Skal

Jag har själv fått frågan om vad det är som gör en "vandrande pinne" till någonting sådant glamoröst.
Varför är det så glamoröst då?

Enligt min mening om saken, så är det ärligt talat helt individuellt.

Synen på "det glamorösa" skiljer sig eftersom att vi alla lever under våra egna omständigheter.


En grupp människor kan ju se det som ett ideal.
Deras umgänge kanske längs den minskande vikten ser dem allt mer som ett mål.
"Personen, den är så smal", "Åhh, hur gör hon/han egentligen".
"Jag vill vara som henne".
En liten aning "Herren på täppan" kan vi säga.

--

--

Vi har dem som syns i de såkallade "Pro-ana-distikten".
Kanske ligger de inte alltid på det gravt låga kilona, men huvudsaken är att de ska komma dit.
På all bekostnad.

"I'm going to start doing the water diet for two weeks now - anyone wanna join me?"
"I'm in!"
"Good luck girls, I'm cheering for you~"

Kanske på det sättet.
Jag skrev inte av på punkten,
men jag minns väl vad jag såg då jag av en ren nyfikenhet ville titta in på en sådan hemsida
för att se ifall rykterna om sådana forum stämde.
Ärligt talat så var det personer som skrev inlägg som dessa.
Ifall en var förkrossad över att hon gått upp ett, kanske två hekton,
då svarades det med att de andra var så ledsna för hennes skull.
Och sedan med vilka andra sätt som skulle kunna fungera.

"Pro ana isn't an illness - it's a lifestyle"

Det var deras lilla ordspråk.

--

(deviantart.com)
--

Som en annan grupp så har vi just de som sitter mitt inuti "smeten".
Vissa är ärligt talat medvetna om att de inte har en sund vikt,
medan andra gått ett steg för långt och därmed förvridigt sin totala spegelbild.

"För fan, det är väl bara att äta", "Alltså, fy fan vad äckligt!", "Vem fan vill se ut så där?"

Fördomarna som kommer längs det hela.
Från vad jag tolkat det så generaliserar de folk som egentligen inte greppar innerbörden av det hela.

Som om vi skulle vara psykfall, psykiskt sjuka.
Äckliga. Vi uppträder allting. Vi bara slutade äta.
Vi kan börja äta hur vi vill om vi vill, bara att vi inte har lust till det.
Vi är själviska.

Att de ska se snett på en, dock att man inte tänker allt på det när de väl gör det mot en själv.
Det är när man ser en annan person utsättas för det hela.
Och det sårar en del av själen på ett eller ett annat sätt.

Som om vi skulle vara helt egocentriska.

Vartifrån kom hela denna argumentation från en början?
Varför i hela friden skulle vi inte vara människor, mänskliga?
Varför, det kan jag fortsatt inte greppa.

Så spänd och nervös som jag var då jag väl blivit antagen till min behandling.
Så ofantligt övertygad över att det endast skulle vara
mode, smink, bara yttliga människor som brydde sig om utsidan
då de tagit sig till nivån att de svalt sig själva.

Lilla fördomsfulla Victoria, eller hur.

Bara för att min skola enligt andra ansågs verka vara det mest utseendefixerade
och ytliga gymnasiet norr om Stockholm,
där majoriteten hade streck som ben,
så behövde det inte vara likadant här.

Personerna jag träffade, de var faktiskt trevliga.
Dessutom var de också varma, goda personer.
Många bar klart bättre personligheter än en majoritet av dem som jag mött förr.
De hade och visade känslor.

De var människor, inte skal.




Den glamourösa delen av det hela är en fråga i sig.

Av de som inte själva suttit i denna sits själva, de kan vid vissa tillfällen tro att det är så enkelt.

"Jag vill bli anorektisk"

Vare sig hur tonen, rytmen i det hela, hur citatet sades,
så kan ju även jag greppa att det är helt fel.

"Vara fin, får lida pin",

ingenting är gratis. Och det är den beska verkligheten vi lever inuti.

Detta såkallade adrenalin, denna såkallade "drog".
I likheten med ens självskadan.

För stunden ger det en person dess eftertraktade harmoni.
Allting är tryggt, allting är säkrat.
Det kan endast bli sämre...

... vilket det sedan blir då "harmonin tynar bort. Beroende. Den mänskliga girigheten.

Att vilja ta det steget längre, till det bättre.

Jag hade redan varit deprimerad under ett antal år
innan det hela tog start och när det väl visade sig,
så var det som ett hål i det "svarta tyget" som var omsvept omkring mig.
Ett litetlitet hål kanske, men huvudsaken var att det fanns
och ljuset trängde sig in i mig.
Kanske var det min chans... kanske var det här vad jag behövde.
Jag ville må bra, bättre på all bekostnad - det kunde bara bli bättre.

"Jag må känna mig som skit inombords, men då kan jag iallafall må lite bättre ifall jag mår bra på utsidan!"

Det var min, under den tiden, enda möjlighet inom räckhåll och jag ville nå den.
Springa en mil, släpas längs en grusväg efter den, vad som helst.
Jag skulle äta bra mat, motionera, hela jag skulle vara en bra människa.
Jag skulle ha ett gott samvete i vad jag gjorde...

... som sedan skulle förbättras och förbättras tills jag var nöjd och mådde bra med mig själv.

Någonting egentligen så oskyldigt och gott menat... och ändå gick det så fel.
Vad som inombords fick mig att känna mig som en sådan misslyckad person.
Den här flickan... gjorde hon någonsin någonting rätt alls?

---

[April i år]
---

Vid de allra flesta fallen, så tror jag att de troligastehänger på ens självkänsla~

Kommentarer
Postat av: Haedil *HUMOR BLOGG*

haha ;d

härligt :))

jätte bra :DD

btw ska vi lägga till varandra på bloglovin? :DD

2009-11-09 @ 16:04:12
URL: http://crazyhumor.blogg.se/
Postat av: j

Gud vad roligt att höra!

Okej, det är bra att det går åt lite rätt håll då iaf.



Kramar

2009-11-09 @ 18:14:17
URL: http://blifrisk.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0