! Jag står inte ut!!")
Försvinna... försvinna..
-rrrri~~ng-
Och väckarklockan ringde.
---
Hela mitt tillstånd var rubbat.
Samtidigt som jag tackade Gud för att det var en dröm, så klöste det ned längs min rygg.
Det senaste halvåret hade drömmarna jag lyckats komma ihåg varit få och det var därför det framför allt skrämde vettet ur mig så verkigt som det faktiskt var.
Folk säger att de "jagande" drömmarna tolkas som någonting som stressar upp en.
Någonting som den kanske måste ta itu med, eller någonting som den bara vill bli av med.
Dagen innan då jag fick reda på att min behandlare skulle på en till patient, så hade jag ingen aning om vilken impakt det egentligen skulle ha på mig.
Var så svårt att släppa taget om det förflutna?
Så svårt att glömma hur folk antingen skickat mig vidare eller helt enkelt bytt mig mot det bättre?
"Som du vet så är det min sista dag här idag(en överraskning)"
"Det finns ingenting mer jag kan göra för dig - du får gå till BUP eller ungdomsmottagningen"
"Jaha, men då finns det väl ingenting att göra då"
"Jag kommer inte att lämna dig. Vi kommer att ro i båten tillsammans, du och jag"
Jag ville tro min behandlares ord så otroligt mycket som de komforterade mina öron som inte kunde tro vad de hörde.
Ville det så gärna, men det där som folk säger om att "bara se framåt och inte bakåt", det fungerade inte för mig.
Rädd för det förflutna, rädd för mig själv, rädd för det mesta.
Jag visste inte ifall jag antingen ville stanna i sängen eller gå upp.
"Det finns ingenting mer jag kan göra för dig - du får gå till BUP eller ungdomsmottagningen"
"Jaha, men då finns det väl ingenting att göra då"
"Jag kommer inte att lämna dig. Vi kommer att ro i båten tillsammans, du och jag"
Jag ville tro min behandlares ord så otroligt mycket som de komforterade mina öron som inte kunde tro vad de hörde.
Ville det så gärna, men det där som folk säger om att "bara se framåt och inte bakåt", det fungerade inte för mig.
Rädd för det förflutna, rädd för mig själv, rädd för det mesta.
Jag visste inte ifall jag antingen ville stanna i sängen eller gå upp.
Det är nästan lite sorgligt.
Som jag förväntar mig att någon ska komma ridande på en vit häst och rädda mig ut ur det här helvetet...
Kommentarer
Trackback
