Ett nummer
"Victoria, skulle du kunna släppa vänta med att skala din apelsin och komma en kortis?"
Hon vecklade sitt pekfinger åt sitt håll för att jag skulle förstå.
"Åh gud, vad hade jag nu gjort...?"
Ingenting fel med den saken, hon ville bara ta en snabb vikt innan mellanmålet.
"Ye~s..." medan hon skrev ned numret på en postit-lapp hon dolde med sin hand som skydd.
Ingenting fel med det heller, hon sade ju alltid det ordet.
Hennes humör verkade vara ganska mycket som normalt igen och hon påminnde mig om vårat samtal vid tvåtiden.
Jag var upprörd över flera saker.
När skulle jag slippa vara tvungen att äta en särkild uttjatad produkt, vice versa.
..."Och sen så var det ju en sak som vi kom överrens om att jag skulle meddela dig om när det var dags"
("...Vad...?")
"Du har nått din målvikt"
Vad? Nej... nej, nej, NEJ, det fick inte vara sant...! Det fick det inte!!
Tiden stod stilla.
Jag var tankspridd.
Allting var vitt.
---
"Jag hörde att Adam sade fettarsle"
Jag sitter och ser en boll som mage när tittar snett åt sidan för att se min egen spegelbild medan jag sitter och målar uppe på mitt rum.
Jag är störst av alla i klassen.
---
Inom få, fem sekunder så hade det redan hunnit rinna en tår ned längs min kind.
Hela mitt mentala ville skrika sönder min röst, kroppen ville kräkas ut vart och vartenda inre organ det hade att erbjuda,
få slut på det hela...!!
"----(numret av målvikten)... "fettarsle"..." var det enda "dammet" som jag kunde få ut ur mig själv.
Mina händer pressades emot mitt ansikte och omfamnade min näsa med de raka fingrarna medan jag grät.
Jag avskydde att människor såg mig att gråta och att det rann så att det droppade.
"Lite roligt för tio minuter sedan så hade du inte uppfört dig på det här sättet"
"E-eftersom att jag inte kan gå runt som ett åskmoln hela dagarna.
Och så som ni säger att jag har en vriden spegelbild - men nu har jag ett bokstavligt talat bevis...!"
"Så du hakar upp dig på nummer alltså? Det är helt individuellt med dem"
"Nummer och nummer, jag vet själv hur jag mådde vid den här vikten...!!"
"Du. Är. Inte fet"
"Jaha, då är jag tillbaka till det då... "fettarsle"... se en bulle när jag satt framför spegeln... v-vara störst i klassen...!"
"Du, jag tror dig inte. Då måste du ha gått i en klass med bara anorektiker"
"Jag är faktiskt inte precis på gränsen till underviktig(målvikten av 20 i BMI)!
Åter och åter igen sade hon åt mig, "Gör inte så där!".
"Gör inte så där!"
Hon vecklade sitt pekfinger åt sitt håll för att jag skulle förstå.
"Åh gud, vad hade jag nu gjort...?"
Ingenting fel med den saken, hon ville bara ta en snabb vikt innan mellanmålet.
"Ye~s..." medan hon skrev ned numret på en postit-lapp hon dolde med sin hand som skydd.
Ingenting fel med det heller, hon sade ju alltid det ordet.
Hennes humör verkade vara ganska mycket som normalt igen och hon påminnde mig om vårat samtal vid tvåtiden.
Jag var upprörd över flera saker.
När skulle jag slippa vara tvungen att äta en särkild uttjatad produkt, vice versa.
..."Och sen så var det ju en sak som vi kom överrens om att jag skulle meddela dig om när det var dags"
("...Vad...?")
"Du har nått din målvikt"
Vad? Nej... nej, nej, NEJ, det fick inte vara sant...! Det fick det inte!!
Tiden stod stilla.
Jag var tankspridd.
Allting var vitt.
---
"Jag hörde att Adam sade fettarsle"
Jag sitter och ser en boll som mage när tittar snett åt sidan för att se min egen spegelbild medan jag sitter och målar uppe på mitt rum.
Jag är störst av alla i klassen.
---
Inom få, fem sekunder så hade det redan hunnit rinna en tår ned längs min kind.
Hela mitt mentala ville skrika sönder min röst, kroppen ville kräkas ut vart och vartenda inre organ det hade att erbjuda,
få slut på det hela...!!
"----(numret av målvikten)... "fettarsle"..." var det enda "dammet" som jag kunde få ut ur mig själv.
Mina händer pressades emot mitt ansikte och omfamnade min näsa med de raka fingrarna medan jag grät.
Jag avskydde att människor såg mig att gråta och att det rann så att det droppade.
"Lite roligt för tio minuter sedan så hade du inte uppfört dig på det här sättet"
"E-eftersom att jag inte kan gå runt som ett åskmoln hela dagarna.
Och så som ni säger att jag har en vriden spegelbild - men nu har jag ett bokstavligt talat bevis...!"
"Så du hakar upp dig på nummer alltså? Det är helt individuellt med dem"
"Nummer och nummer, jag vet själv hur jag mådde vid den här vikten...!!"
"Du. Är. Inte fet"
"Jaha, då är jag tillbaka till det då... "fettarsle"... se en bulle när jag satt framför spegeln... v-vara störst i klassen...!"
"Du, jag tror dig inte. Då måste du ha gått i en klass med bara anorektiker"
"Jag är faktiskt inte precis på gränsen till underviktig(målvikten av 20 i BMI)!
Åter och åter igen sade hon åt mig, "Gör inte så där!".
"Gör inte så där!"
Mina händer var utom kontroll, de var tvungna att greppa tag i någonting, som om det behövdes för att ens vara kapabel att greppa det verkliga och realistiska.
Jag fick inte klösa, gräva ned mina naglar i armarna, inte heller låta dem dra ned längs den andra armens skinn.
Åter och åter igen, till slut blev det att jag sträckte ut dem, rakt ut i luften och spänna varenda nerv de innehöll som om de alla fingrarna pressade emot en osynlig basketboll.
Jag vill blunda.
Jag vill inte se.
Det gör på tok för ont för att kunna tackla det.
Jag vill inte se.
Det gör på tok för ont för att kunna tackla det.
Kommentarer
Trackback
